Hej! Jag har läst. Och läst.
Ser en gemensam nämnare hos er som lyckats på er resa. Nämnaren är; Ni har oftast en partner och vänner. Ni är egentligen inte särskilt ensamma, och just därför skäms ni och känner att ni gör bort er. Jag är nog rätt ensam. Ingen hör av sig till mig, men jag uppskattas på jobb och i mer formella sammanhang. Så ingen lider av mitt drickande. Ingen ser. Ingen bryr sig. Utom jag själv. Jag kan hantera det hela och är inte kliniskt beroende. Men jag har ett behov att bedöva mig i mitt liv. Såsom många här inne gör av olika skäl. Ni har min fulla medkänsla och respekt.
Vet inte om mitt inlägg är adekvat? Men budskapet är; vad gör vi fullt fungerande men ödsligt ensamma människor åt en alkoholkonsumtion som faktiskt inte skadar någon eller gör oss själva till åtlöje?
Utom rädslan att det kanske går överstyr. Då vi inte bara är ekande ensamma utan dessutom alkoholberoende? För de som bara är ensamma brukar man rekommendera att gå med i lite föreningar och höra av sig till folk som man förvisso känner men som själva aldrig hör av sig. För de med alkoholberoende finns det mediciner och program att följa. Och sen kan man förstås få lite gemensamhet på AA möten. Men där är ju inte jag.

@Se klart Och vi som somtionssimmat IRL vet att de 15-20 längderna är allra viktigast, sen kommer man in i andra andningen och det går av bara farten och man kan kötta på längd efter längd.

Kram 🐘

God Morgon, vänner!
Ja, här sitter jag och vaknar till i lugn och ro. Tänkte en kort stund efter att jag klivit ur säng på alkohol. Det känns tröttsamt att göra det, eftersom mitt mål är att göra alkoholen oviktig i mitt liv. Men det kanske är så att jag måste tänka på det tvångsmässigt för att "bli klar"?
Att sätta dit det där hjärtat i kalendern känns bra i det läget. Idag slipper jag dricka, oavsett vad som händer.
Jag önskar er en fin dag.

Något lättad och mer klar i sinnet kommer jag hem från min morgonpromenad. Det blev knappt milen medan jag upplevde hur solen sakta bröt fram.

Jag tycker att jag tänker bra när jag går. Så därför går jag gärna långt, för ibland behöver jag tid för att ta mig förbi ovidkommande tankar och röra mig mot lugn och klarhet.

Det här skriver jag mest för att ha det skrivet för mig själv.
Igår kväll började ett låt spela i mitt huvud;
" Han har öppnat Pärleporten, så att jag kan komma in". Vad är det för imbecillt Stolleprov? tänkte jag. Jag öppnade datorn och kollade in texten. Hörde låten sjungas av Christer Sjögren. Skrattade lite förläget åt den religiösa texten. Sen var det inte mer med det. Ja, ja det är så mycket konstigt hjärnan hittar på. Men jag har alltid beundrat Christer Sjögrens förmåga att leverera de mest banala texter med dansbandskomp, och klarat av att göra det så att det känns äkta. Magnus Carlsson klarar av samma sak.

Efter några kilometers gående (där jag lägger märke till, att jag börjat få lite schwung i steget igen) så börjar det igen i huvudet. Jag har precis passerat där vägen går förbi ett hem för gamla alkisar. Väldigt naturskönt alldeles vid en medeltidskyrka som ligger vid sjön.

"Han har öppnat Pärleporten, så att jag kan komma in"
Nämen vafaaan!! Vad är det här?
Provar att byta ut Han mot Jag. Sjunger lite tyst; Jag har öppnat Pärleporten, så att jag kan komma in. Vad är det för en Pärleport?? Är det ingångsdörrarna till Simhallen? Kanske står det en frälsningssoldat vid dörrn och säger Gud Välsigne dig, när man går in för en simtur.

Sen kopplar jag ihop det.
Gick en längre sväng med vovven sent i höstas. Solen hade gått ned och jag var inne i den perioden då jag höll igen duktigt med alkohol, oftast med stor framgång. Inga karatefyllor eller något socialt blamage. Men jag visste någonstans att jag höll på att lura mig själv. När jag gick där i mörkret och valt en väg som jag var lite osäker på men gick den iallafall var det som att jag hörde en lite röst som sade "Jag vill höra till"!! Nej, det var ingen tanke. Det var en liten röst. Kände igen rösten. Hade hört den senast när jag tänkte ta livet av mig. Då jag fulgrät och snorade och så hörde jag den lilla rösten; förtvivlat bad den; "Jag vill vara med"! Fattade aldrig vad det där kom ifrån. Inte då och inte senare heller.

Pärleporten är öppen och jag hör till och får vara med.

@Kennie Ja, och väldigt märkligt också.
Har hållit igång ganska bra med aktiviteter och lite homefix. Men har också varit trött och låg. Börjat irritera mig på motgångar och medmänniskor. Inser att det är lite varning att jag håller på att fastna i bitterhetens vinkelvolt, Kanske är nån sorts sjuklig njutning i det? Känns rätt osoft.
Kunde hejda det hela och lade mig och vilade en stund i stället.

God Morgon!
Jag är morgonpigg men idag vart det tidigare än vanligt. Vaknade redan halv fem på morgonen, men det gör inget. Mer tid att vakna till och tänka lite, innan jag ska ut och göra lite fysisk nytta.
Har läst senaste kommentarerna på forumet. En hel del igenkänning och en glädje att det är så många här som bryr sig om varandra.
Varma tankar till dig, oavsett om du delat med dig eller försökt vara ett stöd.
Dags för det där hjärtat i kalendern.

Dagens tankar har rört sig runt "Fasadbygge".
Det kan gälla fasadbyggen för att skydda missbruket, men sen finns det lite andra snickerier som tjänar till att bygga yttre pansar, sådär i största allmänhet.

Jag blev tvungen att väldigt tidigt visa upp självständighet som barn. Inte för att jag var så förträfflig, utan det handlade om överlevnad. Jag var nog rätt försummad, har jag förstått. Det gör ont att inse.

Det har naturligtvis varit bra att stå upp på sina egna ben och ta sig framåt. Alltid med tanken; Det blir nog bättre sen. Så jag har gjort det jag kunnat . Men jag är dålig på att ta beröm, för det gör mig alltid ledsen istället. Känns som att de fina betygen jag så småning om skaffade mig, utbildningen, alla praktiska kunskaper jag införlivat i det som är jag, inte är något som jag känner någon djupare glädje över. För det har handlat om överlevnad. Inte att med friskt mod, ta för mig av livets smörgåsbord. Rädsla för att "misslyckas" eller "blir en loser", är inte nån särskilt behaglig drivkraft.

Så nu är jag här. Kan känna mig som ett ringvrak, som ställer sig upp efter varje snyting. Till vad nytta? För att ta mer stryk och trösta sig med att man "inte är en sån som lägger sig ned och gnäller". Dricker lite alkohol och tar nya tag nästa dag.

Jag vill bara kliva ur boxningsringen nu. Jag vill inte mer. Jag har för många skador.
Så ge mig inget beröm nu. Bara läs.

Dammluckan är öppnad.
Jag fick också en del stryk hemma, men utåt skulle det visas att vi var en lycklig familj. När jag var yngre så började jag såklart gråta och kröp undan. Försökte trösta mig själv och "bättra mig". Lärde mig att bli väldigt bra på att skämmas.

När jag blev äldre började jag slå tillbaka så mycket och så länge jag förmådde. Ingen jävel slår mig!!
Den där känslan har kanske hjälpt mig att klara mig så bra som jag gjort, och att jag försökt vara snäll mot andra och ställa upp för den som är i underläge. Det slutade hur som helst med att jag fick flytta hemifrån. Alldeles för tidigt och sen har jag försökt ta hand om mig själv så gott jag har kunnat. Tyckt om att ta hand om andra, vilket nog varit bra för mina barn och mina djur.

Men ensamheten har hela tiden funnits där. Med tvivlet att någon tycker om mig för den jag är, men tycker att jag är duktig för det jag ger och presterar. Där har alkoholen varit mitt andningshål. När jag är onykter så känner jag mig gladare och tryggare.

Men den lösningen har jag ju stängt. Vete faan vad jag ska ta mig till nu? Det är ju återigen för överlevnaden jag är nykter. Inte för att ta för mig av smörgåsbordet av bättre utseende, piggare organ eller mera pengar kvar.

Jag har fortfarande bra utseende, är frisk och har en skönt stabil ekonomi. Vi får se hur det blir med de emotionella bitarna.

Jag tänker att det du skrev om att få höra till är helt centralt. När vi hör till på den djupaste sättet och vi inte känner rädsla för att bli bortstötta- då behöver vi inte ens beröm.
Att låta ett barn för tidigt få ta hand om sig själv, sätta sina egna gränser, det är som att ge ett barn fel mat, näring. Man växer lite på sniskan, men det går att räta upp sig, förvånande mycket går att räta ut eller helt enkelt leva med fast med en större förståelse för vilka vitaminer man hade behövt men inte fick.
Jag är avundsjuk på dig för att du är en morgon-människa!

Ser en felformulering som jag vill rätta till;
"När jag är onykter, så känner jag mig gladare och tryggare"
Det ska stå; När jag var onykter kände jag mig gladare och tryggare. Fel tempus.
Senare vart det såklart inte så. Jag blev onykter och ledsnare och otryggare. För så blev det många gånger när jag drack som mest. Är man tillräckligt berusad blir man rätt korkad och får ett förvrängt känsloliv. Så är det.

Fördelen med att ta nykterhetslöfte på morgonen har två bra aspekter;

1. Ingen idé att trycka bort obehagliga minnen och känslor; Det är bara att ta sig igenom. Tidigare hade jag nog tryckt undan det hela och muntrat upp mig med lite godare mat och vin till kvällen. Tur att jag bor själv, för ni kan ju tänka hur ovanstående minnen skulle fyllegråtas och tjatas om efter sådär 4-5 glas vin.

2. Man ger löfte till sig själv bara denna dag. Det är en tidsram som är hanterbar. Har hänt att jag tänker; du kan ju dricka imorgon, om det nu är det du vill. Ja, jag kan dricka när helst det passar mig dessa dagar, eftersom jag är ledig. Men beslut som tas på morgonen ska hållas. Det handlar för mig om självrespekt. Jag är ju inte nån som bara faller till föga med ursäkter och lögner. Har jag sagt en dag så blir det en dag.

@Se klart Ja, jag är morgonmänniska när jag är ledig. Men jag är rätt degig på kvällarna!! Då är väl du i ditt esse, kan jag tänka mig. Jag tycker att allt mellan 5 och 7 på morgonen är en fin tid att stiga upp. Men jag har lång startsträcka. Som tur har vovven och jag en bra deal; Jag dricker kaffe i lugn och ro medan han hoppar upp i sängen och goar sig i eftervärmen vid min kudde. Sådär en timme senare tassar han ut till mig i köket och undrar om jag har vaknat till så pass att jag är sugen på en promenad.

Dagen har varit bra hittills. Alldeles farligt bra flyt och ett kännt ett skönt självförtroende.
Tandläkarbesöket gick riktigt bra. Proffsig tandläkare och tandsköterska. Tanden som det gått en av en bit av är lagad.
Men det hände det något märkligt igen;
Jag sitter och väntar på att bli inkallad till tandläkaren. I väntrummet spelas halvlugn musik på låg nivå. Jag bläddrar lite förstrött i en veckotidning. Känner igen en låt. En låt som jag hörde under min och exmannens bättre period. En sån där låt som vi spontant hade kunnat dansa till. Vi dansade en hel del med varandra, för han dansar väldigt bra. Vi dansade och drack vin och älskade varandra.

Sen drabbar känslan mig med full kraft! Jag längtar så efter att få vara i någons famn och bara känna mig lycklig.
Efter tandläkarbesöket tänkte jag till litegrann. Nej, jag skulle aldrig mer vilja vara i den relationen. Jag är inte direkt arg på honom längre och det är inte honom jag saknar.

Åkte sen vidare och köpte några säckar foder till hästen. Jag brukar köra bil i tystnad, men nu satte jag på radion. Kände mig glad och avspänd.

Åkte sen till stallet och gjorde lite arbete där tillsammans med trevligt folk. Hjälpte till att försöka få loss en bil som en stallkompis hade slirat fast med. Gick inte, trots granris, grus och påputtning. Det var uppförsbacke, så tyngdlagen verkade lite för bra och det var blankis under däcken. Slutade med att bonden kom förbi; Jag sprang iväg och frågade om hjälp och han kom tryggt och drog loss bilen med traktorn.

Längtar efter en sån där trygg man som kommer och hjälper när man inte mäktar med själv. På alla plan. Nu fixar jag både själavården och allt det praktiska på egen hand för mig själv. Visst, jag är rätt kompetent, men det hjälper inte mot allt.
På hemvägen hade suget efter vin blivit besvärande starkt. Riktigt jobbigt. Körde förbi infarten till systemet och raka vägen hem.

Har sedan en tid varit med på en dejtingsida, men bara högst planlöst. Har inte dejtat eftersom jag inte varit i form för sådant, samt tyckt att jag är lite för törstig för att det ska vara lämpligt med en dejt. Skulle väl bara träffa nån fyllskalle i värsta fall. Har hållit mig ifrån dejting och sådana tankar i över ett år. Har blivit alldeles för mager och har velat satsa på min egen utveckling istället.

Efter en kopp the och en knäckemacka har vansinnessuget lagt sig.
Kvar att processa är några ämnen;

Jag kopplar ihop lyckliga stunder och härlig social samvaro med vin. Det är rätt jobbigt faktiskt. Värsta suget nu när jag äntligen börjar känna att jag har lite flyt i livet och börjar bli sams med mig själv. Tycker om mig själv och trivs med tillvaron.

Med detta sug är det uppenbart att jag har problem med alkohol och att det inte blivit ovidkommande som jag önskat. Snarare en laserskarp lust att dricka.

Alkoholproblem är av kronisk och progressiv karaktär. Det förstår jag och jag vet att risken att man bara börjar där man slutat och att det kommer bli värre.

Sen ska man helst vara nykter ett helt år innan man börjar dejta. Var ska jag nu finna hjärtats fröjd och glädje?
Har befunnit mig i mörkohålan och äntligen känner jag hur det lättar. Ärligt talat; Just nu känns det som att jag bara vill skita i alla kloka föreskrifter om vad jag borde göra.

Men idag är jag nykter. Hela dagen. Den här dagen kommer ta slut, den med.

Den inre apan lever rövar och skriker;
Nu räcker det med stillsamheter och promenader under allvarsam kontemplation! Nu börjar vi komma i högform och då ska vi banne mig släppa loss och ha lite kul också!
Varför ska vi sitta ensamma och gråta, när vi kan ha det skojigt istället?
Ska det vara såhär? Var livet inte roligare än såhär? Leka med barnbarn, ha sunda vanor och ägna sig åt andlig utveckling och plikttroget arbetande i stallet och på jobbet.
Vars fan är röjet, var är spontana upptåg och njutning? Vad gör du med storslaget mod, humor och social förmåga, om du bara ska sitta hemma ensam?