Känns som att det är någon sjukt stark kraft som bestämmer att jag ska dricka.. det betyder inte att jag för tillfället mår dåligt men att jag bara måste. efter plugget, jobbet.. ofta två dar efter senaste fyllan och jag kan inte stå emot. Känner mig så svag, skriver lappar till mig själv, vad jag vill förändra,hur jag ska leva mitt liv men när suget väl kommer är det liksom ingen diskussion om saken, jag köper alkohol även om jag hatar mig själv för det. Jag har nog som många andra svårt att inse att mitt problem är så pass stort att jag behöver hjälp.. Tänker hela tiden om jag bara fixar det själv, behöver jag inte gå på nått möte..jag kan klara det själv. men när ska det bli annorlunda, jag ger efter gång efter gång.. Känns jobbigt, inte minst när telefonen ringer och jag måste försöka låta nykter. Jag har nämnt både för min mamma, syster, man(som nu studerar utomlands),min bästa vän, att ja tror att jag har ett problem.. men ingen vill riktigt tro att det är på riktigt..jag har kanske inte varit så tydlig, kanske för att jag egentligen inte heller vill.. men det gör ont i mitt hjärta. Min vän som erbjudit mig stöd, och ringt till aa bakom min rygg och frågar hur det fungerar, håller koll på mig. Jag trodde att jag ville men de senaste kvällarna har jag förnekat att jag druckit.. jag vet inte varför men kanske för att ett erkännande innebär att man måste söka hjälp..
känner mig så otroligt splittrad, men känns skönt att få skriva av sig här där förhoppningsvis ingen dömer..
kram till alla tappra själar!!

Minz

Inte är jag starkare än någon annan. Kampen pågår och jag söker febrilt efter lösningar. Ibland är det skönt att falla och jag har släppt mitt dåliga samvete över just det, så länge jag skadar bara mig själv. Ingen har märkt mina återfall, konstigt nog. Men jag tar mig i kragen. Så länge jag låter bli att bli ett offer för omständigheterna. Jag har ansvaret, ingen annan. Men, jag måste lära mig att inte ta ansvar för andras känslor och beteenden. Det är det svåra, då jag känner mig så ensam emellanåt. Det var därför jag tänkte lämna forumet, för jag behöver bekräftelse, men kanske inte orkar alltid ge. Och det är ju en förutsättning, för att detta ska fungera. Du låter klok, så jag är säker att du reder ut detta. Det är ju ingen dans på rosor. Det är mycket som händer på vägen. Sen vet vi inte exakt var övriga här befinner sig eller vad de varit med om, så det går aldrig att jämföra sig med en annan. Vi hittar rätt till slut, men det tar olika lång tid. Vi är ju här, eller hur? Ett stort steg :) att vara medveten och jobba med det. Samvetet är bra så länge det gör gott, eller hur? Annars stjälper det, upplever jag iaf. Ärlig, det kommer med nykterheten. Det måste jag bli, men det är svårt. För att det ska funka till 100%, så är nästa steg ärlighet. Jag vet inte om jag är där än...

Filosofen

Känns skönt att höra att vi alla faller ibland, och att huvudsaken är att fortsätta kämpa för ett nyktert liv!
Försöker hålla modet uppe och sluta att straffa mig själv.. Som du säger Minz, att man på nått sätt måste se det stora i det lilla. Vi kämpar ju och det är kanske huvudsaken.
Förstår vad du menar med ensamheten, men lämna inte forumet. Man behöver inte alltid ge! Lika mycket som man står själv med sitt beroende är man här för sitt eget bästa. Konstigt nog tror jag att det är därför vi också kan hjälpa varandra.Vi delar med oss av känslor, och bara genom att göra det hjälper vi varandra! Att bara kunna läsa och känna igen, stärker mig något otroligt.. och får mig att känna mig mindre ensam.
Jag känner som du när det gäller återfallen.. vill gärna inte berätta för närstående. Det blir jobbigare då, det hjälper mig egentligen inte..men drabbar däremot de som bryr sig. I slutänden är det ju en kamp som man själv måste utkämpa, och vinna. Men att veta att man inte är ensam med sina tankar och med sitt missbruk är ett stöd som inte kan jämföras..
Jag kämpar också med ärlighet just nu, främst för mig själv.. Jag erkänner nu att jag är alkoholist, och det är nog det första. Det gör ju du också, vilket du borde vara stolt över! Hur har det gått på jobbet? Fungerar det bättre? Hoppas!!
Pellepennan, snart ett halvår! BRA kämpat!! Det är som du skriver. Det handlar om en hårfin linje, livin on the edge kanske. När man känner sig deppig. En situation när jag var hos min syster en fredag under en nykter period: Hon hade vin hemma, hon ville ta ett glas, att vi skulle vara lite spontana(hon vet inte om mitt missbruk) kanske gå ut en sväng. Jag var sååå skrämmande nära att spola allt jag kämpat för! Först: det skulle va såå kul, gott, visst kan jag unna mig, fan va kul, det förtjänar jag, osv. Sen ok, hur mycket vin har hon, en flaska, inte tillräckligt, jag vet att efter det första glaset kommer det där jobbiga suget..jag kommer vilja dricka mig full, röka hela tiden(syrran röker inte)vilja dricka mer, jag måste åka förbi och köpa folköl på vägen hem osv. Efter den tankegången bestämde jag mig för att säga nej. Hon blev besviken, när jag åkte hem kände jag mig tom, lite ledsen, lite lättad och sjukt stolt att jag hade stått emot frestelsen. Jag vaknade dagen efter med gott samvete och var förundrad över hur j-a nära jag varit!Kunde reflektera över surret av diskussionen jag haft med mig själv i säkert en halvtimme innan jag sa nej. Nu vill jag bara ta mig dit igen.. jag kunde då, jag kan igen!
Vad man kämpar för.. jag vet det känns så ibland. Så mycket man går miste om kan jag känna. Sociala sammanhang, fester, aw osv..måste tacka nej, komma med en ursäkt! Kanske ändå värt det för att slippa ångesten! Jag vet att en aw inte betyder samma sak för mig som för min kollega. Det är jag ledsen för men måste också inse att det är ett faktum!
Jag vill vara lycklig. Idag är det fint väder ute.. önskar jag kunde njuta av det på annat sätt...

Kärlek till er mina kämpar!!
Filosofen

Minz

Jodå, det funkar bra på jobbet :) Den "illvilligt snälla" är inte kvar. Imorgon bär det av till AA här och om 2 veckor träff med en okänd doktor, som jag hoppas kommer att förstå mig. Som sagt behöver nya mediciner och deltidssjukskrivning för att kunna ta hand om mig, för att kunna ta hand om familjen. Ärligheten kommer. Det har börjat för mig, för det är det enda sättet för mig iaf att ta hand om mig själv. Det känns bra :)
Hoppas du får en fin lördagskväll!
(Och offerkoftan ska brännas på bål snart :))

Filosofen

Där är jag nu..På botten, där jag känner mig som bottenskrapet. Har avslutat en 7 års lång relation med min man.. nu väntar skilsmässa och ännu mer sorg..har druckit varje dag i några veckor nu. Men har på nått sjukt sätt intalat mig att det är ok när man går igenom något svårt. Dessa ursäkter, ush! Har kärat ner mig totalt i en man som jag vet inte är bra för mig..lägger all tid jag har på att tänka på honom. Antar att det är för att slippa tänka på den egentliga situationen. Jag har inte tänkt så mycket på mitt missbruk på sistone utan låtit det flyta på och levt ut det. Känner mig avtrubbad..som att jag flyr verkligheten, är rädd för att känna efter och möta reaktionen om jag bryter ut ur spiralen. Jag vet inte om jag ens vill sluta dricka i dagsläget... vilket är såå tragiskt. Känns som jag har tagit hundra steg tillbaka, och nu är det hundra jävla mil till att bara komma tillbaka på spåret igen. Ångesten är dämpad så länge jag dricker dagligen.. men efter en dag blir jag darrig i kroppen, svettas och blir helt sjukt muntorr på ett sätt jag aldrig innan upplevt. Antar att missbruket det verkligen sätter sina spår nu, och det skrämmer mig. Jag har ingen matlust...har gått ner 4 kg på 2 veckor... Det enda som finns är suget efter alkohol. Vad är det som händer??? När jag tänker på uppbrottet med min man, känner jag mig ledsen så klart, men jag har inte fält en tår.. vilket känns konstigt. Jag älskar den mannen med hela mitt hjärta men det har varit en sjukt jobbig relation, nu när han pluggar utomlands har det varit lättare att ta beslutet på avstånd. Jag är avtrubbad, har inte kontakt med mina riktiga känslor och jag är rädd att möta dem..vilket jag vet att jag kommer göra när jag slutar dricka
kärlek till er och tack för att ni finns!
Filosofen

konstnären

Du vet inte om du vill sluta dricka i dagsläget. Men jag tror att du vill det eftersom du kommit tillbaka. Bra så tycker. Ja, någonstans måste
man börja, och jag är ingen expert på det. Beslutet och viljan, två saker som avgör. Själv höll jag ju på att dribbla med en massa återfall,
och för varje gång gick jag ner mig en liten bit till. Det som skrämde mig mest var ångesten, den hade ett järngrepp om min själ.
Fick ju akut hjälp i september, och då vände det, inte över en natt, det har kostat på, blod,svett och tårar. Så jobbigt var det i början,
men det gick en dag i taget medan tankarna konstant kretsade kring A. I torsdags kunde jag kryssa för 10 månader, och det hade jag aldrig
kunnat tro. Bara jag tänker på förra sommaren ryser jag, gick omkring i ständigt rus, natt som dag.
Du kan detta du har gjort det förut eller hur.
Fin lördag till dig
Konstnären

Filosofen

känns bara hopplöst just nu.. jag vet att jag har lyckats innan och att jag kan igen! Men nu..i denna stund känns ljuset så långt borta,..Jag vet att det är så man känner, och att det är svårt att att sig tillbaka på banan. Tungt helt enkelt, och som den där jäva alkoholen fungerar, gör den det lättare för mig just nu.. Men jag vet att det inte är långvarigt, för eller senare måste jag bli nykter och känna efter. Men det gör så ont.. Jag har verkligen stängt av i min relation till mitt x. Han har varit helt förkrossad och inte förstått varför jag inte ens har velat prata.. Men han har varit så kontrollerande så länge att jag nu inte ens kan lyssna när han vill förklara sig. Jag orkar inte.. Jag vill vara fri och vill inte behöva ta ansvar för andras känslor, bara mina egna.. Men samtidigt är jag medveten om att jag druckit vare dag sen jag tog beslutet..vilket skrämmer mig.. Jag har inte känslomässigt utrymme att ens tänka över situationen nu. Jag vll inte..jag vill bara vara och leva ut vad jag vill göra. Vi har ju bott på distans nu i 9 månader, vilket gör det hela lättare.. men jag vet vet att det är rätt beslut..men ändå bedövar jag mina känslor med alkohol.. Vilket gör mig så arg och frustrerad..Jag känner mig lättretlig och förbannad..frustrerad..jag orkar inte. Kan inte ta hänsyn.. och för det hatar jag mig själv. Jag borde vara där för honom och lyssna.. jag vet att det här är jobbigt för han men på nått sätt bryr jag mig inte.Förstår inte vad som händer, mer än att jag verkligen inte är i kontakt med mina känslor.Känns tungt..Känner mig svinig och som en svikare. Efter alla år..ja det är taskigt. Men min kropp skriker att jag inte orkar..Kan inte ta på mig en annans persons mående igen. Även om jag har mina problem så har lixom min omgivnings problem alltid varit större, och ju orkar jag inte stötta längre. Det jobbiga är att samtidigt som jag brutit mig loss från människor, har mitt beroende blivit värre..Jag behöver inte oroa mig att nån ska ringa.. osv..vilket tidigare har begränsat mig en hel del..ush ush men jag tror på mig själv och litar på att jag tar mig ur den här krisen..
10 månader!! Grattis, du har gjort det största jobbet nu, och se till att du inte trillar tillbaka för jäklar vad svårt det är att börja om!

Tack! och kärlek!!

konstnären

Ja, man får se upp så att man inte trillar tillbaka. Vet när jag hade ett antal fall att det blev värre och värre. Du låter såå ensam och det kanske
inte är så bra. Försök att inte ta för mycket hänsyn till andra, försök att rikta tankarna till dig själv. Jag tror du kan ta dig ur det här, visst är det
ett riktigt stålbad men det går ju. Även om det är skitjobbigt i början så går man ju inte under, men om jag hade fortsatt då i september kan jag lova
att jag inte suttit här idag. Kanske hade jag det lätt som lät det gå så långt att det blev inläggning. Jag glömmer aldrig den läkaren som gick ronden.
Han lyfte lite på sina glasögonen och tittade mig rakt i ögonen. Han sa, ja du konstnären nu är valet ditt, så dålig var jag. Kan höra rösten som igår.
Jag tycker inte du ska känna dig svinig, du mår inte bra. Alkoholen lindrar en stund, men det är bara en stund. Själv är jag väl en person som vill
hjälpa andra och ibland glömmer mig själv. Kan du inte försöka att lägga fram en plan för dig själv, att då ska jag försöka, men helst idag.
Kram Konstnären

Filosofen

Tack konstnären för ditt senaste svar!
I dag loggar jag in igen, efter månader i en jävla battle med mig själv att nu måste jag styra upp.
Känns ändå bra att komma tillbaka till forumet och erkänna att man inte är så stark som man tror, och att inse att människor behöver varandra för att lyckas.
Ones again, Jag är alkoholist och varje dag är en kamp.
Önskar jag kan stå emot imorn.
Kärlek till er,
Filosofen

Stingo

Välkommen tillbaka, Filosofen. Läste hela din tråd och det tog uppriktigt ont att läsa om hur svårt du har haft. Du skrev om det själv, någonstans där på vägen: Mot alkodjävulen hjälper inga önskningar, det behövs fasta beslut. Om så bara för en dag i taget. Efter vad jag läst, tror jag du kan behöva befästa det beslutet med att söka hjälp irl. Aa, vården, antabus... Det finns flera möjligheter.

Hur som helst, välkommen tillbaka! Hoppas du fortsätter att skriva. Lycka till i din kamp.

Filosofen

I dag gjorde jag det, jag loggade in i gen.. efter nästan ett år. Det känns iaf som ett steg i rätt riktning, men det känns tungt. Jag önskar att anledningen till min frånvaro var att jag i dag är nykter men tyvärr är det inte fallet. Månader har gått och alkoholbegäret är minst lika illa som vid mitt senaste inlägg, antagligen värre.
Jag förstår inte...varför man väljer det här..det här livet.. som onykter. Ångest, ångest, ångest.. hela dagarna på jobbet, och alltid samma känsla. - i dag blir det inget alkohol, jag vill inte må så här igen i morgon. Men så fort jag gått ut från kontoret, är alkoholen det ända jag har i sikte och förnuftet är återigen förlorat. En förändring måste ske.. även om jag gett upp hoppet om min egen karaktär i det här fallet.. måste jag försöka. Jag kan. Jag kan... jag kan och jag vill vilja bli nykter. För helvete... Jag vill

Drycker

Jag förstår inte heller. Jag själv hinner aldrig hem innan jag börjar. Antingen krog, folköl eller sprit. Ska börja med ngn annan drog tror jag. Så jag slipper alkoholen.

Sommarkatt15

Jag har samma karaktär. Vad gör vi med oss själva? Med alkoholen försvinner min stolthet, min livskraft och min tillvaro förminskar jag tills den är grå och trist så då kan jag ju dricka för det också. Jag måste sluta supa och det måste du med. Vi tar itu med det nu. Jag ska gå igenom vad jag kan förändra i min tillvaro för att välja annat än alkohol. Kan du också göra det, så kanske vi kan hjälpas åt mot ett nyktert hälsosamt liv?

Filosofen

Tack för era svar..
Jag vill verkligen förändra det här sjuka beteendet. som ni också skriver, det är så sjukt att man gör så här mot sig själv!!
Jag vill inte ge upp, men det känns så oerhört tungt när man hela tiden gör sig själv besviken. Vad ska till för att man ska rycka upp sig!!
Drycker - Byt inte ut din drog mot en annan, det är missbruket vi måste ta oss ur!
Sommarkatt - Det ska vi!!! jag tycker om din idé att gå igenom vad man kan göra för att bryta sig ur spiralen. Vad ska man tänka eller göra just i den sekunden som suget kommer och då det bara finns det där enda målet i sikte, att dricka alkohol! Något måste man ju kunna göra för att låta bli. Hur stålsätter man sig!?
Jag ska börja med att skriva ned all jävla skit som alkoholen bidrar med.. kanske kan man påminna sig själv om detta i morgon innan man går från jobbet, idag är det tyvärr försent.
Jag delar med mig här när jag fått ihop det! Vi hjälps åt!
Aeromagnus - Har du erfarenhet av de mediciner som finns mot alkoholism? jag är tacksam för alla tips..

Kärlek!
//Filosofen

Hej igen. Jag äter antabus så jag kan inte dricka. Har provat två gånger varav den sista höll på att ta kål på mig. Man blir röd som en kräfta, dunkande huvudvärk, hjärtklappning mm om man dricker. Jag tar tre tabletter i veckan måndag, onsdag och fredag. Har inga biverkningar och om jag får ett sug så försvinner detta snabbt för jag KAN ju inte dricka. Då kan man koncentrera sig på att stärka sig själv. Så min bild av antabus är bara positiv.