Medberoende - flyttar ut

Hej alla kämpar,

Jag o min sambo har en 1 årig dotter. Vi har varit ihop i två år. Han har druckit hela tiden jag känt honom men det eskalerade sen hon föddes. Naivt fattade jag inte riktigt vad det var frågan om o trodde mest depression efter turbulent liv etc.. Han har haft självinsikt men inte klarat stå emot. Det har varit många episoder… han blir elak när han dricker.

Jag har varit hemma med dottern o tagit 95 procent av ansvaret hela tiden. För några veckor sen skulle jag hoppa på ett tillfälligt jobb (för att komma ut o få någon början på jobb igen) o han vara hemma med henne. Det gick tre dagar. Tredje kvällen ringde han mig då jag jobbade o sa att han druckit med henne. Åkte hem med klump i magen o konstaterade att hon var ok, men han berusad. Inte okej någonstans.

Jag sa upp mig från mitt jobb o återgick till mammaledighet. Börjat packa ihop allt i lägenheten o flyttat till min föräldrar med dottern. Min sambo har hela tiden vacklat mellan att be mig flytta o rädda mig själv/ ”tillåta” mig att stanna o försöka få oss att funka. Aldrig bönat o bett mig stanna. Han har väl sakta insett att han har grava problem.

Nu sist fortsatte han dricka när min mamma kom o hjälpte mig packa i några dagar (bor långt bort). Hon fick se honom när han var berusad o han stängde in sig i gästrummet o drack. Han tappade sin mobil på fyllan. Jag sitter nu hos mina föräldrar (bråkar med dom o vantrivs att känna mig som ett misslyckat barn och nu med ett eget barn). Jag får inte tag i honom o håller på att gå sönder. Jag måste flytta ut för min dotters skull…och min - jag vill ju kunna jobba snart (o han kan ju uppenbarligen inte ta hand om henne).

Han har tre vuxna barn som han tog hand om med sin exfru. Jag är så bitter att det inte kunde vara samma med mig. Han drack inte i det 20 åriga äktenskapet. Det börjades med de sista åren före skilsmässan (lång o utdragen då hans ex vägrade skilja sig). Sen träffades vi och jag insåg inte vidden av hans problem eller kanske jag inte ville inse.

Jag vill tro att han kan bli nykter nu då jag flyttar ut. Han har själv jobbat inom psykiatrin o är skeptisk till hjälp man får via vården. Det är jag också (som själv kämpat mot depression o ångest i många år).

Mår skit…vad ska jag göra o vad ska jag tänka. Jag vill leva med honom men inser att det kanske aldrig blir så. Vad kan jag göra för att optimera chanserna att han blir frisk o vi får en framtid någon gång. Vet också att när det väl gått ett år så kanske jag inte vill det längre utan har gått vidare.

Profile picture for user Snödroppen

@minresamotlugnet
Det finns inget färdigt svar på vad som är bäst att göra för att han ska sluta dricka.
Det kan du inte påverka, det är väldigt jobbigt att acceptera.
Det du kan göra är skapa en trygg livssituation för dig och ditt barn att leva i.
Läste nyligen att forskat på barn som växt upp med förälder som missbrukat och det är ganska dystert resultat.
Barn blir oerhört påverkade och risker för att själv hamna i en destruktiv livsstil själv är stor.
Ta hand om dig, sätt sunda gränser och ta hjälp. Det är ingen lätt situation att befinna sig.
Kram ❤️

Profile picture for user minresamotlugnet

@Snödroppen

Tack ❤️ Jo det sista jag vill är att min dotter ska få lida för att jag (mitt ego) har behov av att stanna kvar i en relation med någon som är sjuk. Svårt att förlåta sig själv om så skulle ske.

Jag hoppas o längtar nu. Han är min bästa vän. Tomt nu. Har inte många vänner, kanske dags att skaffa lite fler nu?

Vill egentligen göra det som är bäst för hans eventuella återfrisknande… hålla kontakt eller ej? (Typ samtal/sms x antal ggr vecka/månad, ev träff med dottern).

Profile picture for user Snödroppen

Det är kanske mer komplext än att det bara är ditt ego. Var inte hård mot dig själv men ärlig.
Det låter som en bra idé att skaffa fler vänner och framför allt stöd, ofta behöver man själv tillfriskna efter att ha levt som medberoende. Friska relationer där man ger och får. Omtanke,stöd och ett friskt perspektiv.
Det är väldigt svårt för alla har sin egen "botten", ögonblick när man inser attjag vill inte delta i det här längre.
Det enda vägen fram är egentligen att stå kvar eller tillfriskna. Väljer du tillfrisknandets väg så får han ett val, då han ser att det blir konsekvenser.
Det är hans val.
Vad är dina behov? I en relation. Hur känner du, var går din gräns?
Det svåraste som finns. Jag klarade inte detta själv utan bad om hjälp.

Profile picture for user minresamotlugnet

@Snödroppen

Tillfriskna är det enda rätta. Tacksam att jag exponerat det hela för flera bekanta o familjen - så jag inte kan backa.

Ledsen att det skulle gå så långt att vi måste flytta ut. Men han valde att ta det så långt.
Gränsen går där det potentiellt skadar min dotter, då min självkänsla är i botten (ej än), då vi har mer dåliga stunder än bra….

Nu är det före det händer… med ett hopp om att han kan/vill/tar sitt ansvar. Om inte - då var det hans val och vi for inte mer illa i detta.

Profile picture for user Snödroppen

@minresamotlugnet känner med dig ❤️
Det är så smärtsamt och svårt.
Det är så starkt av dig att du tagit de stegen du gjort.
Jag hoppas innerligt att han också väljer att tillfriskna och att ni senare kan träffas friska igen.
❤️❤️❤️

Profile picture for user Åsa M

@minresamotlugnet det är en tuff situation men det viktigaste är att du sätter dina och dotterns behov först. Det tar tid innan en alkoholist får sjukdomsinsikt- alkoholen är ju ofta ett sätt att döva annat som inte hanterats, och ovanpå det får man ett beroende. Jag tror inte på att vänta tills de blir friska. Har helt enkelt aldrig sett det inträffa. Mitt ex har druckit hela sitt vuxna liv och vägrat ta hjälp för psykisk ohälsa och kaos kantar hans liv. Jag var som du, förstod inte vad som pågick. Men i efterhand är allt tydligt. Fundera på var dina gränser går, och dra och håll dem.

Profile picture for user minresamotlugnet

@Åsa M

Förstår. Vill tro att nån alkoholist måste ha fått insikt o gjort det som behövts…. Men mina gränser är dragna nu. Inge mer alkohol i min dotters o min vardag. Vi tittade på en lägenhet igår o jag tar den.

Svårast är väl att jag inget kan göra o att jag får vänta o se. Sen ska jag ju inte vänta utan leva mitt liv..sen kanske jag omedvetet slutar vänta någongång längs vägen.

Känner mig bara så sjukt ensam just nu. Ensamstående till en ettåring…var inte så jag tänkte mig familjelivet.

Profile picture for user Åsa M

Du orkar igenom detta, vi finns här! Och du kommer vara så glad i efterhand att du tog steget. Det är så många fina människor här som gått genom ett helvete pga alkohol. Men vi klarar det. Ett litet steg i taget. Kram till dig!

Profile picture for user Snödroppen

@minresamotlugnet
Som @Åsa M skriver, vi finns här. Du är inte ensam.
Be om hjälp är mitt råd.
Det fick mig att bli fri, i mig själv, allt fantastiskt stöd jag fick.
Du tar ett jättekliv framåt med det beslutet.
Styrkekram

Profile picture for user minresamotlugnet

@Snödroppen @Åsa M tack för värmen.

Vet bara inte vilken hjälp jag kan få i det här lilla samhället. Har själv dålig erfarenhet av att få hjälp - genom min psykiska ohälsa o skräck inför förlossning… är väl bittert sätt att tänka på men jag har såna erfarenheter tyvärr… den som försökt hjälpa mig genom ångest o lyssna är dumt nog min föredetta sambo med alkoholproblem 🤭

Usch. Försökets fokus på mig själv o lillan men är uppgiven inför framtid med ensamhet o eget ansvar för den lilla 😢

Profile picture for user minresamotlugnet

Vill prata med människor men jag upplever att jag har fel människor omkring mig. Kanske är jag medberoende i fler situationer - vänner som jag ska finnas för, som pratar om sina problem men jag nästan aldrig om mina.

Känner ofta att det inte finns något som kan ges till mig i såna samtal, vill få nya insikter o komma framåt.

Profile picture for user Backen123

Vi blir ensamma i att leva i en missbruksfamilj, endast som som gjort det själv vet, så därför är detta forum en sådan läkande och vilsam plats att vara på. Här kan man tugga, låsa sig i gamla tankemönster ,utan att någon dömmer. För mig är det en tid efter men tankar, ångest följer fortfarande så att vara här fortfarande är så skönt 🙏 2 steg framåt och 1 tillbaka rätt var det är. Vi alla har drömt om tillfrisknade hos vår partner men det är en tuff sjukdom som endast den beroendesjuke kan ta sig ur, självklart med hjälp av oss men det är inte vårt ansvar. En alkoholterapeut sa till mig, flytta, pausa, vila ifrån varann. Är kärleken stark och hennes blir frisk så är det bara att fortsätta, men minst ett år och jag tyckte det var vilsamt och dämpade mitt dåliga samvete när jag gick. Och jag sa även dom orden men det gick inte och idag är jag glad att jag inte ödslade mer tid, för tiden går. Kämpa på, vi finns här 🌞

Profile picture for user Självomhändertagande

@minresamotlugnet
Hej, tänkte inte logga in här på en stund. Har fått ett dödsbesked. Som inte har med missbruk att göra.
Läser ditt senaste inlägg.
Jag har varit patient i psykiatrin och det är tack vare flera vårdgivare som jag är frisk idag. Har varit sjuk i en bipolaritet och hade en mycket svår period under flera år. Jag antar att mitt ex, som var och troligtvis fortfarande är alkoholist var en slags räddning, då. Dels för att han accepterade min diagnos, vilket inte många andra gjorde när jag insjuknade. Jag hade redan insjuknat när jag mötte honom.
Och jag hade sett till att göra min resa till balans innan jag mötte honom. Jag hade förstått hur det såg ut. Med mediciner, vården, eget ansvar.
Jag satte mig själv i första rummet. Jag besökte en yogastudio och det blev också min väg ut ur medicinering, i samråd med min psykiater. Det är STOR skillnad mellan psykiatriker, sjuksköterskor och övrig personal inom psykiatrin. Jag skulle jämföra det som att vinna på en trisslott. Att vinna 30 kr då och då är inte omöjligt. Och det kan jag likna med att få samtal som kanske hjälper i stunden. Men hur många vinner storvinsten? Jag är övertygad att min storvinst kom iform av den bästa psykiatern. Hon gjorde en plan med mig när jag ville trappa ner på medicin. Jag ville bli en mamma och därför så var jag så motiverad att ta hand om mig så bra. Det var då jag upptäckte att mitt ex var alkoholist. Och jag ville inte ha barn med honom.
Vad vill jag säga med detta?
Jo, att du behöver söka vidare. Det finns några storvinster därute, i form av professionell, erfaren och samtidigt engagerad personal. Vi är alla människor. En del passar inte som säljare. En del passar inte som läkare.
Jag har observerat att många i vården sliter. Pandemin har påverkat miljön.
Vi behöver alla vara varsamma med oss själva och vår omgivning.
Precis som vi alla behöver minska vår elförbrukning.
Tappa inte hoppet om att finna en god samtalskontakt. De finns! Kanske en präst?
Jag tackar mina änglar några gånger om året. De hjälpte mig att inse mitt medberoende och hur jag skulle ta hand om mig själv. I första hand. Och sedan kan jag ta hand om andra.
Jag är en omhändertagande människa.
Och om jag skulle orka, då skulle jag bli vårdgivare själv. Jag var för generös med mitt ex och jag gav honom allt jag hade och mer därtill, så att utbilda mig idag finns inte på min karta.
Jag njuter däremot av livet utan barn och utan att ha en "riktig" utbildning.
Jag är i det som är. Jag lever i verkligheten. Det gjorde jag inte förr. Inte då jag var sjuk.
Jag har lärt mig leva, ett liv i balans. Och det betyder verkligen allt för mig.
Men jag hade gärna haft ett riktigt barn istället för att ta hand om det stora barnet som mitt ex var.
Livet. Det är som det är.
Vi har det liv vi har.
Och så länge vi lever, kan vi förändra.
Och leva det liv vi önskar.
Det gäller bara att lyssna till sig själv.
För inom oss, finns alla svaren.
Men för att nå dem, behöver vi stilla oss och lyssna.
Ta hand om dig!
På alla sätt.

Profile picture for user förlorare

@minresamotlugnet en fantastisk insikt du har där. Hur är stödet från min omgivning egentligen?

Gå på mammagrupper i nya området försök hitta nya vänner med fokus på barnet så får barnet vänner inför småbarnsåren samtidigt. ❤

Kika efter barnvagnspromenader i området på fb t e x

Önskar dig all lycka till med din nya lägenhet.

Profile picture for user minresamotlugnet

Ni är så snälla alla ❤️ Tack.

Det som gör det extra smärtsamt är väl att jag hela livet varit rätt ensam (haft ytliga relationer), rest, hoppat runt, alltid varit lite ”för mycket”…inte passat in på den lilla orten.

Har fått så fint stöd av min kille kring ångest o tankar om mig själv.

Det jag tar fasta på är ju just det någon av er skriver - flytta, ta paus, minst ett år från varandra med boende o vardag på det viset. Men ser så mycket ensamma kvällar framför mig… släkt o vänner är lite bristfälligt.. mamma finns.

Men jag har ju inget val, vårt barn ska inte växa upp med en aktiv alkoholist till pappa. Inget barn ska behöva uppleva.

Jag får sätta mig själv lite åt sidan o fokusera på mitt barn. Fast jag gråter inombords o vill prata prata… men vet inte med vem…utom just killen då som jag pratat sååå mycket med om allt…

Känns hopplöst idag ❤️‍🩹

Profile picture for user Backen123

Kommer tid kommer råd 🙏 såklart är du både ledsen och besviken, det var inte sådär det skulle bli och det gör så ont. Det kommer nog vara jobbigt länge, men plötsligt vänder det lite, mer och mer. Att gå till icke självvalt ensamhet är otroligt tufft, men det kan också ibland vara värre att vara ensam med en beroendesjuk. Kan du hitta nåt stöd hos kommunen, samtalsgrupper? En dag i taget, vi vet var du är ❤️ Och vi finns här

Profile picture for user Åsa M

Nu när det känns som värst är det svårt att föreställa sig att det kommer bli bättre. Men att leva utan den ständiga bergochdalbanan som en missbrukare för med sig är en bättre tillvaro än att leva med personen. Att slippa ta ansvar för en annans sjukdom, ångest, beteende... att kunna fokusera på sin egen livskvalitet... det är så oerhört mycket värt.

Profile picture for user minresamotlugnet

Ja den här bergochdalbanan vill jag inte ha.

Ena stunden bekräftelse o samhörighet - sedan en alkoholindränkt person som sätter sig själv o sitt lidande framför allt o alla.

Är kluven inför att begära egen vårdnad nu.
Han har sagt flera gånger att det som är bäst för dottern o mig är det som gäller… blir ju lättare då man har egen vårdnad.. men då är det som att jag släpper all tro i att han kan ta sig upp. Som att jag klipper av dotterns band till sin pappa, som hon inte ens känner. Vet umgängesrätt o så - skulle aldrig vägra honom det, men då måste han ju vara nykter.

En mardröm av byråkrati, ensamhet, flyttlådor….

Behöver nog socialt umgänge men orkar inte riktigt ta initiativet själv just nu.

Profile picture for user minresamotlugnet

Haft lite kontakt med honom. Ibland bra då han varit nykter ibland dålig då han druckit.

Ringer för att jag vill ha bekräftelse på att de blir bra igen. Fått den bekräftelsen o tröst i min egen kamp från honom då han är nykter. Det är ju det som är det svåra - varmt o kallt - om vartannat.

Nu idag skrev han något om att han aldrig kommer att kunna förlåta mig…jo tjena. Känner mig rejält trött på den där delen av honom. Förtjänar bättre helt klart.

Blockerar nr nu o sen släpper jag blockering o raderar (så jag inte kan skriva/ringa då jag blir neurotisk). Han brukar inte initiera kontakt när han druckit.

Känns lite skönt men oerhört sorgligt.

Meddelat vänner/bekanta om situationen - inte om varför separation till alla men att jag mår lite sämre o uppskattar sällskap…kan säga att skönt att våga vara sårbar. Men telefonen är rätt tyst ändå 😂 blir ensam resa detta… precis det jag kanske inte behövde. Vet inte hur jag ska orka skaffa nya vänner o ta mig ut o vara social.

Profile picture for user Åsa M

Var snäll mot dig själv! Det tar tid att bearbeta. Du har precis klivit ur en hemsk situation. Det är svårt för andra att veta hur de ska stötta, precis som det är svårt för dig att be om stöttning. Ge det tid.

Profile picture for user Snödroppen

@minresamotlugnet
Det krävs väldigt mycket styrka att ta det steget du precis gjort. Det tror och tycker man inte själv är man är där.
Det krävs styrka att våga vara sårbar där du befinner dig. Du är fantastisk, glöm inte det. Det är såna krafter I den här djävulsdansen och det har du satt en gräns för. Du har tagit ansvar, tar han om dig själv och sätter gränser.
Håller med @Åsa M var snäll, förstående och tillåtande mot dig själv. Ring tillnågon och prata eller bara tillåt känslan och trösta dig själv.
Du kommer till stunder där du ser tillbaka och tänka att allt är bättre än att leva i det där limbot mellan hopp och förtvivlan.
Kram

Profile picture for user Självomhändertagande

@minresamotlugnet
Jag lyssnade till ett inslag på TV4 nyhetsmorgon häromdagen som handlar om relationer till narcissister/psykopater. Ett bra inslag, som handlar om cirkusen att leva med djävulen. Nu har jag inte haft det riktigt så, men djävulen var alkoholen och vad det gjorde med oss i slutändan.
En sjuk mångårig upprepande scen som behövde en ny regissör.
Jag tog över. Han blev tvungen att lägga ner sin regi. Och nu, kan han inte nå mig. Han hjärna verkar ha tagit stryk. Han har inte förmågan att förstå. Det förstår jag nu.
Jag tänker på alla åren jag brände på att försöka rädda honom. Det skulle aldrig gått. Ingen kan rädda honom, utan han själv. Och jag är idag helt ointresserad om han räddar sig själv eller inte.
Dödsbeskedet jag fick för en vecka sedan har fått mig att se livet med nya ögon, igen. Jag är klar med allt som är medberoende. Till de vänner som jag varit det till. Och så har jag blivit mycket bättre på att sätta gränser till nära och kära. Jag lyssnar på mina behov först. Och den erfarenheten har jag fått tack vare att jag levde som jag gjorde förr.
Jag vill aldrig hamna där igen. Jag tänker att jag behövde lära mig något. Och i inslaget fick jag en ny insikt, att det handlar inte om att jag var naiv eller blåögd. Jag blev kär i mitt ex. Tidigt valde jag att fly istället för att ta hand om situationen, för jag visste inte hur jag skulle ta hand om den, mig eller oss. Jag engagerade mig i en förening. Och hjälpte andra människor. Tills jag insåg att min flykt.
Senare bjöd jag in en omgivning till meditation där det så småningom blev efterföljande samtal. På det sättet kom jag att träffa mycket människor som har liknade intressen som jag själv och jag fick ett par nya vänner. Du kanske inte orkar bjuda in andra, men om du "gräver där du står" så finns det säkert andra i din närhet som har behov av social samvaro, precis som du. Du kanske kan börja med att fråga en granne om att ta en promenad, eller andra mammor som du träffar i sammanhang med barn. Bibliotek och kyrkor ordnar en del för barn och andra i samhället. Kan det vara något för dig?

Profile picture for user minresamotlugnet

Tack för alla ord ❤️🙏

Såg också det inslaget på tv 4 - och alkoholpersonligen hos honom har en del drag av det! Nykter är han klok, andlig, vänlig, rolig… påverkad är han sarkastisk, elak, bortstötande.

Fick svar av hans 24 åriga son igår. Han förstod mitt beslut att flytta även om han tycker tråkigt. Han har själv tagit avstånd från sin papp pga detta beteende (o de två yngre systrarna också).

Sambon sa senast att han är kemiskt beroende av alkohol…han kan inte låta bli, behöver bli inlåst skulle jag gissa.

Tomhet.

Rätt beslut har jag gjort. Tittar på min dotters leende o tänker just det -” aldrig att du ska få se något sådant”. Att mamma gråter ibland är nästintill oundvikligt med tanke på hur jag mår nu, men jag är kärleksfull ändå.

Rädd att han ska dö….han var är min bästa vän. Lyssnat på mina gråt, ångest, dåliga självförtroende… mina vänner gör precis som det passar dom…ofta valt bort mig när jag är sårbar. Men får acceptera även det.

Profile picture for user Åsa M

Det är tufft att bryta. Men vill han så kan han få behandling, han har en sjukdom som är fullt behandlingsbar. Det är det svåra att komma ihåg. Han måste göra jobbet. Gör han det, så kanske ni kan hitta tillbaka.

Mitt ex har just börjat arbetsträning igen efter lång sjukskrivning och behandling inkl tvångsvård. Hans chef säger att han varit nykter i fem månader.

Det är hårt att säga det, men om det är vad som krävs för att alkoholisten ska vakna, så är det det som måste till. Lite ansträngning, lite hantering av skam, lite ansvarstagande. Ingen kan göra det åt dem, inte minst vi som är medberoende och som ägnar mycket tid åt att oja oss över dem. Det blir de tyvärr inte friskare av.

Om du orkar, när du orkar, ta hjälp för egen del och sedan - om du VILL engagera dig - se till att han får hjälp med de medel som är tillgängliga. För egen del var det enda som funkade att prata med hans chef. Återstår att se hur länge nykterheten håller i sig.

Profile picture for user minresamotlugnet

@Åsa M

Du har helt rätt i det du säger. Sjukdomen är behandlingsbar. Men jag vill inte vara sjuk längre o det är mitt beslut - den får han ta sitt.

Idag kände jag någonslags lättnad i sinnet - jag o mitt underbara barn ❤️ Vi har varandra, en välsignelse att få bli mamma som jag önskat. Jag väljer mitt fokus lite nu. Mitt barn, min lugn o ro… sen får han komma med när han har valt sin väg…om - sorgligt men det är väl den maktlösheten man får lite befrielse i när man känner den på djupet.

Profile picture for user Självomhändertagande

@minresamotlugnet
Stor igenkänning. Att få vara sårbar med en människa är det finaste som finns. När det är tillåtande. När man öppnar upp och känner att man får berätta.
Förtroenden. Att kunna lätta sitt hjärta och dela både glädje och svåra erfarenheter. Och att det är ok. Att ha en människa som lyssnar. Det är värdefullt. Mer än att tjäna mycket pengar. I alla fall i min värld.
Mitt ex och jag pratade om allt, om våra känsligheter och det var inte konstigt att vi uppskattade varandra. Mina "vänner" försvann när jag insjuknande i bipolariteten. Jag förstod inte och trodde att det var diagnosen och stigmat. Det är mer än 20 år sedan. Jag hade alltid ordnat med fest och det började med tebjudning som ungdom. Hade aldrig varit deprimerad innan 20 års ålder. Alltid glad, spontan och med ett stort socialt nätverk från skola, arbetsplatser, olika sporter och aktiviteter. En stressrelaterad ohälsa på en gubbig arbetsplats med mycket alkohol och gubbarna sa olämpligheten ledde till sömnstörning och sedan gick spiralen neråt.
Mina vänner försvann för att jag inte bjöd in längre. Det var de vännerna som kom när jag bjöd. Det insåg jag för bara ett par år sedan då jag skrev av mig mycket, rensade gamla brev och vykort. Jag är tacksam för att jag hade så stort nätverk som barn och ungdom. Och att alla försvann berodde inte alls på att jag blev sjuk och deprimerad, som jag trott i många år. Utan på att jag förändrade mig och ville inte vara med. Jag ville inte synas med mina överflödiga kilon från mediciner som gjorde mig tjock och apatisk.
Jag förstod ingenting. Hur kunde jag ensa hamna där. Jo, jag tog ett piller antidepressiva, som kickade igång en latent bipolaritet fick jag svar på många år senare, då jag behövde söka svar.
Och jag har påtalat en vän om detta att vara försiktig och uppmärksam då hon sattes in på den. Hon blev uppvarvad som jag. Hennes uppvärmning skedde 15 år efter min och jag var ett gott stöd till henne länge, tills jag insåg att jag inte hade lust att vara henne ventil. Jag hänvisade henne till vårdgivare om alla sina frågor och vet hur svårt det har varit när många psykiatriker slutar. Det är en lotterivinst att finna en som passar en själv.
Vad vill jag säga med det. Jo, att jag "behöll" mitt ex under många år, då jag kände att världen stängde ute mig, men det var jag som stängde ute världen. Och idag har jag stunder som jag känner mig som ett barn, ibland som vuxen och oftast som en tonåring. Och jag har insikt om mig själv. Och bromsar oftast, även om jag rör mig långsamt i livet.
Alla tankar om att andra ser på mig som samhället behandlar psykisk ohälsa är inte sann. Tankar är inte sanna. Jag har varit tokig och spenderat alldeles för mycket pengar på tokigheter, men det var en bra lärdom. Jag överlevde. Jag vet flera som inte gör det. Och det är så tufft att leva i denna värld.
Men det är nog lika svårt att leva med njurar som inte fungerar. Eller att få en påse på magen. Eller något annat som inte syns. Och som inte får ta plats under familjemiddagar, eller på återträffar med gamla vänner.
Alla människor går runt med tankar, som inte är sanna. Alla har sina tvivel, sina rädslor och sina problematiker.
Det som skulle hjälpa oss alla, är om vi behandlade andra som vi önskar att andra behandlar oss. Jag väljer medvetenheten och har sedan en tid börjat med ett experiment. Att inte längre prata om mina diagnoser, utan att vara den människa jag är. Och det är så intressant. Hur jag upptäcker skillnad. Men skillnaden sitter i hur jag ser på mig själv. Och jag vågar vara barn bland vuxna. Och det jag gör är att jag hoppar i vattenpölar med stövlar. Jag ser världen ur mitt barnperspektiv. För det var så jag kunde bli frisk. Genom att vara den som jag är och inte anpassa mig i världar där jag blev sjuk. Men jag kan föra mig. Och jag spelar spelet när det behövs. Jag ville bli skådespelare en gång i tiden och jag har övat på att vara mig själv. Och tänka att jag går in i roller, när jag behöver skydda mig. Men jag övar hela tiden. Och det är intressant. Att upptäcka, att vi är alla människor som verkligen behöver varandra.
Tyvärr har vår historia i detta land gjort oss rädda, avundsjuka och några är missunnsamma. Det är säkert därför många dricker. För att döva eller för att våga. Våga vara sig själva.
Du är en hjälte som låter ditt barn växa upp utan alkohol. Jag har aldrig sett mina föräldrar berusade. Jag har hört vänner som vuxit upp med alkoholiserade föräldrar, hur det påverkat dem. Och du har räddat ett barn tänker jag. Ett barn som kommer växa upp i trygghet. Och din process att landa kan ta tid. Men jag hoppas att du landar väl snart. Du har kommit så långt. Det finns så fina människor där ute som behöver dig. Lika mycket som du behöver dem.
Ha en fin dag!

Profile picture for user minresamotlugnet

@Självomhändertagande

Tack för ditt intressanta svar. Många fina tankar.

Jag har nog kommit över chocken nu. Nu är jag grymt deppig o nästan apatisk istället. En vän till mig gick bort i cancer för några veckor sen också, men enda ensamstående mamma vän som jag nu hade behövt.

Skrev gruppmedelande till vänner. Känns som att telefonen är tystare än någonsin. En vän läxade upp mig också. För hon hade behövt stöd av mig… är så djupt besviken i mänskligheten nu. Ta hjälp av vänner? Nöden visar nya sidor. Folk har sitt såklart.

Släktingar vågar inte ens skicka ett sms eller ringa…frågar mamma bakvägen vad som hänt… jisses…är det meningen att jag ska bli ”ensam är stark”??

En av få som ringt o messat är exet…han har börjat kämpa med sin resa. Saknad o sorg hos honom såklart. Saknar honom nåt enormt…jag vet att han är sjuk… kanske aldrig blir frisk…men han en av få människor som sett mig o sagt till mig att jag är underbar, smart etc. Fått mig att känna så också.

Står inte riktigt ut med att vara mammaledig… vill jobba för att slippa känna…

Profile picture for user Självomhändertagande

@minresamotlugnet
Hoppas att du känner att du kan ge dig själv hopp och styrka när det behövs. Läser "Skrev gruppmedelande till vänner. Känns som att telefonen är tystare än någonsin. " och jag känner igen hur det kan vara. Det kan vara så, att flera av dina vänner har det tufft själva. Jag upptäckte långt senare, när jag var ute ur mitt medberoende och fick nytt perspektiv. Flera av mina vänner har det skit själva. Men de väljer att inte prata om det. Eller så pratar de inte med mig. Någon började prata med mig. Och hon har det enligt mig en riktig svår sits. Där finns fler barn. Maken försörjer. Båda äger huset. Men han har pengarna. Hon sa upp sig, fast hon inte borde. Hon orkade inte, då hon blev sjuk på jobbet. Och FK krävde att hon tog medicin för att få sjukpenning. Jag vet hur det är, har som sagt ätit mediciner och blev sjukare av dem. Vi lever i ett helt fucked up land sedan 15 år tillbaka. Jag har varit på fler än en begravning med suicid som dödsorsak. Det gäller att se om sitt eget hus. Och behålla sitt arbete för att kunna försörja sig själv och sitt barn.
Ursäkta om jag vräker ur mig på fel plats. Men jag har upplevt en riktig smäll, för att jag försörjde mitt ex i flera år. Och jag är chockerad över hur kvinnor hamnar helt åt helvetet. Det kan vara så att dina vänner, har ett helvete utan att de förstår det själva, men mår dåligt.
Många sliter. Jag vet många som sliter. Men jag har bara en som jag pratar med. Det är en av tio som fanns där för mig. Det är tack vare henne som jag lever. Och jag ställer upp för henne så ofta jag kan. Men hon är den viktigaste vännen jag har. Och jag har många andra fina vänner, men ingen som hon. Det är tack vare henne jag lever, att hon kunde lyssna på min skit när det var skit. Men så har hon också haft ett jävla skitliv. Så det gäller att "finna" en annan som har ett skitliv och tagit sig ur det. Det är bara "vi" som vet, och som själva vill förändra eller som har förändrat, som vet vad som krävs.
Det krävs mod. Det krävs tålamod. Det krävs mycket jobb.
Du klarar det. Snart börjar du arbeta igen. Jag är glad att du har ett arbete. Gör det idag, som du inte kan göra när du arbetar, för då finns inte tiden.
Om du inte vet det nu, pröva ta reda på det. Vad kan du göra med ditt barn idag, som du inte kommer hinna när du arbetar. Kanske du kommer på något mysigt. Hoppas det! Och du, du är inte ensam. Det finns många som är i din situation. Har du prövat besöka Al-anon?

Profile picture for user minresamotlugnet

@Självomhändertagande

Många kloka tankar. Jag är dålig på att ge mig själv styrka o hopp….så är det… vill ändra det. Tips på böcker? Strategier?

Många människor lider. Haft mycket cancer o förlust av föräldrar runt mig så jag har fått vibbar av det. Eller se ett handikappat barn på sångstunden, där jag sitter med mitt friska barn och är deppig. Kunde varit jobbigare, ”värre”.

Tror ej finns al Anon just där jag bor. Men ska dubbelchecka när jag orkar. Jobb har jag inget, men måste väl börja söka för att trygga min o dotterns uppehälle. Och jag mår bra av rutinen att jobba.

Tack för att du tar dig tid att svara, det värmer o får mig att känna mig mindre ensam, att nån som inte ens vet vem jag är kan bry sig… fint ❤️

Profile picture for user Självomhändertagande

Tack för att du tackar. Vi är många som skriver här, liksom du, för att vi hjälper varandra på olika sätt. Vi är i olika faser. Och genom att dela med oss, så hjälper vi varandra. Det är fint. ❤️

Den bok som verkligen räddade mig, när psykiatrin sa att jag hade en kronisk sjukdom var:

Jag kan det! - mer levande med affirmationer av Louise L. Hay. Den finns på bibliotek och ibland bokbörsen samt anikvariat.

Jag övade varje dag i 5 år. Och sedan levde jag mina affirmationer. Jag ville se mig som frisk, trots att psykiatrin fortsatte att vilja se mig med en kronisk sjukdom. Jag ville leva som tidigare, utan alkohol och träna regelbundet som jag gjorde i tonåren. Och jag började leva det sunda livet som jag alltid velat, trots en osund omgivning och en dåvarande sambo som drack varje dag.

Det där med att se på sig själv som kronisk sjuk - oavsett sjukdom eller att se sig som en frisk människa var helt avgörande i min rehabilitering.

Jag sa till min psykiater för två år sedan, (vi träffas för årskontroll där jag gör blodprov) "jag är frisk" och då noterade jag att hon började skriva att mitt tillstånd är eutym i journalen. Det betyder att mitt tillstånd är normalt. Och mitt tillstånd har i stort sett varit eutym sedan jag slutade med mediciner i 2013. Däremot så har jag tagit vid behovs medicin, efter den tunga verktygslåda jag skaffat mig. Jag kan fortfarande bli sjuk i skov, så jag tar min sjukdom på största allvar, men jag tar inte livet på allvar längre. Jag leker i vardagen. Jag är nyfiken. Precis som jag var när jag var barn. Men nyfikenheten är annorlunda, jag har erfarenhet som människa och vet med mig att det tar tid att lära känna nya människor. Jag har lärt mig att sätta gränser till människor. Det gjorde jag inte tidigare.

Därför vistas jag helst i naturen och upptäcker nya fågelarter. Och bara är. I naturen.

Jag tycker att Åsa Nilsonne bidrar mänskligheten med intressanta böcker.
Vem är det som bestämmer i ditt liv? : om medveten närvaro.
Mindfulness utan flum.
Tillsammans : om medkänsla och bekräftelse. Den har hon skrivit med Anna Kåver.

I yngre år hade jag stor hjälp av Mia Törnbloms bok:
Självkänsla nu!

Kaj Pollacks bok: Att välja glädje.

En bok jag läste för ett par år sedan förändrade mycket, för mitt skrivande. Och för mitt liv. I den stunden. Och för att våga, vara den jag är, innerst inne. Efter att jag kraschade ekonomiskt då jag hade försörjt mitt ex i många år. Jag hade endast ekonomi till att bo, äta, träna och en mycket liten slant att hushålla med. Jag hade blivit utförsäkrad och stod utan arbete. Och utan inkomst. Så jag fick leva på mitt sparande.

Jag har alltid tidigare levt under "goda" förhållanden. Och det har varit olika. En gång i tiden var jag ekonomiskt oberoende efter hur jag lever idag, men då var jag en höginkomsttagare och jag kunde spendera stora belopp under mina hypomaniska skov. Och trots att jag fick en smäll när jag endast fick sjukpengar från FK så hade jag ändå en inkomst och kunde bo kvar.

Att bli sjuk i landet Sverige är inget man bör bli idag. Jag vet flera som har dött i suicid då de inte fått hjälp av samhället. Och det här var före pandemin. Före elkrisen. Före inflationen.

Stor magi - Leva kreativt utan rädsla av Elizabeth Gilbert.
Jag vågade drömma stort igen. Jag tog emot hjälp från föräldrarna. Och jag byggde upp förlorade relationer som var värda att anstränga sig för att bygga upp .

Och jag skapade nya relationer, i naturen med människor som prioriterar sin hälsa före det materiella.

Det är här inne som jag fick det stödet som jag behövde, när jag verkligen behövde det.
Det känns fint om jag kan dela med mig.

Det är väldigt få som känner till hur min situation ser ut. Hur jag har överlevt och lyckats bo kvar. Jag hade väl tur som investerade i materiella saker, som jag behövt sälja av. Men jag har inte behövt sälja allt.

Och nu har jag tron på att få ett tryggt arbete, i 2023.

Jag affirmerar att jag ska börja på ett särskilt företag.

Jag slutar aldrig affirmera. Det är så jag har funnit min sunda pojkvän. Och vågat tro, att det kunde bli vi.

Nu lever jag för varje ögonblick med honom. Och med alla människor som jag väljer eller inte väljer, att möta, i mitt liv. Ibland möter jag människor som jag lär känna och blir vän med.

Livet här inne. Vi skriver till varandra. Vi vet bara det vi läser. Vi vet att vi behöver varandra.
Vi behöver även varandra därute. I det verkliga livet. Och jag har pratat med alla, sedan jag var barn.

Nu väljer jag vem jag pratar med.

Ha en fin dag!

❤️