Senaste kommentarerna i forumet

Någon som skulle kunna tänka sig att prata med mig lite. Behöver nått form av stöd i en situation just nu.

Jag håller helt med ovan!

Hans brister säger inget om *ditt* värde!

Det som är viktigt nu är att du tänker på dig själv främst och på dina barn. Det är inget bra liv att ha en relation med en missbrukare och både du och framför allt dina barn kan ta enorm skada av det. Är det verkligen värt det? Hur värderar du din egen sinnesro och livskvalitet? Det låter som att du har prioriterat ner det, men varför? Han är sjuk och det kan du inte påverka. Men du är i relationen helt frivilligt, hoppas jag, och kan därför helt självständigt fatta ditt eget beslut om vad du vill göra, oavsett vad han gör och säger eller inte.
Prioritera dig själv och dina barn först, ingen annan kommer göra det åt dig i den här situationen tyvärr. Har du övervägt samtalskontakt eller annat sätt att prata av dig med någon neutral part?

Jag brukar säga att man kan inte älska någon frisk. Tänk på det. Det är han som måste vilja bli frisk, inte du. Sjukdomen är inte din.

@Åsa M
Tusen tusen tack! ❤️

@gurkplantan Hej 👋🏼 Du vet bäst var du behöver. Jag levde tidigare med en alkoholist och personlighetsförändringen han gick igenom när han drack var verkligen från vitt till svart. Jag upplevde att jag längtade till stunderna då den mannen jag blev kär i kom fram - glimtarna blev kortare och kom med längre och längre mellanrum. Jag pratade med en alkoholterapeut som sa, då jag berättade om längtan efter "den riktiga mannen, att personen jag talar om inte är antingen eller utan att han är hela spektrat men att mitt medberoende suktar efter en person som transformerats till den han är idag. Tiden innan jag lämnade honom var han kanonfull varannan och tokbakis varannan = mannen jag blev förälskad i var borta helt.

Det är en svår situation men du kan inte förändra honom - det måste han vilja själv. Hoppas det löser sig till det bästa för dig ❤️

Min sambo har ett missbruk där han dricker flera dagar och mycket. Vi har varit tillsammans i snart 3 år. Jag har lämna honom två gånger, första på grund av otrohet, andra på grund av att jag tillslut sa att nu räcker det. Men sen är jag tillbaka här igen för att jag älskar honom. Han är så otroligt fin när han är nykter, den bästa pappan till sina barn, kärleksfull och driven. Men när han tar till flaskan blir han otroligt dryg, arg, skrikig och tråkig.
Han har barn sen tidigare och vi har han planer på att skaffa en egen för att det är min högsta dröm. Senaste gången vi blev tillsammans (i somras) hade jag som krav att han skulle sluta, i alla fall i min närhet. Det slutade han med, men det har sakta sakta gått tillbaka till att han tänjer på det och sen blir det mer och mer.

I veckan var vi på semester ihop med en del av min familj. Den slutade i kaos. Han drack, tjafsade, bråkade och skrek. Jag känner en sån stor ångest och skam mot min familj. Skam över att de får se vem det egentligen är jag lever med. Hade inte barnen varit med hade de slängt ut honom. Nu är vi hemma och han har återigen lovat att sluta, han har erkänt att han är en alkoholist och att det räcker nu.

Men orkar jag ens mer? Ska jag ge han en chans till? Jag har ingen ork kvar. Jag vill inte krama honom, inte pussa honom. Jag orkar knappt säga hej eller höra på hans barn, jag är deras trygghet och de är så dragna till mig men jag orkar inte. Jag vill bara att alla ska låta mig va. Han är extremt orolig över mitt mående och vill hjälpa mig, men jag säger hela tiden att han inte kan hjälpa mig förens han har löst sina problem och sig själv. Men orkar jag fortsätta hjälpa honom? Alla mina framtidsplaner har ju rasat.. allt jag hade hoppats på har försvunnit.. vad ska jag göra?

Ja, ingen av oss är fulländad, så är det absolut. Skillnaden är ju insikten om det, och om man jobbar på det eller inte. Att bara sitta och tycka synd om någon för att de har en beroensjukdom, eller tycka synd om sig själv för att måste bevittna det, löser ju inget. Tyvärr. Man lär så länge man lever! 🤗

Jag tror på dig! Det låter som att du har insikt. Du behöver bara bestämma hur du ska värna DIG. Skickar en varm kram och pepp. Du klarar detta om du bara bestämmer dig! ❤️ Heja, heja!

@Åsa M
Det är så kloka meningar. Förstår nog mer nu att kontakten petar på såren som dras upp. Då varje dag innebär en läkning ifrån det.
Fått höra innan att sätta en tydlig gräns, och hålla den. Där spricker det för mig. Håller den ett tag. Sen fylls ett tomrum som gör att det brister. Där är min svaga punkt att ta tag i helt enkelt.
🤗

@Annastankar
Så jobbigt detta. Min erfarenhet är att komma från att vara arg till någon slags förståelse, gällande missbruk så kan man liksom inte prata till förnuftet att det ska gå in. Det måste komma från den som missbrukar för en förändring. Missbruk är starka krafter.
Och - det du upplever är inte fel, det finns inom dig.
Kram. 🌺

Tvivla inte på vad du upplever förrän du får bevis om motsatsen, vilket du inte kommer att få.

Missbruket handlar inte om dig överhuvudtaget. Vad du betyder för honom kanske han eventuellt upptäcker den dag du inte finns där. Tror att det är lätt att tvivla på sitt värde när man lever under de omständigheter du beskriver. Du får själv inse ditt värde och skapa dig en tillvaro som är hälsosam för dig utifrån dina behov.

@Åsa M
När det gäller alkohol så har mitt ex beklagat sig vad att jag "varit med om ett och annat ... ", saker som han gjort på onyktert huvud och jag varit med. Då har han försökt göra rätt men blivit så fel. I början av vårt förhållande (han hade problem redan då) så blev jag arg, det var bara att ändra sig liksom, men då jag fick mera kunskap om beroende så blev jag mera förstående. Det är inte så lätt bara att bryta upp, ett beroende är så starkt. Och jag kan ju minnas tillfällen då jag gjort och sagt saker som inte gynnat någon av oss, varken honom i sitt beroende och mig med med medberoende. Och jag som trodde att jag hjälpte.

@jbkid
Hej. Jag var tillsammans med en som drack och fortsätter dricker mycket.
Med hennes mängd på drickande så har det inte kommit som på övernatt tänker jag, hennes kropp har så att säga "lärt sig" hantera den mängden. Kroppens självbevarelsedrift kanske.
Jag har också frågat mig att hur tusan kan du vara i sådant skick med tanke på hur du dricker? den mängd du dricker?! Mitt ex och jag har kontakt ännu nu och då.

Vad tror du om att säga till henne hur du önskar att er relation ska se ut? Att mindre fokusera på henne och i stället hur du önskar ha det?

@N förstår dina reaktioner, tankar och känslor helt! Jag var också så förbannat jävla trött på att fokuset hela tiden var på alkoholisten. Stackarn….. men jag tror att det är från människor som inte förstår och inte varit med om det. För har man inte levt med en alkoholist på ett eller annat sätt finns det inte en chans att förstå och veta. Men jag kände precis som du, varför frågar ingen hur jag mår, varför säger ingen att jag gör rätt och peppar mig och säger att jag ska stå upp för det här trots att det kan verka elakt mot nån som har en sjukdom. Visst det fanns några omkring mig som sa att jag gjorde rätt och satte ner foten, men jag har fortfarande vissa nära som tycker jag är för hård mot min partner idag när jag reagerar på ett visst beteende flera år efter nykterhet. Och det är det som är grejen, de har inte varit med om det jag varit med om. En liten struntsak för dom, och som även jag tyckte kanske det var för 10 år sen med, är idag en gräns för mig som inte ska överskridas, för jag vet att tullar jag på den så tullar jag snart på nästa. Och för mig är det viktigt nu, att visa vad är viktigt för mig och vad accepterar jag.

@Självomhändertagande du som verkligen varit min förebild, så lycklig jag blir över det här ❤️
Jag är några steg efter men jag är på väg! Stor kram

Högmod går före fall.
Alkoholen är listig, falsk och smart.
Man kan hålla i många år, men tillslut kollapsar kroppen på ett eller annat sätt.
Det behöver inte alltid synas, men invärtes sker många små förändringar - det är vad jag tror och det är vad som blev det uppenbara med min anhörig.
Var rädd om dig själv, för i medberoendet är det lätt att ryckas med. ”Vi kan väl ta ett glas, bara ikväll?” och rätt som det är så håller man deras tempo, om så bara för en kväll.
Har du försökt att prata med henne om vad du som partner ser och upplever?

Det som förvånar mig är att hennes kropp klarar att dricka (snitt) 1 flaska rött vin om dagen. Redan 2019 konfronterade jag henne. Bestämde mig ändå för att låta henne dricka. Hon gör aldrig bort sig, sköter sitt jobb men hur en kropp kan tåls så mycket i minst 20 år är för mig en gåta. Jag har provat avstå alkohol, det har Ingen effekt. Min konsumtion har också emellanåt varit för hög. Det är bara mitt eget fel. Försökt få henne att göra en hälsokontroll. Hon totalvägrar. Hennes rökning den bryr jag mig inte om. Försökt förklara att kostnaden för vin och cigaretter 3500 kr, den kan du väl halvera. Jag kan fortsätta stå ut, älskar henne men hennes kropp borde för eller senare kollapsa?

Oj vad jag känner med dig, i precis varenda ord. För man slutar ju inte älska en familjemedlem, trots den smärta de utsätter en för och den skada de tillfogar sig själva med drickandet.
Jag står i precis liknande sits som du.
Jag gjorde en orosanmälan och har funderat på att ta med pappa till ett möte.

Jag vet att många anhöriggrupper säkert förespråkar att man inte ska ställa ultimatum, men kanske blir det en sista chans man kan ge honom?
Vill han sedan inte ta den, så måste du nog släppa taget för din egen sinnesro.

Försöker varje dag att praktisera sinnesro-bönen och blir hela tiden påmind av sponsor. Men det är såå svårt att bara släppa taget. Jag vet.
Kan orosanmälan vara en väg?
Någon vän?
Någon annan anhörig?

Kram och bolla gärna

Jag kan svara här i tråden, nästan precis fyra år senare och berätta hur allt har gått. Nu har de nått sin botten.
Det var bara en tidsfråga..

Mamma har nu utvecklat en svår demens, som jag misstänker har skyndats på av hennes beroende.

Tecknen kom krypande för ungefär tre år sedan. Dvs ett år efter att jag skrivit mitt första inlägg här på forumet. Det började med små obetydliga tecken; som att glömma enstaka överenskommelser. Oroligt och irriterat beteende. Sedan har det eskalerat.
Mina föräldrar flyttade från mig och orten där vi bor, som en hämnd. Och där tror jag att de drack ohämmat.

En helg när jag och familjen hälsade på märkte jag hur mamma plötsligt hade förändrats. Liten, tunn, stripigt hår, osminkad och helt apatisk i hela sitt uttryck. Pappa var rödsprängd i hyn, med svullna vattniga ögon. Det var inte svårt att se att de hade krökat rätt rejält sedan vi skiljdes åt.

Nu började pappa så smått att inse att de inte klarade sig så långt ifrån oss andra och de flyttade tillbaka till hemorten lite senare samma år. Mamma var nu en helt förändrad person. Snarstucken, ”plockig”, nervös, disträ.

Jag gjorde ett sista försök att försöka kalla mamma till läkare, bakom hennes rygg, för en minnesutredning.
Kallelserna åkte i soporna och en demensutredning kunde inte påbörjas.

Det är bara min dotter som försöker att jävlas med mig” sa hon till sin närmaste väninna. Symtomen på demens blev fler.
Mamma kunde få utbrott på mig helt oprovocerat och säga så fruktansvärt sårande saker. Pappa - i sann ”medberoende-anda”- ringde upp mig och gav mig en utskällning efter noter.
”Nu behandlar du din mamma med RESPEKT!”

”Hon beter sig irrationellt” försökte jag. ”Skitsnack!” svarade pappa och jag försökte gång på gång få honom att se de uppenbara förändringarna i hennes minne och perception. Pappa förnekade konsekvent. Nu är dock symtomen ett faktum och för ungefär en månad sedan fick jag bekräftat via geriatriken att det inte gick att genomföra en demensutredning pga biomarkörer (bPETH) i blodet som indikerar långvarigt alkoholbruk.

Så kan det gå. Jag lade tillslut en orosanmälan. Pappa tackar nej till hjälp och jag avslutade med orden:
”Nu orkar jag inte mer pappa. Ta hand om er”

@has
Härligt är ett bra ord. I natt drömde jag en sådan märklig dröm. Jag drömde om mitt ex. Att jag såg en spelfilm där han hade huvudrollen. Som sig själv. Det fick mig att fundera på om något hänt honom. Men jag ska inte googla. Jag ska inte fråga de som vet. Jag lever mitt liv. Och jag har berättat och skrivit om mitt tidigare medberoende för andra. Senast igår. Kanske det var det. Som gjorde att jag drömde. Och såg mig i kulissen, som helt uppe i hans missbruka och mndea mina försök i 10 år att rädda honom.
Ser kunde jag inte.
Men jag kunde rädda mig själv.
Jag lever nu.
Och jag lever enkelt i andras mått. Men jag är oerhört rik på erfarenheter och kunskap.
Jag hanterar allt idag.
Tack vare allt jag behövde lära mig för att få ett friskt och sunt liv.
Allt handlar om att lyssna på kroppen. Den säger till om vi inte tar hand om oss.
Kroppen är vår bästa kompass.
Men det krävs träning för att höra vad den säger.
Jag har övat på att lyssna på min kropp sedan 28 år.
Och jag lyssnar varje dag. Jag behöver inte öva längre.
Jag vet.
När det är dags att stanna upp.
Och göra aktiva och medvetna val.
Bytte jobb nyligen.
Efter att jag lyssnade på min kropps signaler.
Och observerade en omgivning som stressar vidare i klorna på en hemsk maktstruktur.
Där ingen mår bra.
Och deras oro yttrar sig i stress, rädsla övergår i gliringar och elakheter.
Det är intressant att se hur människor projicerar sin rädsla och oro på andra.
En sådan toxisk miljö är bara no no.
Jag visste att jag behövde gå, men jag behövde ett nytt jobb först. Och så fick jag det. Efter att jag kämpat och prioriterat mig själv.
Nu ger jag av mitt överskott. Och jag får tillbaka uppskattning av människor jag aldrig kunde tro att jag skulle ha dagliga dialoger med.
När själen får blomma! Och när blomman vattnas.
Så kan den växa. Och växten ger sticklingar. Och nya växter planteras.
Så länge de får vatten och ljus.
Så växer de.
Så växer jag.
Så växer vi.

Kraven som du nämner, är det kraven du lägger på dig själv eller som han lägger på dig? Varför måste du acceptera dem? Dumma frågor kanske men jag säger som Grynet: ta ingen skit!

Det är svårt när man fortfarande har kontakt. Mitt ex stökade på fyllan i flera år efter att vår relation tog slut. För varje gång blev jag mer stressad och arg. Lämna mig ifred! Men det klarade han inte. På fyllan älskade han mig ju och hatade sig själv, alla var dumma, osv osv. Jag orkade inte lyssna till slut, och sa till honom att gör du detta EN gång till så blockerar jag dig. Han gjorde det förstås en gång till, och då blockerade jag. Lugnet är underbart. Så fundera på var din gräns är och var den går, och var beredd att dra upp den och framför allt hålla den. Man läker aldrig om man hela tiden petar på såret. 🤗

@gros19 Tack för din reflektion. Jag ska ställa frågan till mig själv. Jag slåss med tanken av hur han framställer sig själv och hur verkligheten är. Jag vill verkligen vara med den man jag trodde att han var. Jag måste på något vis inse och acceptera att han inte är den utan att det bara var en fantasi skapad av mig. Jäklar va jobbigt detta är. Att han inte bara kan inse vad han kommer förlora. Varför kan han inte se mitt värde?

@Åsa M
Alla sätt är bra. Så klart. Tar emot tips, med glädje.
Han har ofta sagt att hade det inte varit för mig hade han aldrig provat alla gånger som han gjort?!
Senast idag skrev att han är inget utan mig, bla bla.
Jag vet så klart att detta bara är ord som bara borrar sig hos mig och för honom ingen mening.
Vet också att man kan inte hjälpa någon som inte vill få hjälp.
Försökte intala detta till min mamma många år när pappa levde med missbruk.
Hon säger också att jag blir den här omhändertagande för att jag inte kunde rädda pappa... Och att det är ett oppstitut att ta hand om ex maken i detta fallet..
Ibland vet man inte hur man ska tänka även om jag vet hur manipulativ han är.. att orden är bara där för att tron om att påverka mig skall finnas kvar.. samtidigt ger jag väl hopp genom att svara när han hör av sig.
Det är allt annat än lätt iaf..

Du tänker absolut inte fel och din pojkvän försvarar hela tiden. Tvivlen på sig själv är klassiska om du läser lite här. Inte så konstigt kanske att man tvivlar och inte vill se verkligheten som den är. Självfallet vill man det ska vara bra. Han inte bara missbrukar alkohol utan han är dessutom elak när han dricker. Alkohol handlar inte om förnuft utan enbart känslor och dom är han uppenbarligen inte mogen att ta tag i. Du vet vad du ska göra och det förefaller inte finnas några tecken på förändring. Ord betyder inget endast handling. Ta hand om dig och dina barn. Lämna relationen så fort som möjligt är mitt råd. Det är mycket illa det du beskriver och som jag påpekat inga tecken på förändring.. Kanske ska du ställa dig frågan, varför ska jag inte lämna relationen?