Senaste kommentarerna i forumet

@loppan-1 Eller också slutar du kämpa och inser att ditt liv är ditt. Inte hans. Jag ska inte ljuga och säja att allt blir bra när man ger upp och lämnar "det sjunkande skeppet", men det blir definitivt lättare att andas.Plötsligt en dag märker man att axlarna sjunkit en bit och andetagen når ända ner i magen. Fri blir man nog aldrig eftersom sorgen över att se en älskad person gå under
är plågsamt, även på avstånd. Men jag har i alla fall försonats med tanken att det inte finns någonting jag kan göra för att hjälpa honom ur beroendet. Han har också kommit så långt att han gett upp, försöker inte ens. Han säjer att han är nöjd nu och har inga andra önskningar och förväntningar än att sitta i sin fåtölj och dricka tills hjärtat inte slår mer. Han är "klar", vid sextio år fyllda. Känns som ett ovärdigt slöseri med det enda liv han har och ett svek mot hans närmaste, framför allt mot barnen. Jag förstår ju att han är sjuk, så klart, men jag tycker inte att han gör vad han kan för att hålla sjukdomen i schack. Han tar inte emot den hjälp han kan få, han slåss inte för sin familj, men han vill fortfarande att vi ska finnas för honom ibland. Kanske är det så att alkoholen suddat ut den han var och skapat en oempatisk egoist? Jag tror faktiskt det.
Sluta kämpa och ta ett, eller flera, steg tillbaka. Hur vill du leva ditt liv? Tvåsamhet är inte en förutsättning för ett bra liv och absolut inte när den ser ut som för dig och mig. Ta hand om DIG, det är hög tid nu. Kramar ❤️

Tillbaka här 3,5 år senare och detta hade jag kunnat skriva idag. Inget ändrar sig, han lovar att vara nykter men dricker i smyg. För en vecka sedan sa vår yngsta, som tidigare inte sett något problem ifrån om hans drickande. Stort drama förstås, han är så orättvist behandlad som bär oss alla på sina axlar och vi är bara missnöjda och otacksamma. Han vill verkligen inte se att han är beroende, han säger att han har full kontroll på sitt drickande och att jag gör det till ett problem och vänder barnen mot honom. Vårt stora barn har flyttat med sin familj pga jobb, och jag är så tacksam för att dom inte behöver se detta. Det är som att hans värld blir tråkig och grå om han inte ”får” dricka. Jag önskar att han kunde ta hjälp, men det kommer väl inte att hända eftersom han inte ser något problem. Det är ju jag som är problemet i hans värld. Jag som är orättvis och gnällig. Jag kämpar väl på ett tag till så får vi se hur det blir med allt.

@Självomhändertagande
Tack för dina ord. Det är så värdefullt att höra om andras erfarenheter och att inte underskatta det enorma jobb som den sjuke (inte vi anhöriga) måste göra för att må bättre. Klart man vill att den man älskar ska fungera, men sånt är inte livet. Sjukdom rår man inte över. Och som jag brukar konstatera - hade ens anhörig haft någon annan sjukdom, som cancer, hade man aldrig trott att man kunde diskutera sig fram till en lösning. Alkoholmissbruk är ju en sjukdom, inte bara "beteendeproblematik". Det är det som gör det så lömskt.
Massor av kramar till alla som kämpar!

Hej
Vad fint att du skriver här.
Det är jättejättejobbigt på så många olika sätt att ha en förälder som dricker för mycket. Hur konstigt det än låter drabbas man som barn/vuxet barn av skamkänslor, skuld. Det är lätt att tänka att det nästan inte händer, för hur ska man som barn kunna ansvara för något sånt? Så bara att du skriver här är ett stort steg!
Jag har ingen professionell erfarenhet och kan inte råda dig. Ett alternativ är kanske att prata med din pappa först? Det är vanligt att slå ifrån sig- alltså ljuga- när man dricker.
Hur är det med syskon? Har du andra vuxna-vuxna i din närhet som du kan prata med?
Jag förstår att du känner dig ledsen, det är inget konstigt. Men det beror inte på dig, utan på situationen som din mamma (och kanske även din pappa, som inte vill låtsas om det som sker) har försatt dig i.
Fortsätt skriv och berätta hur det går! 🌸

Du ska tänka på dig själv i första hand ! Han måste få stå för sina problem själv och du kan inte hjälpa honom ! Kom ihåg att du är den viktigaste personen i ditt liv för om inte du fungerar så fungerar inget runt dig ! Kan du ta hjälp av Al-anon ? Via besök i nån grupp eller via nätet !
Kram !

För din egen sinnesros skull tycker jag att du ska säga till henne att du vet. Ok, om hon blir ledsen men alternativet är inte bättre.
Kram och lycka till !

@washington
Ja, tack. Att jag hittade stabiliteten beror även på att jag hade utmaningar själv tidigare i livet.

Jag insjuknade i en bipolaritet av SSRI, alltså antidepressiv medicin. Jag gillar inte piller. Tog inga ipren mot mensvärk som ungdom. Jag kan räkna alla ipren jag har tagit i mitt liv på mina båda händer.

Jag har motionerat i hela mitt liv. Det visade sig vara min medicin. För den ADHD som jag diagnostiserades för 5 år sedan och för bipolariteten som jag har blivit frisk ifrån sedan 16 år. Jag var sjuk så länge jag åt medicin. Och det var i 10 år.

Men jag lever också ett liv efter mina behov. Jag dricker inte alkohol. Jag känner till ALLA mina triggers, som kan få mig att varva upp.

Jag går inte ens på fest då jag inte har lust att träffa människor i berusat tillstånd. Jag håller mina rutiner med sömn, motion och jag äter bra.

Jag har ett arbetsliv igen. Efter att ha spenderat tid och pengar på att bli frisk. Jag har hälsan igen.

Jag skriver detta eftersom jag ser att du och @Åsa M diskuterar diagnoserna. Jag har skrivit lite om min erfarenhet till Åsa tidigare.

Jag har väldigt mycket erfarenhet av andra med dessa diagnoser. Två nära manliga vänner med bipolaritet. De hade typ 1 och jag hade typ 2. Stor skillnad på medicineringen. Ingen av dem finns kvar. De valde bort sina liv när det blev för svårt. De kämpade något oerhört och de var de mest levande jag har känt i mitt liv.

En visste att han inte kunde dricka mer då han höll på att supa ihjäl sig. Men vi tappade kontakten då jag blev frisk och han snurrade vidare bland människor som inte mår bra. När jag ville höra av mig till honom fanns han inte att hitta längre. Och jag fick reda på genom folkbokföringen att han var avliden. Jag har ännu inte hört med en av hans anhöriga om vad som skedde exakt, även om vi pratat om att ses. Jag har fått bekräftat att han inte var iform och gjorde ett val. Det är för tungt. Jag har behövt fokusera på att få ett arbete som jag kämpat med länge. Och nu har jag det.

Ok, nu blev det tungt. Jag har också hjälpt ett par vänner att ta sig till psykakuten och se till att de blivit inlagda. I tid. Eftersom jag har erfarenhet så har jag kunnat stå på mig. Jag vet att jag räddade livet på en vän då hon uttryckte det och jag fick veta om hennes självmordsplan.

Vården kan vara så bra i Sverige. Media skriver om en psykiatri som inte funkar och visst kan det vara så. Jag vet bara hur den varit för mig. Jag har förstått mycket om mig själv, vilka konsekvenser ett liv får genom sina val och jag är så tacksam för alla samtal som jag har fått inom psykiatrin.

Om man som patient önskar bli utredd. Önskar få hjälp. Då får man det. Men det kan ta tid. Jag vet att alkoholmissbruk kan ha koppling till bipolär typ 2. Och förstås ADHD.

Vad hjälper då?
En vilja att förändra. Jag skulle säga att sunda levnadsvanor är allt. Men jag behövde medicin de åren som jag åt dem. En massa olika preparat som var hemska. Men jag behövde den erfarenheten. Jag hade inte råd på den tiden att köpa mig vägen till hälsan på egen hand. Det fick jag råd med senare. Jag har gått utbildningar inom yoga och mindfulness tillsammans med vårdgivare och det är genom samtal med ett par av dem som kommit att bli mina vänner som jag lagt mitt pussel om hur det här landet funkar.

Idag kan jag investera i att förebygga stress. Stress som en gång ledde mig till en terapeut och sedan till företagshälsovården där jag erbjöds medicin. Det dröjde länge länge tills jag valde medicin och den tog med mig på en resa som har fascinerat en omgivning, dragit till sig människor som en magnet då jag varit hypoman och jag har spenderat galet mycket pengar, vilket ledde till "fattiga" tider senare i livet.

Därav jag skriver om pengar. Det är svårt om man blir sjuk i psykisk ohälsa och enbart erbjuds medicin. Biverkningar kan vara hemska. Men vissa mediciner räddar liv.

Alla patienter inom psykiatrin erbjuds längre besökstid än på vårdcentralen. Man erbjuds samtal med övriga vårdgivare som sjuksköterska, kurator, psykolog, arbetsterapeut, rehabkoordinator vid behov.

Det erbjuds kurser och patientutbildning och ibland erbjuds även anhöriga att följa med.

Att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt är också förödande. Jag trodde att mitt ex ville göra samma resa som mig. Bli frisk. Men det var när jag var frisk ifrån psykisk ohälsa som jag såg att han var sjuk.

Och man kan bara guida någon att söka hjälp. Min vän som jag hjälpte in på psyket kräver enormt av mig. Jag har förstått hur hon gör. Hon skriker när hon inte får det hon behöver. Och det funkar inte på mig idag. Eftersom jag har förstått att jag blir uppäten av att hjälpa andra som inte vill eller vet hur de ska hjälpa sig själva.

Livet är tufft. Jag vet inte om mina ord kan vara hjälpsamma, men jag kände att jag ville skriva dem.

Ta hand om dig. Vad du vill idag. Vad du behöver idag. Hur du vill ha det i ditt liv.

Det var frågor som jag ställde mig själv dagligen i alla dessa svåra år. Jag skrev till mig själv. Och det var så jag satte ord på vad jag behövde och vad jag vill.

I livet mitt.

En varm kram.

Till dig och Åsa.

Jag skulle behöva be om hjälp med en jobbig grej, jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Jag ska försöka sammanfatta det hyfsat kort - min mamma hade alkoholproblem när jag växte upp, drack ofta för mycket och gömde att hon drack för att kunna dricka mer utan att någon märkte.

Sen var hon nykter i ca 8 år fram tills förra året när min mormor dog. Efter det har hon varit synbart full ett par gånger men aldrig visat att hon dricker något, däremot blivit ertappad.

Nu när jag är på husvagnssemester med min familj hittade jag två bubbelvatten-flaskor fyllda med sprit undangömda i skåpet i hennes väska vilket gjorde mig väldigt ledsen. Det känns som om jag tar upp problemet så kommer mamma bli ledsen och tyst och pappa irriterad och ledsen så igår valde jag att låta bli, men det gnager på mig och får mig att känna mig ledsen istället.

Det känns liksom som att det är mitt fel om jag tar upp det. Vad tror ni är det bästa sättet att hantera det på?

Nu har han återigen sagt att han ska sluta dricka, nu när vi väntar lägenhet och ska gå isär efter sommaren, men vi har sagt att vi ska vara ihop fortfarande. Jag får så dåligt samvete för det var ju det här jag ville att han skulle sluta men ska man tro honom och vad gör jag när jag nu under sommaren har tre barn att ta hand om och han säger att han inte klarar upp det här själv utan behöver min hjälp, jag som är totalt slut och arg och bara vill gnälla för att han inte hjälper till med barnen utan nu ska han sitta och bli nykter i några dagar. Jag ska orka och bara vara lugn i allt och stötta. Det är så svårt och jag tror fortfarande att lägenheten är det bästa men nu ska han sluta dricka för han inte mår bra av det längre och bara får ont så inte värt det. Är det då för hans ego så ja kanske det går men han har varit nykter och fått hjälp för det men fallit tillbaka, och nu ska han klara det själv, men att jag tar hand om allt annat? Men varför nu när så mycket är förstört. Älskar honom men litar inte alls på honom. Då han ljuger och hittar på saker, vet inte vem han är längre, nykter är han lugn och bra för det mesta men är det bara alkoholen som förstör så mycket och finns det hopp fortfarande? Han säger också att han nog måste byta ut ett beroende mot ett annat, stressar helt ärligt sönder mig nu då det ska hända saker hela tiden för att han inte ska dricka. Blir tokig av alla tankar som snurrar. Ska man bo isär och hoppas han håller det han säger, har en sommar nu som man ska orka med också, låtsas vara glad när jag är så ledsen men måste orka för barnens skull. Ska man skippa lägenheten vara kvar i det och vänta och se om han kan klara det den här gången?

@Åsa M Jag hoppas våra samtal hos terapeuten kommer öppna upp för den möjligheten. Han vet att hans föräldrars äktenskap tog slut "enbart" pga alkoholen. Men har svårt att tro att han ser kopplingen... Han beroende ser inte alls ut som hans pappas gjorde. Det här är mycket mer kontrollerat. Men det betyder inte att det inte finns. Tack för att du fortfarande orkar lyssna. Det är en process det här...

Det är svårt. Vägen till förbättring sker ju inte spikrakt. Återfall är ju mer regel än undantag. Min sambo tycker det är viktigt med komplimanger när hon är nykter. Tex. att jag säger ”Vad trevligt det var igår när vi gjorde lagade mat - det kändes som förr”. Samtidigt är alkoholister experter på att manipulera och ljuga. Det gäller att passa sig. Kanske kan är det bäst att inte lyssna på vad alkoholisten säger utan titta på vad den gör.
Gränssättning har varit a och o för mig. Främst för att jag ska må bra i relationen. Vad skulle du behöva för att må bra? Du kanske kan säga något i stil med ”Vad skönt att du känner du gör framsteg - men jag känner min semester blir tråkig/förstörd när du ljuger om ditt drickande. Jag vill gärna hitta på saker med dig nykter men väljer du att dricka inför nästa semester kommer jag välja att planera aktiviteter utan dig - jag behöver få vila under min semester”. Vad tänker du om det?

Hej alla kloka.

Jag vill höra om det är någon som vill bolla det här med bakslag med mig. Befinner mig nämligen bredvid ett sådant nu.

Sambo har bekymmer med självmedicinering med alkohol och har sedan en tid tagit hjälp hos psykolog för att reda i detta. Han säger att det blir bättre. Men nu är det semester och det innebar tydligen ett bakslag, gömd alkohol och lögner om att det inte dricks. Mina spröt är övade och jag är på helspänn så givetvis förstod jag vad som försiggick även om han inte kunde erkänna.

Jag har provat nya lärdomar nu, som att inte hjälpa och inte vara i närheten. Det gör absolut skillnad för mig men han kan inte se sin egen onda spiral.

Jag har lärt mig om gränssättning och nu försökt utöva detta. Typ för att detta ska fungera så behöver du göra a, annars händer b och jag behöver tänka på mig själv (osv osv.). Han kontrar med att det behöver ses långsiktigt och att han själv vet att han klarar saker bättre idag än för ett år sedan.

Men jag har så svårt för att se långsiktighet mitt i ett bakslag. Jag drömmer om den där jädra tryggheten och idag finns den inte här.

Har någon en klok tanke att dela med sig av?

Vännen, vad du har det tungt! Vad behöver du för att må bättre? Sommaren är snart slut och sen kommer en höst och vinter. Har du funderat på vad du skulle vilja bocka av, för egen del? Om du var projektet, så att säga, och inte han?

@washington så kan det absolut vara, eller så är det något annat. Mitt ex har psykisk ohälsa i botten (troligen bipolär) så där är det också självmedicinering. Problemet är ju dock att om man inte tar tag i det underliggande problemet så kan man inte ta tag i beroendet. Det blir ett moment-22 att tro att alkoholens uttåg skulle lösa något, om den inte är problemet i sig. Skulle han vara öppen för att utredas för något annat, tror du?

@Letlive tack för att du frågar. Jag ringde alkoholhjälpen igår och pratade länge. Fint stöd och jag fick miniguiden mejlad till mig så jag har precis läst igenom den och ska nu försöka formulera nått att säga till min sambo. Sen är det bara att samla modet och energin att ta upp det, samt något bättre tillfälle, det är ju nått jag ändå drar mig för, det är jobbigt att ta upp när det gjorts så många gånger tidigare utan förändring. Men jag tror att jag har bättre förutsättningar denna gång med alla tips och info jag fått.
Jag har dock svårt med att känna att det är rätt tillfälle så ofta. Jag tänker att han ska vara på relativt bra humör, att det finns gott om tid, att vi inte kan bli störda, att han är nykter och att även jag är i rätt sinnesstämning för det och den är svår att få in alla delar av. Framförallt eftersom hans humör oftast numera är ganska kasst fram till han börjat dricka.

@stöd När jag läser dina rader, är det som om det vore mina😢.
Min livskamrat sedan 23 år hade precis samma beroende och ingen visste trots att han mot slutet av vårt förhållande drack nästan en flaska sprit varje dag.
Vi provade olika saker efter att jag hotat med flytt…. Samtalsterapeut, antabus, andra mediciner utskrivna av beroende kliniker….. MEN min livskamrat gjorde det endast för mig skull och inte för sig själv, vilket resulterade i att beroende vann varje gång. Han förstod inte VARFÖR han behövde hjälp utan gjorde det för att jag skulle bli nöjd.
Efter 3 års aktivt kämpande har vi nu skilt oss och jag har flyttat….
Men han dricker fortfarande och det är absolut INGET jag kan göra innan han SJÄLV inser att han behöver hjälp….
Sååå ledsen, men denna sjukdom kan man inte fixa åt sin själsfrände, inte ens du❤️

Tack för svar! Ja, jag känner mig väldigt ensam och behöver verkligen prata/skriva av mig. Vet inte riktigt vad jag ska göra av mitt liv och det känns som om jag står i ett vägskäl. Jag är ledsen och känner mig besviken.

@Åsa M Han är så social & oblyg som person så jag förstår inte vad alkoholen fyller för funktion. Jag tror det är självmedicinering för odiagnostiserad adhd (min hobbyanalys). Allt för att komma ner i varv. Det måste gå att byta ut alkoholen tänker jag...

@washington Det är fruktansvärt att alkohol är så normaliserat att vissa inte kan tänka sig en semesterdag utan. Själv känner jag att ska jag ta ett glas vin är det på en fredag eller lördag, alla andra dagar känns liksom olämpliga på något sätt. Man måste hitta sitt eget sätt att hantera det, och man måste inse att andra kanske aldrig kommer hålla med. För mig ska alkohol inte diktera villkoren utan snarare sätta guldkant på vissa situationer. Med betoning på *vissa*. Men är man kan en relation med någon som är beroende så går det ju inte att resonera så. Då är alkoholen guldkant som ska has i VARJE situation, alltid. Det går inte att vinna i den diskussionen. Mitt ex konstaterade ibland lakoniskt "det har blivit för mycket senaste tiden" men han klarade inte av att trappa ner. Kunde inte sluta. Jag insåg att inget jag sa eller gjorde kunde någonsin påverka hans konsumtion. Och precis så blev det. Han fortsatte, jag klippte kontakten. Jag antar att han nu super ihjäl sig, och jag har förlikat mig med att inget jag gör eller säger kommer ändra på det. Jag hoppas att du också når den punkten att du inser var ni är och var du står. ❤️

AA har anhöriggrupper. Annars kan du ringa till Alkoholhjälpen eller kontakta din kommun för att få anhörigstöd. Sedan kan du ju skriva av dig här i forumet.
För min del hjälpte det att ta upp gamla hobbies och försöka planera in (nyktra) aktiviteter med vänner/familj.

Förstår det är rörigt. Att leva med någon som är beroende är ju att leva med ett kaos av lögner, anklagande och manipulation. Jag tycker du ska fråga dig vad som blir bäst för barnen. Kanske kan ni ha en intervention med din sambo. Det låter inte på din text som hon skulle vara mottaglig. Men då har ni iallafall försökt. Sedan om hon inte svarar på det borde du försöka få bort barnen från den miljön. Barn ska inte växa upp i missbruk! Lycka till

Hur har det gått @hoppfullsambo?

Hej alla

Min sambo sen 5 år tillbaka, har de senaste 2 åren börjat dricka allt mera. Nu med eftertanke så har hon förmodligen druckit ganska mycket hela tiden.
Hon har 3 barn sedan tidigare 6,14,16. Jag har 2 barn sedan tidigare 14,16.

Hon gömmer vin hemma, i garderoben, under sängen mm. Hon häller upp i vanliga dricksglas eller vattenflaskor för att det inte ska synas att hon dricker.
Hon kan t.om. dricka en hel dunk 3L själv på en kväll, har hänt ett par gånger, annars brukar det "bara" bli halva...
Hon kan gå å lägga sig i badkaret i flera timmar..(hon får vara ifred att dricka då)
Hon har tom. åkt fast för rattfylla med 2,3 promille.. Hon hade tur då hon stod stilla på en skogsväg å inte körde bilen, så hon fick bara samhällstjänst.

Problemet när hon dricker ´, blir hon inte "över glad" skrattar... etc. så blir hon istället elak, och vill gärna starta bråk och gräla om skitsaker.
Hon kan även bli lite elak mot barnen, framförallt hennes 14:n och mina två...
Till mig så blir det mera att allt ät mitt fel, å att jag aldrig gör något... etc
Mot barnen är det mera att hon kallar dem fula ord, och kan gräla på dem tex hon ber dem städa rummet.. om de då inte på en gång gör det hon begär så eskalerar det.. så pass att hon kan ställa sig å "övervaka" tills de gör det..

Mina två barn är inte vana att man gör så mot dem.. utan de vet att om man tex bett dem städa, så bara det blir gjort så är man nöjd. självklart har det hänt att man får stänga av dator, telefon etc.. men har aldrig gapat å skrikit på dem eller kallat dem fula ord för att de inte omedelbart gör det man säger..

Resultatet av detta är att framförallt min äldsta, inte accepterar detta, å det har i sin tur gett att hon tycker att han framförallt inte respekterar henne.
Samma lika har även min yngre börjat säga ifrån.

Det har gått så långt nu att bara för att mina två inte hoppar upp å gör vad hon säger på en gång, så vill hon nu inte ha dem i kring sig. enligt henne så "respekterar de inte henne" Och att allt strul och tjafs mellan oss är att mina barn inte kan "bete sig" enligt henne..

Mina två barn har börjat uttrycka att de inte längre tycker om henne "de tycker hon är elak"
å att de inte heller vill vara här.

Jag älskar fortfarande henne men jag älskar inte att hon dricker, detta har jag även sagt till henne. men så fort jag tar upp hennes drickande så byter hon ämne eller blir än mer arg/elak.

Jag har försökt att prata med henne men det har än så länge inte gett resultat, hon hävdar att allt strul och även hennes drickande har med "mina" barn att göra.

Hon lägger även allt på mig att lösa detta kaos, jag har då sagt att jag inte kan göra det själv, utan att vi behöver sätta oss att prata alla 4:a, hon håller inte med om det.
Jag har också sagt att stor del av problemet mellan henne och mina barn beror på att hon dricker. Det pratar hon ofta bort å återigen så ligger endast problemet hos mig..

Jag har försökt uppskatta hur mycket hon dricker per månad, det varierar med hur mycket pengar hon har.
Det är alltid värst i anslutning när barnbidrag och lön kommer, men jag uppskattar att det går mellan 1-2 dunkar i snitt per väcka och ibland mer. detta gör också att den ekonomiska situationen är väldigt stressad.
Jag själv har ganska dålig ekonomi sedan tidigare (något jag aktivt jobbar för att förbättra)
Det har till och med varit tillfällen då hon bråkat om att hon inte kan eller tänker "försörja" mina barn när de är hos oss, men samtidigt kan jag hitta en nyköpt dunk vin i garderoben..

Förlåt för ett långt inlägg, men behövde få ur mig lite av tankarna.
Håller på att bestämma mig för om jag ska fortsätta eller om jag ska avbryta förhållandet.

Hej jag vet inte vart jag ska vända mig eller hur jag ska göra. Har två väldigt bra vänner som har problem med alkoholen en av dom har haft ett hjärtstopp och dom dricker dagarna igenom är väldigt orolig o vet inte vart man ska vända mig ????

Min sambo har semester nu och det innebär drickande. Det dricks öl och drinkar varenda kväll. Mitt framför barnen vilket normaliserar ett konstant drickande och att alkohol är ett måste för att varva ner och slappna av. Han använder argument som "men jag blir inte full och odräglig" och "det är ju semester, det är bara en (2,3,4,5) öl" och vägrar inse att konsumtionen går till överdrift. Det tjatas på mig att dricka och han blir sedan sur när jag säger nej. Försöker jag prata förstånd med honom blir det bara bråk och jag får höra att jag trycker ner honom och förstör hans semester. Han gör allt för att flytta över ansvaret från sig själv och framställa sig själv som offer och mig som skurken. Framförallt inför barnen. Han sköter jobbet men innan semestern hände det att han drack på förmiddagen när han skulle åka och jobba på natten. Ingenting jag säger hjälper, han vet bäst och jag har fel. Han måste ju vara en så kallad periodare som måste dricka så fort det blir minsta lilla ledighet. Vad tusan gör jag?