Senaste kommentarerna i forumet

@november25 tack för ditt svar. ♥️
Jag hade också tänkt köra alkoholfritt tills vidare. Vi pratade om det igår men han tycker inte jag ska göra det för hans skull för han menar på att han måste lära sig att kunna stå emot.
Dock tycker jag det känns bäst att vara nykter. Jag har inga problem att avstå och dessutom kan alkohol ge mig en del ångest.

@ruccola123 Jag har berättat för min mamma, och hon berättar inte vidare. Kände att det blir för konstigt att prata med henne och undvika hela problemet.. Och så firade vi jul där. Han har själv berättat för sin syster.

Med eget drickande så har jag valt att vara helt alkoholfri tills vidare. Men det är också för att jag själv hamnade i ett riskbruk, och det säkraste för mig är att inte dricka alls just nu. Men även bra för min sambo tycker jag💞

@ruccola123 håller helt med. Det är slut på att ta ansvar. Jag har börjat tänka på mig själv och vad jag vill göra. Det är lite skamfyllt för min del och jag vill inte att folk ska veta. Folk tycker och tänker så mycket. Men jag tänker inte lägga någon energi på att han dricker utan jag behöver landa i vad jag vill.

@Hoppfulla jag fattar precis. Kanske för att det pågått en process inom oss så länge, men inte på samma sätt hos dem?
Tack för att du delar med dig.
Jag är nog lik dig, bryr mig om allt och alla och glömmer mig själv. Har gått i terapi i omgångar för mig själv men aldrig berättat om detta. Har varit för skamfyllt. Och nu klandrar jag mig själv för det. Å ena sidan tänker jag att jag gjort så gott jag har kunnat utifrån var man har varit. Tror man måste försöka vara lite snäll mot sig själv mitt i allt detta. (Det är dock inte min starka sida).
Men nu är jag på en annan plats känner jag. Det är slut på att ta ansvar för andras handlingar, och skämmas för det.

@Rike tack för att du delar, jag är så kluven i detta. Tänker att det kanske är hans sak att berätta själv för sin familj och nära?
Men vad vet jag. Vet ju varken in eller ut längre. Jag känner dock inte behov av att berätta för alla då jag verkligen inte orkar med något dömande.

@ruccola123 jag gick bakom ryggen och pratade med hans mamma. Kände att jag behövde prata med någon. Hans föräldrar och syskon vet. Det bästa är nog att man själv går och pratar med någon utomstående. Jag har inte nått dit ännu.

Jag har varit så medberoende så länge att jag glömde bort mig själv på vägen. Nu när jag har vaknat upp och har slutat dricka själv så blir jag så arg på mig själv. Jag blir också osäker på vad jag känner för min man. Jag har varit så upptagen med att ta hand om allt runtomkring och barnen att jag inte hunnit känna efter. Vi har fin kommunikation och vardagen flyter på. Om jag bara hade ifrågasatt det tidigare. Just nu är vi i ett läge där han dricker sin öl på helgen men jag vet sedan tidigare att det kommer att bli på vardagar om vi har en längre ledighet. Jag vill inte ha det så. Man ska ju glädjas åt att han har dragit ner och försöker för min skull men det blir liksom inte bra. Han tycker ju inte att det är ett problem med att han dricker sin öl. Jag blir äcklad…

Gällande detta med att berätta, jag pratade (respektfullt) med hans och mina anhöriga/vänner.
Berättade det för honom. Var ett viktigt steg och ärligt var det långt ifrån alla som blev överraskade.

@Hoppfulla hej och tack för ditt välkomnande. Jag har läst dina inlägg och känner igen mig i mycket.
Det känns otroligt skönt att man inte är ensam. Har känt mig ensam i så många år, inte berättat för andra av respekt för honom (återigen tecken på medberoende). Endast pratat med min syster lite.
Hur har du gjort? Vet era närmsta och vänner om detta? Går man bakom ryggen och sviker sin partner om man berättar för andra?
För mig är det läkande att berätta. Att ta bort fasaden och öppna upp, om du förstår hur jag menar.
Tack för att ni finns här inne, önskar att jag hittat denna sida tidigare.

Hej och välkommen @ruccola123 till denna sida. Det känns som att vi kan ha en del gemensamt. Gå gärna in och läs vad jag har skrivit…om du orkar. Jag är också vilsen, trött och besviken.

Tack för svaret. Det känns varmt och välkomnande.
De senaste dagarna har varit upp och ner, jag tänker mycket på det som varit och på framtiden. Känner mig dock inte lika skör längre och är faktiskt stolt över mig själv och min partner att vi tar tag i detta. Stolt över mig att jag öppnade locket som länge legat på, att jag stod på mig.
Vi har haft långa och djupa samtal om detta på ett sätt vi inte haft tidigare och det känns skönt. Min man har kommit till en insikt och vill göra en förändring inte bara för min skull utan för sin EGEN skull. Han är nu medveten om sina försvarsmekanismer. vi har fått kontakt med familjerådgivningen, han ringde själv dit och berättade allt, jag tycker det är så starkt gjort.
Han är otroligt motiverad men samtidigt känner jag mig osäker på hur länge det kommer hålla. Jag vet inte hur djupt det sitter, hur allvarligt det är, det vet nog han nog inte själv än.
Han har landat i en insikt att han nog ska avstå från alkohol helt och hållet. Jag ser och märker att det väcker mycket känslor, främst oro för vad andra ska tycka och oro kring sociala sammanhang.
Hur ska jag göra tänker jag. Känns fel att sitta och dricka bredvid honom. Jag har inget behov direkt av att dricka hemma egentligen och kan lätt avstå. Men i sociala sammanhang, när jag ungås med vänner tycker jag det är trevligt att ta ett glas vin. Men är det så viktigt egentligen?
Hur har ni andra gjort? Tar gärna emot andras tankar och erfarenheter.

@esterest Nu är det 8mån senare och din situation är förhoppningsvis helt annorlunda. 🙏🏻 Ville bara säga att du skriver och beskriver livet med dessa män så otroligt bra.

@Janice Fantastiskt! 👏

Tänkvärda insikter du kommer med. Även om jag inte vill lägga energi på att grubbla över hur han är och beter sig nykter / full så gör jag ju det såklart.
Tack för svar och pepp❤️

@Tröttiz Väldigt klok tanke! Jag kände ju att jag nog kommer med "släggan" ganska omgående och det är inte alltid det som är det bästa stödet. Jag är så färgad av mina egna upplevelser

@ruccola123 Välkommen hit! Jag tror det är jättebra att du skriver här. Ganska säker på att du inte behöver vara orolig för dömande kommentarer, jag har aldrig sett till några här inne nån gång. Tvärtom känns det som en varm gemenskap och jag hoppas att du kommer att känna så du också.

@k932 Hur går det för dig? 💞

@Tröttiz Vilken intressant tanke! Tror du har helt rätt. Ett forum för "anhöriga till tillfrisknande" eller "anhöriga till beroende personer i behandling". Tror som du att man där skulle diskutera lite andra frågor. Och det skulle helt säkert uppmuntra personer som har en nykter anhörig att hänga kvar och stötta andra.
Någonstans är det kanske naturligt att man söker socialt stöd som anhörig när man inte mår bra, känner frustration och vanmakt, ilska och förtvivlan. Så det är ju precis så det ska vara, en trygg plats där man kan prata om sina känslor och tankar, känna att man inte är ensam.
Men kanske finns det andra mer positiva processer man också kan dela med varandra som anhöriga?

Vill också säga att jag förstår helt och fullt att du valde att lämna. Och man kan ju aldrig veta vem som ska vara mottaglig för hjälp och förändring, och vilka som helt enkelt inte är det hur mycket en anhörig än kämpar tills all kraft och alla resurser är uttömda för den personen. Det är så sorgligt och hjärtskärande 💔

@november25 och kevlarsjäl62
Det där med "tidpunkten att lämna" tänkte jag mycket på, när är gränsen nådd? hur mycket ska man kämpa. Men - det tog stopp till slut för mig.

I de fall partnern söker hjälp och den andra väljer att stanna, så tänker jag att detta forum i en del fall inte uppfyller det behovet den anhöriga får. Då tänker jag att livet och rollerna blir annorlunda. Jag funderar att från att ha haft en viss sorts oro, blir det en annan sorts oro, från att ha ansvarat för allt fixande med t ex familjeaktiviteter, att lite i taget släppa ifrån sig kontroll och ansvar till den som aktivt söker hjälpen ... Jag funderar på om sådana här tillfällen kan göra att anhöriga söker sig bort från forumet. Att man kanske söker ett annat typ av stöd. Kanske skäl att ha ett till forum för just detta, alltså då partnern aktivt önskar arbeta med sitt beroende och dynamiken förändras?

Kram.

@Kevlarsjäl62 Ja precis som du så klokt skriver så finns det ju inget facit. Jag tycker absolut röster från er anhöriga som stannat länge och sen lämnat behövs! Det ger en perspektiv på saker och ting. Jag tycker det är fint att ni finns här och delar med er för att stötta andra anhöriga🥰

Sen är det nog som du säger, att vissa blir ju faktiskt bättre och då ofta med anhörigas hjälp och stöd. Kanske tappar man bort detta lite för ofta i resonemanget om medberoende. Tänker också att de anhöriga som lever kvar med beroendepersoner som uppnått tillfrisknande och nykterhet inte hänger här på forumet längre.
Tror inte att svaret alltid är att man ska lämna. Men vid någon viss punkt om förändring inte sker och man själv mår för dåligt, tycker jag man ska göra det. Vilket ju är lättare sagt än gjort, för när är den punkten verkligen kommen? Det kan bara man själv veta.

@Letlive Tack för att du tar dig tid att läsa och skriva till mig! 💞
Jo, fattar hur du menar. Det känns så uppenbart för oss att det inte är kul att hänga med nån som är full, men tror inte det är lika uppenbart för dem... De är ju berusade den tiden och utcheckade.
Nu är min sambo sällan riktigt full, oftast bara lullig. Vilket heller inte är så kul, när den andra inte är närvarande för samtal eller minns ordentligt vad man gjort.

Jag tänker ändå att poängen är att man ska försöka ha nån slags positiva upplevelser tillsammans när han är nykter. Men är man för arg eller ledsen så ska man ju såklart inte göra det. Ibland tycker jag fysiska saker funkar bättre, att ligga tillsammans på soffan en stund eller en fotmassage, en promenad. Vi har också bra samtal med varandra, men kanske inte är lika pigg på det när jag mår sämre själv. På sätt och vis tycker jag ändå metoden är lite skön, för den ger en"tillåtelse" att inte vara tillgänglig när den andra druckit. Skönt att slippa det med gott samvete.

Jag har min son som jag brukar umgås med. Fina kollegor på jobbet, saker jag tycker om att göra på fritiden. På sista tiden har jag läst mycket och det ger mig vila och återhämtning mentalt. Jag går promenader, lyssnar på poddar. Ibland bor jag i mitt eget boende för att ladda batterierna. Men där styr det dåliga samvetet ibland, det känns jobbigt att sambon blir ensam...

Hur har du det? Vad gör du som ger dig återhämtning? Hur kom du i kontakt med metoden?
Kram🤗

Hej.
Jag är ny här på sidan men har läst en del trådar här och känner igen mycket av det ni andra skriver.
Jag lever i ett förhållande sedan 20 år tillbaka och har tre barn. Redan när vi träffades för 20 år sedan märkte jag att min partner drack mycket, men det gjorde jag med, det var en del festande. När vi sedan flyttade ihop märkte jag av beteenden som oroade mig, tex att han kunde dricka på vardagar (dock inga stora mängder, men i min värld dricker man inte alkohol hemma mitt i veckan), samt att han ibland smög med sitt drickande och drack när jag inte var hemma. Jag tog upp det med honom och han verkade inte tycka det var så allvarligt men tog ändå mina ord på allvar. Sedan dess gjorde han det i perioder men allt mer sällan, inte nu längre. De senaste åren har det var ganska stabilt, vi dricker inte så mycket hemma, men det blir varje fredag o lördag till maten. Om jag inte vill dricka så tar han ändå en öl eller något. Det har aldrig hänt att han väljer att inte dricka på helgen, det känns viktigt för honom när fredagen kommer.
Det som också är ett problem är att han har svårt att känna av när det är stopp, dock inte hemma, men när vi är på middagar och fester, när alkoholen finns lättillgänglig. Det har lett till att jag håller koll och säger till honom när det är dags att sluta. Det respekterar han oftast, men ibland märker jag att han känner sig kontrollerad. Vi har dock pratat MASSOR om detta genom åren. På ett sätt har det blivit mycket bättre, kanske hälften av gångerna känner han själv när det är nog och dricker måttligt, andra gånger inte. Han blir aldrig redlös men jag märker av nyanser och gillar inte hur han blir efter ett glas för mycket.
Till saken hör att han har stor ärftlighet för alkolism på både hans mamma och pappas sida, grav sådan.
Nu för en vecka sedan hände en sak som fick honom att inse att han faktiskt har ett problem och inte full kontroll som han trott. För mig var det en vändpunkt, jag orkar inte fortsätta som vi gör och är trött på att kontrollera och styra hans drickande, det är ju hans ansvar inte mitt. Jag ser tecken på medberoende hos mig.
Jag ställde ett ultimatum - om inte en förändring sker nu och professionell hjälp tas emot så vill jag inte fortsätta vår relation. Han blev livrädd att förlora mig och säger att det inte är ett alternativ. Han vill ta emot hjälp men det är en process tänker jag. Vi ska tillsammans gå till familjerådgivningen. Sättet han pratar om detta nu är på ett helt annat sätt än tidigare, han reflekterar över sitt beteende och ser mönster som han inte tycker om och vill förändra.
Dock känner jag mig trasig och vilsen, jag är besviken på mig själv för att jag inte ställt hårdare krav tidigare. Klandrar mig själv och tänker på barnen.
I övrigt har vi en fin kommunikation i familjen och jag upplever att vi som familj, förutom vanliga utmaningar har det i helhet väldigt bra. Likaså jag och min man. Men vet ju såklart inte hur barnen märker av detta.

Det är ett stort steg att skriva här. Orkar inte med något dömmande så jag är späd skör nu, vill nog mest skriva av mig och kanske få stöd från någon som är eller har varit i samma sits.

Känner igen mig väldigt mycket i det du skriver ovan. Hur man aldrig kan räkna med att få ens behov tillgodosedda för att ens partner alltid kan behöva ett viktigare behov, dvs. alkoholen.
Har också svårt med det här att belöna positiva beteenden. Känns så infantilt på något sätt. Min partner är en vuxen människa med utbildning och jobb. Ska jag på riktigt sitta och säga att det är roligare att umgås med dig när du inte spyr ned mattan? Det är så kul att prata med dig när du är kapabel att ge sammanhängande svar och minnas konversationen dagen efter?
Ta hand om dig. Har du något utanför relationen som ger dig glädje? Någonstans där du kan få en paus?

Ps: det är ju också där det är så lätt att fastna: har personen alkoholproblem? Hur mycket dricker den? Beror det bara på alkoholen, eller finns annan problematik?

Och fast det känns så viktigt att förstå där och då så är ju det som egentligen spelar roll: hur blir det här för mig?

Så bra att du flyttat och gett dig själv möjligheten till ett lugnare liv, trots att allt inte känns klart och tydligt ännu ❤️✨

Bra med orosanmälan! Så starkt gjort. Soc kan ställa krav på föräldrar och om man inte deltar kan lämpligheten ytterligare ifrågasättas.

Men nej du ska inte acceptera att vara ”slagpåse” för hans fel och ilska över att bli avslöjad o konfronterad.
Egoismen i att som förälder tänka på sig själv istället för barnet, visar han tydligt. Inte bra alls..

Vill du fortsätta leva med honom eller hur går dina tankar? Barnens uppväxt o trygghet fri från missbruk i det egna hemmet är inget att diskutera särskilt som de är i beroendeställning, det är ett måste, men DU är också viktig!!!

@Janice det är väldigt svårt. Jag var helt säker på att min exmans beteende berodde på alkoholen och lämnade. Men när han kom till insikt, sökte hjälp och ”gjorde allt rätt” gav jag äktenskapet en ny chans.

När vi levde tillsammans började mönstren av det du beskriver: skifta skuld, har jag aldrig sagt osv komma tillbaka trots, vad jag tror, nykterhet.

Inte förrän jag lämnade igen och manipulationsteknikerna haglade tätt förstod jag helt klart och tydligt att det nog aldrig var alkoholen som var problemet i grunden, utan att jag levde med en abusiv man men hade tolkade orsaken som enbart alkoholism.