Senaste kommentarerna i forumet

@Zowie trådarna för anhöriga ska det vara.

@Zowie jag har varit den drickande parten i relationen jag är involverad i och tar nu steg mot en framtid där alkohol exkluderas för mig. Min relation har lyckligtvis inte kommit till vägs ände och vi kör vidare tillsammans.
Med det sagt då tycker jag att du gör rätt som separerar. Det finns en 3:je part i er relation dom din man prioriterar över dig. Att han håller på och skyller på dig för allsköns egna problem är bara ett uttryck för rädsla och att han inte är redo för att ändra sig. Du har inte förstört hans liv, alkoholister är mästare på att göra det själva. Dessutom sårar och förstör alkisar för andra när dr håller på och dricker. Till sist så kan endast din respektive ta ansvar för sitt liv och göra något åt sin situation. Gör han det och kan vinna tillbaka din tillit då har ni en chans att börja om.
Det känns tungt nu men om du läser i trådarna för respektive så ser du att du snart kommer må mycket bättre. Lycka till!

jag lever ihop med en alkoholist.... ett tag till... jag ska flytta 1: juli. Det är såklart skitjobbigt för jag älskar den där mannen. Men han älskar inte mig... han älskar alkoholen mer. Varje diskussion slutar med att jag får en tillbaka-kaka. Säger jag något som blird et genast fokus på mig. Så här har det varit lääääääänge. Men just nu är jag totlat utmattad och fasktiskt ber honom om hjälp. Vi ska sälja lägenheten.... det är mycket att ta tagi i. Men han pratar om att jag har tagit ifrån honom manlighent... hans självförtroende... hans självkänsla. Allt jag säger vänder han till att det handlar om att jag har förstört hans liv. När jag konfrontera honom med et så har jag ju inte alls gjort det.... usch det här blir rörigt men hoppas någon förstår vad jag menar. Jag vet att man inte ska diskutera något med honom. Han säger saker som jag vill höra och sen är det borta. men behöver någon som kan skriva ner några ord... någon som känner igen sig...någon som kanske har något tips.

För mig var det nog när jag började leta efter forum som detta för att få hjälp. Undermedvetet hade jag nog vetat ganska länge, men jag sköt det ifrån mig. Tills det inte gick längre. Lite som "what has bern seen cannot be unseen". Precis så var det för mig. När jag väl hade landat i att han är missbrukare, saknar sjukdomsinsikt och har kaosat hela sitt liv, så kunde jag också landa i att 1) jag kan inte "rädda" honom, 2) jag kan inte älska honom frisk och 3) jag måste rädda mig själv.

@Lingonet
Hej.
Jag scrollade i senaste kommentarerna på forumet och noterade "när är det nog..?. " Tänkte direkt att, ja det blev "nog" mitt i allt för mig. 🤔

Jag har ju inte barn, och befann mig alltså i en annan situation. Med barn har man ju kära människor att se till mående på, det är inte "bara" en själv. Kan dock förstå att det är en väldigt jobbig situation att hantera för dig.

Under min relation önskade jag på något sätt svar som visade på när det är nog, stopp, men det tänkte jag sen att det kan ju ingen annan veta.

Men ---- en dag var det liksom bara "stopp". Kom som övernatt. Alltmer började jag tänka på hur en sund relation är, vad jag behöver och mår bra av, vad som gynnar oss bägge .... och mycket mer. Jag tog mig ur. Jobbigt, men kändes rätt. Vi har kontakt nu och då. Känns som vi kommit till bra kontakt. Han kör fortsättningsvis på med sitt ...

Har du någon du känner förtroende för, och kan prata med ? Någon att vara öppen med? 🌺 Om du önskar det, att du inte är helt ensam om allt.

På detta forum finns ju också mycket förståelse också så fortsätt gärna skriva här om du önskar. 🌷 I svåra situationer tror jag för övrigt att det är bra att skriva.

Sköt om dig,
och er.
❤️🌺
Kram.

@Lingonet
Jag förstår din känsla så väl!
Oerhört tufft med små barn o dessutom ensamheten det skapar att vara själv som fungerande vuxen.

Våra tre barn är nästan vuxna nu o alkoholen var inte ett problem hos min man när de var små. Men jag förstår din stora trötthet, uppgivenhet o vilken svår sits du befinner dig i.

När är det nog?
Har inget svar.
Vet bara att vi mammor orkar så mycket för våra barn. De är allt! De är livet.
Så även när allt känns hopplöst o outhärdligt, så kämpar vi lite till o det går ett tag till. Vi är så starka o jag beundrar oss.

Men det finns en gräns o vi hade mått bätter av att nå den förr än senare.
Det är så klart lätt att säga men för vår egen o barnens skull borde vi ryta ifrån o inte ta mer skit mycket tidigare.
Varför gör vi inte det? Finns inget snabbt svar på det men vi bör fundera på det.
Liknelsen med att själv ta på sig syrgasmasken i ett störtande flygplan är rätt talande.

Ta hand om dig o barnen!
Du är viktig! ❤️

Kram

När är det nog?, när kommer man till gränsen när det inte går mer. Med tre barn på 6 1/2år, 4 1/2år och 4 månader så ser jag inte någon framtid mer. Men ekonomin är körd i botten och att ”bara” flytta är inget som går så lätt. Jag orkar inte hålla fasaden utåt nå mer, jag tackar nej till inbjudningar då jag inte kan ta med mig alla barnen. Jag umgås inte med någon på fritiden och som mammaledig är jag ”låst” hemma. Önskar bara att det fanns en knapp man kan trycka på för att få börja om.

Väldigt bra tråd. Så nyttigt för mig att läsa alla kloka tankar och erfarenheter. Tack alla på forumet!

@NyDagNågonGång
Förstår precis. Jag har varit där många gånger. Kraschad tillit och en känsla av att ”hur ska jag orka bära på alla bråk och elakheter resten av livet”, de sitter ju fast som ett cellminne… Om du behöver lämna så ska du göra det, jag har varit mycket nära flera gånger.

Jag tänker att när tilliten är förstörd är det inte din sak att bygga upp den. Alltså, det går inte. Det är enbart din man som kan välja att visa att han går att lita på igen. Så den bollen är hans helt och hållet. Och ”din boll” är att ta hand om dig själv. Och det kan leda till nya perspektiv, en ny vinkel liksom. Att känna att läkning är påbörjad, även om man är långt ifrån hel.

Jag fick veta i vintras att vården kring beroendeproblematik varit nästan helt fokuserad på den beroende. Att Sverige har runt 1,5-2 miljoner anhöriga, varav många drabbas hårdare än den som dricker/spelar/mm. Stressjukdomar, utbrändhet, långtidssjukskrivningar etc etc, och att vårdapparaten äntligen börjat se även detta. För mig blev det en ögonöppnare och givetvis fullständigt oacceptabelt. Aldrig mer ska jag finna mig i ändlösa diskussioner om att ”inget har ju egentligen hänt”, nä, inte för dig kanske men själv kan jag knappt kliva ur sängen… som vi hade det ofta.

Sen förvånade det mig hur tillit, sorg, traumatiska minnen, hela bagaget, började förändras förvånande snabbt när jag såg en förändring i min sambos mönster och beteenden. Att han tog hjälp på ett seriöst sätt och sakta fick förståelse även för de större mekanismer som drabbar alla i liknande situation. Att det inte var en privat grej som han själv har koll på. Annars hade jag inte stannat!

Jag var inställd på ett par års kaos och det kändes outhärdligt. Nu vet jag att hoppet kan spira redan innan allt är på plats. För det kommer såklart ta tid och vi hamnar i svackor och det är förjävla sårigt och trasigt mellan varven, jag vill absolut inte skönmåla processen. Men jag själv blir starkare under tiden, helare och friskare.

För min del tänker jag att arbetet med mig själv har jag igen, oavsett hur det går med relationen på sikt. Och min sambos arbete med sitt är helt hans ansvar och det har varit och är en nödvändighet för att tilliten sakta ska börja gro igen. Men vill du gå så är du fri att gå, du har noll ansvar att reparera och bygga tillit, du har hundra procent rätt att välja vad som är acceptabelt för dig och var dina gränser går. Prata med vänner, få perspektiv och sätta dig själv först. Och lita på processen. Jag vet hur det känns när man inte orkar. Men mikrosteg ger nya vinklar. Man orkar ju inte. Men plötsligt orkar man en gnutta. På nåt märkligt vis…. Alla goda energier till dig!

@has ja verkligen. Det är bara o ge upp att försöka förstå deras resonemang- helt obegripligt. Han tyckte han va jättebra på kommunikation 😅, o jag va dålig såklart. Lycka till 🌸

Suck vad jag blir ledsen att så många genomgår liknande problem som jag har. Jag har länge undrat hur vi (oftast mammor verkar det som) fixar det. Vi är fantastiska, eller kanske för fantastiska. Själv hade jag inte lika positiv upplevelse med socialen. De blev inkopplade pga att jag hade talat med en kurator angående en lågintensiv stress jag kände över mitt liv (och sambons inte helt pålitliga leverns). Hon gjorde en anmälan eftersom det är barn inblandade och min sambo vände all sin ilska mot mig (även om det inte är jag som dricker). Ett svek enligt honom som jag aldrig kan bli förlåten för. På socialen pratade de med oss båda men var lugna då jag aldrig lämnade min dotter ensam med honom. Och han lovade att sluta dricka. Så tack och hej lycka till sa de och vi lämnades till ingenting. En oerhörd smärtsam period där jag inte visste var jag kunde vända mig och han vägrade fortsätta samtalet då de var nöjda och han fortfarande var förbannad på mig. Så jag vet inte om det är det bästa, att koppla in socialen. Idag dricker han inte, förutom ett återfall sedan han slutade i vintras efter att han typ försökte dricka sig själv över till andra sidan. Så jag är väl i en lite annorlunda situation nu. Men besluten finns kvar att ta. Jag önskar jag hade gjort det tidigare. Hittat riktningen. Kram till alla och tack för att ni delar med er. Jag tycker det känns både skönt och jobbigt/skamset att skriva.

@has tusen tack för att du skriver! Det både tröstar och ger mig insikt (som jag kanske har emellanåt men snabbt glömmer bort) om hur jag har förflyttat alla mina gränser och tar ansvar för andras handlingar. Jag har nog hamnat i något mellanläge efter att i flera år levt i oro och stress, och nu vet jag inte hur jag ska komma vidare. Uppenbarligen ligger ju en del oro kvar och jag kanske inte är helt nöjd med mitt beslut att stanna. Men det sista jag vill är att splittra vår lilla familj, och än så länge har jag skyddat henne från allt. jag hör själv hur det låter.. Men min dotter avgudar sin pappa och han henne. Jag vet egentligen inte vad jag ska säga mer. Så trött på mig själv, min osäkerhet och att vi aldrig kan prata med varandra. Kanske Alanon är något för mig. Har varit rädd hittills. Men inser jag behöver några verktyg att ta mig vidare. Tack igen!

Mannen var iväg nykter en gång. Det blev så då han annars hade behövt övernatta på hotell och vi hade inte pengar för det. Tack och lov tänkte jag! Han kom hem glad och alla mådde bra.
Men om en månad är det sommarfest på jobbet och det kom upp idag och slutade i bråk. Jag sa ”nykter och kom hem. Dricker du får du sova hos mamma”. Men då meddelade han att vi måste fundera på framtiden för om han inte kan dricka och ha kul då vill han inte detta. Och såklart tog han även upp avsaknaden av ett sexliv. Vi har inte haft sex på väldigt länge, år, pga mig. Jag har enorma smärtor vid samlag pga endometrios. Men jag har försökt säga att vi kan testa annat men tydligen inte ett alternativ, och nu knuffar han bort mig och ser äcklad ut av min närvaro. Allt rasar.

@neranil ps: hörde precis någon säga att det tar minst två år av konstant förändrade beteenden för att tillit ska kunna växa igen. Vet ej om det finns någon vetenskaplig grund för uttalandet, men det kändes rätt i min kropp. Det tar tid, och varje gång någon säger ”varför kan du inte bara lita på mig” eller ”du klagar bara” så raseras det som eventuellt byggts upp.

@wisteria Tack för förståelse och att du delade med dig av dina erfarenheter!
Tyvärr har det blivit så att jag har kraschat pga alldeles för mycket stress och press i mitt liv under en väldigt lång tid. Så detta äktenskap är inte något jag har energi till att ens tänka på hur det kommer se ut i framtiden, men jag känner att tilliten är förstörd och det borde ju kanske tala sitt tydliga språk..?
Nu är han ju såklart världens man och finns där för mig, men jag håller distans till det och ska verkligen försöka att inte glömma bort hans svek bara för att han är bra nu.

@neranil jag känner absolut igen! Har precis lämnat min man (igen) nu som nykter alkoholist.

För oss verkade allt så bra där i början av nykterheten. Och om det hade fortsatt så hade det kanske gått. Men jag tror det krävs väldigt mycket av båda parter, framförallt hos den som vill bygga upp tilliten hos sin partner igen.

Tillit är ju inte en present man får, eller något en kan kräva. Tillit byggs när bevis efter bevis visar på skillnad. Visst kan vi ”låtsas” att vi litar på någon, men kroppen vet.

Och att ständigt trycka undan vad kroppen försöker säga (”du är inte trygg här”) är ett väldigt högt pris att betala för att stanna kvar i en relation.

Att få höra att en aldrig blir nöjd tänker jag inte bygger tillit alls. Tvärtom blir du än en gång bekräftad i att din känsla inte räknas. Att det inte finns en trygg plats du kan dela din oro, bakgrund till den och nutida händelser som gör att du känner så.

Det jag haft nytta av på alanon är bland annat lev och låt leva. För mig har det mycket betytt att sluta plocka upp ansvar som nån annan (väljer?) att tappa. Att uttrycka mina behov och sen släppa taget. Om personen jag uttryckt mitt behov till inte tar upp informationen av olika anledningar så är det så.

Det betyder numera för mig att det är en plats jag inte ska stanna kvar på.

Så tillbaka till din fråga: hur får man tillbaka tilliten? Det tänker jag att man inte får, utan det är något som under lång tid åter måste byggas upp. Och du kan tyvärr inte överprestera i byggandet, utan låta din partner ta ansvar för sin del. Det kan betyda att han klarar det. Det kan betyda att han inte klarar det.

Och någonstans där ligger ditt ansvar och arbete: är det här en plats som är bra för mig att vara på?

Kram!

@flingis instämmer - det är helt galet! Så skönt för dig, det räcker gott att du förstår att du inte vill ha det hans sjukdom bidrar med runt dig.

Det är något jag börjat ta till mig, jag måste inte försöka få alla att förstå. Det räcker att jag själv förstår vad som inte blir bra för mig och göra kloka val utifrån det.

Stor kram!

Hej, ny här och svårt att leta i trådarna. Kanske någon har skrivit om detta? Jag har aldrig skrivit på ett forum.
I vilket fall. Lever sedan flera år med nykter alkoholist. Han blev nykter i julas och tagit ett återfall sedan dess. Vad jag vet. Och det är just det. Hur får man tillbaka tilliten? Går det att leva med någon som hela tiden vill bli applåderad för att han nu inte beter sig illa mot mig eller vårt barn? Och då alkoholen ersatts av en sötaktig doft var och varannan dag så känns det ju ändå inte helt ok. Men vågar inte klaga på det då jag "aldrig blir nöjd". Hm, någon som känner igen sig?

@NyDagNågonGång
Hej!
Jag läste precis denna tråd och känner igen mig väldigt mycket. Jag kände och känner exakt som du, att jag inte alls tappat bort mig själv utan stannat och kämpat för att jag trodde på relationen och ville ha det som fortfarande var fantastiskt bra. När det i vårt fall kom till en gräns i början av februari ledde det till att jag vägrade att vi för hundrade gången skulle försöka lösa detta själva, så som vi gjort många gånger förr. Inte minst hade min sambo tidigare vägrat söka hjälp eller samtalsstöd. Så jag pausade, drog mig undan, hade möjlighet att bo i en annan stad och tog hand om mig själv några veckor.

Idag, snart fyra månader senare, är min sambo mitt i ett tolvveckors program via Beroendecentrum/1177, jag har gjort Alkoholhjälpens anhörigprogram på fyra veckor, jag tog kontakt med en terapeut i ett tidigt stadium och vill fortsätta så länge jag behöver, min sambo har äntligen bokat tid för enskild terapi OCH vi har en tid bokad inom kort för parterapi. Inget av detta hade hänt om inte jag varit beredd att verkligen göra slut på riktigt. Har tidigare inte velat ställa ultimatum, eftersom jag så gärna ville att vi skulle hitta en lösning. Denna gång tog självvärdigheten över:) Jag ville kunna stå för mitt val av partner inför mina vuxna barn och tanken på eventuella barnbarn blev också en målbild, att orka leka, orka krypa på golv, vara frisk helt enkelt. Anhörigsituationen har fått mig fysiskt ur balans och jag har inte kunnat jobba på över ett år. Men nu finns det hopp! Min sambo dricker inte sedan ett par månader, jag har också slutat bara för att helt enkelt må lite bättre, oavsett hur länge jag väljer att vara alkoholfri.

Jag läste en massa under våren, lyssnade på poddar, slukade information, både om alkoholism och om medberoende. Det var otroligt givande och säkert avgörande i det stora hela att faktiskt förstå mekanismerna kring beroendesjukdomar. Min sambo är inte den klassiske alkoholisten och jag är inte den klassiska medberoende (vet att båda dessa åkommor kan ta sig helt olika uttryck, man kan känna igen sig mer eller mindre i typexemplen). Det hjälpte mig ändå så himla mycket att få kunskap utifrån och inte lita på enbart mig själv och de samtal vi hade inom parrelationen.

Så i korthet:
Sätt dig själv i fokus! Hur vill du att ditt liv ska se ut? Hur skulle det bli om ni gör slut? Släpp ansvaret för sambons val, han måste själv göra en plan för hur du ska vilja stanna. Ta hand om dig själv och dina behov, oavsett om det kallas medberoende eller något annat. För mig var det först när jag hittade ett sätt att separera mig själv från tvåsamheten som jag också såg klart och ville stanna kvar. Förutsatt att vi lyckas gå vidare i rätt riktning. Men just nu ser det hoppfullt ut och det står väldigt klart för mig att allt jag tidigare gjort och sagt helt enkelt inte gått fram, pga hur beroendehjärnan funkar. Det hade inte med mig att göra, vad jag sa eller inte sa, vad jag orkade eller inte. Det var helt andra mekanismer som styrde.

Startskottet blev att vi båda ringde Alkoholhjälpens telefon för stödsamtal och fick goda råd och puffar i rätt riktning. Om du inte redan gjort det, så rekommenderar jag det varmt. för er båda.

Hälsar Sanna

Förlåt att jag inte har svarat... men det har hänt mycket sen sist. Vi ska separera... jag har fått lägenhet så jag flyttar 1:a juli. Men han kommer bo kvar i bostadsrätten tills vi fått den såld. Jag ahr lite att fixa men kommer kontakta mäklare nästa vecka. men han sköter inte sitt jobb.... jag har hjälpt honom söka jobb och han fick till slut et som han ville ha och som är välbetalt. Men ha sköter inte det... jag knner ett ansvar eftersom vi har lån tillsammans. Dessa ska vi dela på tills lägenheten är såld. Det är bostadslånet. Det försvårar allt för mig och jag kan inte släppa så mycket som jag skulle vilja. Jag är så utmattad.. gått ner i vikt... sover dåligt... yrsel. Det enda han bidrar med är oro. Jag kan verkligen inte lita på något han säger. HAn skylle mig för sin dåliga självkänsla och självförtroende. Att han är en fiXXa... att han är en mes och att det vore bätre om han hade lappat till mig för att det är en sån man jag vill ha. 1.a juli flyttar jag... det känns som en evighet.

Tjohoo- han har flyttat till egen lägenhet!!! Efter mkt drama. Så skönt- lugn i kroppen- iaf jämfört med innan. Han ska bara bli frisk så tycker han vi kan försöka igen 😏, han dricker ju som vanligt så det ser ju inte så ljust ut. Men han kan inte förstå att jag inte vill ha honom och att jag inte ser allt bra han gör för mig-😅. Jag förundras väldigt mkt hur en alkoholist tänker- det är ju helt galet . Tack för ert stöd i en tung period

@sommar2023 ja vart hittar vi orken, kraften, energin…. Kram!

@vildrosen ja det är snårigt och krångligt. Kram!

Känner så igen mig. Lever med en alkoholist . Här dricka det ren sprit i små gömställen.
I flera år har jag kämpat för honom och för oss och vår familj. Men för ett tag sedan tog energin slut. Jag är kvar. Men endast för barnens skull. Fast jag vet att det inte är det bästa. Han är typ död för mig. Men orken att lämna å dra igång det finns inte just nu. Men jag drömmer om ett liv utan honom. Slippa all oro å gråt å skrik.

Du går igenom en jobbig tid Niina och det är svårt att hitta ett bra sätt att trösta såhär i text.....men tänk på att din far nu äntligen har fått ro och att du också efter ett tag kan känna att du får ett bättre liv.
Jag tillhör ju alkissidan och har haft 2 vänner som gått bort i missbruket och det blir så otroligt många frågor, samma frågor som du ställer. Tyvärr finns inga svar ! Jag hade inget bra, ärligt, svar på varför jag krökade som jag gjorde, inte ens nu i nykterheten kan jag svara. Ingen kunde nå in i mig när jag var aktiv så att känna ansvar i efterhand för nåt man inte gjort är meningslöst.

Se den kommande begravningen/gravsättningen som ett sätt att begrava även dina känslor. Jag vet att en del skriver ett brev om hur de har känt/känner sig och låter brevet följa med i graven så det blir ett definitivt slut.

Det viktigaste nu är att du gör bra saker för din egen skull !
Kram !!