Senaste kommentarerna i forumet

Han är på jobbets julfest ikväll. Sällan känd som städad. Precis när han skulle gå diskuterar vi snabbt morgonens middag och jag hör mig själv säga, kanske att han vill ha någon slags bakismat?
Jag vet knappt själv om jag sa det på skämt eller inte, när jag tänker på det nu efteråt. Han skämtade nog inte heller, när han svarade om att han kan tänka sig något något med pommes. Vi planerar alltså in hans baksmälla lika naturligt som att vi ska planera att hänga upp julbelysningen på terrassen till helgen.

Mer om ikväll. Jag åt en skaldjurspasta med barnen. För ett år sedan hade jag tvunget öppnat en flaska vitt. Är så glad att jag inte känner så längre. Det blev vatten till maten. Någon måste vara vuxen med barnen. För ett år sedan hade jag även tagit glögg efteråt i soffan. Nu dricker jag chai och känner sådan lättnad. Googlar på en deg som kan jäsa över natten. Flyttar tankarna så långt jag kan från alkoholhyllan.

Dag 4 av årets alkoholmånad är snart över. Vilken jävla hinderbana det är!

@Thompa_68 jag uppskattar verkligen allt du skriver!

@Kameleont ja hur hamnade vi här?! Jag kan inte bestämma mig för om jag är stark eller svag i psyket längre? Stark för att jag inte ger upp? Svag för att jag inte ger upp?

@Prissen vad fick dig att ändra drickandet?

@myssockan tack för tankar ❤️

@Stark ibland Du är absolut inte dum! ❤️ Vi är några som kämpat med liknande, och skrivit i några av trådarna här på forumet på sista tiden. Du är så välkommen att läsa och kommentera med egna erfarenheter! Tillsammans är vi starkare och klokare❤️ kram!

Svårt att bara lämna men svårt att stanna med en narcissist och grov alkoholiserad man.

Så elak saknar bara ord och ändå är jag så dum som stannar.Varför frågar jag migsjälv varför?

@supportivechaos Tack snälla! Ja jag ser fram emot mötet.

Angående tvivlet tänker jag att det är en normal del av en separation. Men den här typen av tvivel när man tvivlar på "allt" skiljer sig liksom, eller hur? Man kastas tvärt mellan mörkt och ljust. Vanligt tvivel brukar inte handla om ens partners hela väsen...

Känner väl igen dessa plötsliga små elakheter. Känns i efterhand som att det var hans riktiga tankar o känslor som skymtade fram. Men jag tänkte alltid: hände det där verkligen? Jag fattade nog fel. Osv osv...

@supportivechaos
Minns att en kompis sade till mig för flera år sedan att en sund relation ska bygga ett "vi" och inte förstöra ett "jag". 🌺
Så rätt hon hade.

@supportivechaos
Ja några exempel kan jag nog få ner här. Även om det ibland efteråt känns som om jag kanske förstorar eller minns ”fel”. Så vet jag att det inte är så utan att det är min uppfattning och mina känslor som räknas.

Exempel 1: Vi hade kommit överens om att gemensamt prata med barnen om att vi ska separera. Sedan säger X att han vill att jag tar det för att det är ju ”jag som vill skiljas”.
Jag står på mig och vill att vi tar samtalet tillsammans och att vi innan vi pratar med dem ska komma överens om vad vi ska säga.
X kommer hem senare på dagen efter att han varit och tränat och säger att nu har han minsann redan pratat med barnen själv.
Jag pratade med barnen senare på eftermiddagen och det visar sig att han ringde dem efter vårt samtal och berättade för dem på TELEFON.

Exempel 2:
X letar alltid efter saker. Är det inte nycklar, telefon så är det någon jacka eller något annat. Härom dagen när han ska till jobbet letar han efter en speciell jacka och hittar den inte. Han frågar arg och stressad
-Var är min svarta jacka
Jag: - jag har inte sett din svarta jacka
Han letar hysteriskt efter jackan. Saker flyger när han letar, dörrar smälls hårt igen och han kommer sedan tillbaka
- jag hade ju min jacka bara för någon dag sedan du måste ju ha sett den?
Jag: nej jag har inte sett den
Han springer och letar mer (har nu missat bussen och är arg)
Han- du har ju flyttat på alla mina cykelkläder då måste du ha flyttat på min jacka med!
(Jag städade inför husvisning och hängde då hans svettiga cykelkläder i källaren bland cykelhjälmar och andra sport kläder)
Jag: - jag har inte sett och jag har inte rört din svarta jacka

Exempel 3: vanligast av allt är nog när vi bråkar och jag sätter ord på mina känslor eller hur jag upplever situationen som exempelvis: när du säger så här (upprepa vad han sade) så känner jag mig förminskad och jag blir ledsen.
Han: du tolkar alltid fel.

Bara några exempel… jag har många på lager. Jag brukar faktiskt skriva ner dem. För jag upplever att efter ett par dagar så har hjärnan en förmåga att förtränga och förändra vad som egentligen hände och till slut vet jag inte vad som är sant eller inte.

@Tröttiz och @has tack för att ni delar.❤️
Det hjälper att läsa era erfarenheter, för jag märker att jag ofta börjar “försvara” honom i mitt eget huvud bara för att han inte dricker varje dag. Tankar som: “men han är ju inte så sjuk som andras partners”, “han är en fantastisk pappa”, “överdriver jag?”
Men när jag läser om pendlingen, DARVO, förnekelsen, och den där känslan av att tappa bort sig själv, då känns allt igen.

För mig har pendlingen varit värst.
Dagarna då jag är helt säker: Jag måste lämna.
Och sedan dagarna då han är nykter, varm, gullig, rolig, och hela jag gör ett tvärkast: Men varför ska jag lämna? Han är ju fantastisk.
Det är som två olika verkligheter, och jag fastnar i mitten.

Och så händer det där subtila som drar undan marken igen.
Som idag: jag tog en Ipren för bihålorna och skojade om att jag “väl snart är immun”. (pga att jag behövt ta värktabletter de senaste fem dygnen)
Hans reaktion?
Du har ju alltid knaprat tabletter rätt friskt.

la en värdering i något som inte ens var ett problem

Helt sjukt. Typ antingen vill bryta ned mig, eller "likställa" oss, eller jag vet inte? Eller så syftar han på att jag äter SSRI sedan flera år pga PTSD. Oavsett inte ok, men så säger han typ: men jag menade inget illa, du skämtade ju själv om det. (Och då tänker jag: överdriver jag? även om det inte alls är rimligt att säga så till sin partner. Borde man inte istället typ, stackare, fan vad du ska behöva gå runt med förkylningar.)

Det är så subtilt.
Men det är exakt de här små nålsticken som får mig ur balans.

Och så börjar pendlingen om.

Vi är nu mitt i försäljningen av bostaden, och ändå kommer impulsen att bagatellisera allt eller hitta minsta ursäkt att stanna. Jag ser det så tydligt nu, hur starkt medberoendet är och hur lätt min hjärna normaliserar saker direkt när han är charmig och nykter.

Era berättelser påminner mig om att man inte behöver leva med någon som dricker varje dag för att ändå bli nedbruten.
Att även “små” återfall, subtil gaslighting, minnesförskjutningar och ständiga små pikar räcker för att man ska tappa fotfästet.

Och att det inte är kärlek, det är något som händer i kroppen när bra och dåligt blandas ihop tills man inte vet vad som är vad längre.

Tack för att ni delar. Det gör att jag känner mig mindre ensam, och det hjälper mig hålla fast vid beslutet.

@Himmelellerhelvette
Hej.
Jag har läst Djävulsdansen gällande böcker. Ovan nämns flera böcker, Katerina Janouch har ju också skrivit en : "Anhörig". Jag har inte läst den själv, men kunde kanske vara något?

Det som gör att man kommer vidare kan ju skilja sig åt, vad man behöver.
Något, bland många saker som hjälpte mig komma ur medberoende, var att försöka förstå mera och här var boken Beroendepersonligheten till stor hjälp.

Kram.
💜

@myssockan Det går… upp och ned, som vanligt.
Vi är mitt i processen att sälja vår lägenhet nu, och det är som att allt blir verkligare för varje dag, och samtidigt svårare att ta in. Jag pendlar fortfarande mellan klarhet och tvivel. Ena stunden känner jag en enorm lättnad över att äntligen vara på väg ut, och i nästa sekund kommer känslan av “men han är ju fin också, varför gör jag det här?” (vi hade t ex en jättebra helg ihop, och det är som att allt är bättre än någonsin nu när jag bestämt mig.). Precis det du beskriver med kognitiv dissonans. Det är som att hjärnan slåss för att hålla kvar en gammal bild, för att slippa se hur motsägelsefullt allt egentligen varit.

Det hjälper att höra dig sätta ord på mekanismerna bakom tvivlet. För du har helt rätt: om relationen varit trygg och bra hade inte hela mitt system varit så här splittrat.
Tvivlet i sig är ett tecken, även om det är smärtsamt att inse det. Men så kan man typ gå ett steg längre och bara: tvivlar inte alls som ska lämna, oavsett relation? (eller jag vet inte)

Och vad modig du är som hittat ett möte och bestämt dig för att gå! <3
Jag hoppas verkligen att du får samma känsla som jag, att människor där förstår utan att man behöver försvara eller förklara. Det känns som att något i en mjuknar lite då, som att man får tillbaka en bit av sin egen röst. Och allt blir ännu verkligare.

Tack för att du finns här och delar dina tankar.

@Himmelellerhelvette Jag läser Fri från medberoende, den är väldigt bra! Sträckläste nästan halva boken igår. Himmel, helvete och allt däremellan, var ju också väldigt bra. Anna Kåvers böcker är alla kloka, mjuka och väldigt läsvärda.

@Himmelellerhelvette
Tack! "Varför har ingen berättat det här för mig" läste jag nyligen. Den hjälpte mig mycket. Ska kolla upp de andra.

•Fri från medberoende.

•Djävulsdansen- Bli fri från medberoende

Kan inte komma på fler på rak arm men sedan har dessa böcker hjälpt mig mycket också:

•Vuxna barn till känslomässigt omogna föräldrar.

•Myten om det normala.

•Himmel, helvete och allt däremellan.

•Känslofällan

•Läk dig själv.

•Dansa mjukt med tillvaron

•Varför har ingen berättat det här för mig

•Jag kan ha fel

P.s. Just det, tack för att du berättade om din upplevelse med Al-anon❤️
Jag har börjat läsa om medberoende nu och hittat ett möte nära mig. Jag ska gå på tisdag! 🙈

@esterest Att sitta själv och bälga i sig portvin som det vore julmust är tyvärr tydliga kännetecken på två saker: att man utvecklat alkoholism och att det enda man bryr sig om är sig själv. Man stickar offerkoftan allt tjockare runt sig och tycker att omvärlden behandlar en orättvis. Jag vet, för jag har varit i den sitsen många gånger i mitt liv. Det är den personen som måste ändra sig, göra jobbet, få till en 180 grader livsstilsomsvängning. Annars kommer det raskt att gå utför till de svartaste hålen, oavsett hur mycket stöd man får från omgivningen.

Det finns ingen som har skuld till detta mer än den som sätter sig i situationen. Man kan få hjälp med att ändra sig och sitt beteende, men drivkraften måste komma från en själv. Det är ingen annans fel, ingen som är det svarta fåret, ingen man med substans kan peka finger åt.

Det går förstås inte att fortsätta en relation med en person som fortsätter att själv bestämma att det ska kanas utför till helvetet, risken är uppenbar att man själv dras med och får uppleva otäcka effekter av förfallet. Om man har kraften och lusten att ställa ultimatum kan det vara en metod, att helt enkelt förklara att om ens partner fortsätter den inslagna vägen finns det ingen annan lösning än att gå skilda vägar. Det är partnern som då ytterst helt och hållet har avgörandet i sina händer, det spelar ingen roll hur förnärmad, sårad eller förtvivlad han eller hon blir, det är bara en reaktion på att man vet att man själv satt sig i klistret och måste göra ett stort jobb för att ändra. Klarar man inte det är vägen till ände kommen och man gör bäst i att fokusera helt på sig själv, för det kommer ens partner att fortsätta göra, sätta sig själv först i alla lägen.

Jag skriver inte detta för att tala om för dig hur du ska göra, vi är alla olika, men för att ge dig mina erfarenheter som alkoholist som suttit i denna situation tidigare, där jag orsakat smärta för andra, men nu faktiskt är på väg att göra ett riktigt lappkast i tillvaron till det synnerligen bättre. Det har jag gjort helt på eget bevåg och av egen kraft, jag har inte förväntat mig att någon av mina närmaste skulle ordna skivan på något outgrundlig sätt. Det är ju mitt beteende, mina resonemang och slutsatser som måste ändras, det kan ingen annan än jag göra.

Jag tänker på dig och hoppas du landar i beslut som känns bra för dig och att du får energi att ta dig genom jobbigare faser.

@esterest
Jag känner igen mig i din vanmakt, frustration o ensamhet. Det är så tungt!
Tacksam att du delar. Inte alltid lätt.

Min dricker allt (i princip) i smyg, så jag har inte så många förklaringar eller motiveringar att bemöta öppet. De finns ändå där outtalade o sjuka situationer uppstår.

Jag har vänt mig med frågor till chatgpt... Och får en klump i magen av dåligt samvete för att jag lämnar ut så mycket om mig o mitt o all vår 'smutstvätt'. Vill radera, blir rädd, men samtidigt ha svaren kvar. Vill fundera o få styrka från.
Sjukt samvete.

Önskar dig forsatt styrka att orka allt. Och orka stå upp för dig själv o din känsla. Små steg åt rätt håll.
❤️

@Kevlarsjäl62
Känner att jag gick lite hårt fram. Skrev det jag spontant kände. Vill inte pressa på så.
Du har varit så stark o tagit dig loss. Jag förstår verkligen om det inte går att bryta helt. Ni har ett helt liv ihop bakom er o det är pappan till dina barn. Jag vill bara inte att du ska drunkna i det som kommer efter, som du beskrev som en ny fas.

Jag mår inte så bra o det är riktigt tungt nu. Han dricker vidare o jag står bredvid....
Någon nämde i en tråd M. Mörcks bok. 'Som ett surr mellan brösten.' Har inte läst (än) men bara titeln säger hur det känns. Jag tycker att det konstant surrar av oro o obehag i mitt bröst just nu. Det syns inte men det tär.
Tack för att du frågar. Det är så fint att känna! ❤️
Kram

@supportivechaos Hur går det för dig? ❤️
Jag har haft lite fullt upp senaste dagarna med min sambo😅

Fint att du tyckte beskrivningen träffade, det har den gjort för mig också eftersom den liksom beskriver vad som ligger bakom. Förklaringen är baserad på teorin om kognitiv dissonans😊 Varit mycket hjälpsam för mig, då jag även varit med och gått ur en religiös rörelse😅. Samma mekanismer där...

Jag skulle säga om tvivlet, att det kan vara svaret i sig.
Om du hade varit i en relation som var bra för dig, skulle du aldrig känt så starkt tvivel. Inte heller kastats mellan olika perspektiv och känt dig förvirrad och splittrad på det vis du beskriver, eller hur?

Önskar dig styrka, och den har du! ❤️

Sambon klarade fem nyktra dagar. Sen blev det fredag, och argument om att det är väldigt plötsligt att gå från allt till inget, och man måste trappa ner, och han ville dricka de två öl som fortfarande fanns hemma (fast undanstoppade). Och han skulle inte dricka imorrn (nädå).
Jag undrade om det inte var bättre att hålla sig till planen. Han verkade tycka jag var löjlig och jag såg att han redan bestämt sig för att dricka och gav upp. Jag sa att jag ändå tycker det skulle vara bättre om han gick en behandling. Han sa "jag vill testa själv först, att bara dricka på helgen".

Lördag hade han köpt hem några fler öl. Men fick bara möjlighet att dricka en, eftersom vi kommit överens om att han skulle köra till restaurangen där vi skulle fira min födelsedag. Väl där frågade han om jag kunde köra hem så han fick ta ett glas till maten. Jag sa nej. Jag och sonen beställde alkoholfritt och då gjorde sambon också det.
Middagen blev trevlig, men sambon hade det ganska jobbigt med förstärkt tinnitus och abstinens som han inte vill erkänna. Ingen alkohol på kvällen, vi tog en promenad, såg på film och drack cola med is.
Vi var intima och det var väldigt bra. Efter det hade vi hade vi ett nära samtal om delar av hans barndom och hans pappa.
Detta ledde till slut fram till att jag frågade honom rätt fram om han tror han är beroende. Han sa att han inte är säker på det. Jag undrade om inte definitionen på beroende är att man känner ett sug att dricka varje dag, och starta igen om man haft ett uppehåll? Han höll med om att det kanske var så.
Sen blev han irriterad och tyckte jag var negativ och målade allt i svart när det nu gick så bra.

Söndagen skulle vi resa bort. Det var min födelsedag och jag blev fint grattad på morgonen med kaffe, rosor och en dyr parfym.
Vi skulle till övernattningsstället för att jobba ihop dagen efter (ja vi jobbar tillsammans också på vissa projekt).
De fyra öl som stod i kylen följde med.
Jag hade redan släppt hela grejen med att han inte skulle dricka den helgen. Jag var förkyld och ville inte ha alkohol.

Han var på ganska dåligt humör. Jag visste inte om det var på grund av en sak som hänt på morgonen eller på grund av abstinens och tinnitus. Eller på grund av vårt samtal om beroende. Eller att jag inte drack. Eller allt.
Han drack två öl, jag tog läsk. Sen blev det gräl mellan oss när vi pratade mer om det som hänt på morgonen. Han blev arg och gick ut och lämnade mig kvar i bastun.

På måndagen köpte han öl, jag tror han drack några i smyg men orkade inte bry mig. Han kommer dricka den här veckan igen har jag förstått. Han är bortrest på annat jobb och jag hemma igen.
Jag känner mig uppgiven, och tycker ändå att jag gjort det jag kunnat för nu med att stötta honom till alkoholfria dagar, en konkret plan, prata om bakomliggande anledningar att dricka, abstinens, beroende. Jag har sagt vad jag tycker om strategier och behandling.

Nu får han göra vad sjutton han vill och jag tänker sköta mitt. Varför har jag egentligen syltat in mig så i hans process?
Det är klart att han dricker så mycket mindre just nu än han gjort tidigare. Men det är dags för mig att ta hundra steg tillbaka.
Mitt eget mål är att bara dricka på helgen, det är det enda jag ska fokusera på.
Plus att fatta varför jag är så otroligt medberoende i alla mina relationer. Finns det behandlingshem för medberoende så är det dags för mig att lägga in mig.

@liman Det tycker jag verkligen inte att du ska, utan markera, så hårt du förmår, att det är helt oacceptabelt och att det måste ändras för att ert liv tillsammans ska kunna fortsätta. Det är sedan helt och hållet upp till honom om han vill och förmår förändra sig själv, han ska inte använda dig att väva sin offerkofta av. Ansvaret för relation till alkohol och de följder det får ligger enbart på den som dricker, ingen annan.

Att du markerar tydligt för honom är den bästa och enda hjälpen du kan ge nu. Om han på riktigt inleder ett förändringsarbete finns det mycket ni kan samverka om, men då måste han som sagt spela med öppna kort och visa att han kan leda ord till handling.

@has
Tack. Jag har beställt boken. Det är så förvirrande. Hela personligheten förändras och dagen efter kommer han inte ihåg vad han sagt till mig.
Ja det är tufft och ännu värre med mina sjukbesök och behandlingar. Jag har svårt att orka med mig själv ibland då problem med fatigue. Ska jag sen ta alla elaka kommentarer eller påhopp som han inte kommer ihåg dagen efter.... ? Sådan skulle han aldrig bete sig nykter.

@esterest vill bara börja med att säga att du måste bestitta en urkraft. Jag var exakt så som du beskriver din man, innan jag fick hjälp.
DU skriver precis så som jag först nu så smått börjar inse hur min fru haft det.
Jag får en äcklig känsla i magen för att det är så på pricken likt hur vi hade det.
Jag ser att du fått flera som sagt att bara gå, lämna spring - men det finns faktiskt hjälp att få, och familjen kan bli starkare än en "normal" familj tack vare detta. MEN! Det hela hänger på att han faktiskt vill ta emot hjälp, innan dess är alla försök dödfödda.
Än en gång, hur ni klarar att dra runt ett hushåll med denna oönskade tyngd och snara runt halsen är för mig en gåta. Men ni ska ha en enorm eloge för det, andra människor som inte har detta i sitt liv har inte den endaste lilla aning om vad ni utsätts för.
Alla styrka till dig.