Senaste kommentarerna i forumet

@Himmelellerhelvette och om de gar delad vårdnad? Ska han då ta hand om sonen varannan v?

Min sambo dricker ca 4 dagar i v. Jag klarar inte att se det längre. Blir super ledsen över det. Sade till han nu att han måste minska med drickandet men som alltid så säger han bara du får sluta med.. han tar inte till sig av det man säger.

@Hildegardus man måste få skriva av sig för att orka jag har märkt det nu. Sitter lite i samma sits som dig och det är hemskt att man aldrig får vila en helg utan har en elefant som förstör allt. Jag har börjat jobba med mig själv lite läser bl.a en bok som heter Resdig som jaga kan rekomendera. Har även provat några gånger att gå på al anon möten online dom är grattis och man får lite styrka av andra. Vet inte hur du har det men jag har aldrig berättat för någon utanför familjen och det är tungt att bära allt själv. Så barnen och jag är som en egen liten familj i familjen. Tyvärr har jag börjat funderat nu hur detta kan ha påverkat mina barn och det får mig att må dåligt. Och har samma situation som dig ekonomiskt också lite trasslig men vi äger ett gemensamt hus som när jag tar upp det med min sambo snart måste säljas och då kan det nog lösa sig. Hur har du det hyr ni eller han äger allt kan det ju vara lite svårare men försök ta hjälp av någon om du kan allt blir lättare då eller lite lättare iallafall.
Jag vet att det är svårt jag har ännu inte kommit från min men för varje dag är jag ett steg närmare.

@nybliven.sambo ja det är inte en lätt situation att vara i! Det där eviga pendlandet mellan hopp och förtvivlan tar så enormt mycket energi.

Finns det möjlighet för dig att få hjälp i stödsamtal, tex genom vårdcentralen?

Det är tungt att bära allt själv och den ornormala situationen har blivit så normaliserad att det kan vara svårt att känna var de egna gränserna går längre.

Vi sålde vårt hus när vi separerade. Marknaden var trög och det tog några månader, så visst var det tufft!

Samtidigt tänker jag att alkoholism är en progressiv sjukdom och i många fall även medberoendet. Så om situationen inte är hållbar så är det kanske bra att inte vänta längre, då din sambo kan bli sämre och du tappar ännu mer energi?

Ta hand om dig❣️

Levt med en o samma man i 30 år. Han har alltid druckit lite mer men kunnat sköta jobb o familj dock med en dos av egoism o elakhet då o då. De senaste 3 åren har han supit loss! Blivit av med jobb, körkort och är mer eller mindre en ”ashole” mestadels. Han har 1-2 veckors hårt supande.. följt av ångest, ingen dricka - aldrig mer ( hört det tusen gånger), till att efter 2-3 mån tycka att han kan ta någon öl o sen smusslar han sig aspackad. Sen börjar vi om som ovan igen. Han slösar pengar han inte har, dragit på sig kredit skulder och pantat klockar o smycken. Nu är jag så less på att ”tro” på att det någonsin kommer hålla längre än 2-3 mån i taget. Barnen flyttar snart hemifrån o jag är trött trött… har problem med att släppa hoppet om att han ska bli ”normal”. Det blir färre o färre tid med närhet o normalt beteende.

@LAO Tack så mycket! Det känns bra att läsa fast jag tycker nog ändå att jag varit dum, jag har ju bidragit till hans drickande både med pengar och att gå till bolaget. Nåja, nu har han slutat och jag har aldrig tidigare sett honom så motiverad. Han känner av lite abstinens fortfarande men det beror nog på att han missbrukade benzodiazepiner samtidigt. Jag är mycket oroad för hans hälsa då han ju har levercirros och det har han vetat länge. Bara att bita ihop och låta läkarna göra sitt. Jag vill nästan inte veta hur det är ställt med hans lever, nästan så jag vill gömma huvudet i sanden. Men jag måste följa med honom och vara stark ännu en gång. Han har bara mig som hjälper honom. Han är autistisk och det gör inte saken lättare precis. Han fick i alla fall den hjälp han akut behövde på avgiftningen. Nu börjar arbetet med att hålla sig nykter.

Min man sedan nästan 17 år dricker väldigt gärna vin och sedan förra fredagen till igår lördag tömde han en bag-in-box rödvin helt själv.
Detta är första gången jag haft koll på hur snabbt den tog slut och det gjorde ont i hela mig.
I hans familj kretsar alla middagar och högtider kring vad som ska drickas och det dricks ganska mycket vilket gör att stämningen och pratet under våra träffar blir väldigt intensiva.
I min familj dricker vi också när vi ses, men det är inte där fokus ligger.
Innan jag träffade min man festade jag mycket och var ute varje helg. Nu dricker jag alkohol på middagar med vänner, men aldrig med våra familjer. Vi har en son som jag vill ska ha en helt nykter förälder på plats.
Min man döljer inte att han dricker vin. Han blir inte full eller otrevlig när han dricker, men det är inte sunt att dricka vin fre, lör, sön, mån, tors, fre, lör (på denna tid tömde han en 3liters bag-in-box.
Han är så gott som alltid väldigt trött och orkar inte så mycket.
När jag kände att boxen var tom i morse och frågade honom om han inte tyckte det var väl mycket så svarade han…men det är på två helger.
Fast 3L liksom.
Han tycker själv inte att det är något problem, men säger i samma mening att han ska köpa vin på flaska istället.
Som flera andra skrivit om sina anhöriga så dövar han saker som dålig sömn, problem med magen, stress på jobbet etc med ett eller två glas vin flera kvällar i veckan.
Lever han i förnekelse?
Jag vill tro att han har koll på läget, men 3L vin på en vecka….
Någon som har erfarenhet eller är i samma situation för livet ändå fungerar?

@Skogsfrun77 Hej! Nej du överdriver inte. Det var så det började med min man, alltid druckit öl och eskalerade för ca 13 år sen från bara fre-lör till att först dricka upp resterande på söndagarna till att sen ta någon starköl nästan varje dag till att ersätta starkölen i veckorna när jag "tjatade" till folköl som för runt 5-6 år sedan blev runt 6-8 st varje kväll och sen ett flak 50 cl starköl fre-sön. Eskalerade till en så kallad högfungerande alkoholist i den definitionen att han skötte sitt jobb (men allt annat fick jag ta, och en helt sanslös tur, eller otur egentligen, att han inte blev stoppad av polisen under de åren då alkoholen nog aldrig gick ur kroppen helt). Trög, verbalt ful och lullig varje kväll, inte närvarande. Också självmedicinering till viss del. Så mycket han förstört men förstår inte. Han är nu nykter sen 13 månader då barnen (vuxna i 20-årsåldern) till slut satte ner foten rejält då vad jag än hotade med inte hade någon effekt alls. Jag är också medberoende och sitter fast som i en bur som har en öppen dörr men jag kommer inte ut. Mest på grund av raserad ekonomi men också för att jag tycker synd om honom trots att han är känslokall och inte tar ansvar för vad han ställt till med. Missriktad empati. Finns inga känslor kvar och inget förtroende. Han har tagit bort substansen så han är "nykter" men han är inte i "recovery" eftersom han vägrar jobba med den mentala biten.

Du överdriver definitivt inte. Det kan lätt eskalera och ju längre tid det går, ju längre tid man trycker undan problemet som jag gjorde desto svårare blir det att ta tag i är min erfarenhet. Dessutom sätter det sådana djupa sår i en själv som anhörig och barnen, våra var ju tonåringar när det blev mycket värre men ser det hos dem hur mycket det ändå har påverkat dem. Kram från en som fortfarande känner sig vilsen, ensam och ledsen och som hoppas du kan få till en förändring i tidigare skede❤️

Jag har varit tillsammans med min man i 17 år. Barnen är vuxna. Han har alltid drucki öl. Hans försvarbar men vad är det för problem jag tar jag bara någon öl? Han självmedicinerar att kunna sova mm. Han tycker ju inte det är nått problem han slår ju inte mig, ligger inte och krälar på golvet ! Men säger jag, han simmar iväg från verkligen varje helg i sin sköna värld medans jag är kvar ”i verkligheten ”

Min fundering är, han blir onykter men sällan full. Han kan prata och göra sig men visst blir han ute trög och ja det blir ju såklart på ett annat sätt. Han kan ta nån starköl i veckodagarna. 2-3 st. Jobbar dagen efter. På dagarna på helgerna är han nykter han börjar dricka till middagen.

Känns som jag överdriver ibland… nu har det gått så lågt att jag hotar med skilsmässa och han säger han ska ej dricka hemma, vara ute på krogen mm… han är nu inte alls lika glad och man riktigt känner att livet är tråkigt utan öl, tycker lite synd om honom. Medberoende.. skulle vara vilja ha era tankar känner mig vilsen ensam och ledsen

@tilty11 så bra att du kommit till insikten nu. Din son är bara två år och han kommer få växa upp i ett tryggt och stabilt hem om du lämnar nu, stannar du kommer sonens framtid antagligen inte se så ut. All styrka till dig🙏🏾
Hur gick det med sonen? Fick ni hjälp på sjukhuset?

@Hildegardus godmorgon! Det finns hjälp att få för både dig och barnen, som ni har det nu ska det inte vara i ett liv. Han är sjuk och du kommer inte göra honom frisk, vad du än gör. Här på forumet finns massor av erfarenheter från båda sidorna i ett förhållande som ert, läs och skriv. Här vill folk väl🌸

@Hildegardus Du behöver lämna honom, både för din egen och barnens skull. Du har bara ett liv, gör det bästa av det. Kram

Åh vilken jobbig situation. Förstår verkligen att du inte vill lämna barnen med honom.
Frågan är, hur kommer du känna och tänka om du är kvar med honom 10 år till och hur mår hela familjen av hans drickande?
Jag förstår dock stt situationen inte är helt enkel💞 hoppas du hittar en väg som ni mår bra av.

Va klok du är som tänker utifrån din och sonens bästa och att troligtvis kommer situationen inte ändras!
Är i typ liknade situation. Säger inte ens till för jag vet att han är vuxen och väljer sina egna val och jag vet oxå att de flesta gör inte en förändring tyvärr. Det är så hemskt att se när de sitter där med vinglaset dag ut dag in. Ibland tänket jag, varför ta de ens ett vinglas?! För ett beroende förtjänar inte ens det, det är inget vackert. Om du görstår vad jag menar.
Jag hoppas att du lyckas bryta upp och göra en förändring och jag hoppas att jag oxå kan det en dag💞

Jag är så less! Jag och min sambo har varit tillsammans i snart 20 år. När vi träffades märkte jag genast att han drack rätt mycket, men tänkte att det var för att han var singel och levde ”ungkarlsliv” med sina kompisar fortfarande. Första halvåret/året var jag ofta på fest med honom, men sen var jag klar med det.
Vi fick barn rätt fort och jag trodde av nån anledning att han skulle lugna sig med drickandet, men jag tror jag kan räkna på en hand antalet lediga helger som han varit nykter. Ganska ofta åker han till en kompis och super sig redlös där, men ännu oftare sitter han hemma och dricker. Är han ledig nån gång mitt i veckan måste han ofta dricka då också. Ett flak starköl räcker ibland en helg, men ofta måste han köpa mer.
Hans eviga babblande och diskuterande driver mig till vansinne. Helgkvällarna är aldrig lugna och avkopplande utan jag ska bara sitta där och lyssna på hans monologer om i princip ingenting. De senaste åren måste han också alltid hitta på nån liten skitsak som han är jättearg på mig för. Alltid precis innan han till slut går och lägger sig.

Jag är så otroligt less och har i princip noll känslor för honom. Har inte haft det på minst 10 år. Vi är i princip som rumskamrater.

Är det här mitt liv? Stressigt jobb och sen sitta hemma med en alkis varje helg? Jag åker nästan aldrig nånstans själv för att jag inte velat lämna honom ensam med barnen när han är full.

Borde ha lämnat honom för länge sen, men har varken orken eller ekonomin till det. Ibland önskar jag att vi hade gjort slut när vi nästan gjorde det tidigt i vårt förhållande. TROTS att jag inte hade haft mina fina barn då.

Vet inte vad jag vill med det här. Bara skriva av mig. Är så trött och less!

Hej, jag vänder mig hit för att jag känner ett behov av att kanske få höra andras åsikter kring min situationen jag nu står i.
Min sambo sen 7 år tillbaks, har en tidigare missbruksproblem med droger som 2019 gick över till alkoholen,
Det har varit väldigt mycket av och på mängdmässigt, han har haft stunder där han druckit mycket för att sen har kortare perioder med mindre alkohol med i bilden, dock ska de tilläggas att det nästan alltid handlat om att jag har tröttnat och satt ner foten.
Men trots att vi snart har en son på 2 år, så kvarstår ändå hans missbruksproblem då han aldrig sökt hjälp för sin situationen på det viset,
Han sökte i våras in till psykiatrin i vår hemkommun, och fick hjälp först i december 2024.
( ska tilläggas att han även har fått diabetes, där alkoholen förmodligen är den största bidragande faktorn) så gång på gång får han konsekvenser av sitt drickande, men väljer ändå att hålla fast vid det, även fast det nu är i mindre mängd så är de tillräckligt för att påverka honom.

För exakt en vecka sen fick han antidepressiva utskrivna och ångestdämpande av en läkare på psykiatrin, något vi hoppas på skulle kunna vara vändningen för honom, åtminstone antidepressiva med tiden,
Han sa då till mig och sin familj runtom att han skulle inte dricka mera nu under tiden han trappade upp och påbörjade medicinering.
Men nu exakt en vecka senare, så tyckte han att de var en bra idé att köra in och köpa en flaska vin, trots att han har sina antidepp och dessutom ångestdämpande där det står att man inte ska beblanda in alkohol,
Men fast jag ifrågasatte honom och blev förbannad så vände han istället på smeten och tycker att jag bestämmer och kontrollera hans liv.
Det hela slutade i att jag som för tillfället är sjuk i influensa, uppmärksammade även att vår son började bli hängig, och kontakta då 1177, i samma veva säger jag till sambon att inte dricka mer då vi kanske behöver åka in och kolla till vår son.
Trots detta, fyller han upp ett nytt glas vin och verkar inte förstå vad jag precis sa.
Så när jag fått klart ett vi behöver åka in för att kolla vår son, så kan inte sambon åka med för då inse han att han är ju för berusad för att sitta inne på en jourcentral, vilket han också var.
Men två glas in, antidepp och två tabletter ångestdämpande under dagen, plus diabetes på detta, så fick jag helt enkelt köra in själv med vår son till sjukhuset.
Och nu känner jag bara att botten är nådd, jag har så länge känt att jag velar med att stanna kvar eller inte, då jag hade hoppats på att han skulle göra en förändring nu när han började inne på psykiatrin, men som jag ser de nu så tror han att han kan fortsätta dricka alkohol.

Så nu känner jag bara finns de nån som kan relatera till min situation, eller har något gott att säga?
För som jag känner nu, så vill jag flytta isär, eller rättare sagt det måste ske. För de känns inte som han någonsin kommer vakna upp annars.

Hej.
Tack för att du svarade💞
Nu är det 24 nyktra dagar och jag är så himla stolt över mig själv och mår mycket bättre. Känner dock stark avsmak av att se han dricka. Jag går undan och gör något annat.
Vet inte bara hur ett liv ska vara om han drickande nu stör mig och som med tiden kommer öka. Han dricker ca 4 dagar i v tills han somnar.
Vi har en resa planerat i maj. Kommer be han vara nykter under denna resa. Får se om han lyckas?!

Hej @Issey, du startade en tråd men stannade vid rubriken. Vill du berätta lite mer om hur du har det?

@Markär Stort grattis till dina 17 dagar, vilken stor sak! Du funderar på din sambos drickande och hur det påverkar dig. Jag kan förstå att det väcker oro, bra att du skriver här. Hur skulle du behöva ha det för att kunna hålla ditt mål att vara nykter?

@ChangedMe
Wow tack för svaret. Låter precis som min mammas situation för dig, (förutom att hon fortfarande förnekar att jag farit illa av det). Likadant i min familj, mamma försökte skydda mig ifrån pappas drickande och gjorde allt i hemmet och skötte i princip allt utan någon slags hjälp. (Hon blev utbränd ett tag). Och jag vet att mamma kämpat.

Mamma och pappa trodde att jag inte märkte, men jag märkte allt, jag kände bara hela tiden: ”tror ni jag är dum i huvudet”. Och sen sopas det under mattan dagen efter och vi kör skådespelet att inget hände och jag låtsas som att jag inte märkt något. Så dom tror väl fortfarande att jag inte vet.

Likadant att han inte är våldsam, men psykisk våld, kontrollbehov, kränkande och förminskande, så det är subtilt maktutövande och manipulerande (han är blandning av narcissist och psykopat, alltså oförmåga att känna empati för andra). (Detta var en livsomvälvande insikt för 3 månader sedan).

Mamma var alltid den minst läskiga i hemmet, även om hon drack, typ den som skyddade mig. Och jag vet att hon har dåligt samvete över att hon drack för hon undviker det samtalet när jag tar upp det med henne, och hon stänger av känslorna för de är för jobbiga. Jag längtar tills jag flyttat, och tills mamma lämnat pappa och börjat i terapi. Pappa har jag släppt hoppet om för länge sen när jag läste på om psykiskt våld och psykopati, han ska jag bara bryta kontakten med när jag flyttar, han är inte min pappa längre. Känns fel att säga pappa till honom, kallar han helst för psykopaten haha. Men jag måste låtsas som allt är bra fortfarande (bor hos dem fortfarande, men orkar inte länge till).

Ja och kontrollbehovet jag fått med ätstörningen är nog direkt kopplat till uppväxten. Där i en okontrollerad kaos situation tar jag kontroll över det enda jag kan (min kropp). Och pappa har haft full kontroll över mig i allt, utom i maten. Där har jag kvar kontrollen, så det är nog därför. Ja precis, jag har ångest och kämpat med depression och nu insett att jag har CPTSD. Och jag har alltid letat fel på mig genom alla år, i böcker och trott att jag har alla möjliga diagnoser. Tills jag fattade att det inte har med mig att göra, (väldigt nyligen) utan att det var mina föräldrar.

Igen, tack för svaret ❤️

@Livia Gloria Hej! Vad ledsen jag blir för din skull, barn ska inte behöva gå igenom det du gått och går igenom och som påverkat din hälsa. Tycker det är modigt och bra att du skriver här och jag hoppas fler kan svara på din fråga. Det är det jag är mest bedrövad över för mina barn, att jag som medberoende tillät det pågå så många år. Försökte få ett slut på deras pappas drickande men förgäves, tills för lite mer än ett år sedan då barnen faktiskt satte ner foten rejält och han har nu varit nykter i 13 månader. Men det är en annan historia. Det jag vill säga är att hur du mår med ätstörning och annat (ångest kanske?) kan nog kopplas direkt till att du lever med en alkoholist och en medberoende som inte har kapacitet att vare sig hjälpa sig själv eller dig. Mina tre barn (nu i 20-årsåldern) lider alla tre av ångest i olika grad, problem med magen, känslomässiga problem där de har svårt att lita på människor och där självkänslan kan svikta, både en stor sorg och ilska kan triggas igång snabbt, två av dem har haft ätstörning den ena när hon var 13-15 år och den andra under gymnasietiden. De säger själva nu att deras pappas alkoholism påverkade dem mer än de insåg just då, förmodligen en del förträngning plus att jag ju skötte allt och försökte skydda dem, trodde länge att de inte såg/inte visste att deras pappas drack varenda kväll och helg.

Deras pappa var/är inte våldsam men en del fula elaka påhopp och ord har riktats även mot barnen. Barn till de som dricker påverkas mycket mer än vi vill tro, det byggs gradvis upp inuti för att sen ta sig uttryck i bland annat ångest, depression, ätstörning, PTSD. Jag läser mycket på framförallt amerikanska/brittiska sidor/forum och just detta hur barnen påverkas diskuteras en hel del. Vi som levt/lever ihop med någon som dricker drabbas av trauma i olika grad, det går inte att förneka. Så bra att du får hjälp❤️ kram

@Livia Gloria hej☀️

Jag kan inte alls svara på din stora och svåra fråga, men jag tycker att du är modig som skriver och jag är glad att du har en terapeut du litar på.

Hoppas att någon annan kan hjälpa dig här inne🤗

Jag tycker det är läskigt och skamligt att tala om och jag har precis erkänt för mig själv att mina föräldrar faktiskt drack. Och jag har under hela min uppväxt tyckt att jag var överkänslig, att mina kompisar ju inte brydde sig när deras föräldrar drack, och jag har alltid tänkt att jag är konstig som tycker det är så jobbigt. Försökte visa ilska emot dem och försökte stoppa dem på alla sätt som barn, gick ej hem till vänner för då drack dem och var fulla när jag kom hem. De trodde att de dolde allt för mig, men jag såg allt, hela tiden. Jag bor fortfarande hos dem, jag har börjat i terapi för min ätstörning förra året, letat fel på mig själv i flera år som kan förklara varför jag mår så dåligt och varför jag är så ensam. Letat fel på mig själv hela tiden, försökt göra rätt hela tiden. Men på senaste samtalet efter 6 månader i terapi så erkände jag att mina föräldrar drack, och jag började gråta hysteriskt och skaka i hela kroppen när jag väl sa det. Detta skedde nu denna veckan, och jag vill veta om hur ett barn till föräldrar som dricker mår och reagerar och vad som är vanligt att känna. Jag vill förstå mer, och min terapeut rekommenderade denna sida. Btw pappa är den beroende och mamma medberoende, pappa psykiskt misshandlar också henne och är kontrollerande.

@Malin1332 hej! Vad bra att du vill ha hjälp för det där låter jättetungt att bära på. När man lever med någon som är sjuk i tex alkoholism är det lätt att bli medberoende, och jag tror att det är det du blivit. Om du googlar medberoende, hjälp och din stad kommer du få många förslag på var du kan vända dig. Det finns både stödgrupper och utbildningar. Att ta hand om sig själv är viktigt för att orka hjälpa andra.
Lycka till☀️

@mamma-julia du har inte varit dum🧡. Du har gjort som massor av föräldrar gör varje dag, du har gjort det du kunnat och det du tror är bäst. Det är modigt av dig att våga sätta ord på att det är svårt och att söka hjälp. Nu låter det som om det är många som hjälper din son, hoppas att han förmår att ta emot hjälpen.
Stor kram från en annan mamma🧡