Senaste kommentarerna i forumet

@Letlive det hade varit jätteskönt att slippa se det och höra om det. Samtidigt är det ju så jävla sorgligt att en människa går ner sig totalt och ingen kan eller orkar stoppa det. Han har barn och barnbarn...
Usch, får nån slags etisk stress bara av att tänka på att slippa hans kaos helt, för det skulle betyda att han supit ihjäl sig.
Behöver tänka på annat tror jag. Bara så svårt att släppa det.

Vad tråkigt att höra @Åsa M. Men du har gjort allt du kan. Om han får sparken kanske det förhoppningsvis kan man ju bara hoppas att det blir den väckarklocka han behöver för att ta tag i sitt liv. Dessutom skulle du slippa att se honom i din vardag. Hur känner du inför det?

@Åsa M
Har det gått såpass långt. Ledsamt. 😒 Han är väldigt sjuk. Alkoholen med sitt grepp Ja, fy fan för denna sjukdom ...
Kram. 💜

Färden mot katastrofen fortsätter nu allt snabbare. Han har ogiltig frånvaro från jobbet, skickar aggressiva mejl till sin chef mitt i natten. Arbetsvägrar eller arbetsmaskar. Super. Hans kollegor är förbannade. Hans chef börjar bli utbränd. Fy fan för denna sjukdom!

Han kommer fortsätta så där om han inte får behandling. Det där är inte bara ett "beteende", han är svårt sjuk. Jag brukar alltid säga att man kan inte älska någon frisk och det är precis så det är. Du kan inte göra något för att han ska bli frisk. Däremot kan du sätta gränser för dig själv, försöka ordna hjälp åt honom, och försöka fundera på hur DU vill ha det. Efter min relation vägrar jag ha med en alkoholist att göra någonsin mer. Vad landar du i för beslut för egen del?

Jag gjorde slut med mitt ex för några månader sen. En stor lättnad och min vardag är mycket lugnare. Vi har fortfarande kontakt och stöttar varandra på olika vis. Försökte få honom att söka hjälp under två års tid för sitt drickande. Först när jag gjorde slut sökte han hjälp men jag vet inte hur ofta han dricker nu. Jag vill inte ta ansvar men kan gärna visa mitt stöd. Vill att han ska må bra. Funderar på hur vi ska samtala om det. Han har nog inte förstått hur mycket hans drickande har påverkat mig.

@Ullabulla känner så väl igen det du beskriver! Stort fokus utåt, en liten tråd inåt. Och ofta ignoreras det inre oavsett vad det försöker kommunicera eftersom jag behöver ta hand om något ”viktigare”.

Så intressant att vi som är lite av proffs på att ta ansvar, ändå är så dåliga på att ta ansvar för oss själva❤️

@ananas_ påminner att din man är sjuk. Hans beteenden är klassiska beteenden som uppstår vid alkoholism.

På slutet drack min man också direkt jag lämnade hemmet (men jag visste det inte förrän han senare berättade eftersom jag hade gjort ett aktivt val att inte leta flaskor eller hålla koll).

Oavsett hur mycket du försöker hålla koll, så kommer han hitta nya sätt att gömma och förneka. Tyvärr.

Jag tänker att det kanske skulle kunna vara hjälpsamt för dig om du hade några du kunde börja öppna upp kring problematiken inför. Du behöver börja lägga din energi på att själv må så bra du bara kan och finna ut vilken väg du vill gå vidare.

Det är så svårt och tufft, men du kan inte älska honom frisk. Ta hand om dig!

Inser att det är 2 år sen jag skrev här. och problemet har inte tagit slut. Den öppna konsumtionen av alkohol har upphört, så nu görs det i smyg istället. Vilket är nästan värre, eller det är värre! För så fort jag inte har kontroll eller koll så smygs det, passar han på. Det kan vara från att jag går ut med en väninna och fikar på dagen till att jag är borta och kommer hem senare på dagen efter att arbetsresa. Det värsta är att han tror att jag inte genomskådar honom! Att jag inte ser att han är full! Hela han utstrålar det! Från ögon till varenda litet beteende han har! Men han förnekar det in i döden! Jag t o m tvingar honom att blåsa i alkoholmätare och skulle den få utslag! Även om det är små mängder som 0.03, 0.05 eller om det hade haft 0.1 osv så nekar han! Han har absolut inte druckit!
Jag hitta massor av små ginflaskor i en papppåse under hans skrivbord, "dessa var gammalt" när jag då kontrar med att "ja men då har jag ju känt av rätt när jag misstänkt dig". "Det va då,jag håller ju inte på så mer !". Jag märkte att han var märkligt till och från när han kom från sin bil. Då hitta jag en likadan ginflaska under sätet som han tog en klunk då och då när han "gått" ut till sin bil för att hämta något. Så den tog jag och gömde för att se hur lång tid det skulle ta innan han upptäckte. Det tog ett par dagar men sen sa han att han visste att jag tagit den. Och jag bröt ihop och försökte förklara för honom hur orolig jag är, hur ledsen jag är, att han borde veta att han kan prata med mig om han mår dåligt. Och han är så omtänksam och fin när han är sig själv! Jag vill ju inte lämna honom i sticket när han har det svårt! Men han vägrar erkänna det!
Det värsta är att jag känner mig så isolerad. Jag vågar inte gå någonstans på eftermiddagen eller kvällen för jag är rädd att möta honom när jag kommer hem. Han är sällan arg, även om dessa känslor är förstärkta, men han är opålitlig, oaktsam, sårande, sluddrig, får inget gjort. Och detta oroar mig! Jag vågar inte träffa min familj med honom längre trots att vi varit tillsammans i över 22 år. För jag vet inte om han smugit till sig en liten sup innan dom kommit. Och att dom kanske ska avslöja hans "problem". Samma med vänner. Han blir så otrevlig och dryg, framförallt mot mig när vi är med andra om han är full. Och våra vänner reagerar på det, och säger inte att det är så, men har en känsla av att många tagit avstånd pga hans beteende. Och det sårar mig mer än honom. För han "bryr sig" inte om vad andra tycker. Medan jag dör av skam på insidan.
Som sagt jag har dragit alla dessa samtal med honom och han dricker inte alla dagar i veckan men jag är som en hök och känner att jag hela tiden måste vara igång och hålla stenkoll!

Sen kom jag idag fatt i en känsla som jag kan koka ner till:
Jag har alltför stor kontaktyta utåt.
Som om jag vore inlindad I flugfångartejp.
Där (hoppas) väntar jag på att något ska fastna. Som jag får tugga i mig eller engagera mig i.
Däremot inåt är det få eller inga kopplingar.
Detta såklart när jag är i återfall/ obalans.
Så är det för mig.
Kanske också för någon annan.

Förstår hur du resonerar. Jag fick rådet här att prata med mitt ex' chef när han söp som värst och det var bra av flera skäl.
1. Jag kunde avhända mig "ansvaret" för honom
2. Jag kunde markera mina gränser
3. Jag kunde gå vidare mentalt

Alla de här tre skälen vägde lika tungt för mig. Det har nu gått flera år, han är fortfarande i behandling och kollegorna noterar att han just nu mår sämre. Ha inga illusioner - det här är inte lätt. Min relation tog slut men jag brydde mig tillräckligt om honom som människa för att försöka hjälpa honom utan att för den skull gå under själv. Man ska orka leva med sina val också, och det gör jag. Att han kanske aldrig blir frisk är inte mitt ansvar, men jag försökte hjälpa honom när det var som värst i alla fall. Tyvärr är kärlek inte ett botemedel...
Stort lycka till, det är ett stort men viktigt steg 🤗

Okejokej… Det är vad han sagt till mig så det är väl ännu en skyddsmekanism från hans sida för att få fortsätta som han gör. En del av mig vill verkligen göra det rätta och ta till alla möjliga hjälpmedel så som att gå till hans chef etc men så är det en del av mig som inte vill och hellre släpper det och går vidare…. Det känns just nu som att ”varför ska jag lägga hela min själv på att hjälpa honom när han inte ens vill hjälpa sig själv ”
Jag är ung och har inga barn, ogift och har hela livet framför mig… Han är 15år äldre, har två barn, ex fru etc så varför inte bara släppa allting och gå vidare, kanske träffar jag någon som är på samma nivå
I livet….? Men självklart älskar jag min sambo dock vet jag inte om det är värt min tid längre….

Håller med @Åsa M ovan. Det var när min frus chef ringde mig när hon försovit sig och jag var öppen med att hon hade druckit 3 liter vin kvällen innan och lagt sig vid 04 som hon fick fart och öppnade sig för att ta antabus, vilket nu gjort hon är inne på sin längsta period av nykterhet sen hennes beroende började. Prata med chefen!!

Nej, man blir inte av med jobbet om man har en sjukdom, det är olagligt att göra så. Det värsta som kan hända är att man blir omplacerad och blir ålagd att genomföra behandling. Skulle man däremot missköta sitt jobb som resultat av missbruket, då kan man riskera avsked. Men då får man ju en hel del formella varningar innan så man kan bättra sig. Arbetsgivare har ett långtgående arbetsmiljöansvar enligt lag och det gäller även myndigheter. Mitt ex var också chef i en statlig myndighet, inom hälsoområdet dessutom. Tro mig, både du och han tjänar på att prata med chefen. Det kan vara det enda som hjälper. En anhörig kan man skratta bort (mitt ex gjorde samma sak) men ens chef skämtar man inte bort. Jobbet är man rädd om, för det kopplar till ens status och ens försörjning.
Våga ta steget och hjälp er båda, säger jag! Chefen har tystnadsplikt i personalärenden dessutom. 🤗

Tack så mycket för alla svar… Jag kände att jag måste vända mig till andra med liknande erfarenheter då detta inte är någonting som kommer lösa sig självt… Jag satt ner med honom nyligen och pratade om hur det påverkar mig negativt och att jag vill se förändring samt att han måste ta tag i sina problem men han skjuter gärna bort det, skämtar och låtsas som om konversationen aldrig hänt. Jag förstår att han inte vill och förmodligen skäms för att prata med någon om det och därför resulterar det i att jag tjatar och han fräser. Det om att prata med hans chef är tyvärr inte en idé då han blir av med jobbet direkt…. Han är ganska högt uppsatt inom polismyndigheten. Som jag skrev tidigare så har jag erfarenhet med beroendeproblematik från tidigare ex och ändras ingenting så är det bara att gå vidare för min del… Det är jätte trist att tänka tanken men jag vet mycket väl vad jag vill i mitt liv och det blir bara svårare ju längre tiden går.

@rororose vilken jobbig situation! Min erfarenhet är att det inte går att föra ett ”normalt” samtal kring alkoholkonsumtion med en aktiv alkoholist.

De har förklaringar på allt. Inget är någonsin deras ansvar. Finns inget kvar att ”skylla” på blir reaktionen istället ilska.

Utifrån det du skriver förstår jag det som att du är bekant med beroendeproblematik sedan tidigare. För mig hjälpte det att läsa på om vad som händer med den beroende, det gav mig ett ökat perspektiv och större förståelse för varför våra samtal såg ut som de gjorde.

Min man har nu varit nykter i nio månader. När han förklarat hur det sett ut på hans sida under perioden han var aktiv alkoholist klarnade bilden ytterligare.

Jag har förstått det som att Alkoholen styr helt ens vardag, vilket skapar en enorm stress i att försöka hålla fasaden uppe och inte låta andra se hur illa det faktiskt är. En blandning av denna stress och den kemiska påverkan antar jag leder till dessa utbrott och annat tråkigt beteende.

Jag instämmer med övriga: du behöver se över hur du vill leva ditt liv och sätta gränser utifrån det. Så svårt och tufft, men du har ansvar för dig.

Jag tog kontakt med Alkoholhjälpen för att bena i allt, samt eget samtalsstöd via vårdcentralen innan jag lämnade.

Skickar värme och styrka till dig❣️

När mitt ex söp som värst fick jag rådet här att prata med hans chef om det. Inget jag sa eller gjorde påverkade hans drickande, men att hans chef uppmärksammade det gav effekt.
Du kan inte förhandla med en missbrukare, däremot kan du sätta gränser för vad du accepterar. Har du funderat på det?

Enbart din sambo kan bli nykter och kämpa för det. Det du kan göra är att sätta gränser för dig själv. Vilka gränser man vill sätta varierar. Jag har pratat med min (numera nyktra) sambo och satt ett flertal gränser. Den som hjälpt mig mest var att om hon väljer att dricka så befinner vi oss i olika rum och pratar inte förrän hon är nykter igen dagen efter. Min spontana tanke är att bör begränsa dina interaktioner med din sambo när ni dricker alkohol tillsammans. Han bör även aldrig låna vin av dig utan får skaffa eget. Jag sa till min sambo att jag inte på något sätt vill bidra till ett destruktivt missbruk och tänker därför inte gå till systemet åt henne. Vad tänker du om det?

För två och ett halvt år sedan träffade jag min fantastiska man och det var fjärilar i magen, äntligen en vuxen och mogen person som kunde starta ett stabilt och fungerande liv med. Allting pekade då på att han var precis det jag sökte och ville ha, han har två barn från tidigare relation som vi har varannan vecka vilket fungerar utmärkt.

Jag vet inte om jag varit helt blind eller om det varit så här från början av vår relation… Men han dricker kopiösa mängder alkohol…. Han tömmer ensam en 3liters box vin och 6-8 långburkar öl på en kväll.. Detta har nu gått så långt att han missat jobb pågrund av bakfylla/skyllt på att han är sjuk till arbetsgivaren och sedan börjat dricka tidigt på morgonen för att kunna vara full hela dagen och kvällen… Jag kan inte längre köpa hem vin som jag vill ha för speciella tillfällen, då övertalar han mig med att han ska köpa igen det, men det händer aldrig och istället dricker han ensam upp det. Han har på senare tid även börjat spy pågrund av att han dricker för mycket och anledningen till att jag ber om råd och hjälp just nu är för att senast i helgen tog vi vad jag trodde skulle vara några få glas vin och se på film blev att jag tog 2glas vin, 1öl och gick sedan och la mig….
Medans jag sov tömde han ännu en gång boxen ensam och somnade på soffan…
Dagen efter hör jag att han går upp och det första han gör är att öppna kylen och öppna en öl… Sedan frågar han mig på kvällen om jag vill ha ett glas vin och jag säger ja jag kan ta ett, han tar både mitt och sitt egna glas och går till kylen, väl där häller han upp båda glasen men håller han sitt egna undangömt och tror inte att jag ser, han dricker upp hela och häller upp ett nytt sen kommer han ut till vardagsrummet igen som om inget hänt och kort där efter börjar han sluddra och blir sådär jobbig och tjatig som han alltid blir när han dricker…
Jag mår så illa och får otroligt ont i magen över hans beteende och känner inre stress och oro… Jag har pratat med honom flera gånger om problemet och att jag inte vill ha det såhär… Han är nykter max två veckor sen är det samma igen… Jag har frågat om han mår dåligt men han säger att han inte mår dåligt och inte vet varför han gör som han gör men att han är medveten om problemet… Nu har även hans bästa vänner sagt ifrån att han inte ska dricka så mycket men det som oroar mig mest är att barnen påpekar och säger ifrån att dom inte tycker om att han dricker som han gör… När dom gör det så ryter han och är otrevlig mot dom och menar på att dom inte ska lägga sig i och att dom orden kommer från deras mamma och inte dem själva… Jag är så besviken och förvirrad för detta var ju absolut inte vad jag trodde jag blev tillsammans med, det känns som jag bytt ut ett tidigare ex’s drogberoende till en med alkoholberoende istället…
Vad ska jag göra???

@cluedo Håller med om intressant ämne. Hur har du det? Berätta gärna!

Jag har en särbo som just tagit ett par återfall. Fått mig att må väldigt dåligt och många funderingar om hur framtiden ska bli.

Jag har nu påbörjat e-kursen här i hopp om verktyg att hantera situation så att jag kan förhålla mig bättre till att leva med alkoholist, som jag nu verkligen insett att han är. Har ännu inte pratat med några vänner om återfallen och känner att jobbigt att bära alla funderingar inom mig.

Min man har nu varit helt nykter i två månader. Han har tagit prover på VC och pratat med en duktig alkoholterapeut på öppenvården varje vecka. Han säger nu tydligt att han har missbruksproblem och berättar för mig om det de två pratar om vid sina möten, ex triggers vid alkoholkonsumtion, analyserar tankar och beteenden. Hen har även på djupet gått igenom med honom hur alkoholmissbruk fungerar i hjärnans belöningssystem, faran med att känna alkoholsug (dvs viljan av att dricka mer), arv, situationer där man "måste" dricka osv. Han har nu bestämt sig för att fortsätta träffa henne varje vecka en längre period och en sista gång försöka dricka kontrollerat. Planen är att göra ett schema för två månader där han planerar in någon/några dagar per månad, aldrig två dagar i rad, där det är tillåtet att dricka. Mängden dryck ska vara 1/2 flaska vin samt vid något enstaka tillfälle (typ nyårsafton) även dricka ett glas bubbel. Alkohol får endast drickas vid matbordet, dvs aldrig någonsin ta med sig vinglaset till soffan. Den här planen vill han göra tillsammans med mig och utvärdera varje vecka. För första gången säger han att han är medveten om att det kanske inte håller och att han i så fall behöver sluta dricka helt. (Alkoholterapeuten ska hålla sitt vakande öga över honom.) Tja, jag vet inte om det här kan fungera? Jag vill leva mitt liv med honom, men jag vet inte om han verkligen slutar dricka om det inte fungerar för jag har hört så många fina intentioner som sedan inte håller. Fast han låter motiverad (faktiskt!) och alkoholterapeuten är tydlig med att det det är suget efter mer som kan vara det värsta för honom. Är det någon av er som har varit med om ett så här långvarigt samspel mellan er anhöriga och en alkoholterapeut och vill berätta?

Hej Ledsen!
Du gör helt rätt. Du lyssnar på digsjälv. Jag vet hur otroligt tufft det är men du klarae det! Vad som än händer så kommer du klara det. Jag vet det utan att känna dig för jag känner igen mig i din historia av att lämna någon som är abusive. Jag tog hjälp av en teraput när jag lämnade för ensam är inte starkast. Du klara detta!!

Du är så stark!
Jag kan inte säga hur du ska göra, det enda jag kan säga är att jag önskar att jag delade min verklighet med någon. Jag kände inte att jag hade någon som inte skulle döma mig och tvinga mig att lämna.
Nu i efterhand hade jag börjat med en terapeut. I (ort borttagen av admi) finns en mansmottagning som jag rekommenderar även för kvinnor som varit utsatta i relationer. Det räddade mig. Kram

Hej!
Båda mina föräldrar har kämpat med alkoholberoende och mitt ex.

Jag är nu 36 år. Det enda jag förstått att jag kan göra är att prata med dem. Om det är en vuxen person med sina sinnes fulla bruk så kan jag inte kontrollera eller påverka på annat sätt. Det som hjälpt mig är att hitta bra sätt att kommunicera, exempelvis: https://www.wikihow.com/Tell-the-Truth-when-It-Hurts
För vi är alla rädda att bli dömda, skambelagda etc. Och ju mer jag har kommunicerat på detta sätt, ju mer har dem lyssnat. Önskar dig allt gott

Hej! Mitt ex var alkoholist. Jag tog mig ur efter 3 år.
Diskuterar gärna om du är i liknande situation och undrar hur du ska göra.

Han var en fantastisk person på många sätt, och ingen hade kunnat tänka att han hade alkoholproblem.