Senaste kommentarerna i forumet

@aeromagnus Fantastiska kollegor låter som en kanonstart ❤️

Kram 🐘

Tack alla. 19/8 kommer eleverna. Det har klarnat mycket. Fantastiska kollegor som hjälpt oerhört mycket. Sitter just nu och planerar det sista.

@Himmelellerhelvette Kram tillbaka ❤️

Check på löpning dag 4, utökade från 2 till 3 km och det var riktigt skönt (jobbigt) och jag minns vagt hur det ska kännas att ta ut sig medelst jogg- slut i kroppen men pigg i knoppen, avslappnad i alla muskler.
Festar på en cola zero med is och citron. Straxt lunch och sedan en siesta.
Man kan inte ha det bättre och jag njuter.
Tack @vår2022 - det är ju mycket man vet på ”kartan” men svårare att anpassa till verkligheten. Med de små barnen är det verkligen så att det förvisso underlättat för mina stora barn med avlastning men jag själv njuter på ett nästintill existentiellt sätt av att vara nära de där små människorna. Det känns meningsfullt. Som att jag har betydelse, pchvde för mig. Jag kommer i nära-livet-state of mind. Det är inte främst det gulliga och mjuka, lilla. Inte bara. Det är liksom livet som vecklar ut sig i de där små, och det är en ynnest att få vara med.
Där står sig jobbet slätt förutom den lilla detaljen att det försörjer mig, haha, jaja på onsdag kör allt igång med full fart så jag sitter här under korkeken och bara ÄR under tiden! Ska lyssna på podd på förslag av omtäbksamma @andrahalvlek!
Njut av dagen 💕

@Sattva Tack för att du alltid tittar in…det gör mig glad🙏🏻 Ja, det är skönt att det snart är tid för terapeuten. Förra året vid denna tiden var så svår då min dotter var så jättesjuk och kroppsminnena finns inom mig. Tröttar mig. Jobbet tröttar mig både pga utmattning och icke trivsel.

Ja, jag har funderat på att minska aktiviteten el göra ett uppehåll. Jag tycker om att skriva av mig fast funderar på att skriva för mig själv. Känner mig som en liten udda fågel här på forumet. Naturligtvis är jag inte det på ett vis ..jag delar beroendet med övriga. Och de personer vars trådar jag läser har ju blivit nyktra genom stödet fr forumet genom tex läsa böcker och lyssna på poddar och inte behövt behandling. Det var inte min väg. Kanske jag tillför något för dem som har haft en krokig väg som jag men jag vet inte annars. När man väljer behandling är det ju svårt att vara anonym. Och det var nog delvis räddning för mig…att släppa på anonymiteten på skammen. Många vittnar om det på mötena om hur man känner sig fri!

Jag blir för beroende av forumet det tar energi. Jag blir även rädd för att skriva fel i någons tråd så jag undviker att skriva eftersom det kan bli sådana följder istället för några enstaka ord.

Det skrivs även om pensionering vilket är bra men även stressande pga ekonomin. Jag vill inte gå i pension men skulle kunna tänka mig att gå ner i tid. Det kan vara lockande att gå i pension om man är trött och inte trivs på jobbet men om man får ha hälsan i behåll kan man få vara pensionär väääldigt länge. Många som har barnbarn ägnar mer tid åt dem. Jag själv tänker nog bli volontär inom kvinnojour, Tehus, missbruk el liknande.

I veckan som kommer fyller maken 69 år ska fira honom på lördag m barnen. Begravning på fredag. En vän som skulle fyllt 68 i september. På några timmar så hade han somnat in pga sepsis.

@Vinägermamman @Ny dag Varmt tack att ni har tittat in till mig❤️

Och till er som behöver vila…vila…ta det lugnt….lyssna på kroppen❤️

Och jag har anmält mig t yinyoga 🙏🏻

Kram🌺

Så klokt ni tänker allihopa, jag har grävt i mina koffertar senaste året men det är nog precis så, att man behöver återvända lite ibland för allt har inte knutits upp på de få besöken jag gjort. Kram på er kloka, härliga ni❤️

Tack fina @Andrahalvlek ❤️ Vad det värmer i mitt hjärta att du vill vara med mig även på denna resan🙏❤️Och jag är med dig på din❤️Kram

@Geggan Vi har nog alla olycksplatser i vårt förflutna som vi absolut inte vill återbesöka. Men ibland behövs det nog, för att de känslorna inte ska behöva känna sig jobbiga och tjatiga. Det är som de skriker åt mig: ”Se mig, bekräfta mig!” Och om de får oss att tveka eller anpassa oss in absurdum så blir de nog skadliga för oss. Vi provtänker lite till 🥰

Kram 🐘

@Se klart Vilken underbar kväll ni hade och romantisk❤️. Jag minns att du sprang när jag kom in på forumet och det inspirerade mig till att ta upp min löpning igen😁. Tänkte på det här med att sätta gränser och att även roliga saker tar energi. Man vill orka saker, men ändå finns inte riktigt energin där. Man tvingar sig ändå att göra det, kanske också för att det finns förväntningar på att man ska göra det och dem vill man infria, för att vara snäll och hjälpsam. Någon annans behov krockar med det egna behovet. Omgivningen kan ju heller inte veta om man inte berättar. De tror att man har ork, för det är det man visar utåt. Framförallt när det gäller sina näras behov kan det vara svårt att säga nej. Man bara gör och kör på. Jag höll på att slå knut på mig själv och pandemin blev faktiskt en räddning på många sätt då vi fick isolera oss och inte kunna umgås. En andningspaus på många sätt. Har man som du också ett belastande och ansvarsfullt arbete som chef så tar det i sig massor av energi och tankeverksamhet och sedan en stor skara barn och barnbarn på det. Det är många att bry sig om, men man får inte glömma bort sig själv. Det kan också bli lite självdestruktivt och man tappar energi och även kontakten med sig själv.

Fortsätt med din löpning och att komma ifatt dig själv❤️

@Se klart Vi får fortsätta provtänka lite, om det snart kanske är dags att besöka olycksplatserna. En av dessa är min barndom, det vet jag. En annan all smärta och kamp min yngsta dotter medfört. Jag är uppfostrad som den medberoende jag är - man samlar upp smulorna och går vidare och lägger det som hänt bakom sig. Gång på gång. Rustningen på.

Men det är lite fascinerande att känslorna kan finnas inom en utan att man ens kan identifiera dem. Minns att jag i perioder inte ens kunnat svara på hur jag mår. ”Öhh” 😯 Eller: ”Vad vill jag? Öhh” 🤨 ”Om jag känner mig stressad? Öhh” 🙃 Jag minns inte heller när jag grät senast. Jo, det minns jag faktiskt. Efter min separation för snart 11 år sedan tog det kanske ett år innan jag började spela ”vår låt” på repeat och grät floder. Jag fick medvetet sätta på just den låten för att kunna fiska upp känslorna av sorg och besvikelse över att livet inte blev som vi tänkt. Jag sörjde våra fina år ihop. Låten fick mig att färdas tillbaka till då vi träffades 24 år tidigare. Det är tio år sedan denna gråtorgie. Sen dess har jag inte gråtit, just den typen av ledsenhet är en känsla som knappt funnits i min vokabulär.

De känslor som kom tillbaka efter en tids nykterhet var ilska (fy fan vilka ilskna utbrott jag fick) och även glädje. Plus förnöjsamhet, tacksamhet och lite förundran över storheten i att livet blivit som det blivit, trots allt. Helt okej liksom. Jag kan se framför mig hur jag jobbar på med det jag gör just nu i ytterligare tio år, hittar på roligheter med min hund, umgås med mina barn och övriga familjen, gör roliga saker ihop med vänner, flyttar till ett litet hus inom ett år osv. Jag provtänker för fullt 🥰

Kram 🐘

Tack för denna inspirerande tråd-diskussion, även om grundorsaken förstås var läskig och skrämmande! ”Olycksplatsen ” låter som ett bra begrepp att börja undersöka, det tar jag till mig. Skönt att allt ändå gick relativt bra. Känner igen det där uthärdande positiva läget från min yngsta dotter- diabetes med åtföljande skrämskott, psykiska problem plus massor av olyckor. Ett mode som man liksom kopplar på när det igen är dags. Kram till dig!

@Se klart låter underbart! Ja, prioriteringar förändras! Men ibland är det roligt att slå till! Kram! 🥰

Ikväll gjorde vi närliggande ”stan”, väldigt lyckat faktiskt. Fått tips om en supertrevlig restaurang med fantastisk mat. Drack goda alkoholfria drinkar, åt ett antal fint serverade rätter med asiatiska inslag men mycket vegetariskt dock en ljuvlig biff som en varmrätt som kom in på en liten grill och grillades på bordet.
Vi hade så mysigt, det var en sån där alldeles ljuvlig kväll, sammetssvart och varm. Tända ljus på hela terassen. Maken tog en avslutande konjak och jag festade på en cigarrett i var sin sån där flätad fåtölj som hänger från taket.
Vi har ju kört all inclusive, och då ingår allt, fika, drinkar, glassar, förutom frukost, lunch, middag. Bra och god mat.
För 5 år sedan hade det inte hänt- för man ville ju ut och se stan och testa omskriva restauranger.
Nu är kvällarna, läsa på balkongen, spela kort, vakna tidigt och vara utvilad.
Min man dricker så väldigt lite inser jag. Han drack mer före och vi hade förstås en massa trevliga middagar, drinkkvällar eller bara balkong med väldigt gott vin.
Nu har vi det inte så.
Nu har vi det på ett annat sätt. Men njuter av en väldigt god middag som ikväll, precis som alltid. Till och med mer eftersom riktigt god mat blir godare utan vin. (Min bestämda åsikt)
Godnatt från sammetsnatten och en rätt fin mångata här ute, ett silvrigt hav. 🌕

@andrahalvlek @vår2022 det är så smart med löpning för den får just tankarna att skramla fritt.
Jag sprang länge- många många år- 7 km varannan dag. I ur och skur. Hemma och på resa. Alltid skorna med och några gamla shorts att dra på mig.
Så kroppen minns också detta, även om dessa lufsiga 2 km/morgon varit alldeles lagom mjukstart, det är som hjärnan ”klickar” som ett djur; aha, ska vi göra det här nu?
Så ja- det är egentligen det allra viktigaste med den här resan.
Sova, läsa, och komma igång med löpträning. Och allra helst även börja använda mitt (världens dyraste…) satskort som jag haft ett halvår och tränat 4 gånger…
Men ja, nu är jag mycket närmare alla de här målen än jag var i tisdags!
Tack för pepp och stöd och förståelse. 🙏🥰

@andrahalvlek jag räcker också upp handen för att pröva tanken med terapi, samtal, möta sig själv igen, de där stunderna man inte haft möjlighet att falla ihop och INGEN har kunnat hjälpa en, men min egen erfarenhet är att det går att hjälpa sig själv, långt efteråt. Det är det jag menar när jag (ibland) tjatar om att ”det värsta har redan hänt”, man går ofta långa vägar runt något som förnimmer om stor smärta och övergivenhet. Men när man till sist vågar gå tillbaka och se efter vad det var som hände. Då gör man det också med sina erfarenheter idag. Och då går det kanske, tror jag, kanhända, att hantera och självläka på nya sätt.
Ibland tror jag man måste gå flera turer till det jag kallar ”olycksplatsen”. Olyckor har hänt oss. De kan ha varit utan inblandning av ett enda fordon men smällen har vi känt. Och hudens ömma punkter, områden vi inte ens vågar känns på för att det kanske börjar blöda.
Jag tänker på dig och tackar universum för att det gick förhållandevis bra med din dotter.
Din forum-squad finns alltid här för dig! Kram 🥰

@vår2022 Varmt tack för kloka ord och omtanke ❤️

Kram 🐘

@Se klart Mina löpturer hjälper verkligen till med att återhämta mig, det tömmer hjärnan på ett så skönt sätt och kroppen går ned i varv och det ger energi. Den kan vara uppe i varv i början, men på slutet så har varven sänkts. Ibland tänker jag att jag inte orkar, men gör det ändå för jag vet hur bra det känns efteråt. Bra musik i öronen och ibland märker jag inte ens att jag springer.

Så fortsätt att hålla i, det ger så mycket! Kram❤️

@Andrahalvlek Ja, tänker också att det kan hänga ihop med dina utmattningar. Symptomen på trauma och utmattning känns ju verkligen liknande och närliggande. Det kan nog finnas något där i kofferten, kanske dags att öppna😁. Om man intar förhållningssättet att det kan vara rätt spännande att nyfiket undersöka vad som finns där i kofferten, att det är sig själv man möter, så blir det inte så läskigt. Att det är fascinerande med hur vår psykologi funkar och påverkar oss. Det tänker jag att du gör med din positiva personlighet. Jag tänker också att det kan vara dags för dig att få bli omhändertagen, framförallt av dig själv. Att få släppa på lagrade spänningar och värk. Att det inte få gå för långt så du kör slut på dig❤️

PS. Ett nyckelben och sex revben ska det stå längre upp. De bokstavligt talat tryckte ut henne, två personer hängde på min mage, samtidigt som barnmorskan stack in handen och ryckte ut henne. Hade jag varit född på 1800-talet så hade jag och båda mina ungar varit döda i barnsäng. Taskiga gener jag skickar vidare.

@vår2022 Håller med! Tack och lov för att hon inte skadades värre ❤️ Det är fan jag i ett nötskal. Krockar jag med bilen (vilket jag inte har gjort), så var det ju tur att smällen bara tog på ena sidan och inte mitt på. Eller nåt. Alltid hittar jag någon tur i oturen. Jag är bara sådan. Eller har blivit snarare. Men det kunde ju alltid varit värre. Alla våra år på sjukhus har gjort mig ödmjuk. De diagnoser min dotter har är ingenting jämfört med väldigt många andra har. Jag tycker så. Men min omgivning blir ibland provocerad, vilket gör ont i mig för jag menar inte att förringa någons dåliga mående. Inte mitt heller.

Ärligt talat är det inte konstigt att jag har varit sjukskriven fyra gånger för utmattningsdepression. Det är helt logiskt. Jag funderar ibland på att kanske söka terapeuthjälp för trauma, för någon stinkande skit är det som ligger i kofferten och gör sig påmind med jämna mellanrum.

Kram 🐘

@danisa Bra att du håller kontakten på forumet😁. När det blir för tyst, vet man inte riktigt hur någon mår. Vad skönt att höra att du kommit över en spärr med alkohol och att du känner dig lugnare. Och det blir bara bättre ju längre tid som går som nykter. Bra jobbat!💪

Slitigt med din syster. Kunde föreställa mig att hon lägger all skuld på dig, utefter det du berättat om hennes personlighet. Bra att du jobbar på med ACT, det kan vara ett stort stöd för dig och att inte ta på dig skulden. Att inte låta henne förgifta eller dupera dig och dina tankar. Att du håller dig nykter kommer också att göra dig stadigare och starkare i tankarna om dig själv och hantera henne, eller hålla avstånd från henne. Jag hörde ett bra program på P1, Kropp och själ, som handlade om narcissism ”Narcissism- en missuppfattad diagnos?” heter avsnittet.

Njut av din tid med din kompis och fokusera på det❤️

@Andrahalvlek Och tack och lov så gick det under omständigheterna bra för din dotter❤️❤️❤️

@Andrahalvlek Jag tycker att du verkar medveten om att dina känslor uttrycks som fysiska krämpor/smärta och det är bra. Du skriver om din dotter ”Allt som hänt henne tidigare kom som en spann vatten över skallen vid varje ny incident. Och enorm trötthet brukade bli reaktionen. Nu har kroppen kompletterat med värk i kroppen också” och det låter traumatiskt. Att man hamnar tillbaka och återupplever tidigare händelser. Att du tidigare blev enormt trött men nu får du också värk i kroppen. Du berättar också att du utåt sett är cool, men att det kan vara kaos inombords. Jag förstår verkligen att det påverkar både psykiskt och fysiskt med detta påslag emellanåt under så lång tid. Att du inte riktigt får kontakt med dina känslor kanske är just för att du stängt igen den dörren, koffertarna som du gör en walkaround runt som du säger. Kanske för att du känt att du behövt/behöver vara så stark och stadig i alla situationer och inte tillåtit dig känna efter hur det känns inom dig. Att du lagrat det i kofferten, men kroppen minns. Som du berättar, att du blir påverkad av känslor som du inte ens upplever att du känner. Kanske ligger de instängda i kofferten? Och du kopplar ihop fysiska smärtor med känslomässigt ont. Att det kommer till uttryck den vägen.

Jag tror verkligen att känslor sätter sig i kroppen och kan uttrycka sig som smärta på olika ställen eller som olika sorters sjukdomar. När vi är med om traumatiska händelser lagras minnet av det vi upplevde i vår kropp och hjärna. Kroppen regerar med att återuppleva de känslor, förnimmelser, bilder, hörselintryck och muskelspänningar som man upplevde vid de ursprungliga händelserna. Man kan förtränga det, men det verkar ändå som att kroppen minns och att det kan sätta sig som en smärta. Det är verkligen fascinerande hur vår kropp och hjärna är konstruerade och fungerar.

Ha en mysig kväll med din dotter och lillprinsen❤️

BTW har jag fyllt alla mina cirklar idag också, utan allt för mycket ansträngning. Har tagit några Alvedon idag, vilket minskar smärtan.

Dottern är okej, men fy fan vilken vurpa. Utöver såret med 9 stygn har hon ett stort skrubbsår på knät och blåmärken som inte heller är att leka med. Hon kunde krossat armbågen, slagit i huvudet rejält (hon hade hjälm dock). Brutit benen.

Hon hade änglavakt. Som så ofta tidigare. Marginalerna på sin sida, ända sen den dag hon föddes. Hon föddes med läpp-käk-gomspalt, fraktur på ett revben och sex revben, och en fosterskada på sin hypofys som gör att hon substituerar en massa olika kroppskemiska ämnen, bland annat stresshormonet kortisol. Och läkning kräver mycket extra, så vi måste hålla koll på läkning och allmäntillstånd.

Kram 🐘

Kram 🐘

Hej
Tänkte att nu undrar du var jag tagit vägen. Så fullt upp. Första veckan har varit bra, mycket att göra men precis som du jobbar jag rätt mycket hemifrån. Just nu är min kompis här på middag. Vi åt kräftor igår också. Det har känts riktigt naturligt att dricka alkoholfritt. Jag känner mig lugnare, det är som om jag kommit över en spärr när det gäller alkohol. Jag frestas inte, precis som om jag kanske börjar kunna lämna det bakom mig.
Tyvärr har situationen med min syster bara blivit värre. Hon skickar meddelande och brev med långa listor där hon anklagar mig för allt möjligt och att det ledde fram till hennes utbrott. Det är alltså mit fel att hon behövde skrika...
Ska skriva mer om mina tankar kring ACT när jag hinner.
Hoppas du har en riktigt mysig kväll.
Kram