Senaste kommentarerna i forumet

Välkommen hit !
<3

det är det känner just nu. Tack gode gud att jag gick till min husläkare och fick hjälp i tid, innan jag sjunkigt för långt ner. Känner mig inte hög av anti-depptabletterna, men ett lugn har infunnit sig. Förstår nu hur mycket dåligt jag skjölt ned med alkohol. Minsta motgång gav mig en anledning till ett glas vin. Nu först förstår jag att det skulle inte hålla i längden. Kan idag inte tänka mig känslan av att häva i mig vin som jag gjorde sista tiden. Distansen till A idag är enorm och jag vet inte vad som skulle till för att jag skulle ta det första förrädiska glaset. Har slutat lura mig själv i tanken på att nu skulle det nog kunna gå. Det skulle gå mycket fort för mig att vara nere i hålet igen. Nu först lever jag i både sorg och glädje fullt ut. En sak jag inte kan förlika mig med är fulla människor. Jag är vaksam men vill inte vara moraliserande tant över andra människors val. Jag har valt och så få det bli. Gott, gott.
Kramar
Konstnären

Om du tagit dig lite tid att läsa här på medberoendesidan så ser du att du inte är ensam.
Tyvärr så kan du själv inte i dagsläget göra mer än du har gjort.Jag tycker att ditt resonemang om att din dotter ska få uppleva en nykter morfar och inget annat är ett korrekt beslut som gagnar er alla tre.Om du själv ibland väljer att ha kontakt då han dricker nästan varje dag för att du inte står ut annars kan också vara en ide.Att helt vända ryggen till och bryta kontakten är ju för en del en väg för att de helt enkelt inte klarar mer fylla och besvikelser..

Som medberoende sen 20 år kan jag ge dig några råd.
Ta in att du inte kan hjälpa honom i dagsläget,den sanningen är nog så tung att ta in.
Bestäm dig för vilken kontakt du orkar och vill ha i dagsläget.
Lägg ned alla försök till övertalning,hot och påtryckningar just nu.
Om du lyckas med ovanstående så kommer du att bitvis få en större frid än vad du har idag.

Fokusera på dig och ditt liv och vad du behöver,detta budskap har du säkert också förstått om du tittat runt lite på forumet.
Det är det allra svåraste rådet då vi som medberoende och vuxna barn till alkoholister inte alltid vet hur man gör.
Men prova och se om du kan få till någon enda liten sak som faktiskt gör dig gott.

Fortsätt skriva här.
Efter 20 år som medberoende och medlem på liknande forum som detta så började min resa ur medberoendet för drygt två år sedan.
Jag har minst lika lång väg kvar som när jag började min resa men det behöver inte ta lika lång tid för dig.
Om det finns alanonmöten i din stad-gå på dom de är guld värda.

Som du kanske ser så finns inget råd här om hur du ska få din pappa att sluta dricka.
Det är nämligen så enkelt att det kan du inte.
Släpp den drömmen och den tanken och låt den flaxa iväg dit den hör hemma,till din pappa.
Endast han kan ta ett sånt beslut.
Du kan vara tydlig med att det är din önskan och att du finns där för honom om han väljer att avstå,men att han själv måste ta steget och sen fullfölja.

Återigen,välkommen hit med alla funderingar och våndor.Det brukar lätta när man får ned sina tankar på pränt.

Blir glad av dina rader ja det är en fin dikt. Hoppas du mår bra mulletanten och att du får en fin dag. Funderar på att smyga in filosofiska rummet ett tag idag.
Kram goa mulletant
Konstnären

Där hon skulle checka av mina behov.Sen gjorde hon också en test på hur hon jobbar.Jag fick plocka fram ett jobbigt minne och eftersom jag är barn till alkoholister så fanns det ju några att plocka av.Jag fick gå in i det minnet och känna hur jag kände och sen fick den stora ullabulla gå fram till den lilla.Men den stora hade inget vettigt att säga.Rättare sagt,jag kunde inte förmå mig för redan då hade jag lärt mig att man måste klara sig själv och kunna stoppa tillbaka besvikelser och tunga känslor då ingen ändå fanns att bemöta dom.Jobbigt att behöva se vilken krympling jag är bitvis.Inte konstigt att jag många gånger har svårt att känna vad jag verkligen känner utan mest upplevt mig som blank inuti.Nu ska det jobbas!

just nu kanske det är så att du måste "tränga undan dessa känslor och påminna mig om alla stunder då vi haft det dåligt" - så skriver du. Efter allt du skrivit sen vi möttes här är jag övertygad om att du valt "rätt" för ditt liv. Men förstås finns saknaden och sorgen med... saknaden efter det som verkligen var gott och sorgen... Sorgen över det ni förlorade och kanske också sorgen över det som inte blev? Alla dina drömmar som inte blev ... När jag läste: "Mitt i all strävan att hitta mig själv finns ju också en väldig osäkerhet över att lämna det invanda mönstret- jag har ju alltid älskat honom och nu ska jag tränga undan dessa känslor och påminna mig om alla stunder då vi haft det dåligt. Inte varje dag som det är lätt att leva efter denna "nya" strategi. " När jag läst det, flera gånger måste jag fundera länge... Kanske det är en strategi du jobbar med inom terapi och jag vill inte göra dig förvirrad... men, det brukar ta mycket energi att tränga undan känslor. Kan det inte vara så att det goda fanns men det dåliga tog överhanden och det - hans missbruk (och familjemönster) - är du maktlös inför och därför har du gjort ditt val. Behöver du förneka, hålla undan att det goda fanns? Den inledande delen i meningen om utmaningen att ändra mönster förstår jag däremot till fullo och det är en övnings- och träningsfråga. Det är "bara" att jobba på, öva nya mönster både i tanke och handling.
Vet inte om det här blev begripligt... annars får du fråga:) Jag följer din väg här. Torsdagskram/ mt

Smög mig in hit till konstnären för att tacka för den fina dikten i Ebbas tråd. "Tjuvlyssnade" på ert samta en stund (sista sidan)l, så varmt och gott. Välgörande. Ljus och kärlek till er båda! / mt

Hemkommen från middag. Vän redan i säng. Jag passar på att få värdefull egentid trots att det är tidig uppstigning inför stundande äventyr.

Middagen gick bra. När vi kom till restaurangen fick vi ett glas bubbel i näven från restaurangen medan vi väntade på vårt bord. I och med att jag inte drack så fick vännen mitt glas. Hon näst intill svepte första glaset, som hon hade längtat efter det. Sen drack hon mitt och till middagen så köpte hon ett tredje. Jag nöjde mig med cola. Inser dock hur obehagligt det är med onyktra människor och hur lite tålamod jag har med dem. Då var hon inte ens full utan lite filad i kanterna bara. När vi kom hem så fick hon huvudvärk och konstaterade att hon faktiskt inte hade behövt dricka det tredje glaset. Jag insåg att det där var jag för ett tag sedan. Antagligen så hade det inte stannat bara vid tre om jag hade varit med på noterna ikväll. Hon uttryckte till och med en önskan om att hon borde gjort som ja och druckit cola eller vatten till middagen. Jag ser även denna dag som en seger.

Skönt att bli påhejad och just detta med sorgen att inte vara som alla andra, den känner jag av ibland. Undrar om människor som är allergiska för olika saker, mat eller pälsdjur, också känner sorg över att inte vara som alla andra? Eftersom jag själv har hund, så kan jag ju glädjas över att jag i varje fall inte är allergisk mot pälsdjur. Det finns så mycket att glädjas åt, så en liten sorg får man också stå ut med.

Att dricka a dämpar ångest, men den skapar också ångest. Du dricker pga flykt känns det som. Fly från sig själv är vanligt. Ta hjälp.

Underbart, det är du värd.

jag bara blir så glad och inspirerad av ditt beslut. Det är där jag står nu, säger min sponsor. Jag måste bli tydlig om jag ska lyckas sluta, tydlig med att jag är en missbrukar, har ett stor problem med alkohol och har slutat. Våga säga det först och främst till min fru, alltså hur allvarligt det egentligen är, och sedan till andra. Det jag kan förlora är bakdörren till att dricka igen, och det sitter väldigt hårt inne att stänga den märker jag. Grattis till ditt agerande!

Hej vännen!

Hur gick det med KBT idag????? Verkar det bra för dig?

Blir kort hälsning idag. Har superprestation på jobbet idag och imorgon. På fredag ska jag päsa ihop till en liten hög. ;-)

KRAM

Låter härligt!

Nu har vi varit i det främmande landet i ett dygn. Vi dricker juicer, äter inhemsk street food, ägnar oss åt people watching och går i affärer. Nu tar vi igen oss med datorer, mail, dusch och högläge för fötterna innan det är dags att ta oss an kvällen. Jag är inte orolig för alkoholen. Nu vore det konstigt OM jag valde att ta ett glas.

Vi har trevlig, pratar massor och skrattar (kul utan stickning, Stingo!) även om jag är ovan av att umgås med en och samma människa 24h om dygnet. Märks tydligt när jag blir lågt-blodsocker-grinig. //Charmtrollet

WTF jag läste just din #395 precis efter att jag dragit runt min kompis hela förmiddagen här i det främmande landet för att leta upp en garnaffär. Måste nog ta och kolla in det där programmen.

Hej!
Jag får tacka så mycket för alla tips och era tankar. Har vuxit upp med mycket alkohol i hemmet och har fortfarande än idag en far som dricker istället för att ta tag i sig själv och sina känslor. Hatar känslan jag har fått angående vinet, känner att den börjar ta över lite väl mycket och detta ska jag ta mig ur. Har tidigare i livet varit väldigt depprimerad, gått på antidepresiva och hos psykolog men lyckades bli bättre, nu lider jag bara av min panikångest, vet inte riktigt vad för hjälp man kan få mot de? Ska först och främs kolla om jag som jag tror kan vara ifrån vinet ett tag, om jag kan då ska de få vara så. Om inte, då borde jag nog söka hjälp, vill absolut inte ha samma liv som i de jag har växt upp med. Tack igen.

....glömde, det var ju sorgen jag skulle skriva om! Jag vill bara bekräfta att sorg är en känsla som kan dyka upp, helt normalt vilket flera tidigare påpekat. Alkoholen har ju varit en vän under så lång tid (även om det är en riktigt dålig polare ;-) och samtidigt är ju alkohol "det normala" i vårt samhälle. Det är lätt att känna sig annorlunda och utanför, att sätta på sig offerkoftan - "varför ska inte jag kunna dricka normalt?". Men, det är bara att tugga i sig och gilla läget - jag är en sån där som är allergisk mot alkohol! Vissa kan inte äta nötter, jag kan inte dricka sprit!

Läste inläggen dina på sista sidan och var rädd att det skulle komma ett bakslag längre ned, men det gjorde det ju inte! Grattis, visst är det en härlig frihet! Det är bra att inte tappa garden, det är lätt att man hamnar i något slags eufori och glömmer bort alla verktyg man fått. Glöm aldrig den här glädjen du känner nu. Livet är ju upp och ned och blir inte per automatik toppen bara för att man inte dricker längre - men men växer varje gång man lyckas hantera en motgång som man tidigare drack på, då kan man klappa sig på axeln.

Alltså, det där är en farlig tanke! Du skriver att du vill sluta, och kan sluta om jag vill, men vad ska man göra då? Ja, det du ska göra då är att lära dig att leva livet med alla de toppar och dalar som finns, lära dig hantera de känslor och rädslor som dyker upp. DET ska du göra.

För ett som är säkert är att där alkoholen till en början ger en lindring mot jobbiga känslor, ångest, rädslor och hemska tankar där kommer den också så småningom att bidra just till allt detta jobbiga. Jag dricker för att jag har ångest och får ångest för att jag dricker. Om jag inte dricker får jag ångest för det. Ta dig ur detta ekorrhjul medan du kan!

Själv sökte jag hjälp för att jag "alltid" mått dåligt och saknade initiativförmåga att göra någonting åt saken. Oftast var jag ett offer, det var ju ofta yttre omständigheter som gjorde att jag mådde dåligt. Att hälla vin på allt det dåliga hade tidigare hjälpt tyckte jag. Eller hade det det? Jag mådde ju fortfarande dåligt?! Och nu mådde jag dessutom dåligt för att jag var orolig för att jag drack för mycket. Just DEN oron är svår att döva med alkohol ;-) Så småningom insåg jag att kanske, kanske, kanske var det så att alkoholen kunde bidra till att jag mådde dåligt?

Nu har jag inte druckit alkohol på över ett år och livet är visserligen ingen dans på rosor men idag har jag styrkan att göra egna val och jag mår fasen så mycket bättre!

Det är jobbigt när man är mitt i en massa frågor om hur man ska göra med livet och jag har väl egentligen inget bättre råd än: ta hand om dig och försök lyssna på din magkänsla. Vad säger den. Ibland vill man inte lyssna eller vågar inte lita på den men oftast har den rätt. Eftersom du själv skrev en bön, Heavenly Father, skriver jag nedan åt dig början på sinnesrobönen. Den kanske du kan redan? Den är väldigt enkel men samtidigt genial. Den har hjälpt mig mycket. Har du möjlighet att gå på Alanon? Jag tror det skulle vara bra för dig att lyssna till andra som befinner sig i samma situation och kanske också att högt sätta ord på dina tankar och känslor.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Kram

Den lättnad som infaller sig när man kapitulerar. Låter som om "din" alkoholist hämtat inspiration från AA:s tolvstegsprogram där det första steget är just "Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen - att vi förlorat kontrollen över våra liv". Detta steg är enkelt men samtidigt väldigt svårt. Det är lätt att acceptera att jag är maktlös inför alkoholen, det har jag fått så många bevis på, men samtidigt svårare att erkänna att jag förlorat kontrollen över mitt liv. För, nej, det handlar inte om att jag inte "sköter mig" i övrigt, betalar räkningar och så, utan det är en kontrollförlust som ligger mycket djupare i själen om man så säger... Men, det låter som du är på god väg - härligt! "En dag i taget" är också viktigt! vad som händer imorgon vet jag inte, men just idag ska jag inte dricka oavsett vad som händer. Ibland, om det känns jobbigt, får man byta ut en "dag" mot en "timme". Det fungerar, det gör verkligen det :-)

Synen.

Så rätt - du behöver din energi till något annat än att leta flaskor! Jag har nästan förträngt hur svårt det var att förstå hur mycket energi det faktiskt tog att hålla på och varje kväll gå och lägga sig och ligga på helspänn de minutrarna det tog innan exet öppnade skafferi-dörren och jag hörde en kork skruvas av, eller en burk öppnas, och mina tankar flög som löv i en höststorm "hur blir det inatt, blir han full, kommer han däcka i soffan eller går han och lägger sig, jag måste ställa klockan så att jag kan väcka honom så han hinner till jobbet imorgon" och sedan somnade jag. Nästa dag var det raka vägen upp till skafferiet och kolla hur mycket som försvunnit i flaskorna, se om han låg på soffan eller i gästsängen... och sedan var det dagar fyllda av att ta hand om barnen, hämta och lämna barnen, städa, tvätta, handla, laga mat, plocka undan, ta hand om katter, övriga djur, fixa i trädgård, osv osv - och jobba! Det enda han gjorde var att klippa gräset 4-5 gånger på sommarhalvåret - såga ner träd, klippa häck, köra till återvinning och allt sådant gjorde JAG, inklusive allting inne och allt ansvar osv osv.
Till slut tar det stopp - man kan ju inte ta hand om allt...

Om du vet vad du vill så försök göra upp en plan - jag hade en diffus plan och det tog ett tag, men den blev allt mer verklig ju mer tiden gick!! Samtalskontakt hjälper till att man blir lite klarare i tänkandet!

Självklart känner du osäkerheten - men också säkerheten!!!

Och så rätt - du orkar inte kämpa mer för att han ska bli nykter - men det är itne heller din uppgift: han måste ta sitt egna ansvar för att han ska bli nykter, han måste kämpa själv!!
Ta hand om dig!!! Kramar!