Senaste kommentarerna i forumet

Varmt Grattis! Det låter verkligen som att ni är på rätt väg! Kramar till er båda /mt

Hej, känns som en evighet sedan jag pratat med er på forumet!
Dagarna har varit fyllda av fotbolls matcher, cuper och gäster. Mycket trevligt och roligt men också uttröttande!
Samtliga dagar har tillbringats i nyktert tillstånd för både mig och maken! Även gästerna har fått nöja sig med alkoholfritt men ingen har klagat. Helt otroligt hur tillvaron kan förändras, jag fortsätter att vara ödmjukt tacksam för nuet också medveten om att förändring till det sämre kan ske lika snabbt som det förändrades till det bättre...
Maken fortsätter att gå på behandling samt möten. Han säger att det går bra och att han inte upplever någon abstinens vilket i sig oroar mig lite. Går det för lätt? Innebär det ökad risk för återfall eller att insikten om graden av alkohol problemet uteblir?
Nu behöver ju jag uppenbarligen lägga mer tid och energi på att jobba med mig själv och att vara här och nu! Sinnesro bönen behöver planteras djupare tror jag så jag behåller rätt fokus...
Framtiden vet vi ingenting om så varför oroa sig? Det jag vet är att när maken och jag själv för den delen väljer bort alkoholen så finns det en framtid för oss! Hur den sen kommer att se ut är ju till största del upp till oss själva!
Konstnären när maken slutade att dricka så vet jag inte riktigt om han hade nått botten men han säger själv att han kom till en punkt där han ifrågasatte vad han själv höll på med. Han säger att han ställde frågor till sig själv, typ, hur vill jag leva mitt liv? Hur vill jag att framtiden ska se ut och vad vill jag egentligen? Han säger att han insåg att han inte skulle kunna få det liv han vill ha så länge alkoholen är inblandad. Han säger också att han insett att han tagit till drickandet som en flykt undan problem och det jobbiga i verkligheten och att han nu bestämt sig för att sluta fly och istället ta tag i problemen.
Dessutom berättar han att han även druckit av ren tjurighet efter att jag slutade dricka, i ren protest för att visa att han bestämmer själv. Detta har han också insett det barnsliga i.
Jag ska säga att jag är enormt stolt över honom! Hans beslut innebär att vi har en framtid ihop men också för att han verkligen går all in! Han går på behandling och möten men dessutom så läser han massor av litteratur och verkar ta till sig och även ifrågasätta det han läser. Han läser dessutom AA 's Stora boken.
Jag själv har varit sämre på att jobba med mig själv sista veckan och mer eller mindre bara ångat på, glömt bort att stanna upp och reflektera...
Mera läsning, möten och reflektion finns det behov av känner jag!
Jag har en lugn känsla i magen och känner ingen oro för att resa tillsammans med maken i sommar. Passar mig dock för att bli för trygg så jag har reserver om det går åt pipan.
På söndag bockar jag av ett nyktert halvår, minus min återfalls helg i januari förstås men jag vägrar räkna den som dag 1. Beslutet var taget och processen igång, i mitt sinne kommer det alltid att vara trettonhelgen som var den avgörande vändpunkten!
Ett halvår! Tiden går fort men ändå är det inte så länge sen... Jag inser hur skört det är och jag är tacksam över att jag klarat det så här långt trots en svår tid i äktenskapet.
Livet kan med andra ord bara fortsätta bli bättre!
Kram till er alla, fortsätt kämpa!

lyfter din tråd och ser vad som händer :) / mt

Kiruna...? Hopplöst med autokorrekt!! KUNNA!!

Hej Konstnären! Hoppas att det går bra där hemma för dig. Hoppas att du orkar hålla fokus på dig själv och att mannen håller sig nykter. Själv klarade jag att min man drack igår kväll. Hällde upp rosé framför mig. Det var tufft först, men inte sedan. Sedan var det bara skönt att vara nykter!!! Det gäller alltså att Kiruna stå emot det där goa i början. Sedan är det liksom lugnt.

Största kramen till dig!

Hej! Ja det var lite nytt här och tar väl ett tag att vänja sig (som vanligt med nyheter). Livet har fungerat alldeles utmärkt, även utan Forumet. Men skönt att det är tillbaka igen. Hur har det gått för dig? Jag har inte hunnit läsa nya inlägg ännu, det får bli lite senare idag. Det är sjätte dagen idag och fortfarande har jag inte en enda gång funderat på att bryta min nykterhet. Är jätteglad för det, men vet ju av erfarenhet att man måste passa på sig själv. Det kan gå på en minut att tanken helt plötsligt ändras till att jag bara MÅSTE ha lite vin. Men jag har skrivit ner på ett papper varför jag inte vill eller ska dricka och jag läser igenom det flera gånger om dagen och då är jag så glad att jag äntligen har slutat. Snart en hel vecka!

Skriver lite funderingar

ja vet inte om nån annan känner som jag, men på nåt sätt känns det som att jag som suttit fast i hoppet om en sund relation med en som missbrukar verkar nästan ha det svårare, det är jag som blir sårad, jag som kämpar, jag som måste tänka på hur jag ska vara, o göra...

det känns som att det är jag som har problem... han åker bara med på att nu är vi bara vänner, o ska inte vara tillsammans som ett par längre, deg är ju jag som måste ta beslutet, för det kan inte han....
jag vill inte låta ego eller dum på nåt sätt men det känns som jag måste vara stark... ja klarar fortfarande inte tala om för våra vänner att det är slut, jag har sagt så förr, men då har vi vart ihop igen....

Onsdag morgon!

Ny sida... Jag lyckade nästan radera min profil!! Är väl inte den mest tekniska personen...

Hur har du haft det?

Kram

Sitter o tänker på hur en sund reaktion vore, hur det skulle kanske låta om själva mannen/kvinnan kunde resonera... vi skriver, eller i alla fall jag, hur mitt ex säger en sak men gör tvärtom

Ett exempel i en situation då vi båda pratar om gårdagen...
varför gick du ut igen, du visste jag skulle bli ledsen... då han ser allvarlig ut o säger ja vet, men varför ska du bråka, de va du som började...
ja va konstigt, vi har ju pratat om det här så många gånger... han fortsätter o säger.... ja ja är dum i huvudet, ja vet inte varför ja gör så där

samma exempel fast hur det skulle kunna vara om han va med på att reparera....
varför gick du ut igen, du vet jag blir ledsen.... du trojja det här är inte bra, att jag sårar oss, va tycker du vi ska göra, kanske ja behöver hjälp? Ja kan tydligen inte gå ut på ett tag, eller vi kan göra det tillsammans o ta en middag!

Behöver nog stöttning, för ja vill vi ska få det bra...

jag vet inte hur ni andra får höra de dagen efter, men det som är förvirrande i min situation, är att mitt ex sagt flera gånger dagen efter lite av de sunda exemplet med men inte handlat efter det, så ja trott på det flera gånger, o då har det gått flera gånger med me besvikelse osv

Ja det är jobbigt... men inser att det tar för mycket kraft för mig att hoppas på han ska komma insikt.... de går inte att jobba i en relation alldelles ensam, de måste komma från missbrukaren med...

de blir bara tjat o som en stoppkloss i deras värld... inget ja vill vara längre

Har blivit så tjurig. En riktig surtant. Ibland undrar jag om jag ska börja dricka igen för att bli mitt normala glada jag. Känner vissa rökare som blir sura när de försöker slutat röka men har aldrig sett alkoholberoendet så kraftigt. Eller mitt beroende kanske är större än jag trodde!? Nej, jag söp inte varje dag men gärna lätt berusad var 3:dje dag plus en rejäl fylla varannan helg. Känner inte heller något uppenbart sug. Det är bara humöret som är totalt uppochner och det spelar ingen roll om jag har pms eller inte.

Trojja det låter som du haft det väldigt jobbigt. Så starkt att du slitit dig loss. Håll fast vid det som är bäst för dig.
Jag läste boken "Jaget och missbrukaren" i veckan. Den ger en förklaring/beskrivning till missbruksbeteendet som du och vi andra beskriver. Stor igenkänning. Det betyder inte att vi ska acceptera det men boken ger en ökad förståelse. Rekommenderar till alla.

Känner igen det ni sagt...
slitit mig loss från en som förstör oss med att dricka...

han vet också han gör mig illa, så han va med på att vi ska separera, men för nån dag sen sa han att han knte vill släppa hoppet på att de ska bli vi nån dag, sdn igår gick han o drack sig full.... olika ord o handlingar ger de tyvärr...

Vill skriva ner mina tankar nu

han drack igår med, de tog slut för nån dag sen, o jag har problem med att han gör som han gör...
kom hem kl halv 4 på natten...

jag tänker att nej jag ska inte bry mig, men ja tycker han gör sig själv illa.... dåliga ursäkter till att gå ut med... ja har ont i höften l om jag dricker känns det inte....

tycker det är konstigt att det hela tog slut pga det här o han vill inte det, o ändå går han ut o dricker...

ja vet det är inget ja kan göra längre, det är bara det att det påverkar mig

Vad glad jag blev av att både LillPer och MB har lämnat spår här. Att ni lever och lever gott. Ja även väninnan konstnären (Som ju mest skrev till LillPer denna gång).

Med mig är allt bra. Dvs. Jag har lyckats hålla mig nykter trots makens ständiga drickande varje kväll och varje eftermiddag när vi återkommer från beachen ska det vara en öl eller två. Nämnde jag luncherna? En öl då med och lite vin till maten. Men jag har lärt mig lite här på forum. Dels av Santorini - Jag kan leva med en man som dricker. Dels av anhörigsidorna - Min man är inte elak. Så jag härdar ut. Sysslar med mitt. Kelar med katter och övar på min grekiska med lokalbefolkningen. Nu har vi en månad kvar i paradiset. Maken talar och drömmer om att köpa hus här. " Är du galen?" Tänker jag. Inom ett år hade han nog supit sig förbi det där "normala svennedrickandet" och druckit sig sjuk. Jag är givetvis orolig och det är därför jag hittat hit igen.

Det är mycket med det jordiska. Önskar alla en bra sommar.

Fia

Vi kommer att träffa personal som är vana vid att arbeta med barn som lever med separerade föräldrar, missbruk, aggressioner... Åh, det gör ont i mig - att mina barn skulle hamna i detta...

Ja, mulletant - har läst delar av bloggen du länkade till... Jag är snabb med att tänka "ja, stackars henne, men hon hade det ju så illa, jag har ju inte alls haft det så illa"... Måste stärka mig i att jag hade det tillräckligt illa - det finns grader i helvetet, och det räcker att det inte är bra, man ska inte behöva leva så...

Ja, Adde... ledsen-knappen är bra, men den är så jobbig ibland... Jag känner mig så mycket starkare nu för tiden, men så ibland kommer de där minnena och det gör så ont... Men jag vet att det går över...!
Det låter nog rätt bittert av mig att jag skriver att jag önskar att människor omkring honom förstod hur han varit mot mig... Men ibland gör det så ont - alla som tycker att han är så trevlig och bra - de har ju inte levt med honom när han gapar och skriker, hotar, skrämmer, gör sönder saker osv osv... Men jag ska försöka tänka som du skriver Adde: jag har gjort en bra resa!!!! Jag är inte kvar längre!! Jag är fysiskt oskadd, jag har ett tryggt, eget boende som bara är MITT och barnens och jag har förutsättningar att forma MITT liv.

"Du är bra och duktig.Väldigt bra och duktig."
Tack Adde, för dina fina ord, jag suger till mig som en svamp - jag tog mig ur det, och jag har det bra idag, barnen har det bättre än innan och jag kämpar!!
Pratade med dem som ska träffa mig och barnen - jag blev ledsen när jag beskrev varför jag kontaktat dem, och jag sa att jag kanske överdriver och kvinnan jag pratade med sa "om du överdriver så är det ju bra för då har inte barnen det så jobbigt som du tror, men jag tror inte att du överdriver, kom och träffa oss så pratar vi lite och ser hur vi kan finnas här för er"... Alla dessa varma, fina människor som finns där - så fint att det finns hjälp... och samtidigt så sorgligt - att de behöver finnas...

Kramar ♥

processen seperation är igång.

jag skäms, aldrig skämts för det tagit slut. vet det är bra beslut men känner skam

Känner faktiskt ett par riktigt elaka rökare, den där typen som faktiskt blåser rök i ansiktet på folk som nyss slutat och gärna vill truga på dem cig. Lika illa som alkoholisten i parrelationen som vill ha sällskap vid flaskan...

Dessa två inbitna rökare förnekar all kännedom om att rökning är farligt och nedbrytande, alkoholister i parrelationer är inte alkoholister förrän de själva kommer till insikt... Tja, vad säger man? En stor SUCK kanske? Förnekelse är nog sämsta tänkbara utgångsläge.

/MB

Visst är det så, man kan inte bara glömma bort alkoholen, och totalförbjuda den för alla i sin närhet.
Det bevisar lite av sin dåliga karaktär, att man inte riktigt vågar lita på sig själv om det finns alkohol runt omkring sig.
Rökare är väl inte sådana, eller?
De som jag känner kan visst stå bredvid andra rökare och smaka på den utblåsta röken och minnas gamla rökarminnen,
Men att de börjar då pga av att andra röker...nej.
Inte heller så tjatar de andra på honom eller henne ...ska du ha dig en cigg?, nej Gud förbjude.
Där finns det någon sorts inbyggd restriktivitet hos alla de andra, man tjatar inte på en som har slutat....röka!
Men med alkoholen är det annan repertoar på något ingrott och gammalt sätt.

Sådant kan göra mig förvånad på något konstigt sätt, man gör skillnad.
Rökaren är förvisso en dålig vana och ett beroende tillika alkoholen, men inte drabbar den den medberoende på samma sätt.
Alla har rätt att hacka på en rökare, ingen tar sig rätten att officiellt hacka på en alkis, man kan göra sig rolig på dess bekostnad dagarna efter men ingen säger
" jaha och här står du och håller skrumplevercancern vid liv", men det är också sällan de ser någon som står utanför byggnaden och tar sig en hutt.

Om en rökare tömmer paket efter paket hemma, det skiter de andra fullständigt i, ingen märker heller om han eller hon tömmer bib efter bib hemma.
Därför krökar vi helst i det fördolda, det ingen ser...kan ingen fördömma.

Om alla visste hur eländigt det var, så skulle de reagera, därför smyger vi med vårat drickande.
Vi skäms över vårat liv därhemma, vill inte rucka på rutinerna förräns de har blivit framtagna i ljuset, då spricker trollen.
Ett tydligt exempel var hämtningen av barnen på kvällsdisco'na eller sena kvällsmatcherna, antingen gick de och hämtade ungarna,
eller så bad de andra föräldrar att köra hem dem på helgerna, ingen ville ändra på den goda middagsdrycken, som oftast enbart var startskottet på ett fortsatt drickande.

Man såg det så väl, och man nickade bara igenkännande till det.
När en av dotterns kompisar i tioårsåldern frågade sina föräldrar varför de inte hämtade henne med bilen så rodnade pappan i ett trevande försök att komma på en lämplig ursäkt, jag svarade...men det vet du väl?, bilen är alltid trasig på fredags och lördagskvällar...
Jaha svarade hon fortsatte leka vidare som om det var ett helt okey svar, föräldern såg på mig med en annan sorts rodnad, en vuxen sådan.

Jag vet såväl vad som försiggår i stugorna runtomkring mig, jag ser vinglasen och de levande ljusen fladdra när jag går förbi på gatan.
Det som gör mig ännu mer orolig är när persiennerna är nere, slåss de nu brukar jag tänka, eller är det någon i familjen som skäms över den andra?

Jag vet vad som försiggår på andra sidan fönstret, har själv varit där, tror alla de andra att jag inte förstår?
Bara för att det inte syns så händer det inte, men vi som varit där vet så mycket mera...

Låter det passera likt mig som bara går förbi, men jag lider med dem och deras övriga familjemedlemmar.
Kunde bara önska att de besökte detta fenomenala forum, så skulle de förstå att de inte är ensamma med sina problem.

Att inte lösa ett problem kan vara svårt i sig, men att blunda för att det är ett problem är ännu svårare.
Man kan inte lösa ett problem som inte är ett problem ännu, insikten är nog det viktigaste.

Alkoholen har ju ett problem inbyggt i sig, det löser de problem som den själv skapade, men enbart på kort sikt,
På längre sikt så kättar den fast sitt offer ännu mer i sina obarmhärtiga klor, likt en snara drar den åt ju hårdare man stretar emot.
Att ge upp kan man göra på två sätt, antingen låta den få som den vill och man blir förslavad och till sist tillintetgjord.
Eller så slutar man mata den med sin näring och låter den självutplåna sig, det blir mycket skrik och skrän till en början,
Men som den obarmhärtige samariten låter man den skrika sig till sömns och den eviga vhilan, man vet att man gör det rätta.
Så länge man står ut med tjatet så ligger man ett steg före, jag är starkare och jag har kontrollen över mitt liv.
Ingen alkohol som deklarerar att orätt är rätt, man vet vad som är det rätta, man känner det innerst inne.
När jag är chefen plötsligt och har svårt att delegera ut ansvaret, så vet jag så länge jag är chefen så är allting rätt, även om besluten ibland kan bli lite knasiga.

Mitt liv, mina beslut, så länge de är mina beslut så är de det rätta, och då är det mitt liv.

Berra

Hej!
Ja, du, vilken sits alkoholen kan sätta en i ibland. För att inte tala om skallen som man bär runt på. För mej med den korta berättelsen du skrivit känns det som om du nästan ville att dina arbetskamrater skulle få veta? Ibland kan man hojta på hjälp på de underligaste vis...

Starta gärna en egen tråd där du kan bena ut ditt förhållande till vår gemensamma ovän alkoholen.

Med vänlig hälsning MB

Ja, det är vanligt.

Men tänk på att medicin är bara en hjälp, ungefär som en krycka som man kan stödja sej på - den gör dej inte nykter. Det jobbet får du göra själv!

En bra bit på vägen är det att du är här, alla misstag har redan gjorts av oss här på forumet flera gånger om, hihi! Läs och hitta din egen väg till nykterhet, skulle rekommendera att du nu skriver ner varför du vill sluta, vilka som är de största nackdelarna för dej med att dricka. Det här forumet kommer finnas kvar ganska länge om jag får bestämma, alltså kan man komma hit - som jag gjort - efter ett bra tag som nykter för att läsa varför man ville sluta, det är lättare att fortsätta vara nykter då.

Så läs och skriv!

Med vänlig hälsning MB

Du har så rätt MB! Precis så är det. Jag dricker så mycket jag kan nu för sen när jag får medicin - är det slut. Är det alltså vanligt?
Från den dagen som jag berättade för familjen så har det blivit mer skåpdrickande, gömda flaskor osv. Och mycket mer. Alltid en känsla av att jag måste hinna med att dricka innan någon kommer in i köket osv. Ska till beroendeenheten på tisdag. Vill börja med medicin nu!

Jag tror att du egentligen vet varför det blir så här. Vi alkisar har ett blåögt sätt att se på alkohol, vi kommer bara ihåg det som var bra med det. Det är som de flesta som sitter och pratar lumparminnen, det är bara allt som var kul man kommer ihåg, man vill inte minnas eländet. Ibland kommer man ju inte heller ihåg eländet för att man söp bort skallen...

Det är därför jag är tillbaka här, jag vill inte glömma hur det faktiskt var att vara aktiv alkoholist, jag måste grotta ner mej i eländeskänslorna, skammen, ångesten, förnekelsen för att vaccinera mej mot återfall. Läste hela min tråd i natt. Mycket känslor kom tillbaka, inte riktigt som om det var igår, men som i förra veckan!

Slå inte för mycket på dej själv, gjort är gjort, och nu har du skrivit ner här hur det känns. Glöm inte att logga in här då och då för att påminna dej själv om att roligare än såhär blir det inte. Kommer aldrig mera att vara särskilt charmerande, kul eller intressant för oss att dricka - det stadiet i livet har vi passerat.

Kram!
/MB

har du rätt - jag är en tvåa. Men jag vet - ivrigt påhejad av bl.a. dej och Adde att man får inte glömma! Inte glömma! Därför är det fullständigt nödvändigt att dyka in här ibland. Problemet är att jag blir så engagerad i vännerna här, det kliar i hela mej att få hjälpa, stötta så att så många som möjligt ska kunna må lika bra som jag gör...

Hade jag haft möjligheter hade jag suttit på heltid, men det går ju inte. Kanske bra det, folk hade nog tröttnat på mej, hihi!

Det ligger oerhört mycket i det du skriver att vi måste lära oss att leva parallellt med alkoholen, den är en så oerhört stor del av Verkligheten. Därför måste man hitta styrkan i sej själv, viljan och synsättet att acceptera att man inte kan hantera alkohol. Jag tröstar mej med att jag redan har druckit upp min livstilldelning, andra klarar av att spara för att kunna hinka bärs på "hemmet".

Ha det bäst!
/MB

Tack sommar12 för att du delar med dig även av detta svåra. Vi har kanske inte "träffats" här på forumet, minns inte riktigt. Men det betyder så mycket för mig att få läsa det du beskriver, och igenkänningen är stor. Du berör! Ville bara säga det. Varma tankar till dig/V