Senaste kommentarerna i forumet

Redan innan jag har hunnit få något svar eller någon kontakt här börjar tankarna dribbla med mig och jag tänker att jag kanske skulle ta och köpa en flaska vin i alla fall...

Jag avskyr det här ältande fram och tillbaka, ja eller nej.

NEJ är rätta svaret.

Men sen kommer dom andra tankarna, ursäkterna och suget. Vill och inte vill.

Hur ska jag stärka "NEJ:et" (till att dricka) och motivera "JA:et" (till att vara nykter)?

Kikar bara in och säger hej. Hoppas allt bra med dig.
Kram Konstnären

Ta av dig offerkoftan. Tycker det lyser lite tyck synd om mig. Har ni inget gemensamt längre
finns det kanske bara en utväg.
Valet är ju ditt trots allt. Väljer du nykterheten eller det andra det är ju upp till dig.
Kanske låter jag lite hård, det är inte med mening i så fall.
Lycka till vad du än väljer
Konstnären

Jag har nyss fyllt jämna år. Laddade upp inför detta och skulle klara vara måttlig.
Härliga vänner och härlig familj.
Fulla, en del av oss rejält.
Dan efter tycker jag och alla andra att allt var så lyckat. Solen skiner, massor dricka kvar, varför inte fortsätta fira? Det är ju ändå fredag och allt så trevligt. Finner slattar och dricker.
Det slår till rejält.
Lägger mig i hängmattan för att vila, frugan ser min förändring.
Panik.
Har inte talat ett vettigt ord med varandra på 5 dagar.
Hon mår pyton.
Jag med.
Hon ska flytta, eller rättare sagt hotar. Hon har hotat i 15 år nu.
Hon flyttar aldrig och nu tror jag faktiskt att jag vill att hon gör det.
Det är en jävla situation.
Var ute med min dotter och gick lång promenad igår och berättade ALLT.
Hon tycker det överdramatiseras. Hon märker inget problem och tycker hon ser massor vuxna runt omkring sig som uppträder som jag eller värre.
Jag har problem med måttlighet, men inte att vara nykter 14 dagar i sträck.
Nu börjar jag tro att jag vill skiljas och kanske fortsätter med mitt beteende för att hon ska flytta?
Jag vet ingenting just nu.
Kan inte säga förlåt, för det har jag sagt 125 gånger alla redan. Jag har inte ord och vet att jag i detta läge inte kan lova ett enda skit att jag ska bli "normal" eller nykter på heltid.
Jag har kommit så långt så jag fattar att jag inte längre kan lita på mig själv.
Har ALLTID varit drastisk och sagt tusen gånger aldrig mer.
Inte bara till alkohol utan annat också som inte har med rus att göra.
Jag är en rastlös, energisk, äventyrslysten man som söker kickar och glädje. Tänker mycket och längtar mycket.
Min fru är inte alls sådan.
Det finns inte mycket vi kan göra ihop och det saknar jag, har alltid saknat.
Kanske det är dags nu till slut?
Fy fan vad uppslitande.
Jag tar ALLTID på mig skulden för allt även om jag vet att hon har svåra "issues"
Väldigt lätt för att hamna i stora konflikter på alla arbetsplatser hon någonsin varit på.
Jag är så trött på detta beteende både hos mig och henne.
Jag VET att mitt förhållande till alkohol är osunt och skadligt.
Jag VET INTE var detta slutar men jag har en aning.

Det var en jävligt fin födelsedagspresent jag gav mig själv, eller hur?

LP

Sant så sant. Så länge minsta tanke på alkohol finns där gäller det att fortsätta med sitt inre arbete.
Inte kan någon förstå som inte själv varit där, det är för mycket begärt. Kan höra en måttlighetsdrickare säga
ja men det är bara att sluta. Ingen mer än vi här inne vet vilket jävla jobb det är ibland.
Kvinnan kunde varit jag förra sommaren, skillnaden var att jag höll mig mest inomhus den sommaren som jag försöker
glömma. Det blev så illa pelle, men vi får inte lasta oss själva med det. Gjort är gjort.
Ibland tycker jag att det är förbannat tråkigt det här med nykterheten, att aldrig släppa taget. Bara ibland.
Det allra svåraste jag har socialt är att vara tillsammans med människor som inte spottar i glaset. Men jag har
aldrig varit festens medelpunkt. Jag är observatör. Känner in. Håller med till hundra procent utan detta forumet
vet jag inte vad jag varit idag, förmodligen två fot under jorden. Mycket trevligare här uppe på kanten.
Vi har varandra vi här inne.
Konstnären

Jag har inte skrivit på ett tag men har läst så många trådar där jag känner igen mig och hela situationen. Nu är jag hemma en förmiddag och kan i lugn och ro försöka att att sammanfatta vad det är som händer.
Förra sommaren var hemsk. Och fantastiskt fin! På dagarna sol och bad och umgänge med barn och barnbarn, hav och blommor och skratt. Så ser jag ( vi alla) hur mannen gör sig allt fler ärenden till förrådet och framåt sjutiden vet man hur kvällen kommer att utvecklas. Stegen blir vingligare, andningen blir tyngre, man kan inte möta blicken. Efter en stund har stämningen blivit så spänd att allt som sägs är fel. Framåt natten ökar agressiviteten och jag blir mer och mer förtvivlad. Inget fysiskt våld men hårda och oförsonliga ord. Det går ofta ut på att det är jag som har problem, jag sover ju dåligt och har haft en del tunga situationer att tampas med.
Om jag bara inte tjatade så skulle allt vara bra. En öl ska man väl kunna ta sig. Och jag har väl förstått att alkoholism är en sjukdom? Man ska väl inte slå på den som ligger?
Vi somnar i olika rum. Han vaknar med möda framåt tio elva och är sur och vresig. Det hände att han fick blackouts och tappade kollen fullständigt några nätter.
Det var då jag hittade Forum och läste trådar och fick bekräftelse på så mycket som jag upplevde. Det kändes som en tröst att läsa Mulletantens och andras berättelser om att livet kan förändras. Men det också tragiskt att se hur alkoholister följer ett så förutsägbart mönster. Ibland är det som om varje replik var hämtad från en mycket dålig såpa.
Missbruket fortsatte under hösten. Det finns hela tiden nya anledningar att skylla på, mörkret var så svårt och då blev mannen deprimerad. Så då måste han dricka för det. Jag tog till sist kontakt med vår gemensamma husläkare och sa som det var. Missbruket gör också mig sjuk. Han blev fruktansvärt krängt och sa att jag hade gjort ett stort misstag då jag hade svikit honom svårt. Sen dröjde det några veckor men till sist träffade han läkaren, som dock hänvisade till andra för behandling av missbruket. Nu har han kontakt med en kurator som han accepterar och han har också fått medicin mot alkoholsuget. Så visst har det blivit fler kvällar då det känns förhållandevis lugnt. Ibland känns det nästan som det var förr, innan oron fastande som en klump i magen. Då vi kunde småprata om stort och smått och lita på varandra.
Men fortfarande hittar jag tomma burkar på alla möjliga ställen och ser hur nivån sjunker i öppnade vinflaskor. Ja, visst har jag blivit en kontrollant och det är inte alls roligt att vara!
Jag har sagt att jag vägrar att tillbringa en likadan sommar som förra med honom. Du ska inte hota mig och ställa ultimatum …. det kommer att gå bra …. du ska lita på mig …..svarar han.
Men det gör jag inte tyvärr. Så just nu pågår tjatoffensiven: Har du ringt och fått ny tid? Hur många öl har du druckit i kväll? Gå upp före på morgonen och var lite vänlig! Kom med förslag om något roligt att göra!
Lova att du inte dricker på födelsekalaset på lördag!
Sluta tjata!
Jag kommer att tjata varenda dag tills jag ser en förändring och att du själv talar om hur du tänker göra, konkret, praktiskt!
Inte en sommar till som förstörs av detta evinnerliga drickande!

God morgon!
Tredje dagen utan alkohol. I dag gäller det att inte ta det första glaset. Tredje dagen brukar vara svårast i början. Den här veckan har jag lånehund. Det blir många långa promenader och det är bra.

Ha en riktigt bra dag!

ja så känns det just nu. Inget skulle vara bättre om jag återupptog alkoholdrickandet. Det visste jag nog innerst inne redan under de första månaderna, men ju mer tiden går, desto mer grundat blir den känslan i mig själv. Det är liksom inget jag längre säger till mig själv, fast beroendet säger något annat. Beroendet får allt mindre utrymme och det är gott så. Men än är det inte "fixat". Men det gör faktiskt inte så mycket att tankarna ibland fortfarande finns kvar.

Träffade ett par som bor utmed ett promenadstråk utmed vattnet här i stan. Dom satt som alltid på sin veranda där folk flanerar förbi. Har alltid hälsat på håll och gjorde så även i helgen. Där sitter dom - som jag gjorde - i princip all ledig tid och dricker. Hon rosévin (det är ju så gulligt somrigt), han sina fula 7,5:or. När jag hälsat kom en tanke farande genom mitt huvud: Ska ni verkligen sitta där en hel j----a sommar till?!

Ja, det ska dom säkert. I alla fall hade dom i helgen inte kommit fram till något annat. "Det är ju så skönt i solen" "Det är vi värda efter ett hårt arbetsliv" . Bruna som pepparkakor och säkert ganska passiva av det dagliga drickandet. Undrar vad det är dom väljer bort? Sina barnbarn? Andra intressen? I alla fall orkar dom inte snygga upp och måla staketet kring verandan. Det är exakt dit jag inte vill tillbaka! Bortvalda saker som tidigare var så viktiga. Ett liv fullt av misskötta relationer, pantburkar och flagnad färg. Nu när jag funderar på min förra sommar så blir jag inte så sorgsen över det längre. Det är mer som att jag skakar på huvudet och undrar hur det egentligen kunde bli så illa. Det är värre än alla som inte har problem med drickat kan föreställa sig. Det sorgliga är ju att så mycket tid gått förlorad innan det verkar som att jag fattade.

Hoppas ni som är på bästa väg att fatta, kan fatta på riktigt genom att jag skriver hur jag känner?

Utan andra som förklarat detta för mig hade det aldrig fungerat för mig. Därför är det värdefullt med forumet. Men jobbet måste faktiskt var och en av oss göra. Det krävs mycket funderingar, skrivande "snack" och vilja. Men mest av allt krävs nog envishet. Att så länge man känner och tänker alkohol så är det bara att fortsätta. En dag efter den andra.

//PP

Hej Fjällfina!

jag vet faktiskt inte om det hade varit någon fördel med läkare, och nu känns det inte längre som att det spelar någon roll. Just nu känns allt ganska stabilt och jag är inte orolig för att det skulle haverera, inte idag i alla fall :-). Så budskapet blir att det går faktiskt, det gäller iofs. att vara målmedveten och och inte falla för alla "argument" som dyker upp i huvudet att det visst skulle gå att dricka normalt igen. För övrigt tycker jag mig känna idag att vinsten att dricka är obefintlig. Förbaskat skönt att slippa faktiskt!

//PP

En periodare har väl visat länge nog att det inte handlar om nedtrappning? Dom klarar sig ju periodvis ganska bra utan alkoholen. Blir ju lite lönlöst att försöka förklara detta när det egentligen handlar om att han inte vill. För periodaren är väl det som behövs att tänja ut så att det blir fasligt långt mellan perioderna....Så långt så att nästa period inte kommer?! Ja du vet ju, men det hjälper ju inte att DU vet ;-)

//PP

Vet inte men det finns ju olika jourer att tillgå. Exempelvis AA. Bästa sättet att inte få panik dagen efter är garanterat att se till att det inte blir någon dagen efter ;-) Kanske kan man se det som att man har en planta som man konstant ger för mycket vatten och gödsel. Att "prata" om att man ger för mycket vatten och gödsel kanske underlättar för stunden, men åtgärd som ger "riktig" effekt är nog att avstå från vattnande ett tag...
Kanske vore AA möten ett bra alternativ? Andra som verkligen har en önskan att sluta dricka. Väl värt att prova i alla fall.

Lycka på din resa!

//PP

Visst är det så att man kommit tillbaka med en stark kraft, efter nedläggningen. Nånting jävla anamma, detta
ska varken jag eller någon annan förstöra. Det blev vin och cider när han kom hem igår, så karusellen är i gång.
Tyckte om dina ord mitt i prick, antingen är du med mig eller emot. Innan han öppnade vinblasket frågade jag honom om just
detta dina ord. Givetvis är jag med dig, men du fortsätter ju. Men älskling det här lilla är väl ingenting. Jag har ned-
trappning nu och efter det kan jag lova dig att det är slut. Mitt svar blev, du ska inte lova mig någonting. DU SKA SJÄLV
VILJA SLUTA DRICKA. Nu tryckte jag hårt på tangentbordet. Tror att hjärnan på honom är så snedvriden och förljugen.
Vissa stunder känns det som jag är tillbaka i mina gamla vanor med stress oro. Letar i alla fall efter en liten etta att
ha i reserv. Tyvärr i den här staden byggs bara bostadsrätter och kostnaderna är över miljonen. Men hört mig för lite.
Det blir svårt, omöjligt med ett medberoende i min sits.
Idag regn här, men jag är glad för mitt nyktra liv. Den där investeringen pelle har varit en kamp eller hur, men vi har gått
igenom hösten, vintern, våren. Och nu kommer sommaren med stormsteg. Min stad invaderas av turister i juli, och gatuserveringar
står tätt. Men visst ska vi klara det, det gäller att vattna rätt. Mycket rent friskt vatten. Veta vad man gör.
Nu åker regnstället på, va då lite regn skit samma hunden måste rastas och jag med.
Fin dag till dig du är en kämpe
Konstnären

skämmas Izzy, det är helt rätt att du skriver som det är - framförallt för din egen skull så att du får "se" på dina handlingsval och tankegångar i text. Ingen annan kan säga vad som är det rätta för dig, det måste vara ditt val (så länge inga barn far illa). Det är ofattbart svårt att förstå hur insnärjd man kan bli - och blir - i sina (medberoende)mönster. Släpp inte taget och ge inte upp tanken på ett lugnt och gott liv! Kram / mt

till dig flygcert och en stor bukett sommarblommor! / mt

att du tog dig därifrån, att du anmälde och att huset är sålt. Bra gjort!!! Allt det bästa önskar jag dig och barnen för framtiden!

Det känns hemskt att säga så, men jag hoppas att din berättelse här skakar om kvinnor som läser och lever i relationer med inslag av hot och våld eller där det våldet hänger i luften. Det är en verklighet att det händer att all kontroll släpper... och att då kan vad som helst hända. Det är annorlunda att läsa ett "vittnesbörd" som ditt än att läsa i kvällstidningen eller höra på nyheterna.

Ta hand om er alla ni som lever med missbrukande potentiellt våldsamma personer. Gå innan våldet blir verklighet! / mt

hej, är ny här. Tänkte prova att skriva av mig litet eftersom jag ändå sitter här och inte kan sova. Nykter, stressad, rädd och trött men vet att jag kommer må bättre imorgon än om jag druckit en kvarting Dvorek och suttit vid frukostbordet med frun och kallsvettats och försökt komma ihåg om jag fick i mig allt innan kl 18 så jag klarar alkolåset på bilen, brukar hitta på ursäkter för att dröja litet så hon hinner iväg ifall jag inte får igång i bilen. hittills har jag fått igång den även om jag fått vänta en timme ett par gånger, det var mardrömstimmar- vandrade ut och in mellan huset och bilen med tusen onda tankar snurrande i huvudet; tänk om någon ringer från jobbet och undrar var jag är? tänk om alkolåset på något sätt registrerar alla "felblåsningar"
Kort om mig själv: Är 48 år, har haft alkoholproblem (som jag vetat om) sedan jag var ca 40. Låg borta på jobb i veckorna på den tiden och det började med någon whisky på kvällarna med jobbarkompisarna, fortsatte så småningom med ensamt supande hemma eftersom jag var ledig fredagar. Tjänade bra pengar och jobbade mycket extra, spriten hjälpte mig att orka. Har blivit påkommen, brutit ihop och erkänt två gånger. Fått hjälp hos Närpsykiatri med antabus första gången, Jag orkar inte ens tänka på hur mycket stryk min kropp fick ta under den tiden. Andra gången fick jag hjälp hos en beroendemottagning och där var jag för första gången helt ärlig om mitt missbruk, fick mycket bra hjälp men vågade inte antabus en gång till, inte för att jag inte ville sluta men för att jag var så nere att jag inte visste vem jag var längre, jag litade helt enkelt inte på mig själv.
Nu kämpar jag ensam och tror ibland att jag ska klara det men dricker i snitt fyra dagar i veckan, oftast en kvarting vodka, ibland så många och starka öl som jag kan få ihop pengar till. Ekonomin är ett av mina värsta spöken nu. Vi tjänar båda hyfsat och skulle kunna ha det riktigt bra men genom att jag på tusen olika sätt smyger undan pengar hela tiden och skaffat mig skulder som ingen vet om så blir det inte mycket till pensionssparande om man säger så...
Skuldkänslorna och skammen över min ynkedom är enorma och ibland orkar jag inte med det utan att... ja just det! Ond cirkel var ordet! Ikväll är jag i alla fall nykter och imorgon kommer jag att vara trött och ledsen men åtminstone nykter när jag åker till jobbet.

Det blev visst inte så kort ändå. Förlåt, var inte meningen att försöka berätta min livshistoria här.

En fråga; Förutom svårt att sova i allmänhet när man är nykter, är det någon som känner igen/vet något om ryckningar i benen? får nästan spasmer efter ett tag och måste gå upp.

Jag är precis likadan som du men 37 år tyvärr.:-/
Inte druckit på tre veckor nu,
men innan drack jag varje helg med små uppehåll sen jag var 18 år.
Men nu måste jag sluta...

Jag kan rekommendera ett möte med en kunnig person inom ämnet.
Jag var det förra veckan.
En hjälp på vägen liksom denna sida.

Tänkt många gånger på varför det inte finns en antabus som slår ut vid t.e.x 1.0 promille, (4-5 öl).
Då hade man sluppit dessa 'black-outer'.
Helt 100% säker på att det är fullt möjligt.

Men det skulle ju inte lösa alkoholproblemen på samma sätt som vanlig Antabus.

Känner du igen detta resonemanget hos dig själv:

Jag har kontroll, jag tar en öl till. Där kom en polare in i baren o bjuder på en shot.
Vips så vaknar man upp dagen efter minns ingenting av resten av den kvällen.
Helt bortkastad och sen vilken ågren o inte minnas vad man gjort.

Så fort suget kommer går jag ut o promenerar eller cyklar.
Det rensar skallen.
Man köper omedvetet nyttigare mat med, iallafall jag.:-)

Själv har jag inte druckit på tre veckor och min kropp mår bättre än någonsin.
Varför slutade man inte innan?

Tack för alla fina svar! Skönt att ni finns och förstår. Det känns så bra idag att ha kommit till det här beslutet. Det är nog så att man måste ta det här beslutet med små steg. För första gången tar jag en dag i taget och är glad för att ha lyckats med den. I kväll har jag njutit av kvällen istället för att dricka vin och somna tidigt. Försommar kvällar är magiska.Det är ljust ute sent på kvällen. Det doftar syren och kaprifol och vattnat ligger som en spegel.Det får man bara inte missa! Nu ersatte jag kvällsvinet med kvällspromenad. Känns bra!

Utan öl! Det är underbart att hittat det här forumet!

En nykter sommar i år, tänk alla vackra sommarmorgnar utan fylleångest, ångest i alla fall kanske, men den blir ju bara värre av A

Historia här. Känner att jag inte alls har haft ett sånt helvete som många här med alkoholen men är ändå alkoholist. Jag vaknade väl som tur är ganska tidigt. Men annars är allt det samma. Suget, ångesten. Jag har haft djupa depressioner och blev nästan misshandlad till döds för 10 år sedan och har sen kommit tillbaka till livet. Sakta men säkert blivit beroende och nu är jag här. Typiskt nu när jag satt o skrev kom grannarna med en flaska vin som tack för hundpassning. Vad gör ni när sånt händer? Mycket handlar om såna presenter och man kan ju inte hela tiden säga hur det är????? I alla fall är ett av barnen o lämnar flaskan till en annan av mina vänner som vet. Ville bli av med flaskan omedelbart!!!!!

..många andra alternativ, alkoholfritt rose, rött, vitt, cider m.m.
Eller vanlig läsk..

Själv har jag köpt på mig alkoholfria Staropramen,

Dricker numera två istället för åtta i solen;-)

Du kommer garanterat njuta mer av sommaren, vakna tidigare och kunna njuta av dagen även efter kalaset.

Lycka till lilla Anna..

Förstår att det är många saker som virvlar runt i huvudet, men vad bra att du anmälde honom, att huset är sålt osv!!!
Jag önskar att jag hade vågat anmäla saker som mitt ex gjorde, men jag backade - av rädsla för att han skulle bli ännu mer arg...

Heja dig!!
KRAM

Du behöver inte skuldbelägga dig mer!

Hoppas att du har det bra. Känns det som rätt beslut?
Är på jobbet och hinner inte skriva så mycket, men var rädd om dig!!

Kram