Senaste kommentarerna i forumet

Var hos terapeuten idag och denne tyckte att jag ska hitta något där jag får utlopp för mitt inre känsloliv. Få in litet roligt i livet, inte bara måsten. Jag har länge funderat på teater som uttryckssätt. Hade det som tillval i skolan, men jag var alldeles för blyg för att ge mig hän. Kanske, kanske skulle jag kunna våga nu. Hur gör man för att sluta att vara rädd eller snarare våga kasta sig ut?
Tänkte gå och träna idag efter att ha varit sjuk i influensa, men hörde att huset är tomt i kväll, då barna och mannen är iväg. Det känns lockande att åka hem direkt efter jobbet och vara helt ensam. Kanske lyssna på litet musik, tända ljus och njuta av tystnaden. Åh, det vill jag göra, men känner mig så skyldig över att i så fall välja bort något som är så bra för mig, så nödvändigt, men samtidigt känner jag mig glad. Jag ska vara ensam hemma, helt solo, så härligt :) Jag har egentligen redan bestämt mig. Hur kan jag se fram emot att slappa i soffan med plattan i hand och spela det här evinnerliga frukt- och grönsakspelet som aldrig tar slut. Varje gång jag blundar ser jag morötter, jordgubbar, äpplen och små glada rödlökar med tårar i ögonen. De har klistrat sig fast i näthinnan vare sig jag vill eller inte.
Funderar på att byta namn på min tråd, om det nu går, till något mer positivt. Samtidigt vill jag komma ihåg hur det var i början. (Och ja, jag är i början ännu, men en liiiiten bit på väg). Fast jag är duktig på att piska mig själv. Läser just nu Moa Herngrens bok om en missbrukande mamma. Det är så tungt. Hjärtat blir alltmer blytungt för varje rad jag tar in. Min äldsta dotter är i ungefär samma ålder som dottern i boken och det gör ju inte saken bättre. Snäll, sa teraputen, det ska jag vara vid mig själv. Jag måste läsa klart boken nu när jag börjat. Vem vet vad den har att erbjuda i slutändan? Jag har ett antal böcker, filmer och låtar som betytt så mycket för mig. Konstigt nog är det sånt som kanske inte direkt anses som material till Nobelpriset, Oscars eller Polarpriset. Tänkte outa min lista vid senare tillfälle, för att inte vara så politisk korrekt i fortsättningen, utan vara den jag är och stå för det. Fast det kanske inte räknas när man gör det anonymt ;) Nej, jag har nog redan varit ärlig till viss del offentligt också.

Ha en skön måndag och ta hand om er! Det ska jag försöka göra :)

Ja, det känns tryggt och skönt att du håller lite koll m :-) Gällande alkoholen går det ganska bra. Imorgon 100 dagar och det låter ju lite maffigt!
Har ganska mycket runt öronen just nu. Både att göra saker och en massa känslor att bearbeta och det leder kanske till att jag inte har så mycket över för att fundera kring alkoholen. Det jag gör är väl att jag varje dag känner mig ganska nöjd med att inte vara packad/bakis eftersom det hade varit helt ohanterligt just nu. Allt annat i livet ska fixas, så det är bara att beta av. Är man klar i knoppen har man i alla fall en hyfsad chans att klara det.

Pratade alkohol med mina döttrar (dom större) och det kändes bra. Dom är ju i en ålder där det börjar bli aktuellt. Är lite av en balansgång. Jag vill inte ta glädjen ifrån dom, samtidigt som det känns som att man vill berätta om baksidorna. Men va tusan, vem lyssnar på en farsa, när man är i övre tonåren? Då är man ju odödlig! Medvetenheten om den egna dödligheten kommer ju lite senare i livet :-)

Nu skiner äntligen solen, så det får bli en sen lunchpromenad

//PP

Tack Berra!

Önskar att man hade en polare som du "In real Life"

Allting hade varit Fan så mkrt enklare då...

Det du skriver.......kan man i princip lägga karbon?! papper över.........

anyway..

Just nu är mitt liv.......

Upside down

Dina ord betyder mer än någonsin.....

Ska försöka bli som du...

Kämpar!

/Mic

Ikväll innan middagen lyssnade vi på musik. Barnen lyssnade på Sean Banan, Måns Zelmerlöv, Psy etc och dansade och sjöng för fulla muggar. Har varit den sura mamman igen, men det försvann med musiken och barnens glädje. Själv lyssnar jag hellre på indie eller vad man ska kalla det, med litet mindre kända artister och band. Förmodligen rätt PK. Den musiken fyller mig med känslor av annan sort. Barnens musik ger ju så mycket glädje och rörelse. Ibland tänker jag att man borde tagga ned litet och bara njuta av stunden och av det enkla, självklara. Nu kanske jag inte direkt gillar denne Sean som jag kan tycka är för mycket, men likväl så blir det glädje i huset när musiken dånar och benen spritter av dans. Summa summarum, bjuda in människor och vara delaktig, låta kärleken genomsyra livet och hitta glädjen i det enkla är det jag ska jobba på.

Tack❤️

Till 4 månader respektive 5 månader! Så härligt :) Allt gott till er båda!

Det svåraste för mig i min nykterhet har varit att ta saker för givet, att känna en självsäkerhet i min avhållsamhet ifrån alkoholen.
Det är typ slut nu, jag är frisk, jag har inget sug längre, jag borde kunna hantera drickandet i fortsättningen...

Man lägger ner garden och tänker, jag har inget problem längre...
Eller när man känner en glädje utan alkohol, så tänker man (konstigt nog) att det här kan jag göra ännu roligare..MED alkoholen.
Kan de...kan jag...(Kan-jang, Canon)
Men..det var ju så länge sedan jag hade problem, flera månader sedan, klart att jag borde kunna testa..?
Men vänta, det var ju på sommaren jag hade problem med drickat, vid grillen och på semestern, det är ju vinter nu...!
Allting är förändrat nu, jag har tagit mitt "straff", det borde vara över..
Ingenting är roligt utan alkoholen, inte ens livet, har inget kvar att leva för..
Alla andra kan ju hantera sitt drickande...
Men det är ju (någon osannlikt STOR...) fest, bröllop, femtioårsfest, student, dop, jubilar, osv, once-in-a-life-time-grej..osv
Det är synd om mig, jag har tråkigt, blivit arbetslös, pensionär, någon har dött, bilen har gått sönder, tipset gick inte in..osv..
Ingenting händer, alkoholen gjorde att det alltid hände något...
Förändring?, det kan jag göra imorgon...

När man tänker så, så är det samma tankar som en bantare/rökare har för sorts undanflykter, alltid en stycken mer motivering som gottgör sitt handlande, kommer det upp en motivering till som talar emot, så finner man snart en annan extra som talar för.
Och när det inte räcker till så låter man känslorna tala, allting blir bättre, om jag bara....
I morgon är en annan dag, inte idag, men dagens handlande påverkar morgondagen och kanske fler dagar till med ångesten.

Räkna in nackdelarna, uppväger den lilla stunden av kemisk lycka allt det andra, alla andra dagarna, nätterna med kval..?

En annan sak som händer när man har tagit första glaset är....det spelar ingen roll längre, har jag tagit det första glaset kan jag ta det andra,
har jag tagit det andra är jag redan förlorad, det spelar ingen roll längre, lika bra att köra hela linan ut..
Och man dricker för att så snabbt som möjligt dölja sina tvivel, man rejsar in i dimman, för att försöka kvälja sin dåliga självkänsla.
Man liksom springer genom elden för att inte bränna sig, men det hänger likt förbannat en flamma kvar i kläderna som kan flamma upp snart igen.

Det blir en tvångstanke som inte försvinner förrän den har blivit fulländad...

Jag minns en episod i min barndom när min mor hade skickat mig på ett ärende för att handla på affären, jag fick en tia (vilket var mycket pengar då) och hade nästan sex kronor kvar efter det att jag hade betalat varorna...
På vägen hem slets jag mina våndor över att köpa en liten dinkytoysbil på Gulfmacken som låg på vägen hem, jag visste att de kostade 4,75 och jag hade pengar kvar att kunna handla den för, men att min mamma skulle bli jättearg om jag hade köpt en leksaksbil för växeln som var kvar.
Jag kunde inte låta bli, utan köpte en liten gul plogbil som jag snabbt slet ur kartongen och stoppade i fickan, på vägen hem fick jag en hemsk ångest, hur skulle jag förklara detta för henne?
Hade ingen bra förklaring utan kom hem innanför dörren, sprang fort som attan upp till mitt rum och gömde bilen under sängtäcket, gick långsamt och skamsen ner till köket och försökte förklara att jag hade tappat pappersfemman (som det var på den tiden), men mamma upptäckte ju att det var en 25-öring för mycket kvar i växeln mot det som stod på kvittot ifrån affären (glömde ju att ta bort 25-öringen ifrån bilköpet).
Hon trodde inte på mig, och jag blev ännu mer arg när min osanning höll på att avslöjas, jag ställde ju naturligtvis till med en scen och blev en omöjlig unge för att flytta bort fokuset ifrån min "stöld" från min mamma, gapa och skrek, gnällde och tjöt.
Det här beteendet var ju naturligtvis inte det vanliga för mig som normalt sett var en ganska så beskedlig unge.
Hon lät mig hållas men misstanken kvarstod ju förstås...
Jag lekte med plogbilen i smyg, gömde den under mattan när någon kom in i rummet utan att knacka, kvar satt jag på en tom matta och såg jätteskyldig ut, vad gör du?, leker..!, ja men med VAD?, ...öhh..
Mådde dåligt varje gång jag såg den för jag visste vad den betydde för mitt förtroende för min mamma.
Gick ut med den i smyg, trampade på den i sanden, rispade den med en sten i färgen för att den skulle se sliten ut innan den hamnade i kassen för de andra bilarna, min äldre bror fick syn på den långt senare och frågade när jag hade fått denna lilla gula plogbil, öhhh...öhhh..
Jag tvingades ännu en gång knyckla ihop en lögn om att jag hade fått den i födelsedagspresent av min faster, men brorsan som hade järnkoll på vilka bilar lillebrorsan hade i sin samling visste ju direkt att detta inte var sant, och ju mer jag protesterade emot anklagelserna desto mer var det helt synligt att jag enbart var en enda stor...lögnare...

Allt som förblev förknippat med denna lilla gula plogbil var enbart av ondo för mig, då, sen och långt därefter...
Jag berättade aldrig sanningen någonsin för någon, och när kvalen blev för stora en dag så gick jag ut och gömde den i soptunnan under en massa andra påsar.
"Tinget" var borta, men skuldkänslorna förföljde mig genom hela uppväxten, jag var 7 år och det minnet gav min självkänsla en hård törn.
Jag visste därefter att det enda rätta var att säga sanningen nu och för all framtid, och ingen tror på mig när jag ljuger för det syns så väl.
En egenskap jag har förhatat under hela mitt liv att jag inte har något "pokerfejs", kan inte ljuga förtroligt.
Idag anser jag det nog vara en av mina bättre egenskaper, eftersom det syns så väl när jag ljuger, så ljuger jag heller inte...

Att leva med sanningen är så otroligt mycket enklare, och skapar så otroligt mycket mindre med problem...

Att det skulle ta nästan 30 år innan jag upptäckte att alkoholen var den största lögnaren i det vuxna livet, det förstår jag fortfarande inte hur det kunde undgå mig, men alkoholen förvrider osanningen till sanning, och så länger man lever kvar med den, så förstår man den inte..

Idag lever jag närmare sanningen än vad jag har gjort på väldigt lång tid, den är skrämmande, men verklig.
Och jag kan välja om jag ska fortsätta leva i den, eller i ett fantasifullt parallell-universium.
Sagornas tid är förbi, tomtens icke-existens blev en smärtsam upplevelse, tonårskärlekar och politikerföraktet likaså...
Den enda man kan lita på är min egna existens, och hur jag upplever den, men inte ens den är sann om alkoholen får råda i den.

Berra

Vill bara säga att jag tänker på Dig! Och att jag vet hur du har det...

Jag själv har varit en mästare på att försöka dölja mitt missbruk..

Fortfarande vet ingen.....(förutom dom som v´betyder mest) om det.

Så....

´Mitt råd är:

Skrik! Gå ut med det!

Om alla redan vet?

Isåfall skrik högre!

Inget

Abssolut inget är bättre än att bli konfronterad.. men glöm inte

Krama Hårt! Samtidigt.

Lyckas Till!

Tack för era tankar och era ord.
Jag är som sagt ganska slut, och läser även i era trådar, men orkar inte skriva så mycket nu...

Ja, Mt, jag ska träffa min samtalskontakt i veckan och då ska jag ta upp detta... Vi har pratat om de scenarion som kan uppstå efter utlåtandet - och jag vet när jag skriver nu att jag många gånger sagt att jag ska sluta backa - jag har så många gånger känt att han har gått över gränsen, sagt och gjort saker som inte är ok, och ändå klarar jag inte att stå emot när han trycker på. Starkaste exemplet är att jag försökt stå på mig på olika sätt med att jag inte velat att han ska ha barnen halva tiden, men av olika skäl, eller egentligen rädsla, så har jag backat när han mail- & smsbombar mig och påtalar att jag förstör för barnen, han är bästa pappan, jag är inte bra mamma osv, men sedan har jag ändå härdat ut i samtalskontakter, socialtjänstkontakter och framför allt i socialtjänstutredningen har jag stått upp och inte dolt någonting. Jag har hela tiden tänkt att jag vill ha barnen mer, så kanske ska jag ställa in mig på att gå vidare på olika sätt med målet att jag ska ha barnen boende hos mig och han har umgängesrätt, det har ju varit vad jag tänkt från början, men jag har inte vågat tro att jag har rätt i att han inte är helt lämplig...

Yogi, tack! Ja, om barnen hade ett mer permanent boende så tror jag att det skulle bli mer lugn för barnen, att de har mer balans... Men nackdelar: de kanske tycker att jag tar pappa ifrån dem?... Jag kanske gör fel...?!

Lilleskutt, när jag läste ditt inlägg så fick jag nästan en blixt från klar himmel rakt i huvudet: plötsligt tänkte jag "vad ältar jag om - jag har ju så länge tänkt att han inte är riktigt lämplig som hel- eller halvtidspappa utan snarare i mindre dos, det är så typiskt att jag backar, kanske ska jag inte göra det längre?" Tack för att du fick mig att tänka till, jag försöker hålla kvar i den tanken.

Men, jag måste klargöra att jag har inte fått veta av socialtjänsten att en vårdnadstvist skulle falla ut till min fördel, däremot har de sagt att deras utredning av hur barnen har det, den kommer på ett eller annat sätt att falla ut till min fördel. Det handlar alltså inte om vårdnaden, utan om saker som de reagerar på som pappa säger/gör mot/inför/med barnen och det som kommer stå i utlåtandet är något som de säger att om vi väljer att gå vidare it vist så kan jag ta stöd av detta utlåtande.

Puh. Hjärnan jobbar vidare... I veckan ska jag på lönesamtal, årets skämt - jag vet ju knappt vad jag jobbar med nu för tiden, haha...!

Jag skrev ett mail dagen efter nyår och skrev ut alla mina känslor samt att han måste välja mellan oss eller alkohlen eller oss för jag pallar inte mer. Han svarade att ok det skulle han fixa och allting kändes bra. Men idag var han och smögdrack redan imorse medans mamma var och handlade för ikväll då vi skulle ha kalas för min lillebror. Hela kvällen var han vinglig, upprepade saker hela tiden och allmänt ostadig. Efter att alla gäster gått hem sa jag till honom på ett lugnt vis att jag inte förstod varför han höll på så. Han spelade såklart svår och "förstod ingenting" men jag sa att vi alla förstod och att det är honom det är pinsamt för i slutändan - men det stämmer ju inte för det är ju jag som skäms och mår dåligt. Jag är så arg på pappa och jag är så arg på alla släktingar som fattar att han inte är helt nykter och himlar med ögonen när han pratar. Nu tar jag snart studenten och jag mår redan dåligt över det. Jag vill inte ha någon studentfest för jag vill inte att allting ska bli kaos men samtidigt känner jag ett sådant tvång till studentfest för alla släktingar tjatar. Pallar verkligen inte, vet inte vad jag ska säga, vad jag ska göra eller vart jag ska ta vägen.

Ångesten är värst.....

Har åerigen (har glömt för vilken gång i ordningen..) förstört precis ALLT!

Fattar inte hur det går till/vad son händer med mig....

Men när det är som Bäst...så är det som en manisk känsla kommer som jag inte kan hantera....jag förstör allt!!

Allt som byggts upp, raseras på en kort sekund...allt jag kämpar för allt jag kämpar EMOT

Allt bara sveper över mig..kan inte hitta vägen ut....

Skulle göra precis vad som helst för att slippa detta....och Ja

Jag är rädd.....rädd för ångesten som jag vet kommer.....i natt.

Du har fått mig att kämpa vidare Berra,,,,men snart vet jag inte....

Borde skriva så mycket mer...borde göra så mycket mer..men just nu??

Orkar inte mer...

/Mic

Hur är livet nu?

Saknar dig här.....jag har oftast inte behövt skriva..för du har varit som en megafon för mig med. Känt igen mig i det mesta du skrivit här.......

/Born to run

Tack m-m och konstnären, helgen har gått fint och jag har nästan inte tänkt på vin på hela helgen. Idag var det valpkurs och då hinner man inte tänka på något annat än att försöka få pli på vovven, som nu sover sött och är trött efter dagens träning. Nu är det en hel vecka utan vin eller annan alkohol och nu tror jag nog det ska gå fint framöver. Det är tredje veckan som jag får se upp igen, det är då det kan bli svårt igen. Men om jag är förberedd och läser och skriver här på forumet, så ska jag nog klara av det också. Skönt att ni hörde av er, då känns det verkligen som att man är omgärdad av vänner som varit med om detsamma och vet hur det kan vara. Tack för det!

Tack för din söndagshälsning. Visst är det fint att vi har varandra. Det har varit
min räddning plus min älskade hund. Jag har blivit beroende av bakelser nu men jag
håller vikten får ta tag i det vid ett senare tillfälle. Firade 5 månader förra veckan.
Och vad blev det, bakelse förstås. Nu är jag så glad att leva.
Ha en skön söndag
Kram
Konstnären

Ville bara säga hej. Hoppas allt bra med dig
Konstnären

Stort grattis till dina 4 månader. Jag firade 5 månader i tisdags och vad tror du det blev,
just det en bakelse. Strongt av dig med övernattning och allt med din alldeles egna lilla väska.
Jag känner inte heller något sug längre och gud vad skönt det är, FRIHET. Ja, jag tror ju inte
självkänslan stärks av alkohol precis, behöver bara gå till mig själv. Sakta men säkert kommer den.
Jag har nog aldrig tagit någon plats i sociala sammanhang, mellanbarn som jag är. Men nu jävlar tar
jag faktiskt plats. Hjälper min lillasyster att flytta nu och jag är värkbruten hela jag, men vad
gör det jag är ju nykter.
Håller med till 100 procent att mitt liv ska levas nykter, har blivit gladare och känner mig nästan
nyfrälst på det nya.
Nu promenad med hunden och titta på havet.
Ha en skön söndag
konstären

Hur går det med livet och alkoholen? Hoppas det är någorlunda med dig och att saker och ting reder upp sig på ett eller annat sätt. Nyktert då. Tänker på dig, har inte sett dig härinne på några dagar, har iofs inte varit så aktiv jag heller, men man håller lite koll på forumvännerna :)
/m

Vill bara titta in och kolla hur det är med dig. Hoppas att helgen har gått bra för dig,
/m

Och som vanligt numera en bra sådan...
I fredags firade jag 4 nyktra månader. Jag förundras över hur mycket som hänt på 4 månader och så annorlunda det blivit mot vad jag trodde. Jag trodde lite som några skrev i en annan tråd (Teaterapan och Sofie?) att man skulle missa allt det roliga och att det skulle vara en kamp hela tiden - eller något i den stilen. Det har nu visat sig att jag i själva verket INTE missar allt det roliga, utan tvärtom kan delta och vara med i det utan att fundera över om jag dricker för mycket, för fort, om jag babblar för mycket, om jag kommer vara bakis imorgon osv. Istället är jag mycket mer närvarande i det som händer, både på kvälls- och morgontid. Förhållandet med mannen har definitivt inte tagit skada av att vi båda är nyktra tillsammans (för det mesta, han dricker något glas ibland, och i sällskap med andra). Inga missförstånd pga att vi är trötta och druckit två glas vin för mycket.
Igår kväll var vi bortbjudna, med övernattning. Jag hade med mig en liten kasse med alkoholfritt rött vin, någon öl och cider, och det är just i det ögonblicket när jag tar fram den (lite ohyfsat kanske att ha med egen dricka, men det underlättar för alla inblandade), men sedan känns det precis som det gjort innan, i den positiva bemärkelsen. Sista gångerna det varit sådana här tillfällen har jag inte känt något sug efter vin alls. Tjoho, så skönt!

Det som är jobbigt nu är jobbet med mig själv. Går kvar hos min terapeut, och reder i detta med den dåliga självkänslan, som säkerligen har mkt stor betydelse för överkonsumtionen av alkohol. Det är jobbigt och som att peta i ett öppet sår, men jag hoppas att jag ska komma ur detta med en helare känsla av mig själv. Som jag skrivit innan så handlar det inte bara om att sluta med vinet, utan lika mycket att komma vidare starkare efter detta. Och det har jag trots allt stor förhoppning om att kunna göra.
Har inte ångrat en gång att jag fattade beslut om att göra ett uppehåll/sluta med alkoholen. Känner mig lite dum för att jag inte fattat att det skulle medföra så mycket positivt i livet som det gör. Låter det nyfrälst? Ja, men då bjuder jag på det, för det känns faktiskt himla bra just nu.

Ha en bra söndag alla ni därute!
/m

jag började skriva efter uppbrottet men tiden därefter var inte lätt - jag har efteråt insett att då levde min man verkligen med det som kallas "vita knogar", dvs en "påtvingad" nykterhet. Det var tidvis känsligt och tidvis bra. Efter drygt ett halvår kände jag en stor förändring som sen fortsatt tills han själv upplever ett avgörande personligt val 1.7.2012 - alltså ett och halvt år efter uppbrottet. Jag har skrivit här sen mars 2011 (jag lämnade 6.12.2010) här är länk till min tråd https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/5025 Jag har suddat en del men inte mycket.

Det du kan jobba med är dig själv, lätt att säga men ett oerhört förändringsarbete. Jag accepterade inget drickande alls efter två försök att dricka "två sociala glas vin" - det var vi de gångerna helt överens om. Han hade några återfall av det formatet att han drack några öl eller GT under några timmar och när jag upptäckte det sa jag ifrån och han slutade genast. Valborg 2012 drack han sig berusad och det blev inledningen till den faktiska vändpunkten då han valde själv. Det är svårt att förklara processen. Dock känns det när jag läser vad du skriver att jag har varit långt tydligare än du. Jag var helt beredd att lämna och det kan vara så att den egna inre känslan är av stor betydelse för vilken hållning man har och utstrålar.

Sök dig till Alanon, läs och skriv här för din egen skull, läs Carina Bångs blogg http://medberoendeinfo.blogspot.com/ och beställ gärna hennes självhjälpsmanual. Det är sätt att hjälpa dig själv och det är det du kan göra. Skapa dig också egna aktiviteter du mår bra av och rita in dem i kalendern så att det blir gjort.

Tålamod behövs men han vänder inte väg för att du tassar runt och förminskar ditt liv för att inte störa honom. Tålamodet ska du ha när han verkligen visar att han tänsker sluta dricka alkohol. Och i min värld betyder det ordagrant exakt det, sluta dricka alkohol. Att minska tror jag för min del inte på längre. Känn efter hur det är för dig.

Jag vill ännu tillägga att det är skrämmande hur alkoholen förändra en människa. Igår när vi hade en skitdag som vi redde upp sa han: "Jag är inte densamma som jag var för tre år sen." Det är sant men jag tycker att han idag är den man jag mötte och började älska - alkoholen hade en förödande inverkan på hela honom. Jag har sagt många gånger att jag vill leva med "den sanna xx - men inte den han blir när han dricker". Det ser jag ännu tydligare nu när jag verkligen upplever att han är sitt sanna jag.

Här en bra artikel om beroendets kraft; http://www.alltomvetenskap.se/nyheter/kidnappad-hjarna

Styrkekramar / mt

Tack för ditt svar, mulletanten!
Jag förstår - teoretiskt - att man måste ha tålamod och att en förändring tar tid. Hur orkade du, finns det någon tråd från tiden innan vändpunkten då du packade ihop dina saker och gick iväg?
Din berättelse visar att det går att skapa ett nytt liv tillsammans då man har bestämt sig för att gå åt samma håll. Men det är så svårt att vänta och att vara pedagogisk på vägen.
Min man har ett fruktansvärt morgonhumör. Suckar och frustar varje morgon och ligger kvar i sängen så länge som möjligt, sen total tystnad tills tidningen är läst.
Jag trodde att det skulle bli bättre då alkoholintaget minskade, men nej. Blir så trött på att tassa runt och laga frukost så tyst som jag kan. Så våra lediga dagar tillsammans börjar sällan bra.
Han har en tid för samtal nästa vecka på en mottagning och jag hoppas så att det ska leda vidare. Risken är att det han hittar nya fel den här gången också.
Sen vill jag att vi båda ska få hjälp att tala om hur det har varit och hur vi vill ha det. Anklagelser och förebråelser funkar inte så bra men det går inte att dra ett streck över vad som har hänt och vad som har sagts under den tid alkoholen har styrt vårt liv.

Hoppas ambulansresan blev något av en ögonöppnare för honom.

En sak kommer jag att tänka på när jag läser detta. Missbrukare blir experter på att skylla ifrån sig och göra sig till offer. Vet inte om så är fallet här men låt honom inte "komma undan" med att skylla på att han kanske har adhd/add, inte har fått genomgå utredningen, skylla på psykvården etc. Oavsett han bedöms ha adhd eller inte så ligger ansvaret för att hålla sig nykter hos honom. En diagnos är inget som i sig gör någon skillnad, man vet ju med sig att man har problem oavsett man har det på papper eller inte. En utredning kan också ta väldigt lång tid, för mig tog det nästan ett år från dess jag fick remiss till jag fick diagnosen ADHD.

Vad händer då när man får diagnosen? Vissa upplever det som skönt att få en förklaringsmodell för varför man känt sig "annorlunda" och inte funkat "normalt". De allra flesta erbjuds läkemedel i form av amfetaminliknande preparat såsom Concerta eller Ritalin. Jag tycker var och en får ta ställning till om de vill ta de medicinerna eller inte men en sak är jag övertygad om och det är att det inte räcker med bara medicin! Terapi, t.ex. kbt och helst anpassad för personer med adhd är viktigt för att lära sig se hur man själv kan lägga om sin vardag, beteenden för att underlätta problemen adhd/add ger en och faktiskt kunna vända det till något bra. I rätt miljö och med rätt förutsättningar är vi med adhd supermänniskor :), kreativa, kvicktänkta och med mycket energi.

Men, en diagnos får oss inte att sluta dricka. Medicin får oss inte att sluta dricka. Det är det vi själva som gör. Har han redan blivit erbjuden hjälp från Maria så är det bara han själv som hindrar att han skulle ta den. Det behöver han inte vänta på att få en diagnos för. Både jag och min pojkvän(som är nykter alkoholist) har diagnostiserats med ADHD. Jag är ingen expert men pratar utifrån mig själv och min erfarenhet av både adhd och alkoholism. Varken Concerta, diagnosen eller kbt:n hjälpte min pojkvän att bli nykter. Det var hans egna vilja och modet att ta ansvar för sina egna handlingar och söka hjälp hos AA som gjorde.

Kram på dig!

att jag verkligen var ute på tunn is. Tänk vad innästlad och fast man är i sitt mönster och så lätt det är att missa små tankefel som kan få stora och svåra konsekvenser! Jag ska därför inte ge dig dessa råd som var otroligt naiva men till synes helt oskyldiga. Du är inte hjälpt av dem.

Ja, visst är det sorgligt att det är såhär. Skulden du känner tänker jag att du kan vända litegrann på, jag tänker att själva SKULDEN för att det nu är såhär fortfarande är hans, medan du numera har ett ANSVAR för ditt val att låta barnen slippa växa upp i en destruktiv miljö. Du erbjuder dem en helt annan uppväxt än de skulle ha fått annars. Det är klart att de älskar sin pappa och önskar säkert att mamma och pappa ska kunna leva ihop. Men du vet ur en vuxens perspektiv hur det var, och det är säkert inte det som barnen önskar sig. Du hade också önskat det, men du vet att det inte är möjligt.
Du önskar en familj med dessa möjligheter som familjeutflykter, myskvällar osv. Minns du många sådana tillfällen då ni levde som en familj? Sådana tillfällen med avslappnad stämning, ingen som försöker balansera allas humör och stämningsläge, utan alkohol? Hur var det för er? Vad tyckte er familj om att göra tillsammans? Vad av detta skulle du kunna göra tillsammans med en väninna och hennes barn? En annan familj som ni umgås med? Vad skulle du själv kunna skapa som ny tradition att göra tillsammans med dina barn? Som dina barn kommer minnas när de blir stora; "mamma och vi brukade...", "vi gjorde alltid..."

Jag märker också att i det du skriver så framgår det så tydligt att dina känslor och önskningar, sorg och skuldkänslor är så fokuserade på barnen och så lite på dig själv. Det är naturligt, du är mamma, men det får mig att undra: älskar du den här mannen längre? Inte som pappa, vän, människa, utan som en man att älska och åtrå för din egen skull? Som du ärligt och uppriktigt vill växa tillsammans med, åldras med... För du kan ju självklart älska honom på ett sätt, som vän och pappa till dina barn. Ni kan vara bra föräldrar för era barn och sträva efter att samarbeta så gott ni kan för att det ska bli så bra som möjligt för dem.

Jag håller med Mt i det hon skriver, försök verkligen att ta en dag eller ännu mindre i taget. Tillåt dig att vara ledsen, att sörja. Om du orkar så tänker jag att du också kan ha nytta av att läsa igenom din egen tråd. För att få perspektiv och reflektera över varje steg i den resa du har gjort! Du är så stark och du har gått igenom så mycket och gjort det du varit tvungen att göra. Minnena sviker ibland, tvivlen över ens beslut kommer smygande. Genom att läsa flyttar du dig tillbaka, kan se hur situationen var, klappa dig själv på axeln och säg "ja, jag fattade rätt beslut utifrån situationen som var då".

Det är inte omöjligt för en människa att förändras. Det är svårt och kräver ett hårt arbete, men det är inte omöjligt. Du fattade nödvändiga beslut då. Situationen och förhållandena kan självklart ändras, man kan omvärdera och fatta nya beslut. Det jag menar är att du ska ställa dig frågan vad allt som hänt har gjort med dina känslor för honom. För din egen skull. Om du skulle välja honom som livskamrat.

Kramar och all omtanke
Yogi

var en skitdag som slutade i närhet och fördjupade insikter. Igår steg jag, helt avsiktligt utanför medberoendets bekvämlighetszon och gjorde mig (lätt) obekväm. Mannen gjorde detsamma (min tolkning och mina ord) och sa vad han tyckte. Obekvämt blev det. Jag blev ledsen, han fick skuldkänslor över att ha gjort mig ledsen och blev säkert något-mer-kanske-irriterad? över att jag fortsatte vara ledsen. Det var jag, "Stött" skulle min mamma ha sagt. Och så kände jag mig, sårad och stött. I kanten.

Detta som jag gjorde var för de flesta en alldeles vanlig, vardaglig sak men en sak som i vårt liv varit ett känsligt tema - jag inser nu när jag skriver att det förstås har att göra med med djupt liggande värderingar där vi tycker delvis (dock bara delvis) olika.
Han klargjorde att han ju vill att jag gör det jag vill... men... att han ändå inte kan förstå... (att jag gör det??? - jag kan le idag:)
Han sade att han denna dag tänkt på spriten, inte så att han varit nära att dricka men att detta var en situation där han druckit förr
Jag tänkte att dagar som denna har jag tittat extra nog efter en egen bostad där jag gör som jag vill och ingen har synpunkter på det...

Jag insåg väldigt starkt hur medberoendemönstren växt fram... hur jag (enkelt) valt bort "små" saker för att inte orsaka misshumör som ger orsak att dricka... hur en underliggande irritation växer till.... hur behändigt det är att krypa in i offerkoftan och tycka synd om sig själv. Jag kände igår också kontakt med en djupt liggande ilska som jag är nästan obekant med, som jag sällan tillåtit mig att släppa fram... gäller inte bara i denna relation.

Hjälpen, sa Mullegubben, kom från den högre makten som gav honom idén och kraften att med sin goaste röst fråga om vi kunde ta bilen och åka ut och äta middag för att vara bara vi två... "vi brukar ha det bra då och sånt ska vi göra inte bara när vi ska fira", sa han. Jag svarade knapphändigt först men tog upp tråden senare och vi åkte iväg. Vi köpte gott färdiglagat och åt i soffan medan vi tittade på TV. Mysigt var det, åh så mysigt och gott. Och vi kunde prata om allt som utspelats under dagen.

Det är möjligt att förändra sitt liv! Det krävs insikt, ödmjukhet och god vilja för att övervinna sig själv. Öppenhet och mottaglighet för de goda impulserna - oberoende varifrån man tänker att de kommer. Kärlek... vad det nu är. Det kostar inte...men det kostar på... emellanåt kostar det verkligen på. Det tar tid, måste få ta tid. Idag är tiden vår vän... vi sniglar oss fram. Var och en för sig och tillsammans. / mt

i min tråd! Önskar dig en ljus och fin söndag!

Det är fint att vi har varandra och delar våra erfarenheter, vår styrka och vårt hopp. Kramar / mt