Senaste kommentarerna i forumet

...och att se sig själv från andra vinklar är ett stort steg i rätt riktning.
Att orka börja ta distans, känna, värdera är nödvändigt för bryta det destruktiva.
Att inte skynda är klokt.
Ta dig den tid du behöver för hitta din väg ur helvetet.

...känner igen och förstår.

Det som kommer först till mig när jag läst igenom allt utan läsa upprepade gånger (vilket jag oftast gör innan jag skriver) är "tid, ge allt tid".
Ibland känns det som att du vid inandningen har en tanke och vid utandningen en annan.
Allt hör samman och blir en ohanterlig massa.
Jag har sagt det förut, du har gjort det du har för du varit tvungen. Annars hade du ju varit kvar i huset tillsammans med sambon och det liv som formades utifrån de förutsättningar som härskade.
Jag har inte varit där, varit med, sett eller hört mer än det du beskriver. Därför kan jag bara genom egen erfarenhet bedöma. Den säger att på några månader är det omöjligt förändra ett djupt förankrat beteende. Den ordningen ni levde med är rotad och kan inte ändras om ni väljer leva tillsammans igen redan nu. Det tar en vecka sen är allt tillbaka i samma gamla invanda mönster. De mönstren som orsakade ditt beslut att lämna. Rädda dig själv nu, dina barn räddas genom dig och i nästa förlängning kanske även ert förhållande.

Att han vill förändra är ju tydligt. Att han gör det för sin egen skull skulle jag tro när du beskriver tidslängden av regelbundna möten. Hans förmåga/vilja förändra vet bara han. Om han verkligen vill ni ska hitta tillbaka till varandra så kommer det visa sig men jag menar att ni måste gå hela vägen i uppbrottet som prioritet nr1.

Att du blir påverkad av honom, gott som ont, är naturligt. Ta emot det goda och se det som en tillgång i er kommande relation. En relation kommer ni alltid ha.
Håll fast vid din ursprungsplan, den kom till av en anledning.

Varm kram

att jämföra olika relationer...

Den viktigaste frågan, tänker jag, är ju om du verkligen vill leva med den mannen igen? Han har gjort dig mycket ont, det framgår i ditt första inlägg. Om du vill leva med honom för din skull - ge dig då tid att träffa honom och ha kvar ditt eget boende... hans mående verka minst av allt stabilt. Men - jag undrar om du verkligen vill det - av vilket skäl funderar du?

Det tog nästan 17 månader av så gott som total nykterhet tills min man insåg (fick hjälp att inse) att han verkligen måste sluta och att han behövde hjälp - inom 2 veckor gick han till AA. Sen tog det ytterligare 2 månader innan han hittade sin egen motivation - och sen dess är allt annorlunda.

Ge dig tid flygcert! Ge dig tid att landa och läka i din nya verklighet!
Det är bara du som kan veta och välja hur du vill leva ditt liv.
Kramar, kramar! / mt

Hej igen! :)

Ja, vad är skillnaden... Det är jättesvårt att beskriva det, tycker jag.

Det är naturligtvis jättebra att din exsambo har sökt hjälp och går på AA-möten och allt det där. Men når det in i honom? Fattar han allvaret och att han måste ändra på sig och sitt beteende för att mönstret skall brytas? Vill han bli nykter (på ett sätt som innebär att han ÄR nykter, inte bara att han LÅTER BLI att dricka)?

Jag har svårt att sätta ord på det, men jag kände verkligen en stor skillnad på min man när han kom till sin vändpunkt. Det krävdes ett återfall, men det var det värt.

När det gäller stortjejen så tror jag helt enkelt att du måste vara den vuxne. Du måste sätta dig över hennes önskan om att ni skall flytta tillbaka, för hon kan inte se det du ser. Hon är också medberoende och försöker återskapa en situation som hon känner till, även om den inte var bra för henne eller någon annan.

Var rädd om dig, vi hörs snart igen!
/H.

Är det skillnaden? Att han bryter ihop? Hur ska jag vet om han gör det då? Han är ju så ledsen emellanåt och bönar och ber att jag ska komma tillbaka, att han söker ju hjälp och säger att han ska gå på anger management-kurs och ändå verkar det liksom inte hända något?

Borde inte tänka... Ibland känner jag lite av kärleken till honom, men så finns det där stora, grå, regntunga molnet med all porr, sex, lögner, hot, fula ord, förstörda saker, ilska, min rädsla, barnens oro & sorg och bara väntar på att få öppna sig och kasta ner allt på mig igen och då går jag ju nästan sönder... Jag kan liksom inte älska någon som behandlat mig så, hur ska jag kunna bara glömma det och tro att allt ska bli bra? Eller kan man det - är det jag som fokuserar på fel saker?

Stortjejen ber ju ibland om att jag ska flytta tillbaka till pappa... jag försöker förklara att vi tycker så olika om saker, att vi ibland bråkar så mycket och blir sådana ovänner att vi inte klarar att bo ihop - ibland säger hon då att "men om pappa är snäll" eller "men om ni talar sanning" och jag tänker att hon förlåtit pappa, att hon hellre vill att vi bor ihop än inte... Åh...

Tack, tack och tack!
Ja, just nu får jag inte tänka utan jag försöker bara komma ihåg att jag har bestämt mig för att inte leva med honom för det fungerade inte. Om jag tänker nu så har jag svårt att komma ihåg varför, nu tänker jag bara att han är snällare igen och att jag kanske gjort fel...

Men du har ju rätt Lelas: det är inte värt att jämföra, men samtidigt så är det så viktigt för mig att få höra att ni har lyckats tillsammans för att din man inte varit hotfull, aggressiv eller våldsam och att du inte varit rädd för honom... För jag vet ju - Gud, vad rädd jag varit... och vad han gapat, skrikit, kallat mig saker, hotat mig, förstört saker... Men varje gång vi pratat om det så säger han att han inte skrikit så mycket, att han aldrig hotat mig, att han inte velat mig illa osv, så ibland vet jag ju knappt om jag bara överdrivit...

Jag har läst lillablås tråd, men jag tänker att hon hade det värre än vad jag haft det... Sambon har ju inte ens varit full när han varit som argast, full har han ju främst varit på nätter - men då är ju inte jag med...

Tack Stjärnstoff! Du är bra!!

Tack Mt! Jag har läst Lelas text så många gånger nu att jag snart kan den utantill...
Ja, sambon svänger som en jag vet inte vad - så oregelbundet...

MEN- det är så svårt... Sambon har ju sökt hjälp. Han går på AA sedan flera månader, han har gått på samtal i 18 månader... Fast det är bara de sista månaderna som han tagit upp att han är alkoholist... Men det verkar liksom inte som de kommer fram till något i samtalen - han tycker ju fortfarande att allt är mitt fel, han tycker att det är jag som är arg, jag som bara lämnar osv osv, han skäller ju för det mesta, men han framhåller ju alltid att han minsann har sökt hjälp, och det har han ju... men vad ger det? Mt och Lelas, hjälp mig att förstå - han har ju sökt hjälp och ändå kvarstår missbruksproblematik i form av shopping och sex (dock ingen alkohol) och hans ilska poppar ju upp fortfarande, men eftersom jag försöker undvika att träffa honom och prata med honom så mycket som jag bara kan så får jag ju ändå inte lika stor del av den nu som förut... Varför händer det inget, han tar ju hjälp?

Tack för härliga vårkramar Mt! Nu ska jag snart gå ut i solen!
Kramkram

Ja, där har du en poäng till, mt - min man (och mg) sökte hjälp och ändrade sitt beteende. Och då menar jag inte att han sa att han skulle sluta, att han plötsligt lät snäll på rösten och försökte övertala mig att komma tillbaka. Utan jag menar att han bröt ihop fullständigt och valde att ta tag i sitt liv för att överleva.

Hade han inte tagit det steget, så hade det inte funnits någon väg tillbaka.

Flygcert - din exsambo har inte tagit det steget. Han är kvar i sitt missbruk och han tycker att det har blivit lite svårare att fortsätta sitt missbruk sedan du lämnade honom. Så nu försöker han få dig att komma tillbaka för att ordningen skall återskapas och allt bli som vanligt. Och, i den vanliga ordningen så mådde du och barnen allt annat än bra, eller hur?

Kram, ha en fin dag i solen!
/H.

Du är en rolig kille Fenix! Jag ska härma dig och dumpa mitt favorit vinglas idag. Känns lite sorgligt då det är ett gammalt glas som jag kommer från min mamma. Det sista i en hel samling. Men jag ska inte använda det mer. Att dricka vatten ur det går inte. Känns som att vanhelga. Men att slänga det känns rätt. Höra klirret när det krossas. En värdig död för en gammal trotjänare.

Min hjärna vill också två saker. Igår var jag så nära, så nära att falla dit. Insåg att det var helg idag och att jag slarvat (undermedvetet?) med antabusen. Lång promenad hem från jobbet och hela tiden dessa tokiga tankar på vin. Men jag lyckades bita ihop. Passera systembolaget. Fort, fort upp i lägenheten och ta en tablett. Som jag genast ville kräkas upp. Som tur är så kan jag inte stoppa fingrar i halsen och spy så där stod jag. Antabus i magen och ett riktigt vinsug. Blev inte lugn förrän bolaget hade stängt. Idag känns det bättre. Vad konstig jag är.

Kram Fia

Skickar dig en varm och stor kram tillbaka ❤️.

Första maj än förra året... en helt annorlunda Valborgsmässoafton... alla människor + några nya, alla tillbehör, alla de vanliga ritualerna... ändå helt annorlunda. Så helt annorlunda.

En helt annorlunda Första-maj-morgon än nånsin...

Ett andra av (lite mer än) två avgörande år har gått...

och lite till...
Jag börjar med att bekräfta flygcerts tankar. Professionella ger inte gärna råd - särskilt i stora beslut är det viktigt att människor gör sina egna val - annars är det direkt någon annans "fel" - ansvar, skuld när det blir jobbigt. Och det blir det ju - det vet inte minst flygcert... Jag tror också flygcert har rätt i att ibland kan professionella inte låta bli att vara tydliga - de har erfarenhet och kan "se" när det är nödvändigt... Jag talar om kloka och kunniga professionella - de finns och kan hjälpa.

Jag för min del har haft väldigt stor hjälp av att förstå det biologiska i missbruket. Jag fattar hur svårt det är - men det har inte påverkat mitt krav på förändring, dvs nykterhet - som nu är mannens egen önskan.

Jag återger Lelas berättelse om helikoptern, googlade fram den i en blogg. Den är så bra. Här kallas "huvudpersonen" Jonathan:

Jonathan bodde i en liten stad nedanför en stor kraftverksdamm, han hade nyss gått med i församlingen och hade hittat sin Gud. En morgon brast dammen och väldiga vattenmassor forsade ner över staden. Jonathan satte sig på verandaräcket och tittade på hur vattnet steg, en man i en liten båt kom förbi och sa: hoppa i båten så räddar jag dig. Johnatan svarade lungt: Gud kommer att rädda mig så sök efter andra.

Vattnet steg och Johnatan satte sig på taket och en man i en flotte kom och sa: hoppa i här så räddar jag dig men Johnatan sa: Gud kommer att rädda mig, sök efter andra. Vattnet steg och Johnatan klättrarde upp på skorstenen , då kom en helikopter och livräddaren sa till honom att koppla fast sig i selen men Johnatan sa återigen Gud kommer att rädda mig, sök efter andra.

Johnatan druknade eftersom hela staden dränktes av vattenmassorna och när han träffade sin Gud sa han förtvivlat: Gud, varför räddade du mig inte, jag litade ju på Dig. Johanatan, sa Gud vänligt jag sände dig en båt, en flotte och en helikopter men du vägrade att ta emot min hjälp, därför drunknade du!"

Till sist: så bra att du ser att du skjuter upp saker... och så bra då att kuratorn satte press på dig. Du behöver antagligen det... Idag ÄR det första dagen på resten av DITT liv!

Många kramar och glad Första maj! / mt

redan formulerat det jag vill skriva... läs det en gång till. Där stämmer även det att min man aldrig hotat eller på något sätt varit våldsam mot mig men haft tankar om att göra slut på sitt eget lidande.

Du ser själv hur din man svänger i humöret och vilka sidor som då kommer fram - det är så bra att du skriver ner det!

Om han ändrar sig, dvs om han söker hjälp och gör sitt stora inre arbete, så blir läget ett annat. Det verkar inte vara aktuellt i nuläget att han "ser" sig och vad han behöver jobba med... Och - om han verkligen gör det blir läget också ett annat - för då blir han en man som känner sig själv på ett annat sätt.

Just nu tänker jag starkt och intensivt på dig flygcert och skickar ett helt gäng kramar genom vårluften till dig! De finns där när du vaknar! Hoppas solen lyser och värmer dig idag, fina du! / mt

- det är fint att du skriver och att du håller fast vid dina kontakter.

Tyvärr tror jag inte att det funkar att "dra ner på drickat" men ge honom chansen och fortsätt vara tydlig med hur du har det. Frågorna som flygcert fått är bra att fundera över!

Jag har exakt samma erfarenhet som flygcert vad gäller punkterna 1 och 2. Också min man tyckte att jag plötsligt bara gick - trots att jag massor av gånger hade sagt "fatta att jag står på tröskeln". Det går inte in så länge missbruket blockerar hjärnan.

Kram och håll taget! / mt

det finns ett ord för det du är gentemot mannen, det är "möjlig-görare" - en person som gör det möjligt för en missbrukare att fortsätta missbruka. Att möjliggöra fortsatt missbruk är, som du själv förstår, ingen hjälp.

Du har betalt ett högt pris känslomässigt för dina år med den mannen. Det är bra att du tagit dig ur samboskapet så att du har det lugnt omkring dig... men han kostar dig fortfarande en massa pengar. Det behöver du få hjälp att reda upp så bra det bara är möjligt. Du kan knappast bli helt fri från det ekonomiska som du skrivit på... men du behöver få kontroll över hur det ser ut och att det inte rinner ut mer än nödvändigt ur din kassa.

Jag kan inte ge dig råd om hur du ska gå tillväga men jag råder dig verkligen att söka hjälp för att bli fri från ditt medberoende, att helt ta dig bort ur den relationen (och inte gå in en en ny liknande - det händer alltför ofta) och då ska du också fråga var du kan få hjälp med att ta upp den ekonomiska biten.

Lycka till! / mt

Jag har alltid behövd en press pågick för att genomföra saker-tex plugga till tentor. Alltid i sista minuten... Jag hoppas att det även är så i detta fall.
Kan jag inte få höra om helikoptern igen, berätta den för mig någon.
Tack Mulletant, jag ska läsa länkarna. På nåt konstigt sätt så "intresserar" jag mig för sjukdomen- försöker förstå hur allt hänger ihop. Kanske har det med min profession att göra, att jag arbetar inom vården.
Ikväll har vi varit på majbrasa. Det går skapligt att föra en diskussion bland massa människor men när vi kommer hem är det tyst... Konstigt det där.
Han är iaf nykter och det är skönt denna kväll så att jag kan sova så bra som jag kan med min onda axel.
Godnatt alla ni där ute!

Fina du! Du har inte gjort fel- du har gjort det du var tvungen till. Du är så modig och stark! Dina barn har en mamma som har gjort allt hon kan! Och du kämpar, kämpar.
Kanske tiden ( och hans insikt) gör att ni hittar tillbaka till varandra men ibland går det bara inte. Hur det än blir så har du ju gjort det du kunnat och det du tror på. Du är modig som tog det här steget för din skull och för barnens. Många många kramar i natten, jag tänker på dig...

Bra, Stjärnstoff! Du är på rätt väg. Det är precis som du skriver: du håller på att vakna.

Godmorgon. ;-)
/H.

Hej gumman!

Nej, du har inte gjort fel. Du vet själv att du har gjort rätt - kontrollera med lappen i plånboken om du tvekar. ;-)

Jag brukar inte tycka att det är någon idé att jämföra mellan olika personers situationer. Allt vi upplever är så individuellt och det som funkar för någon kanske inte alls funkar för någon annan. Och upplevelsen av svek och lögner kan se helt olika ut, oavsett om man varit med om samma sak...

Men, jag vill ändå göra en jämförelse nu. Flygcert - du har haft det oerhört mycket värre än jag. Om min man hade utsatt mig för det som din exsambo har gjort mot dig, då hade min situation varit helt annorlunda. Jag menar inte att jag hade lämnat tidigare än du gjorde, för jag har all respekt för att man hamnar i den situationen trots att man aldrig trodde att man skulle det. Men, din resa är en annan än min.

Min man har aldrig varit hotfull, aggressiv eller våldsam mot mig. Jag har aldrig någonsin varit rätt för honom. Däremot har jag varit livrädd för vad han har gjort mot sig själv och mot vår relation. Men inte rädd för honom.

Din exsambo har betett sig långt mycket värre mot dig.

Därför skulle jag vilja råda dig att inte jämföra med mig och min man. Det är naturligtvis stort att jag (och han) får vara en förebild och att vår historia kan ge dig och andra hopp. Men, att vi har klarat av det här handlar om att vi fick stopp på det i tid, innan det blev hotfullt, våldsamt och skräckfyllt. Annars hade berättelsen blivit en helt annan.

Det som är ett lyckligt slut för mig kanske inte alls är ett lyckligt slut för dig. För mig innebär det lyckliga slutet att jag fortfarande lever med min man, men för dig kommer det lyckliga slutet innebära att du INTE lever med din.

Har du läst igenom lillablås tråd (den heter "Hur mycket är för mycket?")? Där tror jag att du hittar en bättre jämförelse. Hennes lyckliga slut innebar att hon till slut lämnade.

Godnatt, vännen min. Och en gång till: nej, du har inte gjort fel. Du har gjort rätt.
/H.

En dag i taget - för allt löser sig! På något sätt!

Jag tror att du har rätt:
1. han lovar dig att "dra ner" för att tysta dig, han vet kanske att det brukar lugna dig
2. han har hört hur du känner, men har nog inte tagit in det

1. Min sambo lovade mig många, många gånger att dra ner på drickandet, och ibland gick det, ibland drack han inte alls under en period, ibland drack han mindre - men det slutade ändå alltid på samma sätt: förr eller senare blev det helt katastrof-fel, igen.

2. Jag hotade många gånger med orden: jag orkar inte ha det så här, jag orkar inte leva så här, det här fungerar ju inte, så här kan vi ju inte ha det osv, men det var tomma ord för jag hade ingen kraft bakom dem. När jag hade kraft bakom dem så förstod inte han att det var sanning i orden = han "hörde" inte. Sedan jag lämnade honom så har han sagt så väldigt många gånger till mig att jag var så orättvis som helt plötsligt bara lämnade "för jag hade ju inte gett honom någon förvarning, jag hade ju inte visat att jag hade fått nog" - han hade nog varken hört eller lyssnat, orden hade ju kommit så många gånger...

Det viktigaste är inte att du ska bestämma dig för att lämna honom, eller för att du ska göra det idag eller imorgon eller på fredag eller den 13 juni, det viktigaste är att du känner vad som är viktigt för dig. Det kanske du inte vet idag, eller de närmaste dagarna, men fundera!

Min kontakt frågade mig en gång "Vad skulle få dig att lämna?" och jag svarade "jag vet inte, kanske ingenting för han har redan gjort alla saker som jag innan skulle ha sagt hade varit tillräckligt var och en för sig för att jag skulle ha lämnat honom, men jag är ju kvar". Då frågade hon "Vad skulle få dig att stanna?" och då kändes det som tusen saker om att han skulle sluta skälla, sluta hota mig, sluta behandla barnen på det sättet han gjorde, sluta med all sex & shopping, osv osv - det blev så många saker att jag själv hörde att det inte var möjligt...
Sedan frågade hon "Hur känner du om du tänker att du lever med honom om två månader?" och det kändes som två månader i helvetet, för jag mådde ju så dåligt redan.
Med detta menar jag inte att du ska lämna, bara att du kan tänka på
Vad skulle få dig att lämna, vad skulle få dig att stanna, hur tänker du om du tänker på att n iska ha sommaren tillsammans?
Säg till om jag är för på!!! Jag vill dig inte illa!

Som du ser om du läser min tråd idag så är jag i osäkerhetsfas idag igen, så jag förstår och vet att man inte är säker, inte på något sätt...

Stor kram (och lite med tiggande om en tillbaka!)

Idag ringde sambon. Vi pratade om ett lån och hur vi ska lösa det. Han var så lugn, så tillmötesgående och så där som han var i alla fina stunder...
Och så var jag tillbaka i "tänk om det kunde vara så här hela tiden, tänk om han ändrat sig...?" och jag blev så ledsen att jag fick avsluta samtalet hastigt. Han förstod att jag blev ledsen (i hans ögon = att jag är mig själv...). Han ringde upp igen och var sådär mjuk och len i rösten och frågade om jag verkligen är säker på att jag inte vill leva med honom...

Jag kunde inte ens svara... för om han hade varit så mjuk, snäll, omtänksam hela tiden så hade jag ju inte velat något hellre än att leva hela livet med honom... Så där satt jag, mitt i byn, och storgrät.

Och sedan hände något i hans begränsade värld som gjorde honom upprörd och så fick jag se lite av hans ilska igen, fick se hans sätt att förminska en annan människa som gjort honom upprörd, fick se hur han använde hela sin uppenbarelse till att visa denna människa att han minsann inte låter sig utsättas för sådana påhopp och att den personen minsann inte var vatten värld och att personen ifråga minsann får anpassa sig, för det tänker sannerligen inte sambon göra... och å ena sidan vet jag att jag inte vill leva med honom, och samtidigt vill jag ju det: om han vore snäll och för att jag skulle vara lite mindre ensam...
Men jag kan inte leva med honom:
jag kan inte förlåta hans alla utbrott på mig
det han gjort, och gör, mot barnen
hans otrohet
hans fysiska och psykiska misshandel av mig
allt han kallat mig, hotat mig med osv
jag orkar inte med hans missbruk (fd alkoholist, nu spel och porr)

Men jag kanske har varit för hård? Han kanske ändrar sig? Om jag ger det tid, som Mt och Lelas.... Ni har ju kämpat och det verkar ju bära frukt, oerhört fin frukt. Jag kämpade länge innan, men inte sedan allt uppdagades, för då fanns ingen ork längre. Jag kanske inte skulle ha gett upp?

Faaaaaan, vad ont det gör...
När vi pratade först och jag inser att allt det där som vi hade, allt det fina/go'a/mysiga - allt är borta, det finns inte nu, så blir jag ju såå ledsen... Jag ville ju så gärna - det var ju drömmen: familj, kärnfamilj, barn, fint boende, bla bla...
Tänk om jag gjort fel?
När barnen var hos honom i helgen så frågade stortösen när jag lämnade dem "Kommer du och hämtar mig snart?" - tänk om jag inte hade behövt lämna henne... Har jag gjort fel?

Så känner jag för er alla.. Min livlina, mitt andhål- detta forum. Min värld som bara är min.
Det har varit långa dagar och nätter sedan i söndags och jag är så trött. Han har lovat mig att " dra ner på drickat" och jag vet såklart att det är ett sätt att få tyst på mig. Samtidigt så sa han att han vill ha en chans att visa att han klarar detta. Jag vet inte- det låter inte rimligt. Jag kommer fortsätta prata med min fina diakon, försöka hålla min linje. Han vet hur jag känner men förstår antagligen inte hela vägen..
Jag lämnar inte familjen idag och antagligen inte imorgon. Men jag har vaknat, jag har sagt allt jag ville säga till honom och jag vacklar inte i det.En dag i taget. Kanske kommer jag fram till att vi ska gå skilda vägar. Men jag är inte beredd än.
Tack igen för att ni finns, känns inte som att jag skulle fixat detta utan ert stöd❤
Idag är en ok dag.

Hej Fenix, det du beskriver upplever alla tror jag med missbrukarhjärna. Jag känner av mina två personligheter väldigt starkt.

När missbrukarJörgen börjar ta plats gäller det att ta sig till ett AA möte omgående, han tystnar då ganska snart och det nyktra välmående jaget tar över.

Detta fenomén finns beskrivet på ett mycket bra sätt i boken Jaget&missbrukaren av Craig Necken, mycket lättläst och fruktansvärt intressant bok för oss med missbruksproblematik.

Där beskrivs vår hjärna som kidnappad vilket jag tror vi alla skriver under på att så är fallet när vi sätter igång att kröka,(droga) snacka om Dr.Jekyll& Mr. Hyde.

Köp den och läs den, när dom innre förhandlingarna drar igång brukar jag läsa den igen så att den riktige Jörgen segrar och förblir nykter.

Ha en bra Afton alla ni likasinnade vänner

Hälsningar Jörgen Nykter Alkoholist :-)

... har lite bråttom, men när jag läser vad kuratorn sa så tänker jag på vad min kontakt på kvinnomottagningen sa: när jag kom dit först så ville jag ju nästan desperat att hon skulle säga till mig om jag skulle stanna eller lämna, och hur jag i så fall skulle genomföra lämnandet... Hon var mycket tydlig med att de ger inte den typen av råd utan de arbetar på så sätt att hon hjälper mig att hitta styrka att själv fatta beslut. Det kändes hårt då, men jag accepterade ändå.
Efter ungefär två månader så hände det ett par saker och då upprepade hon vid ett tillfälle att de inte ger råd av typen "stanna eller lämna", men då sa hon rakt ut att "när du berättar det här så måste jag säga till dig att jag ser ingen framtid för er, du kommer att gå under om du stannar"... och några veckor senare tog jag helikoptern.

Jag kan ha fel, men jag tror att de som arbetar professionellt med detta, de säger inte åt en människa att lämna sin partner om det inte verkligen är illa, för jag tror att det ligger en styrka i det som min kontakt sa: att vara stark nog att fatta ett eget beslut. Däremot tror jag att det ibland blir så illa att man mår så dåligt och är så skadad att man behöver påtryckning. Mulletant har gett mig länkar till tuvaforum.se - bland annat om normaliseringsprocessen och där det skrivs tydligt om att man i vissa situationer inte klarar att ta beslut, man är så nedtryckt att man måste få hjälp utifrån.

Nu blev det kanske för långt - och svamligt... Jag menar helt enkelt att om din kontakt säger att du behöver göra något åt din situation så hör han att du har det svårt och han förstår att du behöver lite press/hjälp/stöd för att göra det! Du kommer fixa det!
KRAM

Klistrar in några länkar - för mig har det varit till stor hjälp att förstå det rent fysiologiska... t ex hur hjärnan fungerar.

Alkoholabstinens, Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Alkoholabstinens

Viktigt också att inse den PostAkuta Abstinensen

http://www.alkodrog.com/post-akut-abstinens-paa/

Gammal artikel - men bra: http://www.alltomvetenskap.se/nyheter/kidnappad-hjarna

Bra föreläsning, dåligt ljud på ett ställe men det blir bättre igen http://www.youtube.com/watch?v=D5Uzj-7LuGw

Jag är övertygad om att kuratorn har rätt: din sambo är inte mottaglig för någon hjälp-du kommer att gå under i detta om du stannar.

Kram, kram / mt

...jag hade så gärna kommit.
Jag tog även en mailkontakt med terapeuten, det sändes vidare till deras chef. Jag fick ingen respons och jag ställde bara en vänlig fråga.
Men, jag klarar mig, maken har klarat hålla sig från spriten 3 månader så deras uppdrag fungerar hittills.

MissK,
Om han vill sluta?

Den frågan ger mig enbart följdfrågor!
Ville han börja?
Vilken alkoholist kommer sund till en behandling?
Vem är stark nog att ifrågasätta?
Om det skulle ske, skulle ett ifrågasättande få annan konsekvens än att missbrukaren inte förstår sitt eget bästa?
Självklart följde han deras vilja!

Självklart är det inte heller jag som ska ställa honom frågan om pillernas nödvändighet. Det är väl utskrivande läkares uppgift???

Det enda jag hört honom säga är att han är vansinnigt trött av tabletterna, de har insomningspreparat blandat. Det håller i sig hela förmiddagen efter.
Båda av mina tidigare närstående blev också trötta. Maken nämnde detta under behandlingen och fick svaret att det tar många månader innan kroppen reglerat in sig med tabletterna och att hans trötthet inte kunde bedömas där och då. Läkaren sa att han fick pillret som ett allt-i-ett istället för behöva stoppa i sig något för blodtrycket, något mot sömnproblemen och något mot depressionen.
Hur en läkare kan bedöma depression hos en aktiv alkoholist under första behandlingsveckan är för mig en gåta.
Men inte är det jag som ska ifrågasätta!
Däremot har läkaren gett mig det indirekta uppdraget att se hur han mår. Ingen annan ser eller frågar och jag kan bara titta på och tiga. Precis som när alkoholen for ner i strupen!

Två meningar har jag hört, oberoende av varandra.
1. Att om han får arbete vågar han inte fortsätta äta dem eftersom han är konstant trött.
2. Att han inte vågar sluta med dem just nu. Underförstått, att han är rädd för vad som händer om han slutar, rädd för inte orka stå emot suget.

Livs"procenten"
Jag vill inte alls detta ska låta som något försvar men de 10% är den tid vi är fysiskt tillsammans.
Mina nära finns med mig dagligen och hela tiden. Till de nära hör maken såklart.
Min pappa som gick bort för snart 20 år sen finns också med mig dagligen, han påverkar mina beslut, mina tankar, min person. Allt som är jag trots att jag inte kan påverka att han är död. Kanske en osmaklig jämförelse, men så är det ju med maken också, han påverkar mig varje dag i allt jag gör, men han avgör inte om jag vill leva vidare eller deppa i ett hörn. Det väljer jag ju helt själv.

Som nu, jag kunde valt hänga i det där snöret som binder mig och maken samman. Vägra släppa de resterande få dagarna vi skulle kunna tillbringa tillsammans innan min förestående resa. Det önskar jag ju av hela mitt hjärta vi skulle. Vara nära, prata, älska, bara vara. Det hade funnits både tid och utrymme. Nu valde han något helt annat och jag biter ihop och gör mitt, inte med jubel men jag sitter inte och väntar på att han ska dra min nummerlapp när det passar honom. Jag har betsämt fira valborg med ett av barnen och min syster med familj. Utan honom och han får del av min dag, i liten skala i min värld, berättar bara lite eftersom den skalan blir ju enormt stor i hans värld eftersom han träffar så få människor när han inte är med mig.
Förklarar detta lite tydligare min uppdelning av mina 90/10 som känns som hans 10/90?

Djupa andetag på landet, oasen är min guldgruva oavsett hur här ser ut och vad jag måste ta tag i. Härligt!