Senaste kommentarerna i forumet

fortsätter jag reflektionen från igår. Lite brutal kanske... Jag funderar över kraften i medberoendet - varifrån kommer energin som håller processen vid liv?

Så enkelt att utifrån säga "Det är nog nu - du måste gå nu... annars går du under" ... Så ofattbart svårt att genomföra.
Och - det ska inte vara lätt, skrev jag, att lämna en människa man lovat älska; en sjuk människa; en människa till synes på väg mot undergången. Det ska inte vara lätt att lämna för att rädda sig själv.

Lelas skrev om apan som sitter fast i en fälla för att den håller fast i en kokosnöt. I den stund den släpper taget om kokosnöten är den fri. Så länge apan håller taget är båda fångade i samma grepp.

Den medberoende, som inte ens är säker på att hen vill ha kokosnöten (längre) - den sticks och luktar illa... men jag "vet" att den egentligen (kanske) är bra där innerst inne... Om jag bara klarar av att ... sitta alldeles stilla... hålla rätt... så blir kokosnöten som den var en gång.

Blicken - fast fokuserad på kokosnöten för att förstå vad den fått för fel och vad jag kan göra / hur jag ska vara för att den ska bli bra igen. Jag är stel i kroppen, ögonen värker, huvudet spränger... Men jag måste vara klar över kokosnöten innan jag kan / har rätt att / förmår mig att släppa taget.

Att släppa taget som (många gånger) verkar vara den enda räddningen.

Att ta ansvar för mitt liv. Att återge ansvaret för det egna livet till den andra.

Kokosnöten då... Kokosnöten har sin egen berättelse. Sitt eget liv. Sitt eget missbruk. Kokosnöten är fånge i fällan och måste välja sin egen väg att bi fri. Om den vill bli fri? Kokosnötens perspektiv - en annan berättelse...

jag brukar läsa dina inlägg, inte alla kanske men ofta. Inte har jag läst nåt som sårar eller provocerar som jag kan påminna mej. Det är svårt med det skrivna ordet. Man ser inte blinkningen eller hör den självironiska tonen. Var och en tolkar efter sitt humör. Är man på dåligt humör kanske man tolkar in nåt negativt. Därför är det svårt med mejl på jobbet, t.ex. Och Facebook, där borde folk tänka sej för ett varv till innan dom postar nåt i ilskan. Men här måste man väl få säga sin mening. Jag tycker du har en omtänksam tanke i allt du skriver. Ja, utom snorig surgubbe då, haha! Det är inte omtänksamt att dela ut såna:-)

Äsch, jag retades bara, Dompa!

Kram kram. :-)

/H.

En sak bara, flygcert: Du är inte dum!

Rädd: ja. Dum: nej.

Ok?

Om vi vore på samma plats nu, du och jag, så skulle jag sätta på en kanna te, ta fram svärmors pepparkakor och tuben med ädelost, sätta dig i hörnet i soffan, där som den stora röda kudden finns, bädda ner dig med den gosigaste filten och stryka dig över håret och säga att du är trygg här.

Jag ägnar min aftonbön ikväll åt att du skall låta någon annan göra allt det där för dig, eftersom jag själv inte kan. Kram, vännen!
/H.

av alla era ord, tankar och allt stöd. Känner mig så hopplöst dum: jag ser ju att jag framstår som väldigt rädd, vilket jag också är många gånger, men jag vet itne om det är befogat. Sambon har ju dagar av "normaltillstånd", då allt är lugnt och han spenderar mesta delen av tiden läsandes tidningar i soffan. Och jag tänker då att jag överdriver, att jag har fel. Jag vet att min rädsla räcker, egentligen... Men det känns inte så.
Men jag är så förvirrad. Tänker på allt ni skrivit till mig:

Lelas, du har så rätt, det spelar ju ingen roll om det är personlighetsstörning, alkohol eller om det så vore en kokosnöt som trillat ner i huvudet på honom - han har en ilska värre än jag vet itne vad, och ett tålamod som ofta är väldigt kort och ibland så gott som obefintligt. Det räcker ju egentligen att veta om det.
Och vi kan inte prata alls om detta - han förstår inte att jag sitter och fantiserar om att flytta. Skulle jag säga det så skulle han med största sannolikhet bli väldigt arg.

Sorgsen, precis som du skriver om att mötas av ickeförstående illasinnade människor... Jag vill ju så gärna att jag och sambon ska kunna enas om att våra gräl bryter ner oss och att vi inte har ett sunt förhållande, men han komme rju aldrig kunna förstå mig eftersom han tycker att jag alltid går emot honom, inte finns där och allt det där som jag ältat till förbannelse. Jag vet att hans föräldrar skulle beskylla mig för massa saker eftersom de, trots att de sett skymtar av hans mindre trevliga sidor, aldrig skulle kunna tro att deras son skulle kunna vara orsak till en separation.
Det känns sååå tungt. Ibland när sambon skäller på vår dotter, hotar henne eller ignorerar henne så gör det så ont i mig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Men jag vet också att min sambo håller inte alls med om hur dessa situationer utspelar sig, han tycker att han fostrar henne, på ett bra sätt... Och jag håller ju inte med. Men självklart har han ibland sina ljusa sidor: han kan ju vara jättego' med henne ibland också. Känner mig som en sådan svikare som främst ser de dumma sidorna.

Mulletant, du har ju så rätt när du undrar vad alla som blev utskällda tyckte... Ja, julen blev ju totalförstörd så klart. Och en del av de utskällda sa rakt ut efteråt att "han behöver hjälp, så där arg blir man inte för de sakerna", medan andra blev ledsna och någon valde nog helt enkelt att ignorera hans hårda ord och inte riktigt se vad som hände. Men de allra flesta uttalade sig på något sätt om att det inte kändes okej att han blev såå arg.

Berra. Tack.
Du skrev så tydligt och rakt. Jag vet att jag måste ta fram ilskan och styrkan, men jag är så rädd: jag vet ju vad jag har, men inte vad jag får...
Det är som att jag bestämmer mig för att "nu har han sagt och gjort så här, det accepterar inte jag", men sedan kommer allt tillbaka till vardagen och så låter jag det rulla på, jag är liksom för rädd för att våga ta steget. Men det är ju bara jag som kan våga, som måste våga. Är bara så fruktansvärt rädd; rädd för att sambon ska bli så arg, rädd för att folk inte ska förstå varför jag försökte ta mina barn ifrån detta ibland så skadliga förhållande (en sambo som verkar vara världens finaste människa utåt sett), att jag ska bli ensam, att barnen ska bli så arga på mig för att jag gick och bröt upp vår familj...

Svinmolla, jag har ju lite familj att gå till, men där hotar sambon mig så att jag inte kan stanna, och väninnnan som jag flytt till en gång, har en två veckor gammal bebis så det är itne riktigt läge...

Hjärnan går på högvarv, sambon vill gärna mysa, basta och att vi ska äta goda middagar osv, han förstår inte alls att jag är på ett annat plan... Och ändå inte, för jag är ju för rädd, för feg.

..för inspirerande läsning. Jag har inte startat någon tråd själv än, men det kommer! Jag bli väldigt peppad av att läsa dina ord, och jag vill också bli nykter. Jag förstör hela min familj o mig själv annars.. Kram

Tänka ett varv till på mina tillkortakommanden. Hur svårt det blir att formulera sig i ord...som inte provocerar elller sårar...eller misstolkas. Vakta orden säger min ryggradskänsla...men jag kan ju inte? Men så tänker jag "Vad i helvete är det för en ursäkt?". Nej...jag vet inte...kan jag gå den vägen? Att vara neutral och högst komma med peppaord? Visst kan jag det...rent tekniskt...men då är det inte min dagbok längre... Vill bara dra en filt över mig själv och Lusekatten....skämmas lite. Äta ett skämt äpple ur Trollis skål. Kura....inte skymning men liv. /R

Visst är vi det Lelas...många som kan texterna...jag menade inte så dumt som jag skrev. Snarare menade jag att jag tror att mt/A vet åt vilket håll jag vinglar. Nämligen ingenstans...men uttryckte mig dumt gjorde jag. Förlåt?

Tar till mig Karin Boye! Avundas Mullegubben ;-). Har också läst om flygcerts liv och öde...utan att kommentera. Eftersom min kommentar inte skulle bli "välkommen". Walk away....tänker jag...men jag är en trasig skit som ofta inte ens får ordning på mitt eget. /R

Ja du Andreas...där "fick" du mig. Men kanske inte. GUD och jag är fortfarande på okant med varandra...men under devisen "Lär känna din fiende" så släpper jag in h.n. Förstår dock Santorinis tanke om att ingen vill ha en snorig surgubbe. Men man kan inte ta tillbaka en present. Så Stigsdotter får väl bära fanskapet till tippen! ...eller öppna senare.

Stigsdotter; Det gör mig ont att du har kommit till dessa slutsatser om ditt äktenskap...men samtidigt blir jag glad på ett konstigt sätt. Missförstå mig rätt. Jag tänker att den dagen man ställer sig frågan "Är detta rätt för mig" typ. Den dagen har man redan svaret. Ingen terapi i världen kan rädda det...förhala? Absolut....men varför? Livet är kort och du har all rätt att få känna dig som ngt mer än en maka och en mor. Du är en vuxen kvinna...där är du! Dessutom borde du ju fråga dig vad han vill...och varför. Fortsätta med dig för att kunna fortsätta att ha en bra fasad men ändå kunna surfa? Varför vill han köpa nytt? För att bevara kärleken? Gör 2013 till ditt år (Tilde). Några surgubbar behövs inte i ngn stark kvinnas liv!

Förstår dina tankar om att "mista" familj. Jag tänkte samma sak en gång...att vid skilsmässan skulle jag mista min underbara svåger och hans nästan ännu bättre fru. Det blev inte så...det behöver inte bli så. Inte om man verkligen gillar varandra...så tänker jag. Bacio/R

Trots hans och socialtantens intentioner om att slippa GUD på behandlingshemmet så är gud nog rätt närvarande efter vad jag förstått?
Men bara den underbara våren kommer till Italien så blir det bra skall du se.
Har fått ännu mera respekt för mulleTantens alla vinklingar och funderingar.

Lelas. Snacka om underbar.......
För att inte nämna Maria, denna underbara lilla duva.
För att inte missa några så gillar jag ALLA!
/A

är säkert hans desperata sätt att försöka lura sej själv att allt är bra. Jag kan förstå hans sätt att tänka. Lite att gömma huvudet i sanden. Visst är det sorgligt för er alla. Förhasta dej inte, slänger jag bara ur mej utan att ha hela bilden förstås. Att gå i terapi är säkert bra.

Lite lust att dricka har jag också haft i julhelgen. Fortfarande. Vi har en flaska vin hemma+ 1 flaska 15% glögg så det skulle räcka till en fylla:-). Nej jag SKA inte men tanken finns där långt inne. Jag kan också se slutet på den här filmen och det är ingen rolig film. Usch vad besviken jag skulle vara.Ska bli skönt när nyårsafton är över. Det är vår tur att ha festen så jag blir tvungen att köpa hem dricka. Tror inte det kommer att fresta men vill inte att det blir så mycket över. Får väl ge bort det!

Jag önskar dej lite lugn och ro. Kan inte förstå hur Dompa kan tro att nån skulle vilja ha en snorig grinig gubbe i paket:-). Sån kan man nog få utan att be om det!

Du har vuxit ngt oerhört på denna korta period.
Hoppas du känner det.
Ang olyckor i trafiken?
När jag var 21 var jag med om en trafikolycka som resulteradei 9 veckor i respirator, jag låg i koma.
Man blir oerhört tacksam och glad över livet.
Glad att jag hittade hit, dumt att supa bort det man har.
Kramar!
/A

Hej igen! Jag skrev precis en liten grej i min egen tråd, men jag vill försäkra mig om att du, flygcert, läser den... så jag klipper in den här också:

Någonstans i någon djungel jagar man apor med en viss typ av fällor. Fällan består av en bur med en smal öppning. Inne i buren lägger jägaren en kokosnöt. När apan kommer i närheten vill den ha nöten, och sträcker in handen i buren. Hålet är för litet för att få ut nöten, så apan blir sittande med nöten i handen, inne i buren.

Om apan släppte nöten skulle den kunna gå iväg och fortsätta leva i frihet. Men, den gör inte det eftersom den så gärna vill ha nöten. Istället sitter den kvar och bara väntar på jägaren (vilken den ju inte vet om, men ändå).

Kram, vännen! Jag önskar att du kunde släppa din kokosnöt och röra dig mot friheten!
/H.

Ja du, mt... det väcker en hel mängd funderingar att läsa om hur flygcert (med flera!) har det. Jag skrev just i min egen tråd om en apa och en kokosnöt... Vad är det som gör att vi inte klarar att lämna, fast alla andra ser så tydligt att vi går under?

Koltrasten, ja. Favorit.

Kram till dig och mullegubben!
/H.

PS. Dompa! Pffft! Vi är allt fler som kan känna igen Predikaren, till och med in italiano! ;-)

Framtidsvännen: tack själv. Vi hjälps åt. :-)

Precis som mt skriver om i sin tråd så funderar jag mycket på det jag läser om här på forumet just nu, framför allt det som flygcert skriver i sin tråd. Hon har det så ofattbart svårt och ändå kan/vill/vågar/förmår hon inte ta steget att ta sig därifrån. Varför?

Det påminner mig om en berättelse jag fick höra häromdagen (med reservation för faktafel om aporna och nötterna!):

Någonstans i någon djungel jagar man apor med en viss typ av fällor. Fällan består av en bur med en smal öppning. Inne i buren lägger jägaren en kokosnöt. När apan kommer i närheten vill den ha nöten, och sträcker in handen i buren. Hålet är för litet för att få ut nöten, så apan blir sittande med nöten i handen, inne i buren.

Om apan släppte nöten skulle den kunna gå iväg och fortsätta leva i frihet. Men, den gör inte det eftersom den så gärna vill ha nöten. Istället sitter den kvar och bara väntar på jägaren (vilken den ju inte vet om, men ändå).

Frågan blir ju vad det är vi klamrar oss fast vid så hårt att vi går mot undergången utan att se det. Drömmen om ett lyckligt familjeliv? Drömmen om en nykter livskamrat?

Kram, alla ni som kämpar och klamrar er fast vid er kokosnöt. Tänk om ni vågade släppa den...
/H.

Flygcert, läs vad ALLA berättar och förklarar för dig!
Nu är det bara du som kan göra nästa steg.
Det kommer bli BÄTTRE , tycker så synd om dig vännen. Kramar och lycka till!
/A

Vilken härlig läsning, Sorgsen! :-)
Jag blir glad av att märka hur du blir starkare och starkare. Och precis som du själv skrev häromdagen, så har du ju "bara" funnits här i någon månad. Vad månde bliva med tiden? ;-)

När jag var 23 dog en jämnårig vän i en bilolycka. Hon skulle ha fyllt 35 idag. Jag tänker inte på henne varje dag längre, det slutade jag med för flera år sedan. Men, ganska ofta fortfarande. Tänk vilka konsekvenser en olycka får... för många människor och under väldigt lång tid.

Var rädd om dig!
/H.

flygcert - så skönt att höra av dig!

Du har redan fått så mycket klokt till svar, men jag vill ändå bemöta några saker:

Precis som mulletant så undrar jag: Varför är det så viktigt för dig att hitta en förklaring på din mans beteende i att han har någon typ av psykisk störning? Spelar det egentligen någon roll? Finns det förklaringar som skulle göra det acceptabelt att bete sig som han gör? Är personlighetsstörningen som du skriver om en förmildrande omständighet?

Nej, oavsett varför han gör som han gör, så går han över alla tänkbara gränser. Det är i hans beteende du hittar dina svar, inte i frågan om varför. Han är elak mot dig och dottern, det är allt du behöver veta. Eller hur?

Du skriver att du inte tycker att du har det tillräckligt svårt för att kontakta kvinnojouren. Det är ett tydligt exempel på hur man i din situation normaliserar det som sker. Man växer in i det så långsamt att man till slut inte ser vad som är sunt och osunt, normalt och onormalt. Men vi som ser på din situation utifrån har inte alls svårt att se att kvinnojouren är till för dig. Det ÄR tillräckligt allvarligt, tro mig.

Jag undrar... kan det vara så att du är rädd för att bli avvisad från kvinnojouren? Drar du dig för att kontakta dem av rädsla för att inte få hjälp där? Så länge du inte har kontaktat dem, och själv har tagit beslutet att låta bli, så finns ju alternativet ändå kvar... Men om du kontaktar dem och inte får hjälp, vad återstår då? Jag spekulerar nu, som du märker, men jag försöker förstå dig och hur du resonerar.

Men vet du - du kommer inte att bli avvisad när du söker hjälp. Du kommer att bli tagen på stort allvar och mötas av öppna armar.

Och det här med vännerna... om de är dina riktiga vänner så vill de bli belastade! Det är jättebra att du har börjat berätta för dem, fortsätt så! Du kommer att märka att de står kvar, stadiga och redo att hjälpa. Tänk omvänt en stund - hur skulle du vilja att en av dina vänner gjorde i dina kläder? Jag gissar att du skulle vilja att hon berättade allt, hela sanningen, och att hon vågade vända sig till dig. Eller hur?

Till sist (just nu i alla fall): det är inte konstigt att du är så slutkörd att du knappt orkar andas. Det du går igenom nu är en kamp som kräver omänskligt mycket av dig, och den har dessutom pågått under lång tid. Det är inte meningen att man skall orka med sådana här påfrestningar. Men, just därför är det också extra viktigt att du söker hjälp och tar dig iväg från din man medan du fortfarande har lite krafter kvar.

Din styrka kommer inte att komma tillbaka av sig själv, om du inte gör en drastisk förändring. Om du bara låter tiden gå, så kommer det att fortsätta så här om det inte, Gud förbjude, faktiskt blir ännu värre. Du måste själv stå för förändringen (dvs, du måste bort därifrån!) annars kommer ingenting att bli bättre för dig och lillan.

Du... se på dig själv. Du är värd så mycket mer och så mycket bättre än det här! Kram.
/H.

Om nu gubben är så sugen på nytt, får du väl vänligt förklara att även du vill hanytt.
Fast det är nog inte så du tänker.......
Tråkigt måste det vara, känslan i bröstet?
Men du kämpar och är duktig, vad är det han vill då? Verkar som han gett upp och inte överraskar dig på ett bra sätt längre?
Känna den där längtan efter sin blomma...........
Det skall ju vara du som får honom att vilja vara världens bästa. Han skall ju göra allt för att du skall vilja ha honom.
Annars är du nog inne på rätt spår, tyvärr.
Men så är det.
/A

tillbaka! / mt

...för att du läst, mulletant.

Detta forum märker jag fyller en långt vidare funktion än jag/någon kan ana.
Ytligt/djupt/innerligt/egoistiskt...allt ryms och blir en enda stor, varm gemenskap i ensamheten.
Innerst inne är vi ju helt ensamma med våra tankar.
Tankar som leder till beslut.
Beslut som leder till handling.
Underbart få vara delaktig från sitt eget hörn, välja kravlöst på vilket sätt.

Min resa här har redan gjort mig till en rikare människa. Härlig känsla!
Tack alla därute! Ni är betydelsefulla!

Gott med kaffe!

Nyårslöfte!
Jo, nu ska jag tillbaka till mina träningspass som försakats år 2012! Det ska bli så skönt att ta tillbaka den där timmen om dagen. Bara min alldeles egna!

Kram kram

för ditt bidrag i flygcert´s tråd. Jag tappar nästan andan av att läsa. Hoppas innerligt att olika former av stöd och input från olika håll kan bidra till den inre kraftsamling som måste till.
Årets största musikupplevelse för min del är Laleh när hon sjöng i Oslo http://www.youtube.com/watch?v=p4lxTFT17TI / mt

...över hur jag kände i min process vid skilsmässan från barnens far. Den där historiska.

Tiden innan jag fick klart för mig att skilsmässa var enda möjligheten var hjärtslitande, att stå med hela ansvaret för uppbrottet för alla inblandade var hissnande.
Jag återkom alltid till känslan av uppgivenhet och ensamhet, visste jag skulle mötas av mycket oförståelse och hat från illasinnade människor. I slutet av alla dessa tankar kände jag att jag går under, sakta och säkert kommer jag försvinna ut i universum och upplösas i molekyler om jag stannar kvar. Självvalt eller inte! Dödslängtan var så stark!

Jag valde att lämna, levande, för jag såg att mina barn hade stort förtroende för mig i alla situationer, de valde gå till mig med stort och smått. Mitt yngsta barn mådde riktigt dåligt i hela levnadssituationen och de hårda orden från min mamma då var! "Rädda dem du kan!" Min dåvarande make hade valt gå med i en sektliknande sammanslutning! Otäcka saker det där!
Mitt val att lämna gjorde att jag inte hade något barn med mig....detta gör så ont att skriva och känns som det var igår trots alla år som gått...men de trillade in till mitt nya hem, en efter en och nu är det stabila vuxna med, enligt mig, erfarenheter de borde varit utan men med sunda värderingar. De är socialt begåvade, glada individer alla 4.

Blod är tjockare än vatten och vi/de har blivit besvikna på mycket i tidig ålder, rättssystemet, sociala myndigheter, skolor, mig...trycket har stundtals varit abnormt och omänskligt. Ingen har sett hela pusslet mer än barnen och jag! Ingen kunde föreställa sig detta!

Varför skriver jag allt?
Jo, för tiden före uppbrottet kändes oöverkomligt och framtiden oviss. I uppbrottsmomentet tappade jag allt jag hade, fick tom mina föräldrar mot mig, de förstod först senare. Men uppbrottet gav en öppning till något nytt!
Det var tungt, tungt, tungt, men det fanns något nytt som ville sträva framåt och uppåt, inte destruktivt och neråt!

Beslutet att lämna var svårast att ta.
Uppbrottet tyngst men hade ett mål!

Jag kunde bara hoppas att målet, med tiden, skulle innehålla mina barn! Jag lämnade dem aldrig i tanken men var tvungen lämna dem i misär för få styrka i mina ben! Med tiden kände jag medvind, det tog tid-år, men nu har vi njutit många gemensamma år! Deras kontakt med pappan är torftig men han har ny familj med en halvbror, borta från sekten. De saknade sin farmor mest och nu firade de annandagen ihop, det är deras årliga/enda kontakt med sin fars nya familj och deras underbara farmor. Det är inte längre förknippat med oro att nämna pappan och vi pratar goda gemensamma minnen. Några få gånger dyker gammalt upp, oftast vid andra problemställningar, men det har ingen medelpunkt i våra liv!

Det yngsta barnet sa när hen rymt till mig som 8 åring, mitt i rättsprocessen: " om någon tvingar mig tillbaka till pappa tar jag hellre livet av mig"
Ingen socialtant fattade vidden av ondskan som kan ta över en manipulativ och samtidigt hjärntvättad vuxen/barnens far!
Ingen fattade att tiden i vissa lägen är ödesdigen! Ibland handlade jag bara på instinkt!

Den instinkten har du, flygcert,, följ den!

Kram från mig

Å ett paket har jag fått också. Det tror jag att jag sparar lite, orkar inte med snoriga surgubbar just nu (har en bakfull, sur en här hemma). Kanske har han i paketet blivit lite gladare när jag känner för att öppna fler klappar ;-)

Idag har jag lovat mig en dag i läsfåtöljen. Klockan är snart lunch och jag har hittills inte lyckats ta mig dit utan håller på med en massa "ska bara". Nu ska jag bara vika tvätten, sen måste väl barnen med vänner matas (pizzarester från igår tack o lov). SEN då??!!

Det har varit en bra jul. Bästa på länge faktiskt. Vi var hemma hos svägerskan och det var flera familjer från makens sida av släkten så det var fullt med vuxna, ungar, hund och katter. Lugnt och fint, mycket slappartid, lagom att dricka för alla (inget för mig). Jag kände mig så närvarande hela tiden och min äldsta dotter var så kramig. Det gladde mig så otroligt mycket att vara där och att delta på ett helt annat sätt än vad jag gjort tidigare jular.

Det enda sorgliga var att min make började visa på saker som han vill köpa till hemmet. Vi har gått två ggr i familjeterapi men det gör nog varken till eller ifrån. När det nu är som det är - jag tror vi måste skiljas - vill jag inte investera mer i prylar osv. Jag säger bara till honom att "nej jag vill inte köpa mer saker tull hemmet" förstår han på en gång och säger "men varför skiljer vi oss inte då?". Det är julafton och jag låtsas inte höra. Men för första gången känner jag mig ledsen, jag känner att han är ledsen. Det känns så sorgligt. Jag tror (men vet inte eftersom vi inte pratar om "sådant", att det där är hans sätt att visa att han vill att det ska vara bra. Vi har varit trevliga mot varandra och på vägen hem i bilen pratade vi mycket istället för att tiga. Men, jag känner att jag inte kan fortsätta i ett förhållande där det saknas kärlek, åtrå och ömhet. "Trevligt" räcker liksom inte för mig, jag måste få vara kvinna också. Men, jag är så otroligt tacksam för att jag inte dricker. Hade jag varit berusad där och hade jag huggit på en gång och vi hade grälat. Nu försökte jag istället njuta av denna, kanske den sista julen med dessa älskade människor :-( Sorgsenheten dröjer sig kvar och jag tänker att jag kanske kommit in i en ny fas.

När vi vaknade igår morse funderade han över vad som skulle göras under dagen. Vi behöver köpa ny säng. "Fast med din inställning är det väl lika bra att låta bli" säger han.

Så fort helgerna är över ska jag boka ny tid hos familjeterapeuten. Min sponsor säger att man inte ska göra stora förändringar det första året och det är väl vettigt, fast samtidigt känns det fel att dra ut på det. Fast å andra sidan vet jag inte.... förvirringen är värre än någonsin. Nå, jag har i alla fall avstyrt vintersemester som svägerskan planerat. Jag följer inte med. Dels kan jag inte åka skidor, det blir inte roligt när jag får så ont i fötterna, dels tycker jag gott att han kan göra något själv med äldsta dottern. Så får det bli!

Det kommer en liten lust att dricka lite då och då. Men jag tar hjälp av att spela hela filmen till slut. Ska jag dricka så vill jag dricka "allt" och jag vet att jag då kommer att må så himla dåligt, det är verkligen inte värt det. Tror att jag kommer att bli rejält sugen på ett glas bubbel på nyårsafton men det klarar jag mig helt säkert utan, så de så!

...har kommit till mig sista veckan helt utan planöverläggning eller strid mellan hjärtat och hjärnan!

Vi finns nu i en opersonlig bostad, jag och mannen. Här ska vi vistas några veckor tilsammans.
Det är ruggigt och kallt ute, snö och kraftig blåst!
En motgång mötte oss innanför dörren.
Ingen värme i ett av de båda rummen, vardagsrummet är iskallt och elementet strular! Ingen hjälp att få på stört!
Paniken börjar koka under hans hud, han försöker tygla sig och gör det ok.
Jag börjar lyfta bort fronten, kollar runt, lite gamla kablar, rören stekheta, systemet är igång...ja, ni vet, lite vardagslogik.
Han hade redan börjat ge upp, slängde ur sig något halvsurt mot mig, som om jag vore totalt j--la urdum. Det är mycket möjligt men jag högg tillbaka direkt?!

Jag sa, rakt, kort och tydligt hur jag jämförde de båda värmekällorna. Tillade att det framförde jag utan hårda ord och ilska! Han blev tyst och gick undan!
Ingen alkohol finns att ta till ;)

Senare liknande när det gällde mat. Vi gick ut i ovädret, motbjudande men det var nödvändigt, vi skulle äta och få med lite nödvändig, bla jobbsaker till mig.
Han är trött efter resan, men det är jag också, vardagsmat man som måste stå över utan sprit! Förmodligen prioriterade jag inte göromålen som han 'trodde' så när vi skulle äta var han 'inte hungrig', betedde sig som ett tjurigt barn. Jag hade fått i mig under resans gång, så för mig var det ok.
Jag säger:
Under denna resan får du tala om när det är ' rätt tid' för måltid, och annat vardagligt, så vi undviker irritation. Lätt som en plätt! Han blev irriterad och kröp direkt i säng utan ett ord! Igen ingen sprit att tillgå!

Innan resan, vid packning och plock, hade jag föreslagit att han kan koncentrera sig på sin packning och jag tar plocket i lägenheten. När jag tankade hade han börjat plocka och var irriterad! Jag sa, detta gör du för att du valde det, jag erbjöd mig plocka bla efter sonen som bott där. ( helt ok, mindre ok att lägenheten är tråkig pga hans brist på överblick i alkoholruset, han vet ju det och därför förstår jag att han innerst inne skäms)
Före jul kändes det viktigast få bort honom därifrån! Det var nödvändigt och slutade ju underbart i oasen!

(Sonen pratade mycket med mig dagarna före jul (saker maken gör ute på fyllan, sårande saker för mig-men det är ju mitt problem som jag måste smälta och väga in i framtiden) och han var störtsäker på att hans far inte skulle överleva ensam i lägenheten över julen. Jag kände detsamma och förstod att hans mamma också var lika orolig. Hon har tackat mig för att jag fick med honom först till henne och sen till oasen.)

Flera såna småsaker har poppat upp för bagateller och jag hugger tillbaka direkt och han ryggar. Tror han till och med uppskattar det?! Han verkar behöva 'tryggheten' i att jag säger ifrån nu. I vår gemensamma bostad är det svårare, där är han "kejsaren iklädd alkoholhölje". Där bor missbrukaren och jag är ett orosmoment som drar in som ett oväder i hans snedvridna verklighet!

Detta blir en resa som kommer stå mellan vår relations två världar.

Ett avsked till det gamla livet!
En början på det nya livet!

Det nya livet har jag ingen aning om hur det kommer te sig just ju.

Jag har en önskan, en vilja, en kärlek och kan bara hoppas att mannen känner likadant mot mig och att dragningskraften mot den destruktiva alkoholen försvagas successivt!

Tack för ordet!

Var rädda om er därute! Vi lever bara en gång! Har en släkting som just omkommit, 22 år, i en bilolycka. Som sången i radiokanalerna..." But some, some die young...you better hold on..."