Senaste kommentarerna i forumet

- jag blir glad åt dig också. Gladare och gladare faktiskt.
Håll taget - gott slut och Gott Nytt:)
Kramar / mt

Att du är dum, att du inte förstår vad man säger till dig?
-MEN FÖR FAAAAN, DRA DÄRIFRÅN NU!!!!

Ta ungern/prinsessan med dig, packa inget bara dra. Det kommer bli ditt livs BÄSTA val du någonsin gjort.

Sluta vela nu, DU är inte knäpp eller elak.
Men du agerar som en djävla sengångare.
Stick, så fort du läst detta bara dra!

Konsekvenserna blir lättlösta bara du kommer därifrån.

-MEN STICK DÄRIFRÅN, SE DET SOM DITT AVSLUT PÅ ETT DESTRUKTIVT FÖRHÅLLANDE.
FÖR DET ÄR DET, DET KAN JAG SOM UTOMSTÅENDE INTYGA ATT DET ÄR.

-RÄDDA DIG OCH DITT BARN, BARA F L Y ! ! !

FÅ ARSLET UR VAGNEN OCH DRA, FINNS INGA MEN GÖR DET NU!!!!

SÄG INGET DET BLIR BRA, MEN DRA NU!!!
/A

till gråbergets väsen. Det förde mig på en lång vindlande utflykt i Filosofiska rummet i sällskap med fullmånen.

Visst är det naturligt att sörja en reltion som är på väg mot sitt slut. Jag tror till och med att det är nödvändigt. Ett stycke av livet (Livstycken, skriver Ylva Eggehorn) som inte blev det man en gångt hoppats, drömt och tänkt... Jag skickar dig en virtuell livboj som du kan hugga tag i om det känns som du sjunker... Jag vet inte vad mötena ger dig men det är knappast fel att gå lite oftare... jag ser hur gott de gör för mullegubben och de verkar ha gett bra saker till dig också. Jag har ett minne av hur du beskrev särskilt kvinnomötena.

Jag citerar ett stycke Eeva Kilpi (hon närmar sig det nedanförmänskliga - nära naturen)

Vi ska inte sörja för mycket.
Vi ska vara på något så när gott humör.
Vi ska leva den stund vi kan
och ta dan som den kommer.
Det enda man egentligen kan här i livet
är att göra någon annan glad.
Man kan låta bli att bryta en blomma.
Man kan låta bli att fälla ett träd.
Man kan låta bli att döda.
Man kan låta bli att slå.
Man kan inte låta bli att vara ledsen ibland.

För övrigt hoppas jag kvällen igår var trevlig på alla sätt och vis.
Nyårsafton är en tämligen jobbig kväll tycker jag också. Och lååång. Vi gör så gott vi kan.

Kram, kram / mt

Läsa att du är glad/lycklig.
Tack du förgyller.
Önskar dig ett bra slut och ett härligt nytt år!
Kramar/A

att få ett livstecken från dig! Och att det går åt rätt håll...
Önskar dig ett gott slut på 2012 och ett riktigt Gott Nytt År 2013! / mt

som ägnas åt lagom blandning av ledighet och arbete. Planerar nyårsfirande med familjen, mycket trevligt men också pyssel att få "allt att passa alla" - och det går ju inte. Efter nyår börjar den riktiga nedräkningen på jobbet - hisnar när jag tänker på det. Hisnar av lycka - inte att slippa jobbet som jag oftast gillat trots stressen - utan över den tid jag får. Har städat i olika skrymslen och vrår nu och njuter av att känna lusten och inspirationen att "göra" när jag har utrymme i tid och tankevärld. Lycklig och tacksam är jag! / mt

till dig som är en av dem som ger hopp åt många!
Gott slut 2012 och Gott nytt år 2013! / mt

Så fint du beskriver den verkliga döden och kanske den vanligaste, döden kommer till en gammal människa, kroppen är plötsligt en själlös boning - som blir helt onödig. Livet stannar upp för en stund. Och du är närvarande, i dig och finns närvarande för din familj. Bättre kan det inte vara.
Kram / mt

så tänker jag... Ibland med andakt, ibland med ett leende

Nyfikenheten drev mig att googla på Stigdsdotters Fröding-känsla "stååå grååå" och jag fann "Mattoidens sånger".
Tack Stigsdotter - de förgyllde samvaron med fullmånen och gav mig inte bara ett utan minst två nya ord - Mattoid-en-s och Nedanförmänskliga. Starka ord, särskilt det senare. Underbara dikter som jag måste ha sovit förbi under min skoltid.
Och se - där blänkte en spindelvävstunn tråd till Dompa - dikterna är "Postumt utgivna 1914.Titeln syftar på det italienska ordet för 'dåre', och texterna är alltså menade som "Dårens sånger" och diktade efter 1898 under skaldens sjukdomstid." http://sv.wikisource.org/wiki/Mattoidens_s%C3%A5nger

Att de talar till mig är självklart - jag har umgåtts oändligt många timmar med 'dårar' och ofta i en känsla av djup samhörighet och en gemensam förståelse för livets - och kanske för lidandets - djupaste väsen. När vi övernattade på Furunäset var jag starkt berörd av miljön som ännu vittnade om det lidande som levt bokstavligen inlåst inom tjocka väggar och tunga fönster och dörrar.

På samma sätt är jag berörd av van Goghs rum http://www.vargakragard.se/Van%20Goghs%20sista%20dagar.html

Dominique Janssens, som restaurerat rummet, vill absolut inte bli en guru - syftet med van Goghs rum är som jag förstår det, att möta sig själv:

Du finner vad du bär med dig.

Jag vill att olika besökare ska dela gemensamma värden,

men det finns inte bara ett skäl utan hundratals.

Jag hoppas besökaren kan finna frihet här.

* * * * *

Visst är det så i vårt filosofiska rum också?

Ja, Dompa, min präst som förespråkar mindre religion och mer andlighet är en klok människa, präst och man. Det finns flera, Martin Lönnebo är en av dem - det var han som visade mig vägen till van Gogh. Endast av en händelse är de här nu nämnda män - Caroline Krook är en av många kloka kvinnliga präster. Bara för balansens skull. / mt i fullmånefilosofisk stämning

i förskott och kul att du fortfarande finns med därute i den riktiga världen ! Kram !

tar sig många uttryck och den kommer ibland oväntat och ibland välkommet. För min del var det välkommet när mina föräldrar dog, båda av sjukdom som tog bit för bit av deras värdighet. Jag är själv inte rädd för döden men jag är livrädd för resan fram dit.

”Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätt­er. Men kostymen sys i det tysta.”(Tranströmer)

Lev väl, just idag, och gör bra saker för din egen skull och känn känslorna leva i din kropp utan bedövning. Det är helande.

Min "särbo" har nu blivit utslängd från sin kompis och hittade då vidare till Stadsmissionen. Där är han fortfarande och stormtrivs väl inte precis. Fördelen är att han automatiskt får kontakt med socialen, när vet jag inte.

Det är så jobbigt att inte vara med och se, att släppa kontrollen. Jag vet inte om han tar tag i saker, vad han dricker, om han tar lugnande. Fast skönt ändå att slippa se på när ångesten kommer. Jag vill bara hoppa över all denna väntan. Jag har målat upp en bild av att bara han kommer på behandlingshem så blir allt bra. Det verkar så avlägset nu.

Jag har träffat honom två ggr för att ge honom vissa saker som han inte tagit med sig. Senaste gången gick ganska bra, han var nykter och klar i skallen. Det som är svårast är när han tjatar om att komma hem eller får för sig att jag träffar andra. Ibland undrar jag hur mycket som är själva personligheten. Vill gärna se honom som stark!

I ett svagt ögonblick lovade jag att fira nyår med min "för tillfället särbo". Skrev om detta i en annan tråd och såg då hur sjukt det låter. Vi har längtat efter att fira jul/nyår ihop efter ett år tillsammans. Romantisk middag med alkoholfritt och sen var och en hem till sig.. Hm undrar hur det ska gå? Synd att min dotter inte är kvar,det hade varit en trygghet. Borde nog avboka det hela, men jag vill inte vara ensam på nyårsafton.

Natthälsningar
Miss K

Klart du måste få känna dig ledsen/sorgsen, det är en sorg att inse att äktenskapet är över. Även om du själv önskar det så gör det ont, kanske maken på sitt sätt försöker visa att han vill fortsätta men vill du leva med en man som du inte kan kommunicera på ett sätt som du förstår?
Hoppas du fick en kul kväll och kunde glömma allt en stund och kanske fick dansa en del.
Kram!

Hej!
Nu efter alla jobbiga julbord glögg mingel snapsar mm längtar jag efter att komma ur sörjan!
Förrädarhjärnan lyckas vinna för det mesta, funkade bra tidigare under 2012 men så kom alla dessa konferenser Finlandsresor julbord avslutningar och avtackningar mm.
Jag föll för frestelsen och tappade greppet. Det har inte varit något rå supande men en då detta ständiga planerande för hur jag ska få anledning till ett eller flera glas. Detta som jag innerst inne hatar hos mig själv.
Har i skrivande stund en gnagande ångest och känner mig sliten.
Jag har insett så länge jag har denna kontakt på forumet så känns det lättare att få bukt med hjärnspöket som hela tiden lurar i kulisserna.

Dax att komma i fas!

//Paron//

Hej Markatta!
Jag förstår hur du känner dig. Har också kännt denna skam över att vara ensam under helger.

Jag har t.o.m. planerat att fira nyår med min "för tillfället särbo" för att slippa vara ensam. Han är instabil och jag har ingen aning om hur det kommer att gå med alkoholen.

Så jobbigt när man har hoppats och sett fram emot något som sen blir något helt annat. Hoppas du ändå får ett bra nyår!

Kramar
Miss K

Julafton blev vit ett medvetet val trots att andra runt om valde snaps, julöl och liknande. Tycker fortfarande att de går bra. Har druckit några tillfällen sedan oktober. Minskat konsumtionen och fortsätter välja mina tillfällen och vad som dricks. Har haft en kväll då jag inte lyckades hålla den lagom nivån sedan min nystart. Inte stupfull men ändå mer än
Vad som var tänkt. Så helt hundra är det inte men en stor skillnad på hur det varit. Bannar inte mig själv så hårt men de påminde mig om vad jag inte gillar med alkohol, när den får styra och ej hjärnan. Fortsätter mot nya året med minskad konsumtion!

Vi är ett häng med personer som känner till just din problematik. Låt oss vandra hans i hand i40 detta dilemma. Nyktra k och glada...............

/A

Gumman. Det är INTE dig det är fel på.

En relation skall vara bra, inte "inte-alltid-så-jättedålig". Det är inte meningen att man skall stå ut med det som du gör.

Och prinsessan? Hon mår inte bra nu heller. Du har två alternativ när det gäller henne, tänker jag (förlåt mig om jag låter hård nu!):

Antingen stannar du, och då mår hon dåligt. I efterhand kommer hon säga: "Mamma gjorde ingenting."

Eller så går du och då ger du henne chansen att må bra. Och så tar du fajten för att få ha henne själv. I efterhand kommer hon säga: "Mamma gjorde vad hon kunde."

Du vill göra allt för att din dotter skall må bra - då måste du ta med dig henne därifrån. Det finns inget annat sätt, för så länge du stannar far hon illa.

Även ikväll finns du i min aftonbön, knyttet.
/H.

Det är sant, du har ett långt liv kvar tillsammans med dina barn.Bra att nu hittat hit. Det är en bra början, vi hjälps åt.

Du verkar ha full koll och vet hur du skalll tackla diverse små frestelser.............
Men det värsta är styrt upp, du är här.
Skönt att vi är några stycken på resan 2013, du jag, mama Blue, Anli och även några gamla rävar sätter sig i vagnen Tilde, stigsdotter trollmorsan . Etc och flera därtill

Skönt att frun kommer, får övertala henne att supporta dig i din kamp.
Nu kör vi!
/A

Blir så glad för era hälsningar och att ni tänker på mig!!!!
Livet går sakta framåt och jag börjar faktiskt få tillbaka lusten och viljan att skapa och göra
saker igen...även om inte orken finns där riktigt än.

Har faktiskt inte gått en dag utan att jag tänkt på er fina här inne!

Ett speciellt tack till min storebror Dompa för dina ord som värmt så mycket när jag halkat in här någon gång ibland

Berätta gärna hur det går för er!?

Kramar eran TP

Bara att komna till insikt såsom du gjort är riktigt bra, stort!
Det är inte många som gör det, men DU har gjort det.
Du verkar vara en nice liten person .
Nu fixar vi detta, vi peppar och håller varandra i handen under denna foppa färd!
Kom igen nu Mamma Blue........
Kram/A

Hej "Vill sluta" och ni andra. Idag har jag varit nykter i 10 dagar sedan senaste dryckesperioden. De fyra första dagarna var som vanligt fylld av abstinens. Allra värst är den psykiska numera. Att tappa fotfästet, den fruktansvärda ångesten och det tilltufsade självförtroendet. Jag har varit nära att kunna sluta helt och fullt med alkoholen så många gånger men trillat dit igen. Det är en mycket tuff kamp att leva nyktert men lika svårt är att få kvalitet på det nyktra livet.

I mitt fall gäller det nog att arbeta med tålamodet. Ibland orkar man inte vara "duktig". Det kommer tillfällen när man "stänger av" och desperat söker lugnet, om än på konstlad väg. Jag måste lära mig att hantera dessa situationer. Lära mig någon form av teknik hur jag ska tackla dessa tillfällen av ett obeskrivligt alkoholsug.

Julaftonen var väldigt speciell. Den har i regel alltid präglats av full fart med massor av god mat och dryck med närmaste familjen. Att tillbringa den ensam var en märklig känsla, samtidigt som det var rätt skönt att slippa alla frestelser och höga förväntningar på denna mest upphaussade helg på året.

Jag har ytterligare några lediga dagar innan allvaret börjar efter nyår. Jag som alltid brukar vara uppe i varv med en ständigt hög adrenalinhalt har tillåtit mig att känna trötthetskänslor komma fram. Det känns som om jag skulle kunna sova mest hela dagarna. Någonting som känns helt overkligt för mig. Jag har aldrig vilat på dagen i hela mitt långa liv. Jag är normalt sett alldeles för rastlös för det.

Nyåret firas i stillhet med min fru som nu kommit tillbaka hem. Jag antar att det blir något extra gott att äta och vad gäller det drickbara finns endast julmust och mineralvatten hemma. Egentligen är väl situationen just nu rätt OK även om ett stråk av uppgivenhet och sorgsna känslor finns där. Kanske är det en form av kapitulation. Dock är jag rädd för att bli bitter. Bitter för att inte "vara som andra", bitter för att inte kunna ta sig ett glas, bitter för att jag kanske inte kommer att tycka resten av livet blir kul osv. Jag ska fightas mot dessa känslor men det är inte lätt. Många "nynyktra" brukar prata om att de går på små "rosa moln" den första tiden de är nyktra. Det är ingenting jag har upplevt under mina vita perioder. Mina bästa perioder är dock att kunna vakna upp nykter och pigg på morgnarna och känna mig hungrig på frukost och kunna njuta av ett par koppar kaffe. I mina dryckesperioder ratar jag kaffet och längtar istället efter att ta den första förmiddagsölen.

Långt inlägg men det var en del som måste ut. Godnatt mina vänner.
Tjalle

Kommer dessvärre inte ihåg var jag läste vad, vem som skrivit det och i vilket sammanhang, men många bra tips och käcka tillrop har jag sparat i huvudet.

Den där papegojan eller lille jäveln på axeln ska få mothugg nästa gång han börjar tjata

Tjugo minuters betänketid innan man tackar jag till att dricka, så hinner man tänka igenom sitt beslut.

Spela upp filmen i huvudet om vad som kommer att hända om jag dricker den där enda ölen som kommer att bli två, eller tre, eller fem, sex... kanske inte samma kväll men på sikt.Jag slutar för att mina barn ska ha sin mor kvar i livet. Vill dö av naturliga orsaker...

Vad det gäller sambons drickande - moralisera inte. Han kan inte sluta åt mej, jag kan inte sluta åt honom.

Kanske är det jag som är kall, helt utan kärlek och den som bara stänger av...
Jag orkar inte. Kan bara inte tänka. Vill så gärna vara utan honom i våra liv, men står inte ut med tanken att jag inte ska ha vårt barn under mina skyddande vingar hela tiden, vet att ci skulel få dela boende en del, men säkert att jag skulle få mest, men det räcker inte riktigt.

************

Sorgsen: hur har du orkat med alla som dömt dig utan att veta/förstå hur det varit? Vi har ju tappat de flesta vänner, jag har återupptagit kontakten med tre av mina vänner (och berättat en del) och de står ju på min sida, liksom min familj, men inte någon i hans familj... Och egentligen kanske det inte spelar någon roll, men jag vill så gärna att de ska förstå varför jag inte vill leva så här längre.

Och ja, varför vill jag inte leva så här längre (i urval):
- jag har tappat all tillit (saker jag säger i förtroende vänds emot mig när vi grälar, han har gjort saker som gör att jag inte litar på vad han säger att han gör, vem han träffar)
- vi grälar på ett sätt som får åtminstone mig, men egentligen oss båda, att må mycket dåligt (när han blir arg, oavsett små eller stora saker, så kan han antingen kalla mig saker, vända saker jag sagt till något annat, eller bara åka iväg. Dessutom accepterar han bara mina ursäkter när han tycker att jag menar dem - observera att jag tom ibland ber om ursäkt fastän jag inte anser att jag gjort fel! - och ofta ignorerar han mig, elelr fryser ute mig.
- sättet han ibland behandlar prinsessan på (han kan vara snäll och go' med vårt barn, men lika ofta lägger han all tid på jobbet, att sitta med dator/mobil/tidningar/tv, och då och då blir han arg för skitsaker som små barn gör och då fryser han ute henne tills det passar honom att förlåta)

Om jag lämnar honom är jag mest rädd för att bli ensam, att sambon och hans familj ska behandla mig illa, att jag inte ska ha råd att ge mig och mitt barn ett bra liv...

Tack, tack för allt. Tack snälla, snälla ni! Tack för att ni orkar stötta mig när jag är så här svag. Om ni visste vad jag behöver det. Lelas, tack för att du ber för mig!
Och tack för fina, fina sagan till mig!