Senaste kommentarerna i forumet

Det är bra att läsa runt här, får insikter man kanske inte tänker på. Till exempel inser jag nu att min fru är verkligt schyst, hon frågar alltid noga om det är ok att hon tar in vin när vi är ute och äter, och hemma på helgen dricker hon inte vin om vi lagar god mat. Hon har en del eget umgänge, och kan dricka vin i dessa sammanhang, dessutom får hon ju alltid dricka vin numera när vi åker bort eftersom jag kör. Men, hur som helst, jag inser hur tacksam jag kan vara att hon tar hänsyn på ett bra sätt. För övrigt kan jag också känna en lätt irritation när andra dricker, mest för deras illaluktande andedräkt. Men jag har sedan jag slutade i början av oktober aldrig känt någon lust att dricka för att jag ser andra göra det. Glad för det.
/Fenix

Hej igen alla. Tack lillablå för ditt inlägg, men idol, nä nu får du lugna dig lite:-)
Stigsdotter: Har inte blivit så många tillfällen att förklara mitt icke drickande, eftersom jag med åren allt mer blev en ensamdrickare. Jag ville nog begränsa det sociala umgänget så mkt som möjligt, eftersom man inte kan kontrollera sitt drickande när man är bortbjuden eller när andra kan se på. Även om jag gömt alkohol i bilen för att kunna gå ut och fylla på när frugan varit chaufför. Sick!.
Inte så långt ifrån fyra månader nu, utan alkohol. Känns fortfarande helt naturligt att inte dricka. Börjar också få en viss koll på sockret. Jag vill gärna tipsa om en mkt bra bok, som ger en bra förklaring till varför vi hamnat i den här soppan. Jaget och Missbrukaren av Craig Nakken. Läser nu om den, och så otroligt många bitar faller på plats, när jag nu varit nykter en tid. Tar någon sida per dag, och det räcker för att varje ord är viktigt att ta till sig och smälta. Det är både tröst och hopp, att fatta att man i stort sett var chanslös om man hade det genetiska arvet att missbruka, och hög tolerans. Och vem vill egentlige motstå det första stadiet av missbruk som ger upphov till glädje, upprymdhet, nya idéer och ny stimulans. En rätt föföriska "kompis" att vara med. Och nu fattar jag på allvar att det första man måste göra för att börja tillfriskna är att acceptera den kluvna personligheten som skapas i missbruket. Jag måste ta fullt ansvar för både Jaget och Missbrukaren. Och när jag nu lär mig mer om missbrukets logik, förstår jag också varför jag åker till macken sent på kvällen för att köpa choklad och läsk jag inte inte vill ha och inte ens tycker är särskilt gott.
Ha det gott i kampen för ett bättre liv,
/Fenix

Klicka på länken nedan för att se hur boken ser ut
LÄNKTEXT

Du har rätt i att jag frågade hur ni tänker. Jag läser inte heller (eller snarare, kommer ihåg) allt som skrivs i trådarna. Man svarar på de senaste sammanhangen men saknar ibland hela bilden. Det får man göra tycker jag, personligen uppskattar jag verkligen och lär mig nya infallsvinklar av alla eras kommentarer!

Här ska vi ha högt i tak tycker jag och inte behöva vara rädda att kliva på varandras tår. Ibland blir det knas när man skriver fort och kanske inte kan förklara / uttrycka tydligt vad man menar.

Inte behöver du ta tillbaka magasinet ;-) KANSKE är det så att våra nära ofta inte vet hur svårt det är .... men de kan väl försöka sätta sig in i det då? Eller fråga?

Jag vet inte om min man är att betrakta som medberoende på det sätt som jag har förstått ordet. Men ibland har jag tänkt att han kanske själv är beroende och därför inte vill/kan avstå själv.

Tack för inspirationskällekomplimangen *rodnar klädsamt*

hurblevdet - om du vill läsa vad jag tänker kring det här med ultimatum, så hittar du lite om det i min tråd. Den heter "Vägen vidare" men du får bläddra ner några sidor för det kommer efter ett tag...

/H.

Jag tror och hoppas att du förstod att jag skrev till dig för att jag uppfattade dig som att du frågade vad vi tänker om hur han väljer. Inte för att jag (enbart?) har behov av att skriva folk på näsan.

Du har rätt om att lära sig att leva i en värld med alkohol överallt. Läser man runt här ser man dock att en del väljer att exponera sig i sin egen takt när de slutat dricka. Man kanske tackar nej till första firmafesten och så vidare. Kanske har jag sett det oftare än vad som är för att jag funderat kring sådant, men ändå. Jag kan inte avstå när någon annan dricker och har därför svårt att se hur det går till. Min bild av en framtida egen nykterhet går just den vägen, att jag får vänja mig av, vänja mig att stå ut med trigger efter trigger i en lång tråd av avvänjning. Och att till slut ska inga situationer längre automatiskt associeras med vin...........häpp!

När jag läste ditt svar för andra gången flög en helt vild tanke genom mitt huvud som jag väljer att skriva ner för att du var så öppen i ditt svar. Jag tänkte att "men tänkt om han är medberoende och inte blir inbjuden i din process och tänk om han då inte får chansen att ta sig ur och förändras i samma takt som du". Jag vet inte ett skit om er men tanken anföll mig helt oväntat och var olik mig.

Men det jag tänker som du beskriver är ju det som är vårt problem. Att man skäms, förminskar problemet och inte på villkors vis vill berätta hur stort det är. Och inte vill erkänna. Det är ju liksom normalnivån och inte ett dugg jättekonstigt. Så fint som du beskriver dina kvinnliga ingifta tänker jag dock att om du bara frågade kanske de med glädje skulle hjälpa dig med det de kan? Att inte dricka vin när du är med under en period.

Och mannen då. Ja jag får lov att ta tillbaka allt (hela magasinet :))om det är som jag uppfattar dig, att han inte vet hur svårt du har det. Jag hade inte förstått allt eller läst på ordentligt. Jag har nog läst allt som skrivits här under några år men inte så regelbundet att jag har uppfattat eller följt er på individnivå. Jag tänker nu att jag borde läst hela din tråd innan jag kommenterade. Jag ska tänka på det framöver.

Du är en stor inspirationskälla.

VinDåren

Härlig läsning, mitt i allt olyckligt och sorgligt, för mitt i allt läser jag att det finns en stark man bakom orden, som vågar visa sig svag, som vågar stå för vad han gör och gjort och vill förändra och förbättra!!! och starkt att du inte föll till föga och tog snabbfixen i natt...

jag tror att du är på helt rätt väg, låt det vardagliga finnas kvar som nåt för barnen att hålla fast vid, skolan, läxor, fritidsaktiviteter, samtidigt som du pratar med dem, prata, prata, prata... var ärlig, uppriktigt och tala om för dem att du vill ändra på dig, och bli nykter... för barnen har nog större koll på läget än vad ni kanske vill erkänna för er själva... och förvirrade barn kan bli trygga barn av prat och kramar!

fortsätt skriv, det hjälper, och fortsätt på den väg du slagit in på!
stor kram till dig och barnen!!!
/k

Tycker du skall ta dig en funderar på helgen om du känner att det är rätt för dig, jag själv skulle nog ha ganska svårt att ha massa vin hemma just nu. Sen är det ju så att man får vänja sig, men jag tror att allt har sin tid och man känner nog själv när tiden är mogen. Att din man inte stöttar dig beror nog mer på räddsla av att spelplanen ändras och du blir starkare och börjar se klarare på saker. Så i detta läget kan det nog vara bra att visa sig lite vek, så kanske ni börjar prata med varandra igen. Kramar till dig!

Jag tror att vi får ha det så med vissa dagar tyngre än andra, vi håller ju på att lära oss hantera livet igen. Vi har ju stängt dörren till flykten in i dimman och nu gäller det att öppna en ny dörr och lära om. Så ett steg och en dag i sänder på våran lilla väg, kramar till dig

Heja dig, Dompa!

Måste rusa, men det finns tusen saker jag skulle vilja skriva..... så du får nöja dig med den sammanfattningen: heja dig! :-)

/H.

Som det känns nu och har gjort ett tag, så förstår inte jag varför jag drack. Men det är inte allt man ska förstå i livet verkar det som.

Som det känns nu och har gjort ett tag, så förstår inte jag varför jag drack. Men det är inte allt man ska förstå i livet verkar det som.

Jag var på zumba igår och då glömmer man nog allt annat och bara jobbar på. Det som stör mej är att jag plötsligt kämpar mot ett jäkla sug igen och det är så frustrerande! Varför kan man inte bara inse att det är skit med alltihop? Och det är inte ett glas jag längat efter utan jag är väl medveten om att jag skulle vilja ha ordentligt. Nå det ger sej säkert det också. Ingen har sagt att det ska vara enkelt. Jag ska lägga mej tidigt ikväll.

"Det är så uppenbart dessa gånger att tankarna på att dricka kommer inte från att uppleva något positivt, utan att få slippa negativa känslor".

Så är det ju. Faktiskt. Och inte slipper man de negativa känslorna längre heller, det blir ju bara etter värre!

Bra sak att komma ihåg att tänka på!

*kramar tillbaka*

Som du kanske kunde läsa dig till i mitt föregående inlägg verkar det som om även jag har lust att skjuta honom emellanåt - säkerligen är hans sätt att hantera mig och mitt drickande en av orsakerna till att jag känner så, och kanske att jag drar mig undan honom.

Men, jag tänker också såhär:

Den som inte själv har problem med alkoholen har egentligen ingen aning om vad det handlar om. "hur svårt kan det vara, det är väl bara att sluta?" liksom. Så har jag ju själv tänkt tidigare, och gör kanske lite fortfarande om många problem som andra men inte jag själv har. "tjock?" "ja men sluta vräka i dig chips och läsk då, då", "ledsen alkoholist på väg att förlora familjen?", "nåmen sluta sup då, hur svårt kan DET vara?". Kanske kommer detta ifrån den ilska jag kände gentemot min egen far som valde flaskan istället för sin familj.

Lite så kanske min man tänker. Och jag själv tänker dessutom så här:

...att det är skämmigt att inte "bara kunna låta bli". Jag säger inte till honom att "hjälp mig här nu för det är jättesvårt att låta bli om du sitter där och dricker" eftersom då måste jag erkänna för honom (men kanske också för mig själv?) hur svårt det faktiskt är. Med risk för att behöva skämmas för mitt problem, visa mig svag.

Jag inser när jag skriver detta, eller det visste jag förstås redan, att vårt förhållande inte är så öppet som jag önskade att det vore, att vi pratar om problem osv. Om det vore det skulle jag ju såklart kunna visa mig svag och han skulle låta mig förstå att jag inte behövde skämmas osv. Som det är nu vill jag lösa detta mitt problem själv, på egen hand, utan honom, för att så småningom när jag blivit stark nog, ta tag i mina andra problem här i livet (varav han antagligen är ett).

Låter det jättekonstigt?

En ytterligare aspekt på det hela är ju att man faktiskt inte kan ändra på andra än sig själv. I helgen när vi skall ha släkt hemma på middag - ska vi inte servera vin till maten då bara för att värdinnan kanske då kommer slurka i sig alltihopa? Ska jag då förklara för svärmor, svägerska och allihopa att jag har alkoholproblem (vilket de naturligtvis redan fattat och de hejade glatt på mig när jag tidigare berättat att jag inte dricker just nu och de köper mer än gärna fina alternativ till mig när jag kommer hem till dem), men ska de själva behöva avstå? Vi pratar inte direkt om problemet... men jag tror att de skulle tänka samma sak som om hälsofreaket till släkting som bjöd på 50-årsmiddag. På en VEGETARISK restaurang UTAN VIN TILL MATEN! Herregud vilken knasboll! Och lite så tänkte väl jag med - man kan väl låta andra äta kött och dricka alkohol även om man inte själv gör det? (Inte riktigt samma sak, i vårt fall handlar det ju om solidaritet, men ändå...)

Dessutom finns alkoholm överallt annars också och jag tänker att jag måste lära mig att leva med den runtomkring mig utan att själv dricka.

Hej nu låter jag arg och elak och jag hoppas du tar det på rätt sätt men jag tycker att det är närmast sadistiskt elakt av honom att låta dig sitta och titta på när han dricker vin, med tanke på vad du går igenom nu. Om han dessutom samtidigt sitter och tycker en massa om dig och ditt beteende får jag mest lust att skjuta honom.

:)

kram

Barbalala, vad jag känner igen mig i det där du säger med ursprungsfamilj.

Vad du är duktig som åker iväg på semester med dem och att du skall fundera. Vilken styrka. Hade jag aldrig klarat själv. Skall du vara stolt över, för då har du kommit långt.

Det är tungt att tänka på sin ursprungsfamilj, men ändå är det en del i ens mognad och läkning.

Så modigt av dig!

/C

...ska det ju egentligen vara, vet inte om man kanske kan trilla dit även om det bara är ½%? Känns onödigt. Det kommer väl nya alkoholfria viner hela tiden men jag tyckte de som fanns när jag var gravid smakade jätteäckligt!

Just nu finns det supergod äppelmust i butikerna och jag kan verkligen rekommendera 100% Blåbär som finns på vissa Coop och på systemet. Visserligen innehåller den sistnämnda över 2000 blåbär och smakar det så kostar det (typ 60 för en liten flaska) men den är nyttig och jättegod :-D

Vi får försöka hålla fast vid den där insikten om att det ju faktiskt inte är "lite" vi vill ha, vi vill ju ha hela flaskan! Får vi inte det kan det ju lika gärna vara!

...smyger jag till mig. Tänker att detta är en del i processen för jag känner mig samtidigt mer motiverad än någonsin - jag ska bli en sådan som inte dricker! Det finns bara fördelar med det ju!

Det är så härligt att kunna bemöta barnens "vad dricker du mamma?" med ett: "blåbärsdricka, här, vill du smaka?".

Dagens jobbiga tanke: Just nu är jag väldigt mycket inne i mig själv, flyter bort i tankar och dagdrömmar och ger inte min man lika mycket uppmärksamhet som jag brukar. Ju bättre jag mår, ju smalare jag blir och ju mindre uppmärksamhet på alla sätt och vis han får desto trevligare/gulligare/mer uppmärksam o.s.v. blir han mot mig.

Detta stör mig något så infernaliskt: skall man inte finnas där för varandra när man är tjock och mår dåligt? Komma nu? Jag fattar att en människa som mår bra är mer attraktiv än en som deppar (och super) ned sig men ändå - nöd och lust för bövelen?

Jag skriver detta här bara för att bli av med tanken, lägga den någonstans. För hur skulle jag kunna prata om detta utan att det blir helfel?

Vilken insikt! Att se att det inte är jag som blir småbråkig utan min man! Känner igen det där lite faktiskt - det är ju inte bara jag! Kanske är det en av nackdelarna med att inte dricka - man ser hur folk runtomkring en egentligen är och måste bestämma sig för om man vill leva med det eller inte. Kanske är det också därför en del blir misstänksamma mot dem som inte dricker: då ser vi ju hur de bär sig åt!

Kram från mig!

Tack alla, för era stöttande ord. Mulletant, jag ler åt ditt förslag att lägga över alltihop på den andra kvinnan, men just nu finns det ingen annan "hon" där. Jag tror nog att det dyker upp någon igen, för han behöver en "möjliggörare", och så länge ingen annan finns där kommer han att envisas med mig. Ju tydligare jag är i min gränsdragning, desto fortare kommer det att dyka upp någon annan, är min gissning.

Jag funderar mycket på min ursprungsfamilj just nu: Jag hade en far som utförde sin pappauppgift prickfritt, som ett jobb. Men han har alltid varit känslomässigt helt kall. Att krama honom är som att krama en stenstod, och så har det varit ända från bebistiden. Och mamma, hon använde nog oss barn, för att trösta sig i den känslomässiga öken som hon måste befunnit sig i. Men utåt, även i familjen och kanske inför sig själv också, har hon alltid upprätthållit bilden av lyckligt äktenskap. Aldrig visat minsta spricka mellan de två. Men hon ville inte släppa det känslomässiga taget om mig. Lät mig inte växa... Nu är jag skild och hon har liksom chansen att slå klorna i mig igen, känslomässigt. Jag värjer mig och berättar inte så mycket om hur jag har det.
Vi ska resa på en veckas semester tillsammans i påsk; jag, barnen och mina gamla föräldrar... Det känns sådär... Jag får väl försöka använda den tiden till att studera våra mönster i familjen... och fundera på vad jag kan göra, hur jag kan förändra och vad jag behöver föratt orka det...

Många varma kramar till er alla som kämpar på så duktigt! / M

Det låter exakt som för mig som om det är jag som har skrivit det blev fundersam om jag gått med tidigare utan att minnas.
Hur går det för dig? det är så mycket lättare att "veta" vad man ska göra när man ser det utifrån. Känslorna är det som är förstörarna i detta. Jag har varit i kontakt med några nyktra alkoholister som jag känner och de säger alla samma sak, Ställ ultimatum hur kommer man då till att klara av att göra det när allt är så bra utan alkoholen man förlorar ju det bra också. Funderar också över om det nu är så att han skulle välja att försöka göra något åt drickandet, kommer jag gå och undra när han tänker ta ett återfall då?Hur kan jag bli stark nog? jag har tyvärr inget svar på det.
Massor av styrke kramar till dig

Du är allt annat än feg. Du är tuff som tar kampen. Du vill att det goda ska segra på sikt och handlar väldigt sunt. Starkt jobbat under rådande omständigheter! Håll ut! /A

Ungarna på väg till skolan. Svägerskan på på väg hit. Hon denna fantastiska kvinna ska hjälpa mig att ta mig igenom dagen. Vi ska börja ringa runt. Svägerskan har noll koll på missbruk, noll koll på myndigheter men ändå vill hon och hennes man/min frus bror försöka stötta och hjälpa till. För att rädda deras syskonbarn. För att rädda sin syster. J är helt ointresserad. Hon säger att hon aldrig kommer att förlåta mig för detta "stunt".
Jag känner mig ful. Jag ville ta tag i MIN alkoholism, plötsligt är en hel släkt involverad. Jag är också feg, vill skita i allt. Vill åka till mitt ungdomseuropa, röka på och glömma allt. Men jag har en gång för alla satt dessa ungar till världen. Jag har en gång valt denna kvinna, min kvinna, den alldra finaste. Jag har en gång valt att missbruka. Nu får jag stå mitt kast. Jag har även en fantastisk svärfamilj som stöttar. Jag har detta forum. Jag har lillablås tråd. Det måste gå. /D

att du finns med på "livstråden" även om du muttrar. Skönt att du inte är bitter ändå, det är förtärande inifrån. Precis nu flög en textrad in i mitt huvud "Andra säger lyckan / finns i ett ögonblick / fast de aldrig hann ifatt / det dom fick" det är Cornelis Sommarkort som jag aldrig blivit klar över om det ska vara med långt eller kort "o" - och det är väl det som är meningen?
Har inte tänkt på de orden men de passar för mig också, jag som grubblar över när jag ska släppa taget och välja deltidspension för att få tid och utrymme för mer engagemang i ... ... allt det jag fick. "Så tar vi ett kort på barnen i sommartid, när dom dansar en stund på jorden".

Förstås har jag inget svar men trivdes med att flumma på din tråd en stund i tidigaste morgontimmen. / mt

att du skickar barnen till skolan, (generellt) är det, precis som du skriver, det bästa för barn att ha vardagen kvar när det annars är kaotiskt. Jag önskar att du för barnens och din skull har modet att söka hjälp. Jag tror att du ska berätta precis som det är och att det är bonus för dig. Även om det betyder nån form av kontroll så är det för barnens bästa. Det är svårt med myndigheter för det händer ju att det blir fel - och det slås upp i medierna. Men ofta blir det rätt också, oftast vill jag tro, och om det hör man så sällan. Du skulle säkert ha stöd av någon professonell att prata med för egen del. Du ska vara stolt att du vågade öpna burken, förr eller senare skulle den ha sprängts inifrån och då hade ni alla varit hjälplösa. Nu har du visat omdöme och ansvar som tagit tag i ditt missbruk och familjens situation! / mt