Senaste kommentarerna i forumet

Hoppas du cyklar rätt för nu är du på helt rätt väg, så nu trampar vi vidare på resan//Kram Kalla

Skitbra jobbat Kalla. Grattis! Du firade väl med ngt gott igår...hoppas jag. Fortsätt att sprina för livet. KKramar/R

Ilska är skitbra. Helldre arg än ledsen. Hur går det med pappren? Tänker på dig och hoppas att du har kontroll över cykeln så ni hamnar rätt. Kramar/R

Apelsinjuicen är upphälld i kristallkaraffen! Du har helt rätt VD, visst fan kan ungarna fixa själva...till och med nioåringen trots att ärligt talat inte är den skarpaste kniven i lådan. Men skrev jag det? Om mitt eget barn? Yep...lillkillen har det värst. Hans mamma skämde bort honom otroligt. Jag ska dra ner frukostfixet...låta dom rodda lite själva. För det är sant...när jag börjar jobba så kommer jag inte hinna. Jag tycker dock inte att du är ngn surmupp VD. Det är bra att du säger ifrån. Jag är verkligen tafatt i mitt föräldraskap.

Min fru såg mitt missbruk...vi bråkade om det!
I efterhand ser jag ju vad hon höll på med. Visst såg jag vinglas på köksbordet...men jag visste inte hur ofta det fylldes på. Dessutom gick hon ju hemma hela dagarna...kan tänka mig att hon pimplade då. Att hon inte arbetade var självvalt, jag hindrade inte henne.

Jo vi söker nog ngn som låter oss vara ifred och hålla på. När vi träffades var vi ganska vilda bägge två. Hade båda sökt oss ut i europa och hankade fram med olika ströjobb. Rökte mkt gräs, drack väl nästan dagligen (men vi söp inte då, iaf. såg vi det inte så). Allt var ganska gränslöst. Vi borde inte ha blivit tillsammans och vi borde verkligen inte ha skaffat barn. Jag får ta till mig "new-age flummet". Lita på att det fanns en mening.

Ha en skön dag där ute. /R

Hej,

Jag är också ny här och har surfat runt ett tag och imponerats av alla människor som har beslutat att ta tag i sina liv. Alla är vi olika och jag har också problem med spriten från och till men mitt största problem är inte att avstå att dricka, för det kan jag om jag ger mig fan på det, utan att inte kunna sluta när jag väl börjat. Som tur är kan jag inte supa till mer än 3 dagar för sen mår jag riktigt skit och kan inte dricka alls :-)

Anledningen till mitt inlägg är att jag känner igen mig såväl i din beskrivning om hur det är att deltaga i alla dessa meningslösa sammankomster, "retreater", eller vad det nu kan vara. Jag är heller inte asocial och du verkar, precis som jag, ha höga krav på dig själv och vad du levererar, och att då bara trampa runt och vara trevlig är då så oändligt jobbigt och kan ofta vara en av anledningarna till att man sedan super till för att kunna varva ner..

Jag tror att mitt och ditt problem bottnar i att vi alltid vill prestera på topp för att sedan få ett erkännande om vad duktiga vi är. Men det kostar på att ligga på topp som du ser. Man mår egentligen skit. Jag har därför på senare tid valt att hålla en lägre profil och insett att det är ingen som tackar en för att alltid prestera 100 % , och då mår jag genast bättre.

Det är så klart bättre att må bra och jag tycker du gör helt rätt i att avstå från denna resa och jag tycker det är skit av dina chefer att dom pushar på och så att du måste ange alla möjliga konstiga argument och sedan till och med sjukskriva dig för att slippa. Kanske du skulle förklara detta närmare för din chef och sedan se om ni tillsammans kunde se om det verkligen måste vara ett måste för dig att deltaga i sådant här för att kunna lösa dina arbetsuppgifter.

Ha det gött!! och Lycka till!

Jag tänker att hela situationen med tre barn och endast en förälder är ny för er alla fyra. Många rutiner ska utvecklas och sätta sig. Jag tror att en grej som kan bli bra är att ni ser det hela som ett gemensamt projekt där ni hjälps åt.

Jag vet inte vilken typ av frukost man äter norröver, om du står och bakar petit chouer och pudrar visdomsord i guldstoft över pärlgröten eller något men annars, bland vanliga döda, kan barn som är 13 och 11 (och ofta även 9?) fixa sin egen frukost.

Medan farsan sitter bredvid med lite kaffe, så han vaknar till, och snackar om livet. Och åker på disken efteråt när de hastat till skolan.

Det är inte en fråga om gränssättning utan om rättvisa. Du är en människa ingen hushållsrobot. Dessutom ska du jobba heltid så småningom. Och de måste veta hur man gör för att kunna leva vettiga vuxenliv.

Största kramen
VD (er alldeles egna surmupp i etern)

Grattis, kram!

ja, det fanns visst lite ilska därinne. Idag vet jag inte riktigt hur många som fått ta skit..
Får be om ursäkt sen. Det är jag bra på..

Provar nåt örtté här nu istället för det rosa.. Funkar sådär. Känns lite- lamt. Stillar inte suget märkbart. Men jag kör stenhårt på att inte "råka" cykla förbi systemet. Hoppas inte jag cyklar fel på hela veckan.

Projekt dra ner från 25 till 15 cigg påbörjat.
Hur ska detta sluta ;)

Kalla, läser och beundrar ditt sätt att ta dig framåt, dag för dag. Blir så glad för din skull att du kommit så långt på vägen och verkar så lugn trots allt i ditt beslut. Stort grattis och keep on walking: )

Dagarna går. Upp och ner, ner och upp. Sorgen och saknaden övermannar mig vissa stunder, andra timmar går det okej ändå. Sover så mycket. Hela nätterna 8-10 timmar, och ett par tre tupplurar om dagen dessutom. Är så trött att det inte går att beskriva! Antar att det är pressen och den konstanta anspänningen i den livssituation vi haft så länge som släppt. Jag har varit ledig nu en vecka, och funderar på att ev ta ut semester de veckor som är kvar till bebis kommer. Har flaggat för att det ev skulle bli så redan tidigare så möjligheten finns. Begravning om en och en halv vecka, och några dagars samvaro tillsammans med övriga familjen. Sedan dotterns student veckan efter det, är lättad att vi redan tidigare beslutat att ha mottagningen på restaurang. Jag hade aldrig orkat fixa med det nu. Vi måste också tömma den lägenheten vi hyrt åt henne på studentorten i samma veva. Tack för RUT! En flyttstäd är det sista jag pallar just nu: )

Om alkoholen och mitt alkoholfria liv talade jag med en vän som besökte mig i lördags. Hur det kunnat se ut nu om jag inte fattat det beslut jag gjorde om att sluta dricka och tog mig dit jag är idag. Jag hade nog gått under om jag inte varit nykter de senaste två åren. Beslutet var taget i rättan tid, och jag kan inte låta bli att undra om jag fick "osynlig hjälp" på vägen att fixa det, för att kunna gå igenom det som kom. Inte gå runt det i dimma, utan igenom med klar blick. Det ligger ju lite för mig att tro på hjälpen från dem vi inte ser ; )bara vi ber dem, och det har jag gjort.

Kram och tack för vad jag får av er på forumet♥

Låter alldeles fantastiskt sunt! Grymt om du kan ta bra beslut för dej själv.
Har tänkt mer så själv. Höll alltid i sociala saker som höll ihop folk på jobbet förr, men nu, vill inte.
Det händer således inte ett skit längre, men jag kan ju inte när det känns fel.
Man måste vara "egoistisk" ibland. Den där resan klarar du dej utan.
Stort grattis till 3 veckor. Starkt!

Det är ju faktiskt ingen lag på att man måste bjuda på alkohol om man bjuder över gäster. Nej, vi struntar i det och tänker på oss själva tycker jag. Kram!

Jag är glad att få vara din nyktra vän. Kram!

Jag fick av dina rader Stigsdotter, fegt vika undan med blicken och febrilt försöka komma ihåg, exakt så var det. Skämmigt nog oftast inför barnen, när de började prata om ngt av gårdagskvällen ville jag bara "dra på mig spikskorna och listigt smyga iväg" med skammen brännande på kinderna. För jag mindes aldrig gårdagen. Nej fy!!
Glad att jag "mötte" er för 20 veckor sedan, det har förändrat mitt liv.
Stor kram!

Vissa ser väldigt nyktert på det här med kärlek, påstår att vi omedvetet söker en partner som exakt passar vår egen trasighet, som tillåter oss att upprepa mönster och försöka reparera. Jag vet inte. Vill inte. Det blir för trist att ha en sådan syn på kärleken. Samtidigt finns det många livsöden här på forumet som bekräftar den där nyktra, trista synen. Tänk bara på alla alkoholistbarn som gifter sig med alkoholister. Många av oss verkar söka sig till partner och vänner som normaliserar vårt eget drickande. Men så verkar det inte vara i ditt fall eftersom du inte visste något..? Men nu, med facit i hand, kan du minnas vissa händelser och i efterhand foga samman dem till ett mönster så att du nu kan se att din fru missbrukat under längre tid? Och din fru, såg hon DITT missbruk?
Nu blev det många närgångna frågor.

En helt annan syn på kärlek stötte jag på när jag läste en bok om synkronicitet ( nä, be mig inte förklara vad det är för jag förstår knappt själv men jag tror det handlar om synbart slumpmässiga händelser som tillsammans skapar mening). I alla fall menade författaren att vissa människor möts just för att de ska avla barn, det är liksom "meningen". Barnet är själva meningen, inte föräldrarna. Det där kan man avfärda som new-age-flum, men samtidigt kan det skänka tröst i den bittraste skilsmässa. Man undrar kanske vad man nånsin såg hos den andre, känner sig misslyckad, har skuldkänslor för barnens skull, men då finns BARNEN där som ett synligt bevis på det djupt meningsfulla i mötet med det där olidliga exet.

Kram från Nynykter

Det är inte alls konstigt att du reagerar som du gör, Framtidsdrömmar. Det är tillåtet att känna så!

Kanske har jag frågat dig innan, sorry i så fall, men har du någon professionell hjälp i allt det här? För din egen skull alltså, oavsett sambon? Jag hade otroligt stor glädje och nytta av att träffa personer som kunde förklara för mig varför jag reagerade som jag gjorde i olika stadier. Jag hade absolut inte varit där jag är idag (varken rent konkret i det här huset, känslomässigt eller relationsmässigt) om det inte var för min samtalskontakt på kommunens familjeenhet och kvinnan som leder anhöriggruppen som jag gick i. Jag är så tacksam för deras hjälp! (Och ja, jag har faktiskt sagt det till dem. :-)

Min poäng är: se till att du har någon att prata med om hur du känner.

Kram!
/H.

håller helt med dig MissH ! Du är den viktigaste personen i ditt liv och du ska må bra, det är du värd.
Kram !!

Och grattis till dina 3 veckor :-))

Firar tre veckor idag, beslutet känns fortfarande lika rätt! Gruvar mig lite inför helgen, ska berätta för min finaste. Är nog mest rädd att han inte ska ta mig på allvar. Well, jag har ju ett rejält batteri med "bevis". Fast det behövs kanske inte, bara han accepterar.

Håller fortfarande på att...ja vad ska man kalla det? Jobba på att ta plats? Plats i mitt eget liv. Skulle åka på en tre dagar lång resa med jobbet, men är inte alls sugen. Började vela idag på jobbet, har ju varit sjuk och är fortfarande risig. Började samla argument, chefen och kollegan försökte övertala mig, ringde pojkvännen (jag alltså, inte chefen :-)) Men då fick jag nog, blev trött. Va fan, jag vill ju inte! Säg nej bara! Blir någon sur får det vara så. Så jag åker inte. Tänker ta en sjukdag imorgon och bli ordentligt frisk. Mår så bra av att ha bestämt mig, får ångest av velandet. Fundera på vem som kommer tycka vad. Orka. Viktigast är väl jag?

Jag har sprungit in i den berömda väggen tidigare, haft panikångest och knaprat lyckopiller. Dags att börja LYSSNA på kroppen och mig själv. Är en person som gillar att prestera, gillar att jobba och det blir för mycket ibland. Måste bromsa.

Att jag är sjuk är bara en av anledningarna, kanske ett svepskäl. Det kommer bli fördrinkar och mingel, mat och vin. Känner att jag inte orkar just nu. Att inte dricka hade funkat, men jag vill inte vara i miljön... Med arbetskamrater som inget vet. Och jag hatar mingel! Får prestationsångest bara jag skriver det. Man ska ju äääälska att nätverka , träffa nya spännande människor och knyta kontakter! Det gör flera av mina lyckade gamla klasskamrater, och dom har snygga cv:n och bra löner. Men vet ni? Jag skiter i det, jag hatar ändå mingel. Haha, nu låter jag totalt asocial, det är jag inte, tvärtom. Men jag har äntligen insett att jag måste skita i vad andra tycker, eller snarare vad jag TROR att andra tycker. Och göra vad som är bäst för mig. Och det är att slippa åka på en resa med fem hundra andra som jag varken känner eller vill lära känna. Just nu vill jag ha fokus på mig och mina närmaste.

Blev som vanligt en hel novell, har mycket att få ur mig tydligen!

Tack Mulletant för att du skriver i min tråd och får mig att tänka i olika riktningar. Jag behöver dina funderingar och erfarenheter.
Hur går det för dig?
Kram

Varför får jag en känsla av att tycka synd om honom, att vilja hjälpa honom? Hur ska jag kunna vara stark och inte vika från det jag sagt utan stå för det. Har än så länge inte uttalat något ultimatum men sagt att jag inte vet om "förlåt" hjälper längre. Jag sade att är det några du ska be om förlåtelse så är det dina älskade barn!!! De är värda att få höra det och att det ska bli ändring på detta. Chemfen på hans jobb är medveten om detta problem och skulle hjälpa honom, bara han själv vill. Jag vet det!!

Igår kom min sambo hem efter en blöt helg. Jag har mått dåligt sedan han åkte och sovit jättedåligt. Han har under den gångna helgen struntat TOTALT i mig och barnen!! Ännu en gång. På lördagen när jag ringde honom och undrade om han skulle komma hem med tanke på om jag skulle laga mat så svarade han mig att "detta är mitt hem"!! Han var naturligtvis full och totalt oresonabel. Jag blev bara ledsen och kände att det är ingen idé. Summa: han tycker jag är äcklig, vårt hem är inte det han kallar för sitt hem, han bryr sig inte om att jag säger att jag mår dåligt och att barnen har ont i magen när de är hemma ensamma med honom då jag är borta, han har inga alkoholproblem- det är jag som är sjuk, osv..... I morse ringde han mig och jag märkte att det var något han ville säga. "Får väl be om förlåtelse för i helgen, för att jag finns". Jag svarade att du behöver inte be om förlåtelse att du finns, det är dina handlingar som är åt h...te. Han erkände att han inte fixar detta och att han har problem, igen. Det är ju det jag har sagt, sade jag, men du blir ju bara arg. Jag sade oxå att JAG kan inte hjälpa honom ur ett alkoholmissbruk, det är proffs som kan det och det finns bra hjälp att få bara han själv vill. Han hävdar forfarande att det är mitt fel att han dricker, att det är för att jag beter mig så illa mot honom. Dock kommer han inte någonstans med detta. Jag har hittills haft så svårt att hitta orden när jag ska prata med honom om detta eller oxå har han lagt på luren, men idag hittade jag alla bra fraser som jag tänkt att jag vill säga ang. hur mycket han sårar våra barn, hur mycket han försummar dem och mycket mycket mer. Jag hade ett sådant adrenalinpåslag när jag lade på luren så jag var helt svettig, det var så skönt att få bli lite arg och säga det jag känner.
Nu några timmar senare känner jag mig lite ångestfylld för att jag gick på så hårt, tänk om han verkligen vill ta tag i detta nu...eller är det bara måndagsångesten som gör sig påmind. Jag ska inte glömma hur jag själv mått i helgen och många andra helger under årens lopp. Jag har bedragit honom en gång, han bedrar mig varje helg...med flaskan! Dock verkar inte detta räknas.

Mina vänner säger att jag inte ska vara så snäll..nu när jag verkligen kunde bli arg (dock lugn och sansad) och kunde hitta konkreta fraser att säga så har JAG ångest...VARFÖR???

Hörde en reflektion ang hur barnen har det; om jag skulle få reda på att mina barn har ont i magen för att gå till skolan så skulle jag genast ta tag i problemet och gå till botten med det. Men att barnen är hemma med sin pappa och har ont i magen, det blundar man för. Detta fick mig att börja fundera på allvar.

Kram på er!

lycka till!

Magnolia

Att det går bra för dig! visst är det märkligt vad mycket tid som blir över? Precis som om man suttit med ett glas i handen hela tiden! Nå, men man får mycket ork över till annat också. Som någon tipsade om här ovan, sov mycket, vila och frisk luft är bra. Själv håller jag viktnedgången i schack med godisfrossande :-/ nå, bättre det än att supa till var och varannan dag !

...kan man kolla om någon mår bra genom att sniffa i rumpan på den? Tur att vi inte är som hundar i det avseendet, det skulle ju vara lite knepigt :-)

Möjligtvis kan jag dricka alkoholfri öl sedan men jag vet i alla fall att jag skall låta bli lättöl tills vidare. Drack en 0,5:a för ett tag sedan och den triggade mig till att det sedan var en bra idé att öppna vinboxen som stod där och ropade.

Men, som sagt, vi är alla olika!

Jag kan ärligt sagt säga att jag inte såg min hustrus alkoholproblem. Visst stod det en vindunk på arbetsbänken i köket...men jag förstod inte, utan såg faktiskt samma dunk år ut och in. Däremot gick väl jag in i äktenskapet med vetskapen om att den jag gifte mig var lite easy. Förutom att jag var tokkär - en annan historia. Men jag såg ärligt talat inte att hon söp. Jag var ju helt borta själv. På något sätt så gör det min skuld dubbel...jag såg inte först...och när jag såg så tackade jag nej. Skulle vilja fortsätta
tankegången med måste fixa med ungar, men jag återkommer om ämnet...för det är i mina ögon spännande...livsval och förnekelse!

Bolla gärna mer Nn!