Senaste kommentarerna i forumet

Åh vad jag önskar att jag kunde hjälpa dig!
Kramar i massor!

Louise1

Vännen... Jag lider med dig.

Ingenting kan jag säga för att lindra din smärta.

Kram.
/H.

PS. Ett tips kan vara att kolla upp om Svenska kyrkan finns på plats där din man befinner sig. De kan i vissa fall leta upp svenskar som är illa ute och göra vad de kan för att hjälpa dem... Jag kan inte lova något, såklart, men det kan ju vara värt ett försök. Kolla på http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=643269 och se om du hittar platsen där han befinner sig.

Min man befinner sig i utlandet, har druckit 4 dagar i rad...han är inte kapabel att ta sig hem...
Han är ensam där och jag känner inte en person jag kan kontakta som kan titta till honom där. Han är helt utlämnad.

Jag är så fruktansvärt rädd....
Han ringer mig om än sällan och säger att han mår dåligt, att han är under isen....att jag inte finns där när han behöver hjälp.
Jag är förstörd, hjälplös, maktlös, orolig och vet inte hur jag ska göra...
Tänk om det händer en olycka, kan han supa ihjäl sig??

Gud hjälp mig!

Kram, Adde och mt - ni är viktiga för mig! :-) <3

/H.

till er mina vänner! Kommer nyss från kyrkogården där jag ordnat på gravarna inför helgen. Ni hör till dem som är ljus i min vardag på vår gemensamma vandring. Kram! / mt

För mig finns det inga genvägar, allt eller inget.
En öl är för mycket medans hundra är för lite...
Bara självaste tillåtelsen till dig själv kan vara tillräckligt, har jag varit otrogen EN gång utan upptäckt, så kan jag prova flera!
Frågan man kan ställa sig, vill jag det ?

Paralellen med otrohet kanske inte är solklar, utan självaste tanken.
En öl blir sällan ensam, har jag väl börjat rulla utför?
Så vet jag att har hela ekipaget kommer att öka i hastighet, det blir likt en naturlag, min naturlag!

I mitt fall, sätt aldrig något i rullning jag inte kan stoppa.

Och det bli bättre, jag KAN ha det roligt/ bekvämt utan alkoholen,
Det någonting som kommer utav den inre självsäkerheten, och den ökar med den nyktra tiden...

Och en annan sak, duger inte min nykterhet i deras sällskap?
Då kan de dra åt hel... Ett varmare ställe!

/Berra

Hej på er

Känner igen mig mycket av det ni skriver.

Jag klarar av att inte dricka i veckorna samt klarar ganska ofta att dricka lagom på festerna. Efter ett par "lagom" fester kopplar man lätt av och faller dit. Blir helt enkelt för full och får minnesluckor. Jag får då otrolig ångest i nästan en hel vecka. Detta trots att inget speciellt har hänt. Kan även få lite ångest när jag druckit lagom.

Varannan vatten osv är förstås jättebra men inte så lätt när det väl blir "skarpt läge". Pratar en del med min fru och morsan ang detta. De upplever det inte som något stort problem, men jag sover mycket extra pga ångesten och det påverkar förstås alla runt mig inkl mina 2 barn.

Har testat med att bara dricka det lilla jag har med mig, sätta minneslarm på mobilen och även bett min fru ringa och påminna mig. Fungerar ofta men ibland, framför allt när kunder eller vänner bjuder, faller jag för frestelsen.

Vore roligt att kunna se fram emot en fest och gå dit med 4 öl och ha roligt. Som det är nu, tänker jag bara på att inte dricka för mycket vilket förstör det roliga.

Vore väldigt tacksam för lite bra tips. Ska på Halloween fest i morgon !!

AA uppstår samma sak. Efter många år i samma grupp där man bara vet förnamnet och där personen aldrig delat om sitt privatliv utan bara hållit sig till alkoholproblemen uppstår mängder med frågor och ibland saknad när någon försvinner. Att någon saknas betyder ju inte att denne gått ut i kylan igen utan det finns ju mängder med andra förklaringar. I somras försvann en vän från min hemmagrupp ut i ett kraftigt återfall och hon tog bort alla nätkontakter hon hade, både mail,msn och fb, och hon bor dessutom i ett annat land så det gick inte alls att nå henne. Att veta men inte kunna göra något är tungt.
Att någon dör en naturlig död känns på något sätt lättare än att någon dör pga återfall.Det är mycket tyngre och tankar på skuld kommer med frågan : "Kunde jag ha gjort något ?" Jag har anklagat mig själv några gånger innan jag fått lasta av mig skuldfrågan och insett att jag inte kunnat göra något.
Vi är bara små vandrande själar i en oändlig värld där vi alla går mot vårt gemensamma mål i Nangijala och det gäller att njuta mesta möjliga av den vandringen och se de små tingen som lyser upp vår vardag.

Äkta vänner och "riktiga" människor är det enda jag samlar på numera. Flera av dem finns här och du är en! Kram / mt

Det är ju inte så där jättelivligt på forumet i dessa dagar, några ströinlägg sådär ba'h...

Så jag tänkte, några rader från en idogt nykterhetsivrare..

Jag brukar ju ganska omgående låta mina inlägg gå in på känslor, för det är därifrån jag tror vi indirekt blir beroende av alkoholen och andra missbrukbara substanser...
Så antingen tillför det en känslor, eller trubbar av dem, och jag tror vi är sådana "sökare"...
Vi har tappat lite av våran verklighetsanknytning, i det verkliga livet...
Vi vill rulla runt bland små rosa molntussar och vara så långt ifrån vår verklighet, tror jag!

Och motsatsen då, tja nykterheten blir...face it!
Och att gå ifrån ett drömläge till någonting annat, det ÄR tufft, inget snack om saken..
Så en nykterhet innebär inte bara några kortvariga abstinensplågor, utan mycket mer än så...
Det här fucking tråkiga vardagslivet utan små guldkanter...alls...

Om guldkanten är lika med alkohol, då har man väldigt snäv vidsynthet, trångsynt t.om.
Kanske man skulle ta sig en funderare om man inte har snärjt in sig ALLT för mycket med alkoholen,
den har tagit över hela kroppens belöningssystem, inget annat verkar ju vara värt något, längre...

Känns det inte väldigt toppstyrt då, att någon annan del av kroppen sätter konstiga gränser...
Du kan INTE ha roligt eller ens mödosamt trevligt utan alkoholen, fucked for life??

Näha, det går att sätta ner foten, inte för någon annan skull, utan bara för sin egna....
Vad som än händer, vilka abstinensplågor jag än råkar ut för framöver, så ska jag genomlida det,
idag imorgon och dagarna efter det, tills dess att jag känner att jag börjar få tillbaka min egna självkontroll och ett annat belöningssystem, att det är JAG som bestämmer över mitt egna liv!!!

Jag är idag en "kärring mot strömmen", eller gubbe mot alla andra, motfalls..
Jag gör inte som alla andra, utan det som jag tror på är bra för mig, om alla andra käkar hundskit, så betyder inte det att jag måste göra det också, utan jag väljer...
Vad den stora massan väljer är deras problem, det blir inte automatiskt påhängs-mitt..

Och finns det inget bra substitut???, så går det bra också med...ingenting...
Jag måste inte dricka alkoholfritt heller, utan jag dricker något OM jag är törstig, vatten också!

Men ibland orkar man inte käfta emot, eller ens orka synas att man inte är som de andra, och då väljer jag look-alike grejor, t.ex GT minus G, funkar alldeles utmärkt...

Den stora massan är också en av mina problem, ibland orkar jag heller inte analysera och kommentera vad folk bryr sig om och lägger sig i, inte i deras välmening utan av enbart nyfikenhet.
Jag har fullt av dessa på jobbet och det är ett väldans hierkiskt tänkande om att ge sig själv fördelar genteomot andra, och ligga i tankarna före alla andra...
Människor är rent av elaka, det är alltid någon annans fel (de möjligen vi), men går det bra så är det bara jag, mig och alla andras insatser sekundära...
Visar sig någon underlägsen och sårbar, så är man ett allmänt rov...

När jag visade mig sårbar i min deppighet blev jag längst ner i flocken, deras spydigheter fann inga gränser, chefen ville bara att jag skulle säga upp mig osv...
Men så tänkte jag, ånäh, har jag klarat av min pärs med nykterheten, så ska de inte lyckas att knäcka mig bort från jobbet, jag blev faktiskt starkare av mitt nyktra val...

Idag ger jag de ett mentalt finger, allihopa, ingen kommer åt mig längre, ingen!
Jag har fryst ut dem och de vet i stort sett ingenting om mitt privata liv längre...
Jag är en nobody i deras ögon, men jag är starkare än dem, jag vet vad jag vill,
men jag ställer inte upp på deras sätt att överhuvudtaget behandla sina medmänniskor...
För de är inga medmännsikor, möjligen personer som går parallellt med mitt yrkesval..

Jag vet vad äkta vänner är, många av dem finns på forumet,
vänner utan ansikten, men med ett stort hjärta...

Hjärta på er!

/Berra

men mera specifkt på människorna här. Jag har inga andra nätvänner som jag inte känner irl OCH en del av relationerna här är så speciella att det skulle kännas väldigt tomt om någon av dem bara försvann. Kram till dig och pm / mt

Hej, alla!

Igår nåddes jag av ett dödsbud, men av ett lite ovanligt slag... det handlar om att en nätvän har gått bort. Jag kände honom inte alls IRL, men jag har lärt känna honom på ett ganska djupt sätt genom att vi deltar i en fotogrupp på nätet. Det är någonting med det här med att uttrycka sig i bilder, som blir väldigt personligt (eller hur, lillablå och vana?) och därför tycker jag att man kommer varandra nära genom att dela bilder.

Och samtidigt... så får det mig att tänka på alla er här på forumet. I fallet med min fotokamrat så tog hans anhöriga ansvar för att vi som känner honom på nätet fick veta att han hade dött, vilket ju såklart kändes bra. Men, när någon bara försvinner härifrån forumet så finns det liksom inga spår alls, för jag antar att det är få anhöriga som vet om att vi skriver här.

Jag vet egentligen inte riktigt vad jag vill ha sagt med detta, mer än att jag funderar mycket på relationer som skapas på nätet. Det händer ju att folk säger att det inte går att skapa "verkliga" relationer via nätet eftersom man aldrig ses... men, så fel de har.

Kram, vänner!
/H.

Adde! Du fattas här på forumet... du och en del andra av "min familj":) Men, ni - eller vi är alla är frifåglar här och väljer vår närvaro och aktivitet. Hur som helst så saknar jag dem som "skall finnas" här för att forumet skall vara riktigt "hemma" för mig. Du Adde är en av dem. Kram / mt

forumet nu. Hoppas det blir mer fart snart. Jag har sett att det går i vågor, ibland livligt och ibland stilla som nu.
Fint att du skrev några rader LG - det kan inspirera nån annan. Fint också att du kontatat beroendeläkare! Håll ut och häng kvar så blir vi fler igen! / mt

på forumet Tussilago!

Jag håller med alla de som svarat dig! Fullständigt! Det är viktigt att du kommer ifrån den här mannen Nu!

Jag vill bara tillägga att du redan tagit ett jätteviktigt steg när du skrivit ner det som hände! Bravo! Du kommer kanske att ångra det, tänka att du överdrev, att det låter värre än det var... Men det är så vi fungerar när vi är i destruktiva relationer, vi förminskar problemen eftersom vi helst inte vill vara i den situation vi är. Det ÄR precis så illa som du beskrev det! Det är farligt för dig och för barnen! Att du i nästa stund kan känna att du tycker mycket om den här mannen är inget fel eller konstigt, men betyder INTE att du ska vara kvar där. Det är farligt!

Stora kramar till dig! / M

Så trist att ingen skriver..... Vart har alla tagit vägen?
Har det ganska jobbigt just nu. Bestämmer mig varje morgon
- sedan händer det ofta något! I morgon har jag i alla fall
beställt tid hos en beroendeläkare - alltid en bra start.
TP och alla ni andra ... SKRIV!!!!
Kram/Lg

med föregående talare. Våldet har en tendens att accelerera och rätt vad det är så har du eller barnen betydligt värre skador. Det finns folk som tagit sig ur ett destruktivt förhållande och som vill och kan hjälpa dig. Du är inte ensam.

Lycka till !!

http://www.dn.se/debatt/stockholmsdebatt/de-glomda-barnen-maste-fa-batt…

Jag har endast skrivit tre tidigare inlägg på detta forum, men läser ofta (ni är många som hjälpt mig på vägen från socialt drickande och soffvinvardagsdrickande till helt alkolholfri. Tack!).

Jag kan dock inte låta bli att kommentera nu.

Jag tänker på barnen. Inga barn ska behöva växa upp och vara rädda i sitt eget hem. Barn är helt utlämnad till de vuxnas försorg. De kan inte resa sig och lämna, de måste lita till att deras föräldrar tar hand om dem och gör det rätta.

Mitt hjärta brister när jag tänker på den lilla 6-åringen som gråter av rädsla i sin säng. Jag kan bara tänka på vilken enorm otrygghet den lilla känner på många plan. Jag tänker på 2-åringen som ser sina föräldrar slå varandra.

Jag behöver bara sätta in min fina 6-åring i scenen du beskriver så blir det otäckt verkligt vad dina barn upplevt.

Gör det som är det enda rätta för barnen. Hur du vill ha det i ditt förhållande med mannen är sekundärt.
Barnen har rätt till ett hem som är en fristad från bråk, fylla och våld. Är inte det en förälders skyldighet att se till det?

/Sayers - 41-årig tvåbarnsmamma

Å lilla Tussilago!

Lyssna på MT och Lelas. Det här är farligt, ta dig därifrån. Ge dig och barnen lite lugn och ro. Du kan inte göra någonting överhuvudtaget åt situationen där du är idag. Åk därifrån. Ni kanske kan reda ut det så småningom när ni har distans till varandra och han har fått bevisa att han kan vara nykter.

SNÄLLA ÅK!

Massor med styrkekramar till dig!
Louise1

Tussilago!!

Åh, jag skulle vilja liksom ruska om dig för att få dig att se din egen verklighet...

Du MÅSTE ta dig och barnen ur den här situationen! Nu!

Precis som mm undrar jag vad jag kan säga för att du skall ta steget och söka hjälp... Jag känner mig så maktlös.

Kram, vännen!
/H.

Det är farligt för dig och dina barn far illa. Om jag vore din granne eller arbetskamrat och skulle veta hur du och barnen har det skulle jag se till att ni får hjälp. Vad ska jag och vi andra här säga för att du ska söka hjälp? Jag önskar innerligt att du hittar kraften att söka hjälp och lämna den mannen som gör dig så illa. Det finns ett annat och långt bättre liv för dig och barnen. Kram, kram, kram / mt

Jag orkar inte mer nu, jag tappar greppet om verkligheten och ångesten sitter som sten...mitt ex ringer efter helgens fruktansvärda bråk och säger att barnen är rädda och ledsna. Strax efter ringer min man och jag berättar om samtalet. Han blir så arg och sen är det igång. Han vill aldrig mer ha med mig och min före detta man att göra, han lägger allt på mig. Att jag vägrar svara när han ringt, att han är under isen och inte får stöd från mig osv. Jag får skaffa mig ett bättre liv. Han sitter nu och dricker och psykar mig med sms om hur jag borde gå tillbaka till mitt ex och leva lycklig familj med honom.
Han blev våldsam i lördags natt pga en helt obefogad svartsjuka från hans sida. Han slår mig i ansiktet med en kudde allt han orkar med 2-åringen liggandes vid sidan. Tar hårt om min mun och försöker pressa ihop den och råkar lägga sig på sonen som skriker till varpå jag blir tokig och börjar boxa honom för att få ut honom från rummet. 6-åringen är livrädd och gråter i sin säng osv. Han erkänner att han har problem och är sjuk men säger samtidigt att han ska köra en nedtrappning på alkoholen. Kvartal 1 2012 ska han ha slutat helt. Han forstätter skicka sms på sms om att jag kan vända mig till mitt ex, att han själv är under isen och att jag inte stöttar honom, att han vill att vi separerar så att jag och mina barn slipper honom. Han är glad att han tagit tag i sina problem och vet att han kommer lyckas, men just nu sitter han och dricker och är full.

Det känns som jag inte vill leva längre....

Ett beroendeframkallande nervgift, som påverkar din omdömesförmåga samt skadar dina organ.

Och det positiva? Jo, hämningarna som styr dig släpper. Vi har hämningar mot att äta för mycket, mot att slåss och mot att säga olämpliga saker tex.

Varför känns det så skönt när dessa hämningar släpper en aning?

Våra hämningar är ju en bra funktion, de får oss att undvika handlingar tills dess vi är tillräckligt säkra på att vi har läget under kontroll.

Varför är det så skönt att ibland att släppa hämningarna, med eller utan alkoholens hjälp?

Alkoholen är som en GPS, ett fantastisk verktyg för att ta sig fram. Tillsynes harmlöst om det används korrekt. Men med den stora nackdelen att du inte lär dig leva utan den. Jag har slängt ut min gps ur bilen, för dels lär jag mig hitta genom att vara uppmärksam och ibland åka fel. Men även för att se allt jag tidigare missat när jag bara stirrat in dess skärm.

hur går det för dig? / mt

:) Kram, kram / mt