Senaste kommentarerna i forumet

tycker ändå att bara för att vi inte klarar det här så ska inte alla andra lida. För mig är det inga som helst problem att vara med i sådana sammanhang, jag hoppar bara över det jag inte kan hantera, men är med mina (arbets)kamrater. Klarar man inte det så är det är det rätt att tacka nej, och då kvittar andras synpunkter. Ett av våra problem - vi alkoholister alltså - är att vi vill gärna att alla andra ska ta ansvar för vårt tillstånd - men det är just det vi har att lära oss själva.

Visst är det skönt när barnen blir stora, jag känner så väl igen mig i era resonemang, det var så alldeles nyss för mig, men nu är de borta med vinden, och här är jag, med alla möjligheter i världen att dricka mig full och känner mig färdig att försvinna för evigt, ångerfull för att jag inte bättre tog vara på mina barn medan tid var, ensam med en make som behövde hitta sig själv och separerade.

Hej Stigsdotter,

så du hänger kvar här, och jag, jag kommer in här igen. Du har en gång kommenterat mina rader och det var skönt. Själv har jag nu - efter att ha resonerat lite som du angående make, barn osv - hamnat i den situationen att vi har flyttat isär. Jag känner att jag är på väg att gå under. Vet att jag har ett ansvar för mitt eget liv gentemot mina barn men axlar inte ansvaret. Är med andra ord rädd för mig själv.

Mina korvfingrar är inte kompatibla med mobilen.
Vi åt lunch på café Sten Sture i gamla stan nu skall viäta middag. Tacos, till det dricker vi öl!
Frun skall iväg och dricka vin och äta kex.
Jag köpte plain ostbricka till henne samt två grymma ostar från delikatessen.
Schysst marmelad och bra kexsorter, hon kommer göra succé min ängel!
/A

Att du gör saker ihop, med eller för barnen kommer ge eftertryck när dina barnbarn poppar
ut. Då kommer dom minnas att deras mamma var där och hjälpte till. Hur du tjatade och ville veta hur dom mådde och hade sig.
Som bara morsor gör åååååååhhhhh.
Men den tryggheten det ger FINNS där.
Även om du var på lyset what so ever så kommer dom minnas dig som en jobbig morsa som brydde sig .
Sedan om det är annat som ligger bakom din ågrän vet jag ej? Men du minne bli ihågkommen som den där jobbiga morsan som brydde sig.
Och det ÄR bra! Heder åt dig gumman.
Gillar dig!
Kramar, har varit i gamla stan på julmarknad och jämkade lunch på "billiga" Sten Sture café.
Hemma nu, frun skall iväg och äntra kex

det här är väl ändå ett forum där man får ventilera hur man mår och har det. Skriva av sej om inte annat och ofta får man kloka och förstående kommentarer. Och ibland har man problem och mår inte bra, det är väl själva forumidén? Jag förstår inte att det skulle vara ett problem. Om det sedan blir tjafs mellan forumdeltagarna, det är en annan sak, men att logga in här är absolut frivilligt. Man behöver heller inte delta i diskussioner som känns jobbiga. Jag försöker också komma bort från forum och dator och strävar efter att inte logga in eller kommentera så ofta. Men när jag gör det så brukar jag titta efter dina inlägg Maria för dom ger mej alltid nåt att tänka på.

För era inlägg, vilka kloka vänner jag har, blir alldeles varm i hjärtat av att ni bryr er. Ska följa råden om att bara finnas här, nykter och tillgänglig när hon vill.
Skönt att höra att ni inte tycker att jag bidragit till dålig stämning, började tro att jag gjorde det eftersom allt är så tungt just nu.
Du har rätt Nyman, livet blir tyvärr inte en trestegsraket mot lyckan bara för att man blir nykter, det är bara fortsätta kämpa.
Hur länge orkar man kämpa?, när blir livet lite enklare?, det funderar jag också över.

Katastroftankar känner jag väl igen Tilde, tack för dina ord. Visst Andreas måste de falla ibland själva men jag bär nog fortfarande på skulden om det är jag som orsakat hennes dåliga mående, jag vet ju inte. Hon vill inte prata med någon om hur hon mår.

Idag ska vi baka tillsammans, lussekatter och klä granen mm, det ska ändå bli mysigt att göra saker tillsammans, får nöja mig med det så länge.

Kram och tack!! Mina människor.

Jag tycker också att det ska bli spännande att träffas, det ska bli jättekul!

Att träffa dig.
Säger som ALLA!
/A
Du tillför.

Inte heller jag tycker att du har varit orsak till någon dålig stämning!
Jag gillar och respekterar dig!
Försöker att minska mitt "Forum-beroende" därför kommenterar jag nog inte så mycket som jag gjorde i början..
Adventskram /trollis

Skönt att du är kvar Dompa! Kloka ord mulletant!
Jag tror att vi reagerar olika på olika saker.. Ibland, tror jag att vissa anmälningar sker i "bästa välmening" eller att man , tyvärr blir förorättad/kränkt å någon annans vägnar.

Sedan kan det ju vara som så, att även om vi står ut med vissa formuleringar i våra trådar, så finns det andra som känner sig "klubbade i huvudet"/ledsna och sårade över formuleringarna..

Jag röstar faktiskt för mulletants förslag, att vi (om och när vi reagerar) ställer raka frågor om vad som menas!
Är det rent "svammel", så får man ju inse att det antingen är någon som försöker provocera eller göra sig lustig och då faller inte skammen på oss, utan på den som skrivit..

Ha en bra helg allihop! kram/ trollis (som inte sett inlägget med egna ögon!)

Hej Anli, vill bara säga att jag känner med dig. Jag tror att du kommer upp igen kanske som en lite annan människa, som dig själv. Man är inte svag bara för att man söker hjälp tvärtom, det är starkt att be om det. /a-k

En liten fjäril som dansar runt i full skrud!
Du behöver inte vara rädd att dra ned mig
i fallet. Jag tar ett stadigt tag om din hand, drar dig
tillbaks. Falla FÅR man göra, snava kan man oxå göra. Men du skall inte falla ensam.
Faller vi gör vi det tillsammans.
Blir lite roligare då också......... Hahahaha du fattar va! Gillar dig gumman!
Och alla andra också, vilka kommer i februari?
XA

Önskar dig en bra helg nu.
/A

och försöker "möta" inlägg som inte verkar ok med ... tja.... klokhet och kärlek?:) Raka frågor vad som menas.... Egna, ärliga reaktioner.... Då kanske vi tillsammans orkar hålla forumet upprätt utan anmälningar?

Måste ta fram Ann Heberleins lilla svarta bok om ondska i morse och hon skriver det vi vet "Förutsättningen för att onda handlingar ska kunna utföras är alltid den stora, tysta massans likgiltighet. Medgivande om man så vill."

Och det vill vi väl inte? Inte jag i alla fall./ mt

Hoppas kvällen blev ok, att du klarade att hålla dig till intag du kan leva med i dag.
Gjort är gjort...tyvärr säger även jag som var på glögg hos vänner i går och drack både glögg och drink.

Vi går tillsammans, men när jag faller tillbaks släpper jag taget en stund...vill inte dra med ngn i fallet.
Nu tar vi och försöker igen!!!
Kram Anli

Då vet jag... Jag förstår vad du skriver. Det finns regler som Alkoholhjälpen måste följa. Jag respekterar det och ber om ursäkt för min kritik. Nu med facit ihand. Ni gör vad ni måste för att få finnas kvar. Det är bra...då ni behövs

Men jag förstår ändå inte agerandet från dem som anmäler. Då är man inte redo för yttrandefrihet. Mitt (allas) liv är så kort och jag har lovat att försöka bli mer sann mot mig själv. Jag vill inte hänga på ett forum där jag inte vet vem som är inskränkt. Vem som anmäler istället för att ruska av sig eller ta en diskussion... Lev och låt leva. Skriv eller låt bli. Men anmäl inte din granne till "högre" ort. Barn gör så...eller svaga människor i oroshärdar. Rädsla förlamar sinnet.

Tilltufsingar; Ta vara på er! /R

vill bara säga att jag aldrig upplevt att du bidrar till dålig stämning. Du tillför.
Kram / mt

och insikter från en insnöad värld
I vårt liv finns inga yttre krav på hur vi använder vår tid men samvaron kräver ett fokus i engagemang som jag ser på ett annat sätt idag än för några år sen. Insikten kommer inifrån mig själv och är ett annat anpassningsmönster än medberoende. I morgontimmen, när jag skrev i Sorgsens tråd, förstod jag en bit till av det sammanhang jag fick vittring på häromdagen. Om den starkaste drivkraften i förändringsarbete finns i den del av hjärnan som saknar språk – samma ”plats” som triggas av missbruk så är de båda processerna ordlösa och inte åtkomliga för förnuftet. Eller förnuftsmässiga resonemang.

Den faktiska förändringen hos mig är ordlös. Något inom 12-stegsprogrammen (när de fungerar som bäst) når fram till det ordlösa. Något relaterar till riter, lek och mellanområde.

Tillstånd 18, 19, 6 - C.Andersson

Var omsorgsfull med dina ord
när du beskriver för den blinda
hur vackert hennes ansikte är
när det lyssnar

Var omsorgsfull med dina ord
när du beskriver för den döva
hur tyst det blev när hon slutade gråta

Bakom våra ord finns verkligheter som bårhus
Det obönhörliga låter sig sällan formuleras
Det som sker ordlöst ska vi återbörda till språket
Dikten är en återbördare

från en insnöad värld. Inget av det du skriver låter galet. Den första frågan, om det kan vara bra att det tar (lite) tid så att din man "hinner smälta att han dunsat i botten" kan jag inte svara på. Jag vet inte och vill inte spekulera.

Även jag, och min man, har varit uppfyllda av våra yrken och personliga utveckling under många år. Sånt som tillfört absolut mest gott i livet. Vi har turvis haft huvudansvar för den vardagliga marktjänsten så länge barnen var hemma. Alkoholen smög sig långsamt in i livsstilen och övergick för hans del till ett eskalerande smygdrickande. I och med hans nykterhet (i min värld ungefär det senaste året) har jag, på ett annat sätt än tidigare, sett min del med "nya ögon". Det är inte är lätt att medvetet ändra livsmönster (jämfört med att utveckla ovanor som t ex hur vindrickandet smög sig in).

I vårt liv finns inga yttre krav på hur vi använder vår tid men samvaron kräver ett fokus i engagemang som jag ser på ett annat sätt idag än för några år sen. Den insikten kommer inifrån mig själv och är ett annat anpassningsmönster än medberoende. Kanske det Jag-Du-Vi som Lelas brukar skriva om. Intressant - det har jag teoretiskt känt till och "trott på" i många år men just nu ser jag en skillnad. Idag är jag medveten om min del av ansvaret för "vi" på ett helt annat sätt än tidigare.

Min reflektion: Exakt nu är jag i "det bästa" som forumet gett mig - jag riktar mig till någon och förstår en bit till om mig själv!

Jag hoppas att du fortsätter skriva och dela med dig av erfarenheter efter anhörigveckan och förhoppningsvis den fortsatta vägen med din man in i ett nyktert liv. Mobilen är en metafor som det ofta hänvisas till här och jag tror att den håller - dvs att ni båda kommer att förändras.

Min reflektion: Den faktiska förändringen inom mig kan jag inte beskriva i ord. Den är och jag tar tacksamt emot den.

Hoppas du inte misstycker Sorgsen - det här handlar enbart om mig fastän det är riktat till dig. Jag kan ju bara tala om mig och mina erfarenheter:) Jag kommer att skriva vidare i min tråd om de tankar som väcktes. Tack för att du delar, på det sättet hjälper du mig att tänka vidare.

Några ord ännu om det onda inom oss - vi är tänkande människor, vi har ett medvetande och förmåga att reflektera över våra handlingar. Därmed är vi också ansvariga för våra handlingar och dess konsekvenser.

Allt gott till dig och även till din man! / mt

Eller några öl, har även införskaffat en BiB.
Kommer en uppdatering,

Anli redan nu är du före mig.
Tillsammans kommer vi gå.........
/

Vi, jag, mamma och pappa min syster och bror hade en bra och härlig uppväxt. Pengar var det inget som fanns av i överflöd.

. Min morbror hade en leksaksbutik. Ett år inför
Julen ringde mamma och skulle fråga om hon kanske kunde få köpa lite billiga leksaker.
-kom, sade han min morbror.

När vi kom dit sade han. Okej barn.
Allt ni kan bära och plocka på er får ni ta med er hem!
Snacka om att komma till himlen. Jag var nog ca 7 år då.
Och vad mamma blev glad och lättad.
Den glädjen jag kände då, vill jag att ALLA skall känna på och inför jul.
I love it!
/A

Bidrar väl med possitiv framåt anda.
Barn är besvärliga ibland. Men för att dom skall
kunna utvecklas på ett bra och vettigt sätt så
måste man ibland låta dom falla.
Släppa dom vindför för våg.

Med en klar vetskap, man finns där om saker och ting går snett.

Som vissa fåglar som knuffar ut barnen ur boet.
Dom måste ibland få klara sig själva.

Jag för egen skull tycker art DU tillför så mycket gott, du berör!
/A

Du vaknar, vill gärna ha en uppdatering.
Själv ligger jag vaken.
/A

Kommer sakna dig och dina, ibland, kloka och träffande inlägg.
Hoppas du får en lugn härlig jul. Du som hellst vill slippa den. Gör nåt bra av den, för din skull.
Bli 100% ego, du är värd det!
Du får en lätt box i magen, kompis boxning.
Du kommer vara saknad, tack för alla kloka ord!
/Andreas

..jag känner precis som du skriver.
Jag kan inte göra mer och inget kommer kunna förändras med någon form av stabilitet förrän maken får regelbunden hjälp.
Jag vet att starten måste vara ett behandlingshem. Idag fick jag bekräftat att maken fortfarande vill detsamma, han är bara oerhört stressad över hur allt ska lösa sig och tiden det tar(det tycker jag, kan låta elakt och kallt, men det tycker jag verkar bra, att det tar lite tid så han hinner smälta att han dunsat i botten...har jag fel????). Jag kan bara be till gudarna att utredningen kommer ge det resultatet!

Just nu går det ju bara långsamt, frustrerande långsamt! Jag förstår att soc måste bilda sig en egen uppfattning, jag förstår också att utredningstiden inte bara är av ondo, men detta vakuum för ju med sig upp och nedturer utan gränser.

Igår var han nykter när jag kom, hade förväntat mig fylledoft i hallen! Det visar ju att han är på väg i rätt riktning. Som jag skrev tidigare så känns det som det är av godo att han får traska runt ensam med sina tankar några veckor. Han väljer ju helt själv om han ska vara nykter eller inte, inte pga att jag är i närheten eller kan skylla på att det är pressat på jobbet och deras fel han dricker. Han har tagit sig minst två fyllor, trots att sonen varit på plats några dygn varje vecka, men det går inte jämföra med hur det varit.

Han har börjat ge sig ut på stan då och då också och han berättade kort att mötet med arbetsgivaren var, i det stora hela, ok.

Han reste sig och gick undan ett par gånger under vårt korta samtal, irriterade rökpauser, men kom tillbaka och satte sig på samma plats och jag frågade om jag kunde fortsätta. Gick över förväntan!

Personlighet:
Liksom du, mulletant, så är jag övertygad om att vi alla bär allt inom oss, även ondska. Olika konstellationer an människor eller enstaka personer plockar fram olika stora portioner av det vi innehåller. Vi, jag skulle tro alla här eftersom vi är öppna för förändringar, som rannsakar våra inre har kanske lättare för att se våra mindre positiva sidor och försöker på bästa sätt förändra det vi själva, eller vår omgivning, upplever som ett hinder för att leva som vi önskar. Jag tar aldrig något för givet men har oftast en relativt klar bild över vilka resultat jag vill uppnå, når jag någonstans är jag nöjd, så länge bollen är i rullning så sker det ju en utveckling. Ungefär som att spela spel, det är vägen mot målet som är intressant, när man är framme är ju spelet över!

Min alldeles egna analys:
Min make och jag har säkert båda någon bokstavskombination i mångas ögon. Jag har ett annorlunda jobb och hamnar förmodligen under kategorin arbetsnarkoman, ett missbruk likt andra. Jag har slutat försöka förklara hur mina uppgifter fungerar. Min make har också ett yrke som kräver hans fulla uppmärksamhet, därför var det så lite vi behövde förklara för varandra när våra vägar korsades. Problemet är nu att han, i sin sjukdom, klandrar mig för att jag "ofta är borta" och när jag är hemma ska han minsann visa att "vi ska inte ses för att duplötsligt kan" ...barnsligt och onödigt..allt detta har tagit skruv sen jag i somras slutade medverka i den berömda nedåtgående spiralen. Insikten kom först och senare under hösten så ursäktade jag min medverkan till att han farit illa för den del jag som medberoende orsakat. Sen har det snurrat raskt vidare och jag har blivit mer och mer den besvärliga eftersom jag vägrat gå hand-i-hand med alkoholisten men alltid talat om att jag älskar honom.

Jag lunkar vidare, till hans förtret, och sa idag att han får fundera över hur han vill ha det, så här har vi levt sen vi träffades, take it or leave it! Naturligtvis kan vi mötas i samtal om hur vi båda ska kunna trivas bäst i vårt fall, men smutskasta inte min person för att han inte trivs. Prata om vad som behöver ändras eller lämna! Enkelt! Sörja ett misslyckat förhållande är tungt men då finns det ju något att sörja! Att trampa runt i samma cirklar blir vi bara yra i huvudet av, även utan alkohol...

Så känner och tänker jag...låter det galet i andras öron?

Ciao!