Senaste kommentarerna i forumet

Nämen hej Gullegubben, vännen! Kul att höra av dig! :-)

Det är så det är... det går upp och ner och hit och dit. Och jag tror (fast det kanske de nyktra alkisarna här kan mer om än jag) att det är ganska vanligt att man hamnar i ett sånt läge som ni har gjort nu, just när det har gått några månader. Det är som att det första lyckoruset över den nya nykterheten lägger sig och att man får syn på sin vardag igen, liksom...

Jag tänker så här... Du kan inte göra mer än att vara nykter. Det är det enda du kan göra. Men, det måste få ta tid för Tanten att bearbeta allt hon har varit med om under de senaste åren. Jag menar inte att skuldbelägga dig, det hoppas jag att du förstår, men det är ju så att hon har genomgått en hel massa svårigheter som är förknippade med din alkoholkonsumtion. Och även om du är nykter så tar det tid att komma igenom det. Du skriver att ni känner er ensamma trots att ni är tillsammans, och så kan det nog vara. Ni behöver skriva om era roller nu, både du och hon. Innan har ni känt er ensamma för att ni inte har förstått varandra, du som aktiv alkoholist och hon som aktivt medberoende. Men, trots den ensamheten så visste ni ändå var ni hade varandra... Nu vet ni inte det längre. Ni behöver helt enkelt lära känna varandra igen, nu som nykter alkoholist och före detta medberoende. Och, det tar tid...

Jag vet att min man, som nu har varit nykter i fem månader sedan återfallet i januari, brottas med samma sak som du beskriver nu. Fast i vårt fall handlar det nog mer, just nu i alla fall, om hans arbete än om vår relation här hemma. Men, han hittar i alla fall en styrka i det där... Han säger "Det enda jag kan göra är att fortsätta vara nykter dag efter dag efter dag, så att de inte har någonting för sina misstankar. Om jag dricker igen, då får de ju rätt! Och det tänker jag inte ge dem..."

Ibland beskrivs den här processen som att man klättrar uppför varsin stege, liksom... och man går helt enkelt inte i takt. Ibland tar personen som håller på att lära sig leva nyktert några kliv och "kör om" den medberoende, och ibland är det tvärtom. För ett tag sedan var vi och såg musikalen Rent, och där är en sådan scen i slutet... Jag skall se om jag kanske hittar den på YouTube.... återkommer i så fall.... :-)

Mulletanten vill leva med dig, det är ju helt uppenbart, och vad jag förstår så vill du leva med henne också. Ni verkar ha ett fint liv tillsammans, och många fina dagar har ni haft sedan du slutade dricka. Försök fokusera på det - att livet är bra! Och vad du gör, fortsätt vara nykter.

Det enda som kommer att lugna din tant på sikt, är att hon lär sig att du klarar detta och att du tar eget ansvar. Med tiden kommer hon att släppa sitt behov av att kontrollera din process och din nykterhet. Tro mig... jag har gjort (håller på med) samma resa som hon. Men, för att hon skall kunna lära sig det så måste hon också se att det är sant, dvs att du är nykter och kommer fortsätta vara det.

Sedan tror jag att ni skulle må bra av att söka samtalshjälp, och det har jag sagt flera gånger både till dig och henne. Det finns massvis av människor som bara väntar på att ni skall höra av er, så att de kan få hjälpa er igenom det här. Processen är, som du ju märker, svår nog som den är... varför då göra den ännu svårare genom att kämpa på egen hand utan att ta emot den hjälp man kan få?

Tja... det blev en helt liten roman från mig. Men, som sagt, poängen är: du kan inte göra så mycket mer än att vara nykter, men ha tålamod med Tanten och var medveten om att ni inte alltid klättrar i takt. Kram, vännen!
/H.

Vi hade igår ett svårt samtal som slutade i stor ensamhet för oss båda, Mt och jag. Nu har jag varit nykter några månader... men varför räcker inte det till??? Jag fick veta igår att jag borde ha varit här på alkoholhjälpen mycket mera och skrivit... bett om stöd och hjälp. Undrar fortfarande mycket varför det inte räcker till att jag är nykter. Jag har byggt, spikat, målat, tapetserat, monterat dörrar och mycket mera... Sjungit för mig själv, visslat och trivts i vårt gemensamma liv (har jag trott). Med mera längs hela våren och försommaren. Jag har varit behjälplig till två kullar kycklingar som i min omvårdnad förefaller må bra. Men jag borde alltså istället ha varit här och skrivit, deltagit. Förstår inte varför det jag gjort inte räcker till. Trodde att nykterheten var det avgörande, det viktigaste och den vägen har jag valt, men då säger Mt att det håller inte eftersom jag borde ha gjort det på annat sätt. Min fråga till dig Lelas är: Kan jag vara mera än nykter, i den bemärkelsen som gäller alkoholen alltså? Känner mig faktiskt bara lessen och uppgiven nu, spelar nästan ingen roll hur jag gör så är det fel. mvh/Mm.

..som Adde brukar säga om midsommaraftonen...

Och här står den nu, lika mycket ett faktum som för ett barn inför julaftonen...
För barn är nästan alla förutsägningar fyllda av förhoppningar och en sprittande glädje, hur är det för oss vuxna?

Är det stora frossan nu... inför midsommar när kraven på att fira den och leva upp till någonting?
Jag tänker så här, vem är det som sätter kraven?, traditionen?, men vem styr traditionen då?, du själv?
Min nu vuxna dotter är den som hårdast har krav på att "allt ska vara som det alltid har varit"..suck!

Jo jag har illusioner om hur min midsommar ska vara, svenska flaggan ska vaja lugnt mot en helt molnfri himmel,
solen ska värma utan att vara så där stekhet som i augusti, grönskan är nästan ätbart grön i färgen..
Häggen, syrenen, lupiner och prästkragarna hör midsommar till...

I trädgården dukas långbord och runt husknutar sätts björkris i vattenhinkar med färgglada ballonger isatta...
I köket bubblar det av frenesi och det börjar mer likna samma hysteri som inför julen...
Det kokas färskpotatis och sillvarianterna ska vara så många att uppdukningen inte räcker till, det ska vara ett överdåd..

Tiden på dagen börjar nalkas för den traditionella sill-lunchen, gästerna kommer i omgångar, klädda i vitt och ömma plagg,
pojkarna i sina finaste shorts och nästan vattenkammade, aldrig kommer man att se de så prydliga, gräsfläckarna ligger bara minuter längre fram.
Flickorna i sina skiraste vita korta klänningar och några av dem med en midsommarkrans på dess huvud, ja nu är det ingen tvekan längre...
Nu är det midsommar!

Alla sätter sig till bords, man lyfter på locket till den ångande färskpotatisen, plockar ägghalvor, räkor, pajer, västerbotten, hårt bröd osv...
Till detta skummas en kall öl upp, och någon drar kapsylknastret runt en frostad spritflaska, och plirar med förväntasfulla ögon, likt ett barn på julaftonen...
NU SKA DET BLI ROLIGT!

Och från och med detta ögonblick så är det upp till var och en att ansvara för att midsommaren kommer att fortskrida i ett välbehag,
alla gör naturligtvis sina egna val, men tillsammans har vi ett ansvar att vi inte förstör denna helg med att vi på ett oplanerat sätt dricker mer alkohol än vi tidigare hade tagit i beräkning, inte enbart för vår egen skull, utan för att inte förstöra den fina helgen för alla närvarande...

Det är vårat ansvar till man/fru, sina barn och andras barn, gästerna och bordsgranne, vänner och vänners vänner, för andra i området...
..och sin egna morgondag, midsommardagen har ett värde..om man får uppleva den utan allt för mycket bakrus...

Jag älskar midsommar och jag vill att alla förväntningar ska slå in, alla förutan fylla och alla de andra intrigerna som inte hör förväntningarna till,
men som brukar tillhöra slutresultatet OM man summerar hela helgen, och man ska se helheten, så man kan förändra utvecklingen till nästa år...

Så traditioner är traditioner, men de ska fortfarande utvecklas, och ångest hör inte traditionerna till...

Så mina vänner, ha' en trevlig midsommar, och ta ditt egna ansvar, gör den minnesvärd och ...då inte för sina dåligheter...

/Berra

Grattis till dina snart 6 månader, snyggt jobbat.
Ha en riktigt skön midsommar
Lisamari

Hej, alla!

Jag läste just vad Alexandra skrev om att hennes man inte vill ta emot behandling. Det gjorde ont i mig, för jag hamnade i minnena från natten på sjukhuset när jag var i samma situation. Jag grät förtvivlat och bad honom ta emot hjälpen för min skull, men det räckte inte. Det gör så fruktansvärt ont att se den man älskar må så dåligt, och dessutom inte vilja få hjälp.

I vårt fall blev det ju så till slut att jag lämnade honom, med ett ultimatum om att inte flytta hem igen förrän han hade varit på behandlingshem. Han höll sin del av dealen, och jag flyttade hem. Han har varit nykter en lång period nu, och jag mår så ofattbart bra av att vi lever tillsammans.

Nittionio procent av dygnets sekunder tänker jag inte på att det har varit så jobbigt, utan istället på att vi har det bra nu. Jag är tacksam för varje dag som går, när vi har fått ha en helt vanlig dag ihop. Idag, till exempel, har vi klippt häcken runt tomten. Tänk att något sådant kan vara så stort...

Jag läker. Jag märker att jag kan tänka tillbaka på de jobbiga minnena utan att de liksom rubbar mig. Även om jag blir ledsen av det (och som nu, tänker mycket på Alexandra och känner hennes smärta) så raserar det inte min värld och min bild av att livet just nu är väldigt bra.

Och, så tänker jag att precis som alkoholisten hela tiden måste påminna sig själv om varför h*n är nykter (eller hur, Lisamari?), så måste också jag som medberoende påminna mig om vilka situationer det är som jag inte vill uppleva igen. Jag måste också göra vad jag kan för att vi inte skall hamna där igen. Så, minnena fyller en viktig funktion.

Hur som haver.... sov gott, vänner, denna näst ljusaste av årets nätter.
/H.

Dag 171, snart 6 månader utan en droppe.

"lyckoruset" från de tre första månaderna har lagt sig, och istället upptar inte alkohol så stor del av mina tankar mera. Har fortfarande drömmarna kanske varannan vecka där jag vaknar och tror att jag druckit kvällen innan...

Imorgon far vi iväg på midsommarfirande och allt, jag har med mig ett flak mineralvatten. :) Många barn med i sällskapet, ska bli kul att busa med dom en helg.

Vi ska iväg till samma ställe som vi varit på i många år, och många "minnen" från alla sorters fyllor sitter i väggarna där. Allt från nattstöket, bakrus och stadiga nubbar till den tidiga lunchen...

Tack detsamma, Vana! <3
/H.

Adde o Lelas.........det blir en nykter sådan även för Vana

Adde, du är på god väg att bli en sån när du blir stor. ;)
/H.

med en AA vän igår som har en låååååång nykterhet ! Jag tycker mycket bra om honom, han är en sån där liten godmodig gubbe som plirar på mig och kommer med kvicka kommentarer, både förnuftiga och rent skämtsamma. Han har valt att leva ensammen men har jättefin kontakt med sina barn och barnbarn och har dessutom även en son i gemenskapen. Han har en väldig livserfarenhet från ett långt liv i missbruket bla som uteliggare i Stockholm och är en sån som druckit det som går att dricka ex vis T-röd. Han är verkligen värd att lyssnas på och lära av, jag är glad att han finns där och kan lära mig det jag inte fattar.

Han har ett riktigt bra liv idag, sån vill jag bli när jag blir stor !!

Nåväl, av någon anledning har jag sett honom som "enbart" AA människa men ju mer vi pratar och ju mer han ser att jag har ett liv utan att vara AA-taliban så kryper det fram att vi har så lika syn på det här med en bra nykterhet och vad som ingår i det. Jag har skrivit det förr men det tål att upprepas, inte minst för min egen skull:

1) Att prata om det som tynger, få ur mig mina spöken och troll.
2) Ärlighet. Där finns inget mellanting.
3) Förändring. Jag måste förändra mig själv i från grunden, det går inte att fuska.
4) Att våga gå emot mina rädslor, göra det som är ovant men bra för mig.
5) Att ständigt vara nyfiken och verkligen leva livet, inte bara kolla läget !

Lätt att skriva men inte fullt så lätt att leva efter. Min vän och jag är ense om att AA inte har någon ensamrätt på "måbra grejen" men han som kom direkt från gatan och in på ett möte har ju mer pondus att tycka till än jag som blev inskolad genom ett behandlingshem. Våra möten betydde allt i början av vår nykterhet men allteftersom har det blivit en stunds påminnelse och att visa att det fungerar för de nya. Alkoholen kommer för alltid att vara en del i vårt liv men idag är vi båda så medvetna om att vi faktiskt har ett val om hur vi vill leva det. Det valet fanns inte när vi var aktiva.

Det konstiga med det där valet är att det var min hustru och dotter som fick mig att verkligen förstå det !! De gick på en helt frivillig föreläsningsserie på ett lokalt behandlingshem och kom sen hem och diskuterade vad de hade hört, och jisses, där kom en av poletterna nerdimpande i plåthjärnan !! Efter den händelsen gick även jag på den där föreläsningsserien och där började min nyfikenhet inom alkoholismens vetenskap.

Att med ett öppet sinnelag kunna ta in vad andra säger utan förutfattade meningar är en upplevelse ! Helst för mig som tidigare skulle styra allt själv och var knökfull av fördomar.

Nu nalkas vi amatörernas afton, när det ska krökas och ätas in absurdum. Jag kan förmedla ett litet tips från min gamle vän om att se till att äta mycket rödbetssallad innan ni går loss på spriten !! Varför ?? Jo, spyorna blir så vackert rödstrimmiga sen !!

Ha en trevlig helg !!

Jag tar inte sommarlov härifrån. Nykterheten behöver ständigt uppdateras har jag förstått. Ungefär som en PC moahaha!

Var och pratade med min skyddsängel igår. En terapeut jag haft sen jag jobbade för mycket och kroppen inte klarade mer av stress och krav. Vi musiker har en förmåga att ständigt sträva efter det perfekta, men det är orimligt och jag har jobbat på det i några år. Tycker jag klarar det lite bättre nu. Det var längesedan vi sågs nu, men nu var det alltså dags igen.

Terapeuten H är fantastisk. Duktig på att få mig att säga rätt saker. Att själv sätta ord på känslor och tankar. Hon får mig alltid på så gott humör efter samtalet. Hon var glad över att se och höra att jag mår så bra, och att jag resonerar klokt kring min något röriga arbetssituation.
Men jag tar en dag i taget. Det är nog.
Idag ska jag vara nykter. Kan rekommendera det Prova ni också :)

"Skillnaden är att idag så ser och upptäcker jag mycket mer än tidigare, och jag tar idag helt andra beslut än vad jag gjorde förr..."

På forumet finns ofta små och stora klokheter att läsa och ibland träffar saker rakt i hjärtat (hjärnan). Tack Berra för att du påminner mig om varför jag ska fortsätta vara nykter. Jag vill aldrig mer fatta den sorts dåliga, ofta destruktiva, beslut som jag gjorde under mina år som alkoholberoende.

/Sandra

Ha ett riktigt härligt sommarlov, nu kan du få vara bara du ett tag, utan sociala krav på ett "jag måste vara trevlig och prestera bra" krav, utan bara vara.

Tycker om att läsa dina rader, så hoppas på att sommarlovet inte även innefattar forumet.

Sköt om dig - Kram
Lisamari

Berra for president! Du inspirerar:

Utan era små kommentarer skulle jag nog inte fortsätta skriva ner mina funderingar på forumet...

En ständigt givande och tagande, på ett emotionellt plan, och jo...jag är tacksam för att jag uppmärksammas och ni ger mig respons..
Det var ett tag sedan du var som mest aktiv Märta, har du det softare idag än då?

Jag tror mycket på att de som försvinner på forumet kan gå två vägar...
Antingen tar sig ett återfall, och vill/orkar inte erkänna sina misstag ännu en gång, men vi dömer ju oftast inte någon, vi stöttar...
Och sedan tror jag på dem som har orkat och klarat sig igenom sin svåraste kamp, och nu lever ett mer innehållsrikt liv och
behöver ingen stöttning från forumet, utan klarar sig själva, och det är väl i sådana fall de bästa av alla sortens farväl man kan få/ge...

Själv sitter jag kvar här fast jag kanske inte egentligen borde, jag är ju "fri" nu ifrån alkoholens påverkningar,
fri att ta vilka vägar jag vill, men sitter likt undulaten kvar i buren för att jag känner mig som hemma här..

Mina ordflätor som jag skapar här ger mig en ännu mera kraft och insikt, tillsammans med era meningar, en mening...med livet..
Jag har förstått att meningen med livet är att inte försöka fly bort ifrån det, utan att vara kvar i dess närvaro och uppleva, hela alltet..
Men det kräver mycket mer av en att våga utstå all verklighet, det finns saker som sätter en på prov hela tiden,
och lösningen på det är inte att fly undan den, utan att våga konfrontera den, och kanske kontrollera den...

Det handlar mycket om kontroll i ens liv, att våga övervaka alla händelser, att försöka vara förberedd...
Men allt går inte att få kontrollen över, och utan att bli hysteriskt inse' att vissa saker rår man helt enkelt inte på, det är min begränsning...
Och med lite hjälp av något däruppe stilla nynna sinnesrobönen för en själv och öka ens egna acceptansnivå, här går min gräns..

och ibland fungerar det, det skapar en sinnesro och man får tid att lägga tankarna på annat...

jag ser felaktigheter hända alldeles intill mig hela dagarna, och istället för att aktivt deltaga i dem, så betraktar jag dem...
Vi fick vårat lönesamtal här i veckan, och det tog husihelvetet (som vanligt), VEM är mer förtjänt av en högre lön än de andra???
Oron och intrigerna stiger med raketfart på jobbet, och jag ser hur chefen verkligen njuter av att meddela sina bittra kronor till alla...

Jag avväpnade honom helt, valde att inte ta ett utvecklingsamtal, och jag tog emot siffrorna med ett helt neutralt minspel,
han tog upp varför jag valde att inte ta ett samtal med honom, och jag lyckades byta ämne snabbt...
Jag sade att jag var nöjd (fast egentligen inte..) och avbröt mötet med att lämna möteslokalen, han så snopen ut!
Och han har inte kontrollen över mig, han vet inte på vilken fot jag står, jag kan veta allting och ingenting, men han vet inte vad jag vet..

Jag vet att han är en mästare på att spela ut andra mot varandra, och igår hörde jag hur han gick på personangrepp när han började tappa
sitt övertag, och fyyy...det var lågt, jag tänkte nog spänna ögonen i honom och visa med en min hur illa jag tyckte om detta...
men jag valde att hålla mig....neutral, och då vet han inte vad jag tycker om någonting, alltså har han inte kontrollen...

Jag har nomalt sett inget pokerfejs, utan är lika lättläst som en Ikea-instruktion, men genom att lägga band på mina känslor,
ger jag inga andra några fördelar att kunna läsa av mitt mående..
Jag väljer vilka jag vill öppna med för, och väljer vad jag vill öppna mig med...

På så sätt blottlägger jag mig inte helt, och jag blir mindre sårbar, och jag får en känsla över att jag får en mer kontroll över mig själv..

Skillnaden är att idag så ser och upptäcker jag mycket mer än tidigare, och jag tar idag helt andra beslut än vad jag gjorde förr...
Jag är idag inte allas Berra och en slit-o-släng-produkt, jag är en person där man föräras vänskap med, och så länge man vårdar den
så behåller man den, jag bryr mig idag mycket mera om hur JAG mår, och då ingår inte psykolgisk misshandel där längre...

Jag väljer det som är bra för mig, jag väljer mina anförtrodda, och det som gör ont...väljer jag bort, såsom alkhoholen t.ex..

/Berra

Hålla balans:
"huvudet upp, upp och fötterna ner, ner..."
Aj! upp igen, huvudet upp, upp med hakan...'
Aj! .... upp ......
Aj!
Upp, upp med huvudet... en fot framför den andra
Ett steg, i , taget , det viktigaste ...?... först..
Vänta... nu, ..det viktigaste...?
Aj!
Huvudet upp! ... Upp med hakan!

Jätteskönt!

som du märta. Och vi andra. Kramar, underbar morgon / mt

Det var väl dags att titta in hos dig igen. Still going strong ser jag...... Härligt att du orkar, Sena natten för mig, borde sova men tankarna snurrar en strund till. Kanske är det lite terapi att sitta här och skrota ihop något på dina sida. Jobbar just nu i ett projekt hos stadsmissionen, tänk att jag äntligen funnit en meningsfull sysselsättning. Jobbar med ett projektuppdrag och känner att jag äntligen kan påverka och förändra för de som verkligen behöver det. Känner att jag använda min kompetens så det blir meningsfullt mig.

Hoppas att du känner att det du bidrar med här med dina filosofiska inlägg också bidrar. Vi kan göra det på så många sätt. Ville bara säga att du är värdefull, för mig, för många andra. Lova att du aldrig slutar med det. En tanke i natten.

Styrkekram Märta

nykter:) Sov gott och njut av somarlovet! / mt

Underbara alla fina ni.....

Snart vänder det, fyra dagar kvar, sen är året över, jag har nått mitt mål. Så himla skönt att känna att jag kan sprida lite hopp, att styrkan finns där tillsammans med er, det här är trots allt vår gemensamma resa, även om det just nu är förkroppsligat i mig.

Vi har alla varit mitt i stormens öga. Allt stöd från er alla, det har varit ovärderligt. Jag hoppas verkligen att vi kan fortsätta att stötta varandra och alla andra. Hur det än är, livet är skört, vi är alla sköra. Jag fixade det, flera av oss har fixat det, det går ju faktiskt. Det tar tid i bland, det blir ett och annat bakslag men det går. Ont gör bakslagen, ont gör det ibland att blicka framåt. Men till slut har vi har bara oss själva kvar, vi har det liv vill leva och det liv vi väljer att leva.

Kan vi så kan andra. Så länge det känns meningsfullt så stannar jag här hos er. Och jag hoppas verkligen att ni också väljer att stanna kvar för alla andra. Ni fanns där för mig, nu är det min tur att finnas för andra. Tack för alla fina ord, för all uppmuntran. Det betyder jättemycket. nu vänder det......

Och till sist, till er alla men inte minst till mig själv: Du är allt du har, bruka aldrig våld på dig själv!

Styrkerkramar från Märta

Där ser man vad alkoholen ställer till det med...

Din vännina blev säkert skitsur för att du som vän hade valt att ställa krav på henne,
och i fyllan och villan ville hon "ge igen på dig" med ett elakt inlägg på fejjan, sant eller inte, det var nog inte det hon var ute efter, utan "skadan".

Och om påståendet var sant, så hade det nog gjort mera ont för dig, men vilket det inte var, och det var ju bra.
Du står fortfarande med hedern i behåll, och hela det utkastet var ju bara ett dåligt underbyggt skaller,
och det står inte för dig att försvara detta utan mer att din vänninan måste komma med mera substansielt innehåll, hur vet hon det-typ.

Om någon kommer med en kommentar på FB så kan du ju fortfarande ta henne i försvar och säga att det var ett missförstånd,
men det skulle jag inte göra, utan säga som det är, att det var bara en dåligt utfall av en som inte var vid sina sinnens fulla bruk, dvs hon var full och arg.

Det är fortfarande sanningen, och hon vänninnan kan inte göra det ogjort eftersom man inte vet vilka som hann att läsa den kommentaren,
och därav berätta att det bara var taget ur luften, dvs osant och kanske en kommentar VARFÖR hon skrev om det...

Jag tror inte att hon kommer göra det officiellt eftersom hon kommer att röja sitt missbruk, utan hoppas att det förvinner ur människors minne...

Du å andra sidan kan när (om) du får frågan bara säga som det är, att det är en vän som inte har kontroll på sitt drickande bara...

Vad jag vill säga är att....det är inte ditt problem, det är hon som får stå för sina klumpigheter, det är väl bara att beklaga att du blir medberoende...
Men bär inte hennes börda, du kan nog bara råda om hon frågar, jag antar att moralpredikningarna inte längre hugger på henne...

Hennes val, och du kan välja att inte hjälpa henne att bära den skulden, så mår du bättre själv...

Jag har själv suttit i samma position som din vänninan, försökt varit Sherlok Holmes för att nysta reda på vad och var jag skrev något på nätet kvällen innan,
och ångesten har varit ett enda stort tarmvred...

Jag kan inte ta det tillbaka, utan bara säga sanningen..det var en tid då jag inte hade kontroll på mitt alkoholintag..
och försöka dölja sanningen med ytterligare en ny lögn, det orkar jag inte med längre...

Att totalt resignera för min sjukdom och låta ärligheten gå före lögn är den största frihet jag någonsin kunnat skaffa mig..
man önskar bara att fler kunde inse' samma sak...

/Berra

Tack för att ni svarat. Jag kan berätta att nu har jag gjort mitt för denna person.

Efter att jag hade sagt till henne att jag backar nu tills du har tagit tag i ditt drickande på allvar och söker hjälp igen, så har hon trakasserat mig med sms, mail och inlägg på facebook. Jag hade beslutat mig för att inte svara varken i telefon eller på nätet.

Det slutade med att hon igår skrev ett öppet personligt meddelande till min vuxna dotter att hon ville berätta för henne att jag är otrogen mot min man. Jag blev helt förtvivlad. Påståendet är inte sant och som tur är så vet min man och min familj att det inte är sant, men alla andra som har kunnat läsa om det på facebook kan ju tro att det är så...

Jag är idag väldigt ledsen och det gör fruktansvärt ont i hjärtat att någon som man försökt stötta och hjälpa kan göra en så illa.

Idag fick jag ett mail från henne där hon ber om förlåtelse och att hon inte förstår vad som händer i hennes hjärna när hon dricker eftersom hon blir så elak och gör folk så illa och sen minns hon inte vad hon gjort.

Hon har tidigare gett sig på andra men jag trodde att jag som hennes bästa väninna inte skulle råka ut för detta, men jag bedrog mig.

Tack för ert stöd...

Blacky, det är ett tag sedan vi hörde något ifrån dig nu... Hur går det?

Och hur går det för mig då? Jo, tack. :-) Det går bra. Jag har jobbat som en tok den senaste tiden, så jag är trött nu. Imorgon har jag lite av ett målsnöre med jobbet, jag skall redovisa ett stort projekt jag har jobbat med. Det känns nästan lite som att det är skolavslutning... Dessutom har jag köpt en ny vansinnigt färgglad top och skall ha den med vita byxor - det är nästan bara Den blomstertid på blockflöjt som saknas...

Jag känner att mitt lugn och min tillit ökar sakta med säkert. Visst händer det att jag kan tänka "hade det här hänt för ett år sedan så hade maken druckit på det", men det är inte samma sak som att tänka "herregud, han kanske kommer dricka nu!". Så, jag läker.

Nu ropar kudden på mig inför morgondagens prestation. Godnatt, vänner!
/H.

som inte tycks fatta vidden av beroendeproblematik! / mt