Senaste kommentarerna i forumet

Hur är allt Fenix ?
Förlorade mitt konto när allt gjordes om, men har lärt mig mycket av tiden som gått pga er alla här !
Har tittat in ibland och följt med lite men har inte läst allt !
Ibland ser jag striden som asiatiska gamla filmer där mörka ninjor hela tiden dyker upp och ställer till det för oss!
När man känner sig trygg så dyker de upp ur mörkret :(
Vi alla får aldrig känna oss trygga, vi får aldrig glömma kampen även när det känns lättare !

Jag har forfarande en psykisk abstinens. Tomhet inuti. Ett sug efter whiskey. (känner den underbara vidriga smaken i munnen), ångest m,m. Dom första dagarna hade jag även fysiska symtom som hjärtklappning med oregelbunden puls, svettningar, darrningar och svaghetskänslor. Detta har som tur är försvunnit och fysiskt känner jag mig starkare nu. Däremot suget och tomheten har jag kvar som sagt.

Ja herregud vilken sjukdom detta är...
Jag hoppas innerligen att du till slut hittar något som passar dig. Någon som har nyckeln till ett ärligt tillfrisknande. Ett sista litet tips på ett tag: den finns inte i dina egna fickor.
G A R A N T E R A T. Jag kommer nog inte att skriva här på ett tag nu, men lycka till.

Jepp, den kan man enkelt räkna med, kommer typ varje vecka, mittemellan Tisdagen och Torsdagen...
Vid lunch, ja så har halva veckan gått, och det börjar äntligen rulla nedför igen..

Jo den är en bra dag, mittiveckan typ, men ingen lilllördag och alltså ingen ursäkt för att ta sig en stänkare...

Jag gör den till... det jag vill att den ska vara, en lugnt och behaglig dag.
Idag är det min dag, igen!

Jag har äntligen börjat få grepp om mina egna tankar, och kan styra dem mycket mer än tidigare...
Jag väljer att njuta av tiden så mycket det bara går, och lägger prestationskraven lite åt sidan...så länge..
Jag har i en allt för lång tid varit Bror Duktig, och nu är det slut på det..
Jag ska nu och ett långt tag framöver vara eyhh, brorsan!, livsnjutaren.

Det ska inte finnas ett enda läge då jag inte kan smita undan och njuta lite av livet...
Är jag uppjagad, ja ta då och stanna upp och kolla vad jag håller på med, TA EN FIKA!
Vilket har blivit lite av ett ledord, "ta en fika", men vad betyder det?

Jo att stanna upp och reflektera, titta sig omkring och undra, vad sysslar jag med...
Fick samma känsla när jag går ut för att röka, jag behöver tid för mina tankar...
Ja det är till och med så illa att jag hatar när andra röker med mig samtidigt, de ska bara stå och tjöta om något, kallprata!
Håll käften, jag behöver tystnad så jag kan lyssna på mina egna tankar, sortera och gå igenom, kassera!

Undrar om svärfärsan som ligger inför sitt yttersta nu, också håller på och gör ett "bokslut"...
Han sover mest, och jag undrar om han håller på och städar undan på kontoret så att han kan gå vidare...
Såg samma fenomen hos min egen pappa, sov sig bort till en annan närvaro...
Undrar hur döden är egentligen, lite nyfiken, men vet ju att jag kommer få uppleva den nå'n dag själv, så jag kommer att få veta, tids nog...
Men som alltid, man vill ju vara förberedd på allt, men ALLT kan man inte få veta..

Naturen har sin gång, och istället för att bli förbannad över att man inte kan styra den, så kanske man ska lära sig att leva med den..
Acceptera att så här ÄR livet, rättning i ledet, och stör inte ordningen, ..eller?
Jag är inte lika rädd inför döden längre, tidigare ville man inte ens tänka tanken, hu'jedamej!
Nu vet jag att den finns, lurar bakom ett hörn någonstans på min fortsatta färd, jag kan bara hoppas att den är så långt borta som möjlgt bara.
och att den "överaskar" mig på ett bra sätt, ...vill inte bli jagad av den som en tynande cancerpatient...

Detta mina vänner, är vad som går igenom Berra's skalle en helt vanlig nykter Onsdag, när han får tid till eftertanke, och skapar sig tid för den..

Detta är mitt liv, är det gott nog?
Ja, inte behöver jag krydda sönder den med alkohol i alla fall...
Den naturliga smaken är lite mer äkta...

/Berra

Livet är skört. Vissa händelser är å ena sidan "I-landsproblem" för vissa och samtidigt kan det vara en fråga om liv och död för andra. Man vet aldrig när det är det ena eller det andra. Allt beror på var vi befinner oss mitt i livet. Nu kommer lilla lördagen, måndagen är passerad, helgen väntar, du, jag, Adde, Fenix, Lilla blå, Mie, Lelas, ledsen och alla andra, vi finns ju ändå kvar trots att dagarna passerar. En dag i taget, ett steg i taget, ett steg bort från det vi erfarit och som smärtar.

God natt alla fina kämpar/ Kram Märta

Satt just nu och lyssnade på P3, de spelade "keep on walking" med Salem Al Fakir, tänkte på dig och hur vi stöttade varandra i somras, bland annat med den här texten. Och så kom tårarna. Glädjetårar att ha en vän som du på forumet, trots att jag inte vet hur du ser ut, jag vet inte var du bor, jag vet egentligen inte vem du är. Men du har stöttat mig, och fortfarande stöttar du mig så oerhört mycket Kristin. Det är kärlek när kärlek är riktig kärlek! VÄNSKAPSKÄRLEK!!!!!

I söndags morse när jag vaknade fick jag ett sms från min dotter. Jag var i Göteborg med min kära fina pojkvän, hon hade varit Stockholm med sin kära fina pojkvän. Hon ställde en enkel fråga om bombdådet på sms till mig och jag fattade direkt att hon varit där. Iskallt blev det på en gång. Vi ringde, jag fick detaljerna. Vet du, om bombmannen hade lyckats hade jag varit utan barn i dag, de såg honom efter sprängningen, de var i stormens öga, det handlade om några centimeter och några sekunder. Vi pratar, vi bearbetar, vi gråter, vi skrattar, vi känner oss sårbara. Allt är tillfälligheter, vi lever trots allt, vi firar julen även i år. Men ändå, tänk om... Det här är en ohygglig smärta.

Jag bröt ihop igår. Fullständigt faktiskt! Jag insåg plötsligt att jag kunde ha varit utan mitt älskade barn. Jag insåg plötsligt hur skört livet är. Jag insåg plötsligt att man inte kan kontrollera livet, kontrollera en annan människa, styra eller lägga livet till rätta. Fast det som hände gjorde ohyggligt ont och skrämde skiten ur mig insåg jag samtidigt att det är inte meningen att vi, du, jag eller någon annan annan ska eller kan råda över en annan människas liv. Allt vi kan gör är att ta hand om oss själva, stå upp får oss själva och ta vara på det liv vi blivit tilldelade. Och det ska vi vårda, ta hand om och ta ansvar för.

Aldrig aldrig mer låter jag en människa ta mitt livsutrymme, aldrig mer låter jag mig binda dessa traumatiska band av beroende och medberoende till en annan människa. Det känns som om jag fick en ny chans, jag fick tillbaka min dotter i lördags.

Kram i natten/ Märta

Fenix,
Läste precis din tråd,
så gott att höra att du tagit ett steg till!
och visst lyssnar jag ibland på "min" låt, den ligger i min spotifylista jag kallar pepp!
den betyder mycket! fast jag har inte lyssnat på resten, kanske ska göra det?

Märta, vad glad jag blir när jag läser ditt inlägg...
du är ju min förebild, och ligger ett halvår i tiden före mig, typ, ca, om man nu ens
kan jämföra... så klart man inte kan egentligen, allt är ju relativt, man måste ju gå till
doktorn med nagelsvamp precis som cancer och depressioner...
men OM man kan det, så hoppas jag att jag är där du är i dag, inom ett halvår...
lugnare, tryggare, och som det låter mycket gladare!!!
jag är nog ta mig tusan på väg!
det är just nu 13 grader kallt här och löjligt halt, men jag halkar fram på den väg
som jag måste gå...

släppa kontrollen...
ta en sak i taget...
inse att jag duger....
och inte sträva efter att vara så d-a perfekt!
för det går ju ändå inte!! ingen är perfekt!!
men lik förbenat...

jaja, det ger sig... en sak i taget...
nu är det jul. och jag skämmer bort min familj och stryker åt mormor i timmar, och
ska dit och städa och handlar hennes klappar och några för brorsan och hinner
knappt andas. men det är väl det man brukar göra på juldagen?

och så saknar jag hans barn.

och tydligen hade jag mer på hjärtat än vanligt...
stora kramar till er alla i kylan/värmen, beroende på var ni är!
/k

Berra,
jag tror jag vet... det var egentligen ditt fel!! Allt snack om att du ska säga tack och hej...

det var en högre makt som ville hjälpa dig inse vad du egentligen vill och behöver! =)
kram och god natt!!!
/k

För väl att forumet fungerar igen!
Läge att skriva några rader i min tråd igen. Förra veckan gick jag till farbror doktorn och vi lade upp en liten plan. Så nu sitter jag här nykter och för det mesta tillfreds med mig själv igen. Jag vill ge medicinen Naltrexon en chans igen, det som tidigare hette Revia. Jag provade den för tre år sedan och blev förbluffad. Till skillnad från antabus är det inte farligt att dricka på denna medicin, men effekten är att man inte vill dricka. Efter en öl eller ett glas vin så är lusten helt bort att fortsätta att dricka. En drömsits kan tyckas, för alkoholisten som vill dricka socialt. Men jag upptäckte i stället sanningen om mig själv, nämligen att jag vill inte dricka socialt, jag dricker för att bli berusad. Så jag slutade efter ett par veckor för att kunna få effekt av alkoholen igen. Men nu vet jag jag ju förutsättningarna, och med den insikten ska jag tills vidare fortsätta att ta min lilla tablett varje morgon. Det innebär en stor trygghet i att även om jag får ett spel och tar mig till systemet eller tar ett glas på en middag så kan jag vara lugn. Det blir inte början på en ny dryckesperiod. Och ännu så länge känner jag ingen som helst lust att ens testa eller dricka.
Så det får bli så här, ett nytt sätt för mig att få en lugn tillvaro med målet förstås att så småningom släppa pillren när det nyktra livet blivit det normala.
Jo, jag vet, en del av alla fina människor som skriver här undrar ju varför jag inte bara slutar och skippar allt vad piller och annat heter. Vad väntar jag på? Kan se det logiska i sådana funderingar. Men, som så många också säger, alla måste gå sin egen väg. Så nu slipper jag i alla fall börja dricka bara för att det är helger, att jag ska ut och resa och så vidare. Min kemiska status när jag tar mina piller innebär att jag inte vill dricka mer även om jag får i mig ett glas.
Så får det bli!
En riktigt bra tisdag till er alla kämpar i vårt avlånga land!
/Fenix

är ett härligt band att lyssna på. Sitter just och hör Little blue, så det passar ju att skriva några rader i din tråd. Skivan heter Blue is the colour och nästan alla låtar är skitbra. En skiva att bli glad av att lyssna på. En låt heter Liars bar, och dit vill jag ju inte. Enda låten jag inte gillar egentligen, och det kanske är sunt!
Ha det bra,
/Fenix

Två dygn försmäkta vi på denna plats utan forum...
(läs ..vi på denna ö utan snus, Pippi..)

Abstinens..?

Jaa!

/Berra

är kul, eller !!
http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyheterna_halland?title=pa_jul…

En del av känslan att det är mindre aktivt kan nog bero på förändringarna. Vi marknadsför inte heller lika mycket, vilket kan påverka även om det inte syns i statistiken. Det är lika många som är inne fortfarande. Det finns andra forum, men de på svenska är mindre aktiva än detta. Mycket diskussioner finns i dag i "bloggosfären". Vi kan nu starta bloggar på Alkoholhjälpen. Om någon av er skulle vara intresserad så ordnar jag gärna det. Kanske skulle det kunna öka aktiviteten här.

Facebook kan det vara bra att vara skeptisk till. Vi kan inte ansvara för informationen eller integriteten där och det är osäkrare än här.

/magnus

Jag tycker åxå de blir lite komplicerat/konstruerat med två konton.På fejjan.

är rätt så flitigt använd Viktoria. Då blir det mer konkreta frågor och svar och lite skämt och allvar !

Det var ju det att Viktoria var så trög och inte kunde fatta hur FB funkade (jag är dessutom typ rädd för Facebook, haha) Sedan verkade det inte som om ni förde diskussioner där (alltså att man kan skriva längre inlägg, eller missade jag kanske någon funktion? Var väll mest kortare inlägg/hälsningar och länkar till förvisso intressanta artiklar och annat??

f'låt, min kommentar var närmast riktad till Viktoria.

Nä'ru någon fejjan bli det inte för min del...

Är det något den har möjlighet med så är det att "knyta ihop" mig med mina vänner...
Så även om jag skulle skapa en ny Berra, så kan man ge sig f*n på att den lyckas förknippa mig med den "riktiga Berra"...
..och då, är integriteten direkt hotad...
Jag är rätt så aktiv på FB och vill absolut inte bli förknippad med Berra the alkis...

Hur i sjuttsingen kan den hålla koll på att just lilla jag gillar den här filmsnutten eller låten,och trots att jag är utloggad från FB
så skickar den då "..kolla Berra diggar den här filmsnutten.." till alla mina vänner...
Tänk då vad som skulle hända om jag har två FB-konton, det känns som om det kommer att bli korskontaminerat någonstans...

Nä, det går fetbort till den dag jag får fullständiga garantier på att dess två konton ALDRIG kommer att snuska ihop sig..

Men visst, jag har kollat in er lite granna på fejjan, men mycket försiktigt, vill absolut inte sätta några fotavtryck där från Real-Berra....

Annars då...?

Jo helgen nalkas ju, och jag ...skittrött efter att ha missbrukat.......min sömn...
Att gå och lägga sig mellan 1 och 2 på nätterna tog så igår sin hämnd, somnade i soffan dreglandes över frugans bärbara...
( och där var inte ens porr på den sidan..) när 10-nyheterna hade precis börjat, helt omöjligt att hålla sig vaken...
Satt där som en nickedocka tills frugan nästan fick välta mig ur soffan...
Kändes helmysko att gå och lägga sig i ett helt upplyst hus, alla lampor styrs av timrar...

Borsta bissingarna, och sedan ....fjupp!
Dottern står och skriker på mig och sliter av mig täcket, DET ÄR DAGS ATT KLIVA UPP NU PAPPA, KLOCKAN ÄR HALVNIO!!!!
Hallå, vart tog natten vägen!!!
Gick livet in i läge paus eller nå't, det bara blinkade till, hallå håller jag på och missar en massa här eller..?

Bara att starta dagen med en ny hjärtinfarkt som vanligt, försovit mig, skita i duschen (altså strunta i den..)
rallypåklädning, och på ett ben hoppa ner för trappan till undervåningen medans man håller på och få in benet i det andra byxbenet, och ett vitt skum som dreglas av tandborsten som man har "glömt" att borsta med kvar i munnen...
Frukosten blir ett skrynkligt äpple som hamnar i ryggan, man snubblar ut i snön och oknutna skosnören (tar ju för lång tid..)
Skiter i att borsta av bilen och sedan för att bryta i stort sett mot vartenda trafikregel som finns under en halvtimmes racing...
YES! tänker man,... från uppvaknande till att sitta i bilen på ....sju minuter, nytt rekord!

OM man hade bättre stötfångare så skulle jag kunna knuffa bort alla slappa hängpungar som luskör på våra svenska motorvägar också...

Men nu måste jag ge mig, vad håller jag på med???
Har jag inte lärt mig ett skit det senaste året???

Ta're lugnt för f*n, andas in och låta det som sker...hända...

Back to basic, in i skolbänken igen, vad var det vi sa....?

Inte stressa, för då måste man stressa av med något, typ alkohol...
Och alkoholen förstör livet...

Så vad blir då resultatet??
SLUTA STRESSA SÅ SLIPPER DU DRICKA ALKOHOL FÖR ATT STRESSA AV!, DUMFAN!

Så idag har jag lärt mig något nytt igen...

Så om livet ska levas, så ska det göras ordentligt!

Mors Berra

Idag är första dagen!
och välkommen tillbaka!!
/k

Jo så känns det sedan en tid igen Lilla Blå. Det blev ju bara värre och värre dagarna och veckorna efter det som började som ett snedsteg. Har våndats inför att komma tillbaka hit, erkänna för mig själv och er alla som finns här på Forumet. Medvetenheten om att jag inte är ensam eller är den förste som misslyckats gör det inte lättare. Idag på morgonen är det tydligt igen: Du slank i diket! Jag kan ändra på det, åtminstone efter dag som läggs till dag principen, och snart kanske det är en vecka igen. Det oroar jag mig inte så mycket för. Sedan när kraften återvänder kanske det blir lättare att söka lösningar på de problem som leder mig till självmedicinering med alkohol.

Also here we go:
Idag tänker jag vara nykter!

är det så Viktoria !

Jag hade klara problem med vem jag var efter en tid i nykterhet. Jag hade ju så att säga börjat från noll med att bygga en ny människa, det kroppsliga var ok efter en tid men min hjärna hängde inte riktigt med. Jag hittade inte min identitet förrän efter ett år och då tack vare en anhörig som sa precis de ord som jag sökte.

Och du har helt rätt vad det gäller förändringar som jag får på köpet ! Vilken kanon-bonus !!

Senast idag fick jag på ett AA möte höra att jag är en rätt burdus person men det var sagt på ett kärleksfullt sätt. Jag vet att jag kan uppfattas så och det är nog en sak som jag helst inte vill förändra ! Jag trivs med ärliga personer och hellre att de säger rakt ut än går och smyger med det så att det skapar en taskig stämning och jag vill hellre vara ärlig så det rensar luften. Ok, inom rimliga gränser då kanske.

Och det du beskriver om att bli bättre behandlad tyder ju på att din självkänsla börjar växa lite, du börjar bli någon !!

Konstigt nog chattar jag just nu med en vän i gemenskapen om just detta vi skriver om här ! Är det månne säsong på identitetskriser ?! Vi är nog lite överens om att se oss som bebisar på våra första stapplande steg ut i det nya livet, vi har ju börjat med ett helt nytt liv.

Ett fantastiskt nytt, fräscht, liv !!

Facebook !

Du sätter ord på det jag känner...
hur kan vi förbättra diskussionerna, och värma upp stämningen?
hade jag kunnat hade jag bjudit på lussekatter, och varm choklad,
för det är nåt av det godaste jag vet.. och då blir man varm i
måde mage och själ!
ta hand om dig, och unna dig nåt gott idag!
kraaam!
/k

är ganska så svårt, egentligen...

Det finns ingen "utbildning" för föräldrar, och det finns inget rätt eller fel...

Barn som växer upp i en misär, för dem är det helt enkelt naturligt, de vet ju inget annat...
De har redan "vant" sig att leva det liv de lever, och för dem är det deras vardag...

Och när man som utomstående säger att "det är fel", så blir det som om man anklagar deras familj för att vara dålig,
och då går de in i en försvarsställning...

Det är svårt att vara en god förälder idag, och jag tror framför allt att man ska överhuvudtaget skita i vad andra säger...

Man ska uppfostra efter egen övertygelse anser jag, om man är nöjd med sitt liv så kan man väl göra en kopia av sig själv..
Det är allt för många som vill realisera sina drömmar och lägger det trycket på sina barn...
"..klart du ska bli jurist, eller läkare osv..", men kan inte barnen då får den hjälpen och support som krävs av föräldern, ja då går det oftas i stöpet...

Min 17-åring därhemma vet inte alls vad hon vill bli, men hon måste bestämma sig för någon sorts utbildning, så hon tog bara något som var lite halvintressant, men med goda chanser till ett anständigt arbete, det var förnuftigt tycker jag...
Både hon och jag vill ju bli vetrinärer, men har varken betyg eller läshuvud för att kunna gå i mål på detta, men det är ju fortfarande en dröm...
Tänk om jobben byggde mer på intressen än läshuvud, tänk så mycket bättre det skulle vara då...

Motsatsen till henne är hennes gamla klasskompis som föräldrarna har kört i botten...
Ett nervknippe som aldrig kommer att kunna göra sina föräldrar tillräckligt nöjda någonsin, de har bollat runt med hennes psyke att hon vet varken in eller ut längre.
Knytit henne så hårt till varandra att hon kan inte ens åka på ett fotbollsläger i tre dagar utan att bryta ihop, föräldrarna försöker fjärrstyra henne per telefonen.
Om jag i framtiden kommer att läsa om ett föräldramord, så vet jag en ganska så säker kandidat, när hon har "vaknat upp" ur sin anti-törnrosasömn...
Hon är sjuk, och mår mycket dåligt, och fortfarande står jag där som en förälder (men till ett annat barn) och tycker en massa saker jag inte vågar säga...
Jag vill inte kritisera andras sätt att uppfostra sina barn på, barnen vet ju inte bättre tyvärr, och föräldrarna tror att de gör rätt..
Så jag biter ihop, och betraktar med lite blödande hjärta hur en sådan ung själ vittrar sönder...

Själv så laddar jag bara på att mina barn ska få vara så lyckliga det bara går, jag vill ge dem allt det där som jag inte fick, känner ni igen snacket?
Jo jag vill ge dem allt det där jag fick också, den bra'iga delen, gisses det är ju 40 år mellan generationsbytet, klart att vi utvecklas framåt hela tiden.
Våra föräldrar var gamla, mina barns likaså, men uppfostran är inte i sig själv gammalmodig, utan har bara väldigt mycket livserfarenhet.

Frugan och jag kompletterar varandra oerhört, hon kör den lite "mjuka" sidan, och jag den lite mer handfasta delen (nej jag boxas INTE med mina barn..)
Hon tjatar om att man ska klä på sig för att det är kallt ute...
Själv...om grabben åker i foppadojjor till träningen i en decimeter snö, ...ja då tycker jag att han kan få frysa (..det puckot!).
Kanske han har lärt sig något till nästa träning, man behöver inte verbalt tjata ihjäl grabben, han fattar nog att det är rätt åt honom..
Och nej, man blir inte förkyld bara man blir lite kall om fötterna, det finns inga helt klargjorda "bevis" till detta...

Frugans tjat om att datorer är bara leksaker har nu tystnat, jag har alltid varit den som förmanat om att alltid vara med i elektronikutvecklingen...
Nu har vi varsin, ungarna behöver det i sina skolarbeten, och jag hjälper dem att inte komma efter i utvecklingen...
Det gäller att vara lite öppen för nya saker också, herrejistanses, det är idag 14 år sedan jag för första gången kom i kontakt med det som kallades "internet",
och "surfa" var ett nytt begrepp, och här sitter vi idag...

Och att inte vilja hänga med i utvecklingen, ja det finns inte på kartan längre...
Annars får man flytta ut i skogen och börja tälja tallkottar, men hur kul är det..?

Mors Berra

Visst är det nyckeln Adde? En stor förändring nu då jag varit nykter ett tag är just den. Att jag kan tycka om Viktoria (hon har ju en del näst intill outhärdliga sidor fortfarande och kommer kanske alltid att ha) men på det stora hela - bra person! Kan ockå känna det i mina relationer till andra att jag blir bättre behandlad, och att folk backar då jag markerar - så var det inte tidigare.
Har nog inte sett då jag drack hur mycket självförakt det faktiskt föder, OCH hur andra människor kommer att utnyttja det för att få utlopp för sin skam över sina egna tillkortakommanden. Lätt att sparka in öppna dörrar liksom...
Det här med förändringar, vissa kräver stort mod och ihärdighet, andra har kommit på köpet (som en bonus : ) med nykterheten. Större klarsynthet vad gäller min egna person bla, vem jag är när jag tillfrisknar.
Kram