Har inte varit inne här på flera månader, men känner att det är dags nu, dags att bli stark, dags att ta tag i livet och få mitt liv tillbaka.
Det brakade ihop totalt på nyårsnatten efter att vi kommit hem från ett par vänners middag. Med såklart alldeles för mycket alkohol till maten och som sällskap...både innan och undertiden vi var där. Jag tog min son och flydde, som jag så många ggr gjort förut...denna gången stannade jag en vecka där, lämnade honom i sin alkoholstinna värld för en stund.
Men som alltid går jag tillbaka när jag får höra de orden som jag vill ska hålla...jag ska försöka sluta dricka, denna gången menar jag det för jag vill inte förlora er, jag har bara er....jag blir så arg på mig själv för det.
Han hade inte druckit på 2 veckor innan han föll igår, dock inte mycket men tillräckligt för att jag ska vackla och vända taggarna utåt och min själ inåt.
Denna gång har jag som jag också sagt till honom ringt för att få hjälp och få börja prata, han ska följa med har han sagt. Sen om han gör det är en annan femma, men då vet han att jag lämnar och kommer att ta till alla medel för att göra det. För denna gång kommer jag ha stöd utifrån....

Jag vet inte vad jag vill med denna tråd egentligen mer än att skriva av mig och kanske få en peppning av mig själv genom att skriva. Att prata med min nära och kära runtomkring är som vanligt hopplöst. Jag har bett dem om att stötta mig men inte komma med några pekpinnar för det orkar jag inte och jag är så väl medveten om dom men ändå så kommer de så fort jag pratar med nån.
Fick även höra idag av en nära vän att det märks att min son håller på att påverkas negativt av detta (han är precis 2 år)...ja, vad ska jag säga? jag vet det, jag är medveten om det...jag håller på att försöka kämpa till att våga ta steget fullt ut, men just nu, just i detta nu är jag för svag....jag är en svag människa som behöver höra att vi fixar det, jag hjälper dig med vad DU än vill oavsett. Men jag får aldrig höra den frågan, vad vill DU? endast såhär vill JAG att du gör, såhär tycker JAG att du ska göra för jag hade aldrig accepterat det här beteendet. Men jag har bara lust att skrika till dom att nä, men DU är inte i detta, DU har aldrig varit mitt i en sån här situation. DU står utifrån och berättar vad JAG sa göra.....

Jag var på en föreläsning hos den gruppen som har hand om anhöriga igårkväll, det va så bra och så skönt att få mina bedömningar bekräftade. Den handlade om symtom och beteenden hos alkoholister...han stämmer överens på varenda punkt. Skillnaden var att jag inte blev bedömd utan mer en bekräftelse på att mina reaktioner är helt naturliga i en sån här situation och att man behöver hjälp för att reda ut det. Jag ska dit på måndag em, då har jag bestämt att göra detta fullt ut. Jag ska prata ut om ALLT som jag aldrig pratat med någon om, aldrig vågat eller erkänt ens för mig själv.

Jag bara undrar som jag alltid gjort, vågar jag verkligen? jag är så rädd för mitt egna liv, för jag har levt med detta i 10 år....det är ju såhär min värld och mitt liv ser ut. Kommer det nånsin se annorlunda ut? Kan det se annorlunda ut? För mig är detta så vanligt att jag t.om trott ibland att det ska se ut såhär och att det ser ut så hos alla....finns inga män som inte gör såhär (för jag har sett det så nära hela livet)!

Samtidigt som jag vet att jag ska att jag måste för mig men framförallt för min son.

HI

Vad ni kämpar fina människor! ❤️

Förlåt nykteristen för att jag kapar din tråd men jag känner att jag vill hålla therese77's hand och försöka nå henne.

Jag läste för några dagar sedan Therese77 att du pratat med din sambos familj. Heja dig! Det gjorde mig så glad att läsa! ❤️ Kom ihåg att ingenting av det som händer kring din sambo är ditt au bära. Det är inte din skuld och det är inte du som ska skämmas. Du väljer inte det åt honom. Däremot förstår jag att du är djupt nere i medberoende och det behöver du hjälp med att bryta för din skull och framförallt dina barn.
Ta hjälp av hans familj som barnvakt och börja gå på al-anon möten, gå till en psykolog... Ta tag i ditt medberoende så du klarar av att sortera hos vem ansvar för din sambos livsval ligger. Så du klarar av att släppa det och kan fokusera hela din kraft på den viktigaste personen i ditt liv. Du. Och det är först då som dina barn får en trygg uppväxtmiljö.
Heja dig! Fortsätt att använda hans familj! ❤️

Stora kramar till er som kämpar så!

Nykteristen

Ingen fara, alla är välkomna...därför det är så härligt att vi kan stötta alla tillsammans!

Idag känner jag mig ledsen...så har bokat in en lunch med en kompis. Extremt välbehövligt!

Nykteristen

Så då har han börjat tjata om när ska vi flytta hem igen? Vi kan ju inte bygga på vår relation om vi bor isär och det finns ingen mening för honom att försöka bli av med sitt beroende om ingen är hemma o hjälper honom! Alltså?!

Hur går det för dig Therese? Det sär med att gå in för nåt till 110% är samma här....det är som att missbruket ska bytas från en sak till en annan o då jäklar ska alla med också! Just träning o mat verkar va ett populärt ämne bland de flesta, konstigt för alkohol är väl verkligen inget som gynnar varken träning eller kost

Prinsessan på ärtan

Dom orden har jag fått höra allt för många gånger?
Och Jo som jag förstått så jag är starkt medberoende. Hatar när han säger så. För dom orden kommer oftast strax efter en period pga att vi har diskuterat om att separera.
Och oftast samma visa, har tyvärr gått igenom det allt för många gånger :/
Om du försöker sluta och visa att du kan hantera så förlorar du inte mig heller, då finns jag här och kommer försöka hjälpa dig.
Jag vill ju inte leva i ett förhållande där man ser den man älskar gång på gång faller och man ska leva i oron att den här gången kommer han att supa ihjäl sig, eller som han säger , om vi inte är ett par vad är det då för vits att vara nykter?
Jag vill ju inte heller få höra sen att Jo men 2veckor efter att vi separerade så skulle han ha supit ihjäl sig?!

Så jag känner igen mig i det du berättar och jag har inte kommit så långt än med att bli stark än. Jag står / vi står bara på dag3 idag.
Han har skrivit in sig på en behandlingsklinik för beroendeproblem. 4veckor att börja med. Med möjlighet till förlängning. 14mil hemifrån!
Så jag vill och jag önskar med hela mitt hjärta att den HÄR gången är det faktiskt på riktigt för ett ärligt försök.
Styrkekramar till dig från mig!❤️?

Therese77

Tack HI för din om tanke. Givetvis är jag medberoende som alla andra som har en anhörig som dricker eller har annat beroende.
Jag har försökt sätta mig in i barnens värld. Min sambo dricker det mesta på kort tid på dygnet, utom på sommarsemestern. Dvs efter barnen har gått och lagt sig och efter att jag gått och lagt mig. När han dricker är det sviterna efter drickandet som drabbar mig, och ofta enbart mig. Det är i form av trötthet, irritation och orkeslöshet. Det drabbar mest mig som är en aktiv person och vantrivs med en fet och lat man.
Nu ska jag också tillägga att denna sida av honom inte märks utåt. Tex var det han som lagade all mat till både jul och nyår. Och han var inte märkbart påverkad på dessa dagar heller. Han kan dricka ca 1 liter vin innan det ens märks. Sviterna kommer dagen efter.
Som jag skrivit tidigare till Nykteristen så är det många här inne som har det värre men jag förstår förstås att han kanske också snart är värre. Besynnerligt är att han klarar sitt jobb så bra att han troligen snart blir befordrad. Ändå drar han i sig 5-8 flaskor vin per vecka.

Hur som helst så har du rätt. Jag behöver prata med någon, för att finna ork, mod och verktyg för att göra slut. För ända sig kommer han inte göra. Alternativet är att jag får hörda ut men det känns inte längre som en bra framtid. Har redan bestämt vem jag ska vända mig till.

Therese77

Så nu har tjatet börjat. Känner igen det där med att de missriktat ber om hjälp. Tex att utan dig är jag ingen, då kan jag lika gärna dö. Du är familjens pelare. Utan dig hade jag varit död nu.
Jag blir bara trött av sådant snack. Och jag tycker bara att min sambo är patetisk. Hårt kanske men jag känner faktiskt inget ansvar för hans beslut om leva eller dö.
Jag tror också att han ibland uppfattar mig som hårt och känslokall när det kommer till hans beroende (Både mat och alkohol beroende). Tror också att min syn på det hela är min räddning.

Försök att hålla ut och inte flytta hem. Men jag tror att jag förstår hur svårt det är. Det finns ju så många nyanser av en situation och av ett förhållande.

Just nu är det faktiskt bättre. Jag har ju varit sjuk ett tag och då har han verkligen steppat upp. Ibland tror jag att jag är för självständig för honom. Han har tom sagt någon gång att jag är mer ”man” än han. Suck...

Nykteristen

En dag i taget...vi har iallafall flyttat hem då det lugnat ner sig därhemma tillräckligt för att vi kan bo där. Mannen har sökt sig till beroendemottagningen o börjat med Antabus (igen) samt samtal. Ingen aning om detta funkar eller ej, men han är fast beslutsam i att han beroende gått för långt och att detta levnadssätt inte funkar längre. Jag däremot vet inte vad jag ska tro eller tycka samtidigt som man såklart hoppas. Söker lägenhet fortfarande...
Ska till Anhörigcentrum imorn, ska bli skönt att kanske få nån o prata med även IRL

Hur går det för dig?

Therese77

Jag har lyckats bli sjuk igen.
De senaste dagarna har varit ok. Upptäckte här om dagen att det fattades en massa vin. Innan jag hann fråga kom han och berättade att han i lördag gick till en kompis, medan jag sov pga förkylning, och hade bjudit honom på vin samt lämnat kvar boxen hos honom. Vet inte vad jag ska tro.

Just nu tänker jag att jag ska försöka se helhetsbilden. Dvs inte bara drickandet. Får se hur det går...

Therese77

Jag har länge begränsat mig.
Tex tänkt
-det är ingen idé att köpa nytt skåp och nya lampor om vi ska gå isär...
-det är ingen idé att planera roliga saker framåt om vi ska gå isär.
-det är ingen idé att vi går på restaurang för det blir bara fel.

Men jag ska sluta tänka så nu. Det begränsar mig själv för mkt och han behöver också bevisa att han skärpt sig.

Idag har jag bokat en spa weekend med övernattning med mina vänner. Ska bli så skönt. Jag tar semester från jobbet och tänker enbart på mig.

Nykteristen

Så himla bra gjort av dig! Helt rätt, har också allt som oftast tänkt så...kan inte köpa det o inte göra det! Men då begränsar man ju sig ännu mer än man redan gör egentligen!
Åhh så himla skönt med spa ?

Nykteristen

Hur mår du Therese? Blivit friskare?

Hur går d med mannens drickande?

Hör har d varit helt nyktert i snart en vecka o den människan han brukar vara när han inte dricker börjar redan göra sig påmind. Gladare, lugnare, mer tålamod pch framförallt en glädje i att fixa huset.
Men jag funderar ju såklart på hur länge detta kommer hålla denna gång.....

Va på anhörigstöd i torsdags....blir så mkt gråtande när jag är där, har väldigt jobbigt att prata om allt...d är liksom för påtagligt. Hon fegade om jag nångång av dessa veckor kunnat få känna själv, fått bryta min fasad...en gång har jag gjort d. En gång där nån tagit mina båda barn en stund....men jag vill inte ha den känslan igen nu såhär i efterhand. Denna hopplösa och intetsägande känsla som tog över hela kroppen för att bara bryta ner en totalt. Även om jag vet att d är det som gör att man kan komma starkare ur nåt

Mum

Hej Nykteristen!

Sorry att jag klipper mitt i tråden men jag kom igår kväll in på ditt första inlägg i denna tråd från 2017... jag antar att det var rubriken “Det är mig och min son det handlar om som fick mig att läsa eftersom jag är i en liknande situation du var i för tre år sedan. Ju mer jag läste desto mer kändes det som att jag skrivit det. Jag har en liten son på 1,5år och lever med en man från Europa sedan 8 år tillbaka. Så mycket av det du skrev stämde in på mig och mitt liv. Även om tårarna forsade så var det så skönt att läsa - tack för att du delat med dig! Jag fortsätter nog att gå tillbaka till dina inlägg från 2017 och följer din resa. Hur har det gått nu? Är din man nykter?

Min sambo har varit nykter sedan nyår, efter jag tog vår son och “lämnade” honom i hans hemland hos hans familj där vi firat jul/nyår (och där vi även bott tillsammans många), såklart kunde han inte hålla sig nykter då! Så nu har jag sagt stopp. Han har kommit tillbaka till vårt hem i Sverige och fått remiss till beroende center men jag känner mig inte speciellt hoppfull... en dag i taget!

Tack igen för en fin tråd och för att du så öppet delar med dig! Det hjälper mig att veta att jag inte är ensam.

Jag ska nog gå på ett Al Anon möte idag (varit ngr ggr).

Kram till dig!

Nykteristen

Tack för att du läser och kommenterar. Hjälper mig och än mer om mina inlägg kan hjälpa dig ❤️
I dagsläget så är han nykter, började med Antabus för en vecka sen efter att jag och barnen bokstavligt talat fått fly ut ur hemmet mitt i natten av hans agressivitet som han får när han druckit i d senare. Vi bodde hos mina föräldrar fram tills han varit o börjat med Antabusen. Han va mer medveten om vad han gjort denna gång och hur hans sjukdom verkligen påverkat oss. Dock tar vi en dag i taget här med. Vem är jag att lita på hans ord när han 2 ggr innan ätit det o slutat efter en stund?!
Sonen o jag går på Anhörigcentrum på samtal nu. Känns bra att även sonen får göra det då detta påverkat honom väldigt mkt de senaste,...o jag lider med honom.

Hur länge har ni varit tillsammans? Har han druckit hela tiden?

Therese77

Hej Nykteristen

Jag mår nära på bra. Jag fått ischias också nu efter förkylning och feber, men jag härdar ut. Jag som typ aldrig är sjuk, har varit det flera gånger den senast månaden..
Annars är det bättre än på länge. Han dricker mindre på veckan och lite mindre på helgen också. Humöret har också varit något bättre. Han fixar hemma också :)

Igår hade jag en kompis på besök. Hennes man är mer än konstig och de har tre barn tillsammans. När jag lyssnade på henne så speglade hon många av mina egna mina tankar.

Jag tror jag sporrade henne. För redan i morse träffades vi med alla barnen på gympa. Hon viskade till mig innan vi skildes åt...
-tack, detta vad precis vad jag behövde, att komma hemifrån, så befriande...

Sorgligt hur många som har det tufft...

Therese77

Skönt att höra att det är bättre.
Att leva med någon med missbruk är så tärande. Dricker de så är det ett helvete. Dricker de inte så blir man nervös för hur längre det ska vara bra eller att helvetet ska börja igen...

Förstår att det är jobbigt att prata på anhörigstödet. Som att vända ut och in på dig själv. Men visst det behövs. Men man blir då dränerad på energi...

Önskar att du får en bra vecka.

Nykteristen

Hej Therese! Har tänkt på dig mkt och funderat på hur det går för sig?

Här går det bra....än så länge. Mitt huvud spökar dock. Som ikväll. När han skulle sätta sig i garaget med en cigg o prata FaceTime med en kompis! Han går ju på Antabus men idet går väl att dricka på ändå?

I övrigt är det fullt upp nu inför examen som är om endast 2 mån, shit vad mkt det är med tentor o allt

Nykteristen

Nej, jag måste va världens mest naiva människa som faktiskt trodde att Antabusintag va lika med noll tolerans på alkohol. Nu sitter han därnere, skitfull o d märks ingenting av att han tog en tablett igår morse....

Jag känner mig helt förkrossad och vet ärligt talat inte vad jag ska göra mer än att jag vill gå ner och spöa skiten ur honom

InteMera

Tråkigt att läsa ni fått ett rejält bakslag, samma här...Ska vi gå ut på gården och släppa ur oss ett urvrål ikapp av ren frustration ? Jag förstår så väl din ilska, det är så man får kortslutning för mindre...Sänder dig lite mod och styrka i alla fall och en stor kram, hoppas han går att prata med när han nyktrat i åtminstone så du får göra klart för honom att dethär går inte om han inte går att lita på.

Nykteristen

Nej o fy InteMera! Denna jävelskap /som aldrig verkar ta slut. Ja ett rejält illvrål vore nog gott för själen!
Pratade med honom dagen efter o sa hur d låg till för min del. Han hade på nåt sätt fått en svacka berättade han som gjorde att han inte tagit antabusen en dag o då kunde han dricka igen, vilket han ångrade. Vi får se, han har ”börjat om” med pillren nu igen så...

Hur går det för dig då?