av Espandrill

Espandrill
tis, 2020-01-21 - 12:50

när suget är som värst, när jag precis är hemkommen från jobbet eller när jag står i köket och ska laga mat (två favorittillfällen att dricka vin). Jag hatade att vakna upp och tycka illa om mig själv för att jag drack fyra glas vin dagen innan, som antagligen var en söndag eller en måndag eller nån annan valfri dag i veckan. Jag avslutade min inre morgondialog med att lova mig själv att slippa denna känsla imorgon bitti genom att inte dricka när kvällen skulle komma. Och så kom nästa morgon med samma gruvliga självförakt eftersom jag sket högaktningsfullt i mitt löfte morgonen innan.

Det är en sådan skillnad att vakna nu. Och det gör ju rätt stor skillnad för resten av dagen, att vakna med att tycka rätt bra om sig själv.

Det här är det jag försöker styra mina tankar till, när suget är som värst. Men jag inser att jag tänker väldigt mycket på alkohol och att anledningen till att jag lyckas så bra med min vita månad är för att jag känner mig makalöst duktig och att det är en begränsad period. Metaanalys à la jag vet att jag vet att jag egentligen vet hur saker och ting ligger till... Det är ni andra som skriver här i forumet, som hjälper mig att genomskåda mig själv <3

Charlie70
tis, 2020-01-21 - 13:57

efter hjälper mig när när suget kommer. Känslan av att vakna pigg, klar, utan dåligt samvete för det ena eller det andra, känslan av att äga sitt liv i stället för att alkoholen gör det. Den tanken hjälper mig mycket.

Espandrill
tis, 2020-01-21 - 16:27

Sån konkret sak att tänka på när suget kommer, det känns bra.
Läste i din tråd nu och såg att du har en dotter med NPF. Det har jag också, hon är tonåring med adhd och autism. Jag delar helt den lågintensiva malande oro man går runt och bär på, och i mitt fall blandas den med små skvättar av högintensiva utbrott (möjligt att hon ärvt adhd:n från mig...). Jag har fått mycket "hjälp" av alkoholen, i att hantera min oro och förhindra mina utbrott. Vissa dagar har jag tänkt att jag inte skulle klara av "jobbet" som NPF-förälder utan alkoholen. Alkoholen har hjälpt mig och har inte stört någon annan. Men samtidigt sover jag sämre när jag dricker och har vaknat mitt i natten hur många gånger som helst och andats högt upp i halsen, på grund av tankar på min dotter och hennes framtid och kan inte somna om utan att skriva av mig i något föräldraforum. Och förstås varit helt utmattad när jag ska gå till jobbet några timmar senare. Dessa oroliga nätter med ångest har faktiskt upphört nu, när jag har uppehåll med alkohol inser jag.
Hur är det för dig?

Charlie70
tis, 2020-01-21 - 18:10

Japp, det är mig du beskriver :-) Jag har faktiskt exakt samma erfarenhet som du. Alkoholen har hjälpt mig att släppa oron för en stund. Bakfyllan dagen efter har bidragit till att sakta ner snurret i hjärnan vilket gett en vila. MEN tröttheten av alkoholen saknar jag inte. Jag vill absolut INTE utsätta mina barn för en berusad förälder igen. Mer uppenbart för mig nu efter skilsmässan då de ju bara har mig när de är hos mig. NEJ NEJ NEJ. Jag har i massvis av år ätit medicin för att kunna sova. Min flicka väckte mig på nätterna till hon blev 9 år. Mellan 4-10 ggr per natt var det något. Dricka, kissa, drömma, äta, kissa osv. Hon somnade om omedelbart - men inte jag. När andra har varit kraftigt jetlaggade vid tjänsteresor på andra kontinenter har jag inte haft några problem öht. Jag var ju ALLTID trött och jetlaggad oavsett om jag var hemma eller i Vietnam typ. Atarax har varit min livsnödvändiga stöttepelare. Imovane har för det mesta funnits för nödfall (ibland har nödfallen varat i längre perioder), melatonin har jag köpt utomlands. Ja det är så jag tagit mig fram. Utmattad på jobbet? Ja, typ varje dag sedan flickan föddes och värre har det blivit. Positivt nu är att hon sover hela nätter. Positivt är också att jag har slutat dricka. Jag får mer krafter över. Men det snurrar. Har just nu en tråkig dialog med nya skolan. Mitt huvud är fullt upptagen med att fundera på hur jag ska formulera nästa mail. Hur uttrycker jag mig tydligt, koncist och utan att trampa någon på tårna i onödan? Det snurrar dygnet runt i mitt huvud i olika angelägenheter som rör henne. Galet.

Espandrill
tis, 2020-01-21 - 19:31

Ja charlie70, det här med alla kontakter med tredje part, skola (typ tre olika personer), bup, habiliteringen, försäkringskassan, kommunens LSS-handläggare tar ju nästan kål på en. Glömde tandläkaren, hon har ju så klart tandställning också så dit springer vi stup i kvarten. Jag har som du noggrant tänkt igenom hur jag formulerar mig, särskilt mot skolan, men även andra instanser, för att inte på något vis sabba möjligheten till den hjälp som går att få. Den här hösten som var har hon haft väldigt mycket frånvaro pga ångest, så jag har mejlat och sms:at och ringt nån varje vecka tror jag. Sjukt påfrestande. Förstår att det är ännu tuffare för dig som är ensamstående förälder. Hoppas du har någon att bolla med.
Jag har många gånger tänkt att be om medicin för att kunna sluta dricka, för att få hjälp med att varva ner, tömma skallen på tankar och slappna av. Men orkar inte OCH är rädd att få något annat som jag kommer bli beroende av :)
När våra döttrar är glada och mår bra, då mår vi föräldrar också bra, eller hur? Så jag fokuserar på henne lite mer än på mig själv ibland, tror jag. Tro nu inte att jag är självuppoffrande ut i fingerspetsarna, jag lägger mycket tid av dygnet på mitt jobb och på träning för mig själv. Men jag menar tankemässigt, orons fokus och vilka problem som behöver lösas. Då är hon prio. I och med detta har jag under hösten utvecklat ett dåligt samvete för mitt andra barn, som jag oroar mig för av andra skäl. Men det kan vi ta en annan gång :)

Tror helt säkert dock att alkoholen som var menad att sudda bort min oro istället har förstärkt den.

Skönt att du kommit så långt och är så tydlig mot dig själv. Du verkar vara en bra pappa. Lycka till med skoldialogen - och det vi är här för.

Espandrill
ons, 2020-01-22 - 10:07

Jag läser ju i varenda tråd att det inte går att dricka måttligt när man en gång har hamnat i ett beroende. Jäklar vad deppigt att läsa när ni skriver så. Jag är så inställd på att kunna dricka normalt för att det känns som att mitt liv skulle bli urfattigt utan alkohol. (Säger möjligen något om omfattningen av min problematik...) Jag kan verkligen inte tänka mig ett helnyktert liv, just nu. Läser om er andra som har bestämt er och känner att jag blir imponerad, irriterad och avundsjuk. Imponerad: jag skulle aldrig klara det. Irriterad: så överkäckt och tråkigt det låter med vatten och promenader som livets höjdpunkter. Avundsjuk: jag önskar jag kunde finna livsglädje i samma saker som ni kan.

Charlie70
ons, 2020-01-22 - 10:26

Espandrill, några ord från mig om käckhet och livsglädje. Jag har ju inte jättemycket erfarenhet än. Så här långt kan jag säga att vatten och promenader i sig inte ger mig livsglädje. Jo, jag dricker förvisso vatten, gärna bubbelvatten nu. En promenad gick jag häromsöndagen. Nej, livsglädjen är upplevelsen av att vara pigg och klar i huvudet. Dag efter dag. Att alltid veta vad jag har gjort och sagt. Att kunna agera ärligt och rakryggat inför mina barn. Dag efter dag. Att kunna köra bil när jag vill säger många här. Nu har jag inte bil, men förstår känslan. Livsglädjen är också att jag med min pigga klara kropp och knopp faktiskt får LUST att göra grejer som jag annars inte hade orkat. Vet inte om jag bidrar till dina tankar, men ett försök från min sida i alla fall.

Espandrill
ons, 2020-01-22 - 10:51

för bra replik. Jag känner ju också glädje över de sakerna du beskriver. Men inte på den euforiska nivå jag har kunnat uppleva andra saker (när alkohol ofta varit inblandat). Förebild för barnen, tid och energi för barnen, tid och energi att sköta andra saker som städning etc är saker jag redan upplever som positiva efter 21 dagar utan A.

Nu skrev jag en fortsättning som handlade om att jag inte har problem med att jag dricker för mycket, bara för ofta. Sedan motiverade jag varför det inte är ett problem. Jag läste vad jag skrivit och insåg att jag lurar mig själv så hårt med det resonemanget så jag var tvungen att radera och skriva detta istället. Min alldeles nya insikt, bland annat tack vare ditt inlägg: jag vet att jag inte är mogen för att ta det beslut många av er andra tagit, än. Jag måste jävlas med mig själv några vändor först, tydligen.

Charlie70
ons, 2020-01-22 - 11:26

Jag fattar. Det är bara att fortsätta hålla på. Du anar inte hur många gånger jag har funderat fram och tillbaka genom åren. Hundratals. Dricka lagom, inte dricka alls, dricka lagom, ah det går bra för mig att dricka när jag känner för det, nä det gick ju inte så bra osv. För mig är det slut nu. Vändpunkten var att jag två lördagar i rad uppträtt kraftigt berusad inför min 14-åring för att jag inte kunnat begränsa mitt intag. Den skammen får mig att avstå nu. Skillnaden nu mot då är att jag nu är skild. Har jag barnen, har de bara mig. Jag kan inte hänvisa till pappa. Barnen måste självklart kunna känna sig TRYGGA i sitt eget hem och ha en förälder de kan vända sig till och lita på. Det är i korthet detta jag hänger upp min nykterhet på nu. Att bara ha ETT val d.v.s. att INTE dricka är för mig enklare än det ständiga resonerandet kring att jag kan dricka lite grand, hur mycket är det?, måste till bolaget, dricka ute, dricka hemma, dricka själv, nu är det ledigt dricka mera oh hjälp nu blev det för mycket igen...

På ett sätt är det skitenkelt. På många sätt är det skitsvårt. Men det går!

Vinäger
ons, 2020-01-22 - 11:46

Espandrill, jag förstår precis vad du menar. Jag tjatar alltid om att var och en måste göra sin egen resa. Vi kan sällan ta det slutgiltiga steget till helnykterhet innan vi själva har fått insikten om att det är nödvändigt. När vi väl kommit dit blir det mycket enklare, därav alla positiva uppdateringar just nu.

Själv är jag inte så mycket för att allt är svart eller vitt. Det finns trots allt människor som klarat av att återgå till att dricka betydligt mindre mängder, men de är få, mycket få. Tänker att vi alla måste få prova oss fram: Kanske är det just jag som kan klara av det. När vi blivit besvikna tillräckligt många gånger ramlar förhoppningsvis polletten ned.

Men, det finns ett stort men, det är nog därför de allra flesta ger rådet att sluta helt, det är oerhört riskfyllt att fortsätta experimentera när man väl hamnat i ett beroende. Många som börjar resan här mot nykterhet har ett psykiskt beroende, vilket är nog så jobbigt. Dock är ett fysiskt beroende något man inte önskar ens sin värsta fiende, om man nu har någon. Med detta följer för många så mycket elände. Riskerna blir med ens större, en del förlorar körkortet, andra jobbet, någon hela sin familj, vissa alltihop.

Men detta gäller ju inte mig, tänker de flesta. Nej, kanske inte för tillfället, men man ska ha med i beräkningen att det kan gå fort, mycket fort, på slutet. Från att dricka två-tre dagar i veckan till varje dag kan ske under endast några veckor, det är vi många som ha erfarenhet av. Ett mycket destruktivt dryckesmönster som snabbt kan uppstå påverkar så många, om man har familj.

Detta är bara mina tankar. Själv har jag kämpat i två och ett halvt år med varierat resultat. Nu tror jag mig äntligen ha hittat ut på andra sidan. Men jag är mycket ödmjuk inför alkoholen kraft. I november 2018 nådde jag min botten, så dåligt som jag mådde då hoppas jag innerligt att jag slipper må igen. Jag drack till och med handsprit när det var som värst (ett par veckor tidigare hade jag aldrig kunnat föreställa mig det, ALDRIG!). Hade en nykter period på några månader, men det tog alltså ytterligare tid att komma till den förhoppningsvis slutgiltiga insikten. Och då drack jag inte alls lika destruktivt det sista halvåret, tvärtom, jag fungerade utmärkt utåt. En helt annan sak är förstås hur jag mådde inuti. Dessutom ska tilläggas att jag aldrig eftersträvat att kunna dricka "normalt". Ändå gick det alltså åt pipan under så lång tid med att sluta helt.

Som sagt, detta är mina personliga tankar. Hoppas att du inte tycker att de inte passar in i diskussionen, jag kan ha missförstått ditt inlägg, det händer då och då här på forumet. I så fall ber jag dig bortse från inlägget.

Hoppas verkligen att du hittar andra saker i livet att glädjas åt och att du snart känner själv att alkoholen förstör och förgör mer än den tillför. Du gör ett bra jobb med dig själv, speciellt med tanke på att du innerst inne inte vill ge upp alkoholen ännu.

Kram till dig

Espandrill
ons, 2020-01-22 - 13:44

Vinäger och Charlie70, hur vissa tankar kring alkoholen får mig att släta över saker som har hänt. Jag läser era berättelser (och jo Vinäger, dina tankar passar in alldeles perfekt i diskussionen!) och andras, och tänker: "oj, vilka jobbiga saker, förstår att de inte vill dricka alls" och så tänker jag på mina upplevelser och inser att jag försöker hoppa över en del händelser i minnesbanken som handlar om stora mängder alkohol och efterföljande skam och ångest. Sakerna är varken mer eller mindre allvarliga än det ni och andra berättar men jag kan ändå inte riktigt skriva ner dem rätt ut. För jag tycker inte att de speglar vem jag är. Haha! Ni hjälper mig verkligen att förstå mig själv och mitt problem bättre.

Min akilleshäl är skamkänslor, jag kan inte hantera dem. Jag får panik och vill bara fly. Vinäger, du skriver om att se saker som svart eller vitt och i många situationer (typ jobbet) är jag nog rätt så nyanserad, men när det gäller känslor så är jag nog ganska svart eller vit, av eller på.

Mitt beroende är psykologiskt, alkoholen kan i det närmaste jämföras med ett gosedjur i mitt fall. Och du har rätt Vinäger, innerst inne vill jag inte sluta. Men, jag är rädd för det fysiska beroendet, förstår att kroppen tar mycket stryk som inte syns och jag tänker att jag kommer att bli sjuk och få plåga mig igenom ålderns höst. När jag skulle dansa på nyårsafton ramlade jag och slog i huvudet (jag skyllde på att golvet var halt). Jag var nykter på nyårsdagen men drack vin dagen efter, vi hade ju en massa öppnade flaskor och det går ju inte att hälla ut vin i vasken. När jag vaknade morgonen därefter var det som att två tåg stod på perrongen, ett mot Avgrunden och ett mot ett ställe som heter "Skärp-dig-för-i-helvete-och-kliv-på". Det var en månadsbiljett bara, men en start ändå.

Tack för ert vyvidgande sällskap
kram

Se klart
ons, 2020-01-22 - 19:14

Tänkte när jag läste ditt inlägg Espadrill, om tråklivet och bubbelvatten att JA, vad jag är +1 på de tankarna.
Sedan läser jag på, Charlie, vinäger. Ni allihop får mig att tänka nya tankar, att känna förtröstan. Men också; att det är upp till var och en av oss.
Jag är mkt ödmjuk och Vinöger, dina erfarenheter och den ton med vilken du förmedlar dem, det är så fint.
Mitt nyår var ungefär som ditt, Espadrill.
Jag har inte sett något tåg än, men att kliva in här, och lite i taget umgås med tankarna på ett liv utan alkohol känns inte så skrämmande just nu.
Tack!

Espandrill
ons, 2020-01-22 - 22:28

Se klart, visst känns det skönt när det finns personer som förstår ens konstiga tankar.
Godkväll till dig!

Espandrill
lör, 2020-01-25 - 21:20

Jag känner mig stolt och stark. Men längtar till 1 februari. Önskar att jag istället tänkte ”vad bra det går, så skönt allt känns, jag fortsätter en månad till”. Men det kommer jag inte göra, det vet jag. Jag siktar på att stanna kvar här, hos er och fortsätta skriva min logg. Jag lovar att vara ärlig med hur jag loggar och önskar att ni är ärliga med hur ni tycker det går för mig, sen i februari.

Se klart
sön, 2020-01-26 - 09:25

Det är inte dåligt Espandrill
Även om vi kan uppleva tanken på ett vitt liv som inte särskilt frestande (men, stort men, är ju att vi alla kan riskera/eller redan befinner oss i en situation där vi faktiskt inte kan välja) ja, vad jag ville komma till är att 25 vita dagar är- ett vitt liv i miniformat.
Du har hanterat många svåra situationer- förhandlat och agerat för ditt eget bästa.
Och när jag läser dina inlägg låter det som ett bra liv. Bara påminner.
Tråklivet som vi målar upp glömmer tråklivet som vi genomlever med ångest-morgnar och att inte minnas vad vi har gjort.
Jag hoppas att du fortsätter skriva, och att du tar denna vecka med stora och stolta kliv! Kram.

Charlie70
sön, 2020-01-26 - 09:50

Förstår att ditt mål var en vit januari. Snart avklarad. Bra jobbat! Häng kvar här med oss oavsett hur du gör framöver, Espandrill.

Espandrill
ons, 2020-01-29 - 11:08

Jag ska hänga kvar. Har ventilerat mina tankar kring A även i riktiga livet, med några väl valda personer. Jag inser på riktigt att jag inte kan slappna av efter denna månad och tro att jag kan hantera alkohol på ett normalt sätt. Men, som ni vet är jag inte bekväm med tanken på att sluta helt. Så vi får se vad jag gör från och med nästa vecka. Har ett nästa mål formulerat i huvudet men vågar inte skriva det här eftersom jag inte tror att jag kommer klara det helt och hållet :)

Espandrill
ons, 2020-01-29 - 15:51

Jag såg Hanna Hellquist på Skavlan och har läst om andra medieprofiler som slutat dricka alkohol. Och läser om historierna här på forumet och jag inser och förstår att jag är en av dem som borde sluta helt att dricka alkohol. Jag ska nog ha det som mål, snart, måste bara jobba lite med mina tankar. Men, funderar då på en annan sak. Vilka är de här människorna som "kan dricka två glas vin på Jensens boeufhouse och sen ta tåget hem", hur funkar deras hjärnor i förhållande till alkoholens egenskaper och effekter, varför vill dessa människor inte dricka mer och/eller oftare? Jag finner viss frid i vetenskapliga förklaringsmodeller, om det är min hjärna det är fel på jämfört med Jensens boeufhouse-besökarens, så kanske jag kan acceptera att jag aldrig mer kan dricka alkohol. Ni som vet saker om detta, snälla upplys mig.

Se klart
ons, 2020-01-29 - 23:37

Men kanske är det som du skriver att något mätbart skiljer oss från Jensen-människorna.
Något som jag funnit viss frid i genom erfarenheter i mitt privata liv, främst har det handlat om ett av mina barn som haft det väldigt kämpigt. Men även i mitt jobb som är i en bransch med stora strukturella förändringar (läs besparingar) och där jag också varit chef under många år.
Det är hur verkningslöst det är att
1) jämföra sig med andra (barn)
2) lägga energi på det som inte går att påverka (jobb)
Men jag tänker såklart precis som du, också. Tankarna kan flippa mellan grinighet över att det är synd om mig som inte kan dricka som min man tex. Eller att ens hålla på med allt detta, och kanske i onödan för jag kanske kommer kunna vara måttlig hela livet bara jag sätter upp rätt regler.
Men ännu oftare landar jag i att jag mår väldigt bra av den här nykterheten. På många sätt. Jag upplever att jag ger mig själv något viktigt. Tid och kraft.
Vilka svåra och olika balansräkningar vi står inför.
Om jag någon dag ska ta mig ett glas vin blir det dock inte på Jensens ?
Det låter väl bra att fundera över nya strategier när månaden går mot sitt slut.
Och som jag skrivit förut så hoppas jag att du berättar hur det går!

FinaLisa
tors, 2020-01-30 - 07:35

Jag tänker så här enkelt om ditt exempel om "tvåglasdrickaren":
Den personen har aldrig blivit beroende på grund av att den aldrig har passerat gränsen som hjärnan har satt.
Om du har en vinflaska och dricker två glas på onsdag, två glas på lördag och nöjer dig med det så kan du hålla på med det utan att hjärnan blir beroende.
Men om du dricker en hel flaska vin på onsdag och en hel flaska vin på lördag så är mängden alkohol för stor och hjärnans receptorer blir beroende.
Då vill den ha mer. Och har man en gång druckit sig till ett beroende så går det inte att backa bandet och börja från noll igen. Tyvärr, så är det?
Men det kan ju finnas något enstaka undantag...men nä, tror inte det, inte i längden.
Så det enklaste är att inse sanningen och ställa om till a-fria drycker och hitta sitt nya, nyktra och fräscha jag?
Lycka till ?
Kram ?