Jag tror du har rätt (också), men första stegen i verkligheten kan vara riktigt bra att sitta av och prata och nysta lite. Hur som helst är det bra att det finns vägar in i den gemenskap jag har irl där det går prata om sådant här - jag är ju inte ensam, om någon kamp i livet, men det är lätt dölja det.

Dels har det här hållit i sig mycket längre, jag har aldrig hållit mig borta många månader som nu, tidigare försöken har varit korta, minns inte hur länge det senaste var via AH, men några veckor kanske?

Men rent inuti mig, kanske att jag började vara mer ärlig med mig själv, och lärde mig att inte springa iväg direkt jag misslyckades (= jag behöver inte vara perfekt). Sedan har jag ju denna gång bit för bit öppnat upp mig för de jag känner i min omgivning. Som nyss ikväll, jag hade ett långt samtal på telefon förvisso med en av mina äldsta vänner, där bl.a. alkoholen berördes.

Ser jag runt omkring mig och inuti mig lite så tror jag faktiskt hann mogna lite mer som människa på andra områden, så det blev lite lättare att kasta av mig stödkryckorna, än det var tidigare. ?

Pastorn frågade "betraktar du dig som nykter alkoholist?" jag fick fundera lite innan jag svarade - men sa något "nja, kanske mer att jag inte dricker längre" - alltså jag vill inte klä på mig en ny identitet, utan mer bli mig själv. Kanske semantik, men ändå viss skillnad.

Jag känner mig i vilket fall nöjd och glad att jag klev in och fick igång ett samtal.

Ang skillnad;

"Jag har förstått att du har slutat dricka några gånger tidigare. Vad är skillnaden den här gången tycker du?"

En sak tror jag faktiskt är skillnad, månaderna innan märkte jag när jag hade samtal med en kompis hur oresonlig och arg jag blev. Oförlåtande. Tror det var en sak till som fick mig inse att det här inte är hållbart. Antagligen hade pulkaåkandet i utförsbacken börjat accelerera utan att jag märkte av det.

Nu när vi träffas känns det bra mycket bättre. Min kompis får ha sina åsikter. Det gäller för övrigt många andra situationer.

Beror antagligen på ? Mindre interna konflikter för mig. Jag behöver inte vara 1000% perfekt (spelandes perfekt), så andra behöver inte vara det heller lika mycket.

Regn och rusk här, så blir en innesittarkväll!

Det är riktigt skönt att det äntligen är fredag, det har varit en ganska intensiv vecka på jobbet, och jag funderar lite om jag ska flexa ut lite på eftermiddagen och njuta av vädret (det verkar bli fint i dag men trist hela helgen).

Att jag pratade med min pastor ledde mig ju till att prata med en kompis också. Kompisen visste ju om att jag "tidigare haft" (alltid pratat i dåtid); men denna gång blev samtalet lite annorlunda då det - förvisso var i dåtid - men något jag hanterat under sommaren (100% tack vare stödet här på forumet). Det känns bra, och väldigt viktigt att människor i min egen verklighet faktiskt vet om fler sidor av mig, för det gör faktiskt att jag inte kan "smita" om jag skulle vilja det. När tiden är inne ska jag berätta lite mer här och där, för det skadar inte att människor hör om min sommar. Antingen bara för att bli mer sann, eller kanske uppmuntra andra att fundera över sina vanor. I bästa fall hjälpa någon.

Jag har någon form av hjälpande ådra inom mig, att jag vill få andra må bra, så det går ju inte bortse från tankarna att mina livserfarenheter kan vara viktiga nyklar för andra också :-) Men samtidigt, jag måste också bli ännu bättre på att bry mig om mig själv och sätta gränser (inte bara mot A).

En dag i taget, ett steg i sänder. Jag är inte en nykter alkoholist, jag är en människa som inte dricker. Jag är mycket mer också, och mycket jag inte längre är. Men främst är jag nog mer o mer mig själv, även om jag kanske aldrig varit mig själv, så ser jag ju att jag kan se på meningsmotståndare med avslappnade lugna ögon, kanske t.o.m kärlek numera. Det är en stor vinst, jag vet vad som hänt i sommar, jag vet hur jag mår, och vem jag är mer, och behöver inte dunka in argument i skallen på någon. Men jag behöver inte heller ta emot att någon dunkar in argument i mig heller.

Tyvärr kommer det ju som jag förstått vara dåligt väder i helgen, så mina kajak-vattendrömmar i höst verkar helt gå om intet. Nu står kajaken i garaget där den står, och alla kläder finns redo om vädret börjar bli bättre igen, så direkt det finns tillfälle så ska jag passa på. Det finns inget härligare än att paddla nära naturen, och på hösten, när allt börjar somna in, svalt, löven börjar rasa från träden, alla färger..... måste

Tänkte på det igår faktiskt. Vi hade möte med ledningsgruppen. Människor jag känner väl, vi drar oftast åt samma håll. Vi har förstås lite meningsmotsättningar, men det är viktigt att vi snackar ihop oss till samsyn. Tar diskussionen där och då i det forumet, och sen går vi ut och sätter på oss chefsmasken.

Jag brukar vara tydlig, men igår var jag om möjligt ännu mer tydlig. ”Det här är okej, det här är inte okej” osv.

Framför allt är jag nog mer lyhörd, fångar upp nyanser, frågar rakt ut. ”Jag uppfattar det som att du xx, stämmer det?” Folk svarar av bara farten. Tysta först, tänker efter, svarar sen vad jag upplever som ärligt.

Jag kan ju inte ansvara för om folk är ärliga mot mig, men jag kan ställa frågorna. För att rensa luften, visa att jag bryr mig, klargöra min egen ståndpunkt, ta reda på vad andra faktiskt tycker osv.

I början av min nykterhet läste jag någonstans att man blir inte förändrad av nykterheten så till vida att man förändrar sin personlighet. Snarare förstärker man sin personlighet.

Så tycker jag faktiskt att det känns. Jag har alltid varit rakt på sak, men nu är jag det ännu mer. Jag är inte längre hämmad av baksmälla och/eller dåligt samvete för att jag har baksmälla. Jag funderar inte heller över när jag ska dricka nästa gång, för det ska jag ju inte göra. SÅ mycket tankekraft att använda till annat ??

Jag är inte heller nykter alkoholist, den etiketten känner jag mig väldigt obekväm med. Jag dricker inte längre. Jag väljer att vara nykter. Thats it.

Hjälpa andra förbehållningslöst utan egen vinning tillhör förresten de aktiviteter som ger förundranseffekt, det vill säga frisättande av kärlekshormonet oxytocin.

Chill helgkram ?

PS. Hinner du inte kajaka i eftermiddag? Så tidigt går väl inte solen ner i norr ?

Tydlighet är något jag övar mig på bli bättre, jag har nog inte alltid varit bra på det... Men det känns lättare nu att säga saker som det är - kanske av snarlik anledning som du skriver ; inte längre hämmad av baksmälla/dåligt samvete, eller att jag är på väg till nästa smygumgänge med alkoholen.

Jag lunchade på stan med en kompis, det var både jättetrevligt och gott (vem kunde ana att vitkålssoppa faktiskt kan vara smarrigt??), och jag tror jag fick stötta honom i den situation hans familj är i, ett av deras barn har haft det väldigt kämpigt psykiskt i år. Det är nästan så de gått sönder, även om de fått hjälp utifrån så har det varit smärtsamt och jobbigt som föräldrar. Jag blev glad att det börjar gå sakta åt rätt håll.

Min stöttning bestod ju såklart inte i råd hur de ska göra, mer att han fick chans berätta utan att känna sig obekväm eller att han behövde sätta upp en fasad, det finns mycket ur mitt eget liv som går att flika in för att motparten ska förstå att den inte är ensam.

Jag hann med reflektera lite över hur jag själv mådde under samtalet, kände mig hel och trygg i det. Skön känsla på något sätt :-)

Jo, jag kan kanske hinna med ut och paddla ikväll, men tror det kan vara så jag softar hemma ändå, känns just nu skönast.

Men blev visst ändring på mina planer då en av bröderna ville ha fikasällskap. ?

Det är verkligen en träningssak. Pirrigt första gångerna, sen mer och mer naturligt. Man behöver vara uppmärksam på att man har rätt ton bara. Inte vara ett dugg aggressiv.

Min erfarenhet är att folk verkligen uppskattar tydlighet. De tar mycket hellre ett ”nej” om de får förklarat för sig varför, än ett undvikande ”kanske”.

Hoppas att du har haft en vilsam helg!

Kram ?

Helgen har varit lugn här, fått tillfälle bara ta den som den kom, med lagom umgänge irl och per telefon med syskon o vänner. Helgen är inte helt slut än, men jage nöjd med allt jag upplevt so far.

Tydlighet, ärlighet, enkelhet är saker som är allt lättare - och saker som kräver mod ibland att testa. Känns som många relationer blir lättare o lättare hantera, förmodligen för jag fått bli fri från saker som bundit och tyngt.

Jag vet inte riktigt varför jag peppat dig lite mer, men vi hade en liten dialog av o till "i början"; och vi har bollat lite tankar.

Men framförallt:

Jag har peppat dig för jag varit lite orolig, och för att Du är värd att peppas och må bättre. Det har ju känts sorgligt och oroligt när du försvunnit bort.

Oavsett vad du själv tänker och tycker om dig själv just nu för du skitit i det blå skåpet du inte tänkte kliva in igen ;-). Du är mer än alkoholmissbruket du pysslar(t) med.

För mig har den här sommaren varit ganska omtumlande, på ett obemärkt sätt, jag vet att många inte ens fattar vad som faktiskt hänt... Att folk här och irl har peppat mig har gjort hela skillnaden. Utan första stegen här på forumet hade det inte gått, då hade jag fortsatt X år till. IRL har jag ju andra relationer som betytt mycket men där jag dolt delar av mig för jag skäms över att jag "håller på", först nu som jag kan säga "så här var det", och jag vill ni ska veta för att det ska förbli stabilt, eller kanske bli ännu bättre.

Om du inte tror på dig själv, låt oss på forumet göra det! Även om du bara tassar runt här så vet du att du kan försöka igen. Igen. och Igen. och Igen. Så många gånger det krävs. Om du inte vet att det är så är forumet fyllt av personer som vet det.

Tänk över om det är något du kan göra annorlunda (nu vet jag ju att du läser här ibland).

?

Skriver också en hälsning till Mic här ? Du har hängt på det här forumet för att se folk komma och gå, och komma igen. Det är helt naturligt. Ibland krävs det många vändor. Men hellre komma tillbaka många gånger än att försvinna helt i alkoholdimmorna.

Plötsligt händer det. Plötsligt en dag går det hela vägen, som för Villjulevaockså. Det kommer att hända dig också Mic, det är jag övertygad om. Men du måste tro på dig själv, och verkligen bestämma dig.

Varma kramar till er båda ?

Andrahalvlek (o Mic o andra)

Att falla igenom, jag vet faktiskt inte själv hur jag skulle bete mig och klara mig ur det, har ju alltid varit så bra på springa o gömma mig i många år. Jag åkte o shoppade på bolaget en gång en vecka in i "nya livet", men lärde mig av det.

Om (jag tänker o skriver inte "när" längre) det skulle hända hoppas jag att jag nyktrar till och kommer hit igen. Det finns inga garantier i livet. Förutom erfarenheten och tryggheten i att det faktiskt bär.

Går det se lite snällt på sina strulperioder så vinner man på det. Man måste nog vilja helt bli fri, oavsett vad det innebär, inte ha kvar något som lockar en in i skiten igen. Sen kan det ta tid nysta ut garnnystandet, och kan krävas mer hjälp än forumet. Alla är vi olika.

Mic; försök ha en så bra dag / vecka / månad som det går. Hörs igen! ?

Hej Mic,

Ditt svar värmer på denna sida nätet. Jag blev själv lite svarslös när du skrev som du gjorde (skyddsmurar, irl o så). :-)

Men det jag skrev menar jag ju, även om jag inte känner dig irl. Trots din kamp finns det en livsglädje och livsvilja i dina inlägg!

Vi här på forumet tror att du kan, när du är redo. Av det du skriver ser det ut som om du tagit ett litet kliv framåt mot "förra" gången. Aldrig ge upp :-)

Det finns ett ordspråk på Swahili, "Mtu ni watu" (jag har pluggat lite av det språket, men kan bara några fraser numera), det betyder översatt ordagrant "människa är människor", och som jag tolkar det så blir man till som människa i gemenskap med andra, man behöver speglas, brytas, bändas, reflekteras, bli bekräftad, korrigerad osv. Jag tror stenhårt på det- trots mina egna svårigheter att växa färdigt någon gång - att det alltid finns hopp, när vi börjar prata och umgås med varandra, ser varandra på riktigt. Jag är "allergisk" mot pyskiatriska stämplar eller etiketter (typ "jag är alkoholist"). Var och en av oss är individer. Vi är människor. *punkt*, och långsamt går det skala bort trassligheter, även om det kan ta enormt lång tid. (menar inte att man inte ska söka professionell hjälp när det behövs, utan att jag starkt ogillar etiketterna och att diagnosen blir målet i livet)

Denna sommar var jag redo - hade väl både ledsnat rejält - men även blivit lite tryggare i mig själv och mådde bättre.

Det hade kanske varit lättare på något sätt om man enkelt kunde säga IRL "hej, jag dricker kanske för mycket, eller?", men skammen har ju bundit i alla fall mig, så att få börja här på forumet gjorde hela skillnaden för mig. Jag behövde märka att det började bära lite innan jag fick mod att gå till någon jag kände och visa den sidan.

Överlag kanske jag på grund av den smärta jag behövt bearbeta och hantera har en obändlig tro på att det finns hopp, även om jag själv hade mått bättre om jag tidigare börjat släppa in folk på livet vad gäller missbruk är jag glad det började lossna rejält denna sommar. Det jag gått igenom har, tycker jag mig se, gjort att jag har väldigt mycket lättare se människor för vad de är, där de är.

Det är inte bråttom, även om vi bara har ett fantastiskt jobbigt, härligt liv så har vi hela livet på oss bli människor! :-D

Sköt om dig så länge!

Sätter mig bara ner o uhm, oj.. men ja... livet är ju ungefär så.

Skönt få sätta ord på det inför några :-)

Jag är ju lite av o till aktiv här, så kommer det nog vara, men kommer inte släppa taget och vara här emellan åt. Jag är fortfarande inne varje dag och läser.

Det finns säkert tusen rader till att skriva om mig själv, men var sak har sin tid, och sina forum. Nu ska jag tydligen koppla på headset och delta i ett webinar (lyssnare) om Cybersäkerhet. Jäääsp... viktiga ämnen egentligen fast vore roligare egentligen sitta och lyssna och prata med verkliga personer om deras liv... nåväl.... Zoomar ut

?
Uhm, nej det såg jag inte alls komma, jag jobbar inte med att hjälpa andra företag med att bli bättre på cybersäkerhet, är mer på andra sidan bordet och tillhör den del av organisationen som har mest ågren om sådant inträffar. Väldigt lätt det blir ett eftersatt område - eftersom när allt funkar vill ingen i ledningen lyssna. Tack o lov har det blivit lite bättre...

Webinariet var ganska intressant - jag fick med mig några tankar som jag ska ta upp i vår styrgrupp. Så länge det är gratis är det alltid gott ?

Mic, du ska inte ha brådska för någon annans skull :-)

Denna dag har varit otroligt lång på slutet av dagen - det var flera möten i BRF:en jag bor i som vi hade knökat in på samma eftermiddag - kväll... Ett härligt gäng umgås med runt praktiska frågor. Det som jag satt o reflekterade över flera gånger är hur bra jag faktiskt mår numera när jag är bland andra. Så mycket lugnare, och många gånger kan jag släppa självanalysen och bara vara närvarande. Tänk vad missbruk kan röra till det och förstöra? Lite som att vakna ur en lång mardröm för första gången....

På söndag ska jag o en bekant åka till en gemensam bekant och umgås, han jag ska plocka med mig har haft en lång historia av missbruk, men är nu i princip nykter. Han har berättat ganska mycket om sitt liv, en klok kille som periodvis trasslat rejält. Men en vänlig själ. Får se om jag kommer berätta i bilen på väg dit eller hem igen hur min sommar varit. För jag har ju själv hört honom berätta om sina perioder, men jag har inte sagt något om mina.. präktig som jag försökte vara. När öppenhet och ärlighet var det som löste mig ur våldet. (och envishet)

Nåväl, det finns säkert mer upptäcka av livet nu när det är mer lugn o ro i kroppen.

Jag får läsa ifatt andra trådar här sedan, nu behöver jag varva ner och börja tänka på sängen.

:)

Det där med att må bra bland andra känner jag igen. Det var väldigt gött när man upptäckte det. Minns tex när jag var på en trädgårdsfest i våras. Så mycket lugnare och mer närvarande som du skriver.

Du har verkligen kommit långt med det här att prata med andra irl. Och ventilera din egen resa och kanske t.o.m. inspirera andra. Riktigt nice!?. Jag umgås inte jättemycket med ”kompisar” på fritiden. Blir mest umgänge med familjen för tillfället. Däremot pratar jag en hel del med kollegor på jobbet. Jag har en ( än så länge) riktig solskenshistoria som jag har bidragit till på jobbet. Hen har varit nykter ganska länge nu. Vilken skillnad! Vill/ kan inte skriva så mycket mer om det här dock. Anonymitet du vet.?

Ha det bra!

Torn; ja det är nu livet börjar på riktigt! Jag pratade igår kväll med en kompis över telefon om detta - och kompletterade "men det som varit tidigare var ju inte helt bortkastat". *ALLT* som hänt tidigare var ju inte elände, och även eländet som var kan bli meningsfullt framöver.

Är (för att plocka Andrahalvleks ord) ganska nöjd med min självsamhet - jag är ju singel ännu så länge, vilket är en liten välsignelse, mycket hade varit mer trassligt för mig om jag hade varit gift dessutom, såklart en sorg också, men livet är inte slut än riktigt. Så kompisar, umgänge med bekanta, i olika former är viktigt, för förutom mina syskon o mina föräldrar har jag ju inga som automatiskt finns i min närhet. Fast det är skönt att inte ha ett skriande behov av att vara med en kompis hela tiden, att kräva, klänga, att måsta sms:a med någon en kväll för att finnas till.

Det här med att inspirera andra; jag är lite "kluven" inför det;

Dels för att jag inte vill bli känd som en som har problem med X(vad det nu är), utan som den jag är; min pastor tog upp frågan sist jag pratade med honom - fundera vilka du delar med - för det blir ju gränslöst om jag skriker ut min historia överallt. Och kan bli rejält jobbigt om det skulle bli ett bakslag. Då är det bättre ha några som jag litar på i förtroende som faktiskt kan stötta även om det brister. En viktig aspekt.

Sedan, jag vill undvika dela för att någon ska titta upp på mig och tänka "wow vad han är duktig"; alltså... det är ju inte inspirerande utan jag blir någon slags idol. Då har jag lättare dela saker jag 100% vet jag inte har problem med, såsom min tidigare (sociala fobi (som fortfarande kan göra sig påmint i känslan ibland, men inte som när jag inte vågade åka buss eller lämna lägenheten, mer som en liten reaktion att jag kan vara obekväm bland folk men inte agerar utifrån den obekväma känslan), denna fobi nämnde jag för några vänner i kyrkan häromkvällen, en av de som hörde sa "men oj, hade du inte berättat så hade jag aldrig ens anat det". I samtalet som följde så kändes det som flera andra slappnade av, och samtalet blev lite mer personligt.

Det ä rväl en balansgång. Jag har en resa att göra i båda aspekterna, men har inte superbråttom :)

Faktiskt har jag inte bråttom försöka gå ner i vikt, att komma igång med superträningen igen, något som jag haft på agendan länge. Det får ta sin tid. Och nu är ju tiden det går ha en lite mysig varm vinter/höstjacka så inte "fläsket" syns lika mycket. Men jag behöver inte förändra min kropp för att försöka må bra eller duga längre.

Nu ska jag föröka avrunda mitt morgonbabbel....

Jo.

Sedan detta med anonymitet på nätet. Det var ju det som fick mig våga ta bladet från munnen och börja prata anonymt om mig själv och se att det inte var helt kört och att det gick tråckla sig ur det, så det har verkligen varit guld.

Men mitt liv levs ju inte på nätet, så nästa viktiga steg var för mig att faktiskt våga ta och berätta för några utvalda vänner om det. Att det inte var omvänt är kanske ett underkännande av närheten i de vänskapsband jag har, att jag undvikit det så länge och dolt det från dem så det inte varit naturligt vända sig till dem. *knasigt*

Jag hoppas jag framöver kommer göra tvärtom - söka stöd irl bland människor jag känner före anonymt på nätet. Att jag lärt mig jag inte behöver trassla själv med något utan kan - där det finns förtroende säga som det är. Vad gäller alkoholen hade det ju kunnat skona mig från flera år av kamp mot A. Fast nog är det onödigt gräma sig över det som varit :-)

Men, skamfylld som jag var så var detta sätt det som gick för mig. Och jag är väldigt tacksam för att forumet finns o alla som stöttat på olika sätt :-)

Jag kommer inte överge forumet, utan fortsätta dutta in lite inlägg här o där, just nu har jag en period jag mest/endast skriver i min tråd, kanske kommer en annan period framöver, kanske tystnar jag några dagar ibland, men är ändå inne här och läser.

Ha en fin fredag alla.

Jag har mest familj och kollegor runt mig, sporadiskt, men jag upplever också att min närvaro är påtagligt bättre. Och jag kan uppskatta lite lättsamt prat om ditt och datt oerhört mycket.

Mest påtagligt är det att mitt tålamod med yngsta dottern och min mamma har blivit mycket bättre. De två kan vara en prövning minst sagt, men på olika sätt.

Jag har mer överseende med deras krångligheter, gör en walk-around, tar ansvar för att inte hela samtalet spårar ur, låter mig inte provoceras.

Nykterheten för onekligen oväntade fördelar med sig, och jag är så tacksam för att få uppleva det.

Som någon uttryckte det ”Jag ångrar inte drickandet, för utan det hade jag inte fått uppleva skillnaden i och med nykterheten”.

Sen kan jag förstås önska att jag gjort det här tidigare, men jag var nog inte mogen tidigare helt enkelt.

Chill helgkram ?