@Amanda L Det är nog rätt vanligt att föräldrar till barn med olika funktionshinder, diagnoser eller andra svårigheter, snudd på sliter ihjäl sig för att hjälpa sina barn. En del blir utmattade, andra alkoholister, eller både ock som jag. Barnen med särskilda behov sitter liksom fast på oss, som en extra kroppsdel som vi ibland ska räkna med och ibland inte låtsas se. Inte konstigt att vi använder alla reserver som finns i kroppen och lite till.

Gladpåskkram 🐘

PS. Det finns en gammal sägning om att man ska antingen ha det lugnt på jobbet eller lugnt hemma, för att slippa bli utmattningsdeprimerad. Det är brist på återhämtning som knäcker oss.

Har läst ikapp lite efter några dagars påskfirande och slås av alla dessa/vi mammor som kämpar, fixar, oroar oss, fixar och hjälper. Papporna finns ju också men kan inte minnas att jag läst några pappa-erfarenheter av det slaget här. Läser om era rutiner, möten att få till, hjälp att ha rätt till. Hjälp.
Jag har ju arbetat i verksamheter med människor med olika typer av funktionsvariationer, och inte heller jämförbara. Men det enda jag tänker är att om vi ska ha ett jämställt samhälle sett till män, kvinnor, ursprung, inkomst (i den mån det går att politiskt genomföra), så är ju variationen av oss människor själva grunden för allt.
Jag har träffat ett antal föräldrar som säger att sorgen över barnets sjukdom/handikapp, den har sin gång och bleknar, men kampen för att få rätt vård/omsorg/ledsagare mm- den tar aldrig slut. Vad lätt att åtgärda eftersom det är en fråga om resurser och Sverige helt plötsligt är EUs mest miljardär-täta land?
Påsken var fin och fullproppad med allt inklusive mamma som jag var så trött på att jag nästan fick migrän. Sov som tur var middag varje dag då väckningen var tidig (4-åringen).
Idag har jag tagit tjänstledigt från påsk-vakt till 9- åring, helt enkelt lite trött.
Ska skola om några plantor och äta en sen middag, fil flingor och knäckemackor.
Imorrn ägnar jag mig åt civil olydnad och jobbar hemifrån innan farmor-tjänst på kvällen. Är irriterad på min man som har mans-förkylning, sprätter snytpapper och tycker synd om sig själv.
Nå. Ja.
Våren 2020 såg jag fram emot påsken- då skulle mina 3 nyktra månader vara över! Men de fortsatte. Förstås påsken var otroligt nervig, stressig. Det har lugnat sig lite för varje år- att blir fri och frisk från missbruk tar tid, måste få ta tid.
Tänk på det, eventuella gröngölingar och andra. Kram 🤗

@andrahalvlek ja du har rätt i det här med balansen hemma och på jobbet.
Jag har haft ett antal ärenden och rehab-planer för medarbetare som varit utbrända. En gång kom jag som (rätt ny!) chef till en arbetsplats där 4 personer var sjukskrivna, det hade ingen riktigt berättat. Då höll jag på att slita ihjäl mig.
Arbetsgivaren ska ta ansvar för återgång till arbetet och allt som kommer med det. Men jag har också haft medarbetare som inte vill se sambandet mellan jobb- och familjeliv, att de sakerna samspelar. Sen kräver man ju inte som arbetsgivare att medarbetaren ska ”ta itu med” sina hemförhållanden. (Om det inte handlar om missbruk)
Men jag tycker att de mest lyckosamma rehabinsatserna varit när man ser just det, att livet hänger ihop, alla delar och påverkar varandra.
Jag har ett jättejobbigt personalärende just nu. Det påverkar mig jättemycket. Som chef är man ju verkligen också en människa, funderar mycket över vad man gjort fel eller för lite av.
Kram 🥰

Hej @geggan och tack för att du kikar in och för fina ord! Jag saknar också lite att skriva men livet just nu rullar i ganska full fart (känner dock inga som helst tankar på eller längtan efter att ”försvinna bort” och för första gången skulle jag nog kalla alkoholen ett avslutat kapitel. Det skiljer sig lite från att jag ”aldrig ska dricka” men jag vet inte hur det gör det, bara en känsla. Avslutat stängt låst och nästan glömt förutom när jag ibland påminner mig- och det vill jag höra då och då. När jag skriver här blir påminnelsen extra stark.
Vi har en extra period på jobbet, men jag hinner ändå surfa runt på minpension.se och begrunda olika upplägg. Jag har konfidentiellt talat med en annan chef i bolaget som tyckte att mitt upplägg lät bra- men bättre att vänta tlll hösten med att lägga fram för cheferna- så så blir det. Om ett år eller max två tänker jag segla iväg från anställning men under förutsättning att jag får en bra deal. Ett års lön, ett konsultuppdrag- som uppdateras årsvis, garanterat två år.
Det har mognat fram och främst för att jag känner att livet ”där ute” pockar på. Träna, läsa, skriva- och jobba halvtid som konsult. Vill resa lite mer med min man (har gjort så oerhört sällan de senaste åren). Vill vara med mina barnbarn och inte bli stressad av DET. Mitt nya barnbarn kommer i juli, jag vill även för barnbarn 5,6,7 (?) hinna med, bygga våra egna relationer- inte bara för att jag vill avlasta barnen- utan för att de här små människorna hör mitt liv meningsfullt (och en massa annat förstås!)
Inget vin ryms här, det är ett som är säkert.
Nu sover jag med mitt snart 5-åriga barnbarn i gästrummet- stor säng så vi har gott om plats.
Förutom bokklubb och annat socialt känns livet på jobbet väldigt människotätt (och kul!) men gud så jag längtar efter egna timmar med rabatterna och en bra bok i öronen.
Har rett ut (ganska bra) ett tufft ärende på jobbet men jag är en sån som drar in HR tidigt i sådana processer för jag (och alla människor som står iför svåra ting i arbetslivet. Vi är ju människor som kämpar, funderar en hel fredagkväll, sätter igång igen på söndag- inför måndag.
Så jag känner ett bra stöd i processen och är glad att jag tagit hjälp och inte som förr- kände skam när upplevde mig misslyckad (chef) medan jag i själva verket hanterade rätt svåra frågor.
Jag har också släppt greppet lite om processen- det går nu avgöras av saker som jag inte kan påverka så mycket.

Annars mår jag egentligen väldigt bra! Rett ut en riktig tråk-period i relationen med lite planer och prat. Prat- och lyssning- viktig sak. Planerar mina rabatter och odlingar. Mitt i all stress njuter jag av att leva. Det händer fortfarande att jag påminner mig själv om hur det var. Kommer aldrig sluta med det- och vill gärna kika in här nån gång i veckan (skriva) läser gör jag oftare än så för jag vill ju höra att alla mina kompisar har det bra! Kram på er 😍😍

@Se klart
Blir glad att läsa dina inlägg och se hur livet bara blir bättre och bättre. Intressant att du fortfarande kan märka av en utveckling, från aldrig mera dricka till avslutat kapitel...
Visst är det skönt att bara leva och uppskatta varje dag. Älskar det.
Jag skriver här ibland till de som jag tror behöver det, men ändå känns det så underligt långt från min värld nu. Kan knappt förstå att det bara är 14 månader sedan som jag kunde vara så fast i spriten... Känns som mycket längre sedan. Nu består livet av helt andra saker.
Kram tillbaka!

Tack @AmandaL jag kommer ihåg tror jag iaf att du skrev för ett par år sedan- men denna gång har du ju gått från klarhet till klarhet. Grattis!
Ja, nykterheten byter skepnad även om grunden förstås är densamma. Jag är oerhört glad att vara förbi alla tankar kring moderering och annat jox (i mina ögon). Jag träffade en vän som har rätt tunga problem och där hens drickande haft återverkningar på inte minst relationer. Hem går något program (bra för vissa jag vet) men jag vill bara säga: Sluta bara! Håll inte på, utan bara sluta- kämpa-bli klar en gång för alla.

I helgen var vi på bio, vi har en här där man beställer dryck och snacks till sin plats i salongen. Väldigt mysigt och värt ett besök om man är i Stockholm.
När vi gick hem var det ännu ljust, jag hade nog gärna gått och satt mig nånstans innan hemgång men jag har inte riktigt lusten. På barer dricks det till 99% alkohol och jag vet inte- jag är inte så sugen på de miljöerna. Hade det funnits ett fint fik med goda teer tror jag det hade varit en annan sak. Ja det om detta att man visst kan leva på ”som vanligt” när man inte dricker men efter några år är det inte det vanliga att sitta på en random bar.

Livet rullar på med fart- denna vecka har jag tagit ledigt några dagar för att ta hand om min kylslagna och därför eftersatta trädgård. Det ska bli skönt, längtar UT. På onsdag börjar jag och min dotter med sommarens runstreak- äntligen! Kram på er allihop 💕🌸

Tack @himmelellerhelvette
Ljuvt är det inte alltid men livet pågår i nykterheten och man riskerar inte- iaf inte i samma grad- att lura sig själv. Ett öppet liv tror jag att det är. Kram!

Några dagar med huvet ner (i rabatterna) - det stramar i oanvända muskler, rumpa och insida lår. Men jag trodde det skulle vara värre efter ett i princip gymfritt år. Njutit av utelivet, se allt som växer, med sån kraft nu. Allt som legat under snö, is och tjäle. Upp igen när värme och ljus väcker.
Haft väldigt lite besök/ och dessa helger behövs för att få saker gjorda! När hela familjen kommer så hinns inte så mycket mer än att laga mat, diska, baka, dammsuga.. så ljuvligt att bara få vara i sin egen värld- jag och Knausgårds Morgonstjärnan- en fantastisk roman som jag verkligen rekommenderar.
Haft en kämpig tid med min man och hans rätt oregelbundna arbete (och därmed inkomster) Så har det varit hela vårt liv och över tid så är det bra- men vissa perioder är tuffa. En sån har pågått ett tag- och när det släpper är det som en massa spänning, inkapslad oro, och känslor liksom imploderar- eller exploderar.
När allt egentligen äntligen landat bra- är det som när barnen var små och sprang bort- oro blir ilska när de väl är återfunna.
Det som är bra är att jag nu kan släppa ekonomisk oro de närmsta åren. Det som är jobbigt är att jag också blir retroaktivt arg 😡 när allt pågår så kämpar man på men när allt släpper känner jag mer; hur kan du utsätta oss för den här pressen- jag är för gammal för sånt, längtar inte efter något fantasiliv för mitt liv är det enda jag fantiserat om.
Jag åker hem för jobb idag och stannar nog i stan för att landa lite. Skönt med ett par dagar på var sitt håll. Skönt att få tänka och låta känslor komma och passera.

Mitt jobbhumör har präglats av en jobbig konflikt som jag ältat här. Men i måndags hade jag ett viktigt och svårt samtal förankrat med HR (arbetsrättsligt mm) och det gick bra. Så bra det kunde. Det var en rätt stor sten i en otymplig ryggsäck som jag kunde hänga av mig. Det var svårt och känsligt, komplext och ganska tufft. Och jag klarade det bra.

Mina sluta-jobba planer tuffar på. Till hösten ska jag försöka ha en plan klar- många saker att överväga (vad jag förlorar ekonomiskt med att sluta så pass tidigt) vad banken säger om en pensionerad låntagare. Att jag kan dra in på saker vet jag av tidigare erfarenhet.
Jag kan bli glad av ytliga ting- men jag klarar mig fint utan.
Apropå ytliga ting har jag varit irriterad på att mitt hår blivit så tunt- efter pandemin och med stigande ålder. Min väldigt gulliga frisör löste detta med några små extensions (inklippta i hårets längd och färg) så nu känns mitt hår som förr- svalligt och fint! Stor glädje för liten peng.

Nu blev detta så långt så jag gratulerar den som möjligen hållit sig vaken ända hit. Inte ens nån liten present eller överraskning får man här på slutet!
Kram alla forum-finingar 🥰

@Se klart låter jobbigt med oro! Men jag tolkar det som att nu ser det lugnt ut ett bra tag framöver och du kan fullfölja dina planer. Pensionärslivet= göra vad fan man vill hela tiden, det är underbart. Kanske med en jobbdag nu och då, bara för att lite hålla kontakt. Heja från mig!

Idag har oron lättat, släppt och flugit. Detta har firats med restaurangbesök, mysigt och gott och numera rätt sällsynt- vi var ute så ofta, innan pandemin. Testade nya restauranger, barer eller bara kvartersställen. En stor- kanske övervägande del var att vi dels bodde billigt och hade råd, men också den ”trevliga” grejen att man då kunde få sig ett par glas vin, och sen kanske ett till glas hemma.
Ofta var det just så. ”Oskyldigt?” Socialt, piggt, utåtriktat. För mig var alkoholen en betydande del i upplevelsen. Att få andas- så kändes det.
Jag är mycket bättre på att andas-andas nu. Kommer hem, städar inför städet, viker en tvätt, planterar om några plantor som är mina 175 bebisar här hemma- puh!
Landet imorgon, trädgårdsfix som de flesta helger denna månad. Längre fram diverse sociala saker som jag ser fram emot.
Nu bor vi så dyrt och stort- vilket gör att vi inte har råd att gå på restaurang för jämnan, men jag tänker att det hör till en annan del av livet.
Jag inser att jag närmar mig 60 med stormsteg! Det känns tufft. Jag kan inte riktigt förlika mig med detta fakta- samtidigt som jag givetvis känner stor tacksamhet över att få leva. Känslor går ihop och isär. Mina barn har köpt ett litet radhus idag- deras vuxenliv börjar nu, så fint. Min dotters mage växer, vagn är inhandlad, och mormors-oron dunkar då och då. Måtte allt gå bra.
Jag glädjs åt mina osynliga extensions- jag känner igen mig från förr- i spegeln (eller iaf mitt hår 👵🏼🙏)
Bryr mig om mig själv på ett sätt jag inte gjorde när jag drack. Odlar, planerar för rosor, inte resor! lyssnar på böcker, håller hårt i mina få men livsviktiga vänner. Grejar med mamma- hjälp och barnbarnen. Jag gissar att det är en karikatyr på ”kvinna 60” men jag är inte riktigt där.
Kram
Och @geggan- I hear you! 💕

@Se klart avundsvärt med landet så nära! Jag inser att jag detta år inte kommer att få blomfrön i jorden i rimlig tid- med flytt mm blir det väl först till midsommar! Nå, i gengäld får jag väl en fin sen sugustiblomning när hela bokklubben kommer o hälsar på! Magnoliaträdet vid min mans grav tokblommar däremot nu! Så vackert! En månad kvar till flytt, börjat packa, en kartong/ dag. Mycket ännu att bära till Emmaus. Bara att axla selen igen o börja dra!

@Se klart Njut av dina odlingar och hur livet får extensions. Låter som att du börjar få en klar bild av hur du vill leva. Så härligt!
🌸🍃🌼❣️

Tack @geggan @farbrorn @sattva och @sisyfos för besök i mitt lilla universum 💕
Här kretsar en del kring denna växtlighetstid just nu, men vilken trädgård det blir- det vet ingen ännu ☺️
Det är ju något av en chansning med dessa nya frön som ska planteras om och den ut- och klara första veckorna utan angrepp av frost, sniglar, fåglar.
Men mitt dahliaprojekt känns tryggare- de är så kraftiga och härdade nu, så nästa vecka blir det utplantering- måst bli klar med rabatterna bara.
Mitt intresse för växter, odling, är nog den största förändringen i det yttre sedan jag blev nykter. Det som började otroligt valhänt och improviserat för att ha ”nåt att göra” med rastlösheten våren 2020. Är fortfarande improviserat, inte lika valhänt och lite mer proffsigt- sett till det mesta.
Jag ägnar mycket tid åt att läsa, tänka, skriva ner, planera, gräva runt jorden, gödsla… helgen har varit ljuvligt uteliv från morgon till kväll. Det blir fint! Ibland känner jag mig stolt. Sen råkar jag läsa om odlare som har detta som jobb och tycker jag bara har en plottrig plätt… som tar så mycket tid. Självförtroendet är under tillväxt det med.
Idag däckades jag dock av björkpollen- och glömd allergimedicin i en tråkig kombo. Huvudvärk rinnsnuva och ögon som kliar. Blir bättre imorgon!
Kram på er alla. When in doubt- plantera ett frö! 🏡

@Se klart Minns så väl när du började med dina fröer…ditt odlande. Du skrev ofta om det vilket var en fröjd. Ni var flera som skrev då ganska frekvent. Jag har för mig att det var @Torn men vem var det mer? Jag försökte ju också med fröer men det blev för pillrigt dessutom drack jag fortfarande. Fast jag odlar men inte från allra första början…lite tomater, gurka, gräslök. Brukar inte lyckas med att så men ska försöka med lite blommor. Har planterat blommor i olika urnor. Så det är lite pysslande så som jag klarar av just nu.

Ha det fin🌿🌺Kram💕

Ja precis @varafrisk jag och @torn hade odlingsklubb- vet att han åt en väldig massa gurkor en sommar! 😊
Det är svårt att odla om man dricker - jag skulle inte klara det, kräver ju koncentration och fokus.
Testa att sätta några frön- zinnia går ju fint att direktså, finns också så fin krasse nu, ljusgul och ljusrosa.
Ett pyssel som tar tankarna från oro. Kram 🤗