@Varafrisk Min mamma är 77 år och jag 54, så hon var 23 år. Inte jätteung för den tiden. Själv var jag 28 och 30 år då jag fick barn. Min dotter lär vänta tills hon passerat 30 år. Min kusin, som jag också ska träffa i helgen, fick sitt första barn i höstas och hon är 36 år. Onödigt länge att vänta, efter 30 är det hälften så lätt att bli med barn.

Kram 🐘

@Geggan Jag och min mamma har faktiskt just nu den bästa relation vi har haft i typ hela mitt liv. Vi är så pass samspelta att jag kan säga åt henne ”sluta med det där nu är du snäll” utan att hon tar illa upp. På samma sätt som jag kan säga åt min yngsta dotter när hon tjatar. Det stärker bara min tes att det är med gamla människor som med barn: Det krävs kontinuitet för att få kvalitet på umgänget ❤️

Trevlighelgkram 🐘

@Andrahalvlek Det är spännande det här med åldrar. Min äldste bror var elva år äldre än mig. Skulle fyllt 73 i år men dog när han var 46,5 år. Jag är född i december och min mamma fyllde 38 år en månad efter min födsel och min pappa fyllde 38 två månader efter mamma. De var 26 år när de fick min bror. Jag var 32 och 36 när jag fick mina barn. Jag blev äldre pga att de är adopterade.När jag var i ungdomen hade jag bestämt mig för att inte vara en ”gammal” förälder men ödet ville ngt annat fast nu för tiden hade det inte varit konstigt. När jag var barn/tonåring så var det mer skillnad i synnerhet när det gäller kläder. Fast å andra sidan känns det idag som vi aldrig får åldras…evigt unga. Men jag känner tydligt att min ålder tar ut sin rätt när det gäller nytt som jag inte är så intresserad av som tex det digitala på jobbet. Hur som helst så ha det mysigt i Gbg. Om du vill berätta… i vilka områden växte du upp i?
Jag tycker väldigt mycket om Gbg. Ska dit om några veckor och lyssna på min systerson på Lorensbergsteatern.

Kram🌺

Nu är vi nästan hemma igen. Mamma hade ett inbokat besök hos ögonläkaren så vi mellanlandar här på sjukhuset. Sen har vi bara tre mil hem.

Allt har gått bra, inget skav mellan oss alls faktiskt. Lite oväntat. Men nu är jag trött på intryck och behöver krypa in i min mentala grotta en stund. En plats där endast lillprinsen får pocka på min uppmärksamhet.

Jag längtar massor efter lillprinsen nu. Om cirka två timmar ska vi återförenas och jag vet att han blir så glad att han nästan hoppar ur skinnet ❤️

Andas, andas, andas. Snart får vi träffas igen. Kärleken till ett djur kan verkligen bli urstark. Nästan som den kärlek man känner till sina barn. Absolut tvåa på min topp tio-lista över kärlek. Inget finns på plats tre och neråt 🤣

Skriver sannolikt mer om nostalgiresan senare, allt behöver landa lite inom mig först.

Kram 🐘

@Se klart Jag får nog ta det i småbitar efterhand som pusselbitarna faller på plats. Först och främst är jag glad att vi gjorde det. Att jag tog initiativet, planerade allt - och att min mamma hängde på. Helt förbehållningslöst.

Jag är glad att ha återknutit kontakten med mina kusiner och min farbror med partner. Det sista jag sa till dem alla fyra var: ”Det här säger jag inte bara, jag menar det verkligen - jag vill att ni kommer och hälsar på oss! Helst redan i sommar.”

Med tanke på min mosters skick, som kräver ett helt eget inlägg, är det viktigt att fundera över om man vill återknyta kontakter med släkt och vänner medan tid finns. Man vet aldrig hur lång tid man har på sig. Från den ena till den andra dagen kan det vara för sent.

Det krävs dock mod. Det kan knyta sig lite i magen av oro. Vad ska de tycka? Säga? Varför ska jag? Första snacket kan också vara skavigt, lite stolpigt. Motparten har inte landat än. Man får ha tålamod. Gång på gång uttrycka sin välvilja och goda intentioner.

För varje gång man snackar och träffas blir det lite lättare, lite mer naturligt. Och det är så himla värt det ❤️ På dödsbädden ångrar ingen att de har jobbat för lite. Det man ångrar är att man inte ansträngde sig för att bibehålla goda relationer.

I Sverige finns nog allra flest ensamma människor. Som inte har kontakt med föräldrar, syskon, egna barn och inte heller har några nära vänner. Som ligger och dör i den egna bostaden utan att någon ens märker det. Det är så sorgligt att det gör ont i mig.

Både på min pappas och min mammas sida är det mycket osämja och icke-umgänge. Nu har jag bidragit till att bryta den trenden. Det är jag jävligt stolt och glad över.

Kram 🐘

Nu har jag till och med messat länkar till två olika hotell. Ett litet familjehotell till min farbror och hans partner och ett större hotell med badland och spa till min kusin och hennes sambo. De har en sex månader gammal son. Jag skrev: ”Ta med dig din bror också så har ni barnvakt när ni två går på spa”. Nu har jag gjort vad jag kan, nu ligger bollen hos dem. En nattgäst kan jag ha här hemma, inte en hel familj.

Kram 🐘

Det finns mycket som behöver funderas över efter resan. Det kommer nog fram i den ordning som det behöver stötas och blötas. Att tvinga formulera mig så att andra förstår hjälper mig att både få fram vad jag tänker och känner. Jag får aha-upplevelser när jag skriver, ”aha, är det så det hänger ihop”.

En sak som vi inte pratade om tillräckligt i helgen, och som behöver mer handpåläggning framöver, var ett avslöjande som kom fram som en bisats. Min farbror lever ihop med en man. I alla år har han kallats ”kompis”, vilket bara är trams. Senast i helgen benämnde min mamma honom som ”kompis” inför mina kusiner. Då sa jag: ”Lägg av, B är hans partner och inget annat.” Den typen av ”släkthemligheter” är så tröttsamma. Men så har de levt större delen av sina liv, nu är de båda pensionärer. Min farmor accepterade B fullt ut, men benämnde honom alltid som ”kompis”. Hon var dock en annan generation är min mamma, som minsann kan prata klarspråk. De har nog levt ihop i 40 år, minst.

I vilket fall var min farbror ute och gick med hunden. Jag och min mamma började berätta om hur det var när min pappa dog. Att jag nekade honom att fira sin sista jul i livet med oss, att han dog en månad senare, med förstörd lever. Att allt han åt förgiftade hjärnan och gjorde honom helt borta, eftersom levern inte gjorde sitt jobb osv. Jag kan prata öppet om det, och jag har fått min mamma att kunna göra detsamma. Inte en spikrak resa för henne dock, familjehemligheter ska man hålla tyst om livet ut, en generation i taget.

B drog då efter andan och sa ”herregud, i höstas hamnade Y på sjukhus, medvetslös. Av samma anledning som din pappa.” Jag blev helt chockad. Av sju syskon är det endast två som fortfarande lever. Jag trodde att Y klarat sig undan det onda arvet, men icke. Sen kom Y tillbaka med hunden och vi pratade inte mer om det. Men det finns kvar i mina tankar fortfarande. Kan jag göra något?

Jag märkte på Y att han var lite lågmäld, lite socialt besvärad. Han berättade att han sover dåligt, han bad om ursäkt för att han inte gjort det i trädgården som borde gjorts. Han beklagade sig över hur han plötsligt var tvungen att sluta jobba, fast han inte ville. Och jag sa att när man är ofrivilligt ”ledig” så är det lätt hänt att saker inte blir gjorda. Man har all tid i världen, men saker blir inte gjorda ändå. När man jobbar blir mer gjort, för då har man två timmar över och skyndar på litegrann. Han är sannolikt deprimerad, och jag vet ju tyvärr precis hur det känns.

Jag blir så ledsen över detta onda arv som genomsyrar hela min pappas släkt. Sju syskon som alla har blivit alkoholister, och några även knarkare. Även mina kusiner på den sidan är alkoholister och/eller knarkare. Man kan lugnt säga att jag har lyckats bryta en pågående negativ trend. Mina två flickor dricker inte någon av dem. Och inte jag heller längre.

Kram 🐘

Ikväll när jag pratade med min dotter psykologen sa hon: ”Med tanke på dina förutsättningar i livet har du gjort så himla modiga och kloka val för att få ordning på ditt liv - och du har tagit hand om och uppfostrat mig och min lillasyster suveränt bra.”

Jag blev nästan mållös av berömmet. Sen sa jag: ”Ja, jag har varit modig och tagit tag i svåra saker för att vi alla ska vara på en bra plats i livet, både då och nu.”

Det var så fint att hon kunde sätta ord på det. Hela dagarna på jobbet ser hon ungdomar som mår dåligt och föräldrar som antingen räcker till, eller inte räcker till alls. Som varken har drivkraften eller intelligensen för att planera och strukturera tillvaron för sig själva och sina barn. Givetvis har hon funderat massor över sin egen uppväxt och vårt föräldraskap. Det kom lite plötsligt bara.

Kram 🐘

@Andrahalvlek Vad det måste kännas underbart i mammahjärtat ❤️! Ta det till dig och var stolt som en mallgroda över de fina orden. Blir alldeles rörd här hemma! Du visar ju också vägen här på forumet, vägen till hur bra ett nyktert liv de facto är! Stor kram till dig 🥰

@aeromagnus Tack för fina ord ❤️ Min dotter psykologen får samtal från föräldrar som vill att de på BUP pratar med deras barn om olycklig kärlek och gud vet allt. Och min dotter vill bara skrika tillbaka: ”Det där kan ni som föräldrar prata med era barn om!” Men hon uttrycker det på ett mer pedagogiskt sätt förstås.

Ingenting har varit tabu för mig att prata med henne om. Sen har jag ibland varit tvungen att invänta rätt läge. En timmes umgänge och lättsamt prat kunde till slut resultera i att vi pratade om svårare frågor. Med åren kom vi allt snabbare ”på djupet”.

Och nu när hon är vuxen har vi en oerhört tillitsfull relation och pratar typ om allt. Jag är så oerhört tacksam för det ❤️

Kram 🐘

Igår pratade vi också om hennes hemlängtan. Hon vill flytta hem till länet igen. Efter drygt åtta år utomläns. Hon pratar om att kanske bosätta sig i samma by som sin lillasyster, samma by som jag också funderar på. Och jag blir så lycklig att jag vill jubla och hurra, men hiar mig. Hennes sambo ska komma ombord på tåget först. Han kommer från samma län, så när han har jobbat några år där han är nu så är han nog redo. Innan barnen, alternativt innan barnen ska börja skolan. Jag har tidigare inte vågat hoppas på detta, men nu gör jag det faktiskt. Hoppas.

Kram 🐘

Besöket hos min moster var minst sagt omvälvande. Hon är fem år yngre än min mamma, endast 72 år gammal. Bor nu på ett vårdboende efter den svåra stroke och hjärnblödning hon fick i höstas. Ramlade ihop på gatan, låg på intensiven i tre veckor. Halvsidesförlamad, dåligt tal och nu senast har hon fått diagnos demens. Ridå.

När vi kom till vårdboendet satte vi oss utanför i det fina vädret och väntade på mina två kusiner, som är 34 och 36 år. När vi satt där kom en personal ut med en kvinna i rullstol. Jag kände igen dragen direkt. Det var min moster, vilket jag viskade till min mamma. ”Nä, det kan inte vara hon, hon är ju jätterynkig” sa min mamma. Men det var min moster. Personalen frågade vart de skulle gå och min moster svarade: ”Ditåt, så långt bort som möjligt.”

När mina kusiner kom satte vi oss på vårdboendets veranda. Min moster tittade på oss och sa: ”Kommer ni och hälsar på mig, så roligt”. Men det fanns noll igenkänning i hennes blick. Hon förstod inte vilka vi var. Gång på gång sa hon ”vad roligt”. Och hon pratade glatt med barnbarnet, endast 6 mån gammal. Jag kände igen hennes röst och minspel, men förstod bara hälften av det hon sa. ”Jag vill också måla mig, och flytta. Jag vill att allt ska vara som vanligt igen.” Hon pekade bortåt, ”där bor jag”. Hon ville inte vara kvar, hon ville hem.

På ett sätt är min moster, min mammas syster och mina kusiners mamma, borta. Kvar är en tunn spillra som påminner om henne, men inuti är innehållet helt förändrat. Mina kusiner pratade tålmodigt med sin mamma på samma sätt som man pratar med riktigt små barn. De körde henne i rullstolen upp till hennes rum. Utanför dörren stod två paket med vuxenblöjor. I rummet fanns en sjukhussäng, en tv, en stol, ett sängbord med fotografier på mina kusiner och en blombukett. ”Jag ska flytta, jag ska hem.”

När vi skulle gå kramade jag om henne och tackade för att jag fick besöka henne. ”Hur är det med Kent?” frågade hon då. ”Nej, ingen Kent men T, E och W mår bra.” Jag frågade min kusin vem Kent är, men hon visste inte. Det finns ingen Kent i bekantskapskretsen.

Eftersom min moster fått diagnosen demens ska hon snart flytta till ett demensboende, med personal som är speciellt duktig på diagnosen. Trots att hon sitter i rullstol och inte kan använda sin högra hand har hon försökt rymma. Hem. Det är 21 boende på avdelningen och endast 5 personal i tjänst samtidigt. Alldeles för lite.

Och jag önskar så innerligt att min moster hamnar ett riktigt bra demensboende och får en helt okej vardag. Så att mina kusiner kan besöka henne då och då och däremellan slippa ha dåligt samvete.

Från en dag till en annan. Krasch. Fy fan.

Kram 🐘

@Andrahalvlek Vilken omvälvande resa du har varit med om på alla sätt och vis. Förstår att det är mycket att gå igenom och bearbeta nu i lugn och ro. Vad fint ändå att du tog med din mamma och skapade kontakt med kusinerna.

Kram❤️

@Himmelellerhelvette Ja, det är verkligen lärdomen i detta. Hur fort allt kan vända, till det negativa men också till det positiva. Jag ska ta vara på dessa relationer nu, höra av mig regelbundet, åka dit och hälsa på. Med tålamod och gott humör. Både mina kusiner och min farbror behöver en klok tant i sina liv 😉

Kram 🐘

@vår2022 Under planeringsstadiet trodde jag att det skulle vara typ den sista resan för min mamma. Men hon gick all-in och pratade direkt om flera resor, ”vi kommer tillbaka nästa vår igen”. När hon tänker och säger så tänker jag att jag nog fan är hennes dotter 🤣

Hösten 2019 blev min mamma väldigt sjuk. Ramlade och fick kotfraktur. Fick oxycontin och morfinplåster mot smärtan. Blev sängliggande, hade hemtjänst 7-8 gg/dag. De fick byta blöja på henne, duscha henne, nästan mata henne. Hon var deprimerad och ville inte äta, ville knappt leva. Jag tänkte den hösten att hon nog inte skulle överleva julen ens. Men hon kom tillbaka. Är ute och knatar minst varannan dag med sin rullator, tar alla chanser att umgås med mig och resten av familjen. Är gräsligt positiv, precis som jag.

Till saken hör att hösten 2019 kunde hon inte promenera med sin rullator till Systembolaget längre. Och när hon blev frisk igen tänkte hon att hon skulle låta bli att gå dit. Spara de pengarna helt enkelt. Våren 2020 blev jag nykter, och hon peppade mig massor. Blev nog ännu mer beslutsam i sitt eget beslut. Hon skulle inte dricka alkohol mer. Visst kan hon ta ett glas vin om det bjuds, men hon kan lika gärna ta en alkoholfri öl.

Så vi blev faktiskt nyktra samtidigt, av olika anledningar. Men jag har verkligen märkt att hon mår så mycket bättre utan alkoholen. Hon är piggare, gladare, inte lika orolig över allt, är mer lösningsorienterad - och ser friskare ut. Hon accepterar sin ålder och sina fysiska begränsningar på ett helt annat sätt, hon är helt enkelt trevligare att umgås med.

Fuck alkohol. Alla mår bättre av att avstå helt.

Kram 🐘