av has

has
mån, 2025-04-28 - 18:36

Skilsmässan är ett faktum. I mina tidigare trådar har jag skrivit om hur livet blev när jag förstod att min man var alkoholist, när jag lämnade och när min man insåg att han var alkoholist och lockade mig tillbaka.

När jag ser tillbaka upplever jag en långsam försämring från det att vi skrivit på för ett nytt hus. Försämringen eskalerade kraftigt när jag själv blev sjuk och behövde vila mycket i början av året.

Efter ett par månaders kämpande för att bli bättre upplever jag att han mer eller mindre
”försvann” känslomässigt.

Och beteendebilden är obehagligt lik den som var när han drack.

Om han dricker igen eller ej kan jag förstås inte veta säkert, men jag tror inte det.

Själv har jag försökt jobba på med mitt eget. Medberoendet, kommunikationen osv. Efter tillräckligt många bråk där jag försökte lyfta hur jag kände kom jag fram till att för att leva i relationen så behöver jag plocka bort alla förväntningar jag har på min man. Jag får försöka tänka att jag lever ensam och så får det som blir gemensamt bli ett plus.

Jag börjar inse hur sjukt det låter nu. Men är inte riktigt på det klara och på andra sidan av det här ännu.

Frågor som rör huset har jag varit så rädd för att lyfta. Hans aggressivitet har gjort att det känns som jag sviker honom om vi inte kan ordna så han kan bo kvar. Han målar upp scenarier om hur illa det kan gå om vi lägger ut till försäljning. Fast det faktiskt är han som svikit de löften han gav mig när vi skulle flytta ihop igen. Jag tänker stå upp för mig och det jag har rätt till den här gången och inte fly som sist.

Förvirringen är stor. En dag kan han säga en sak. Nästa dag en helt annan. När man ifrågasätter säger han bara att det har han aldrig sagt.

Även denna gång har jag som av ett mirakel hittat ett tillfälligt boende så att jag kan tänka klart. Han tyckte inte att jag skulle flytta, tyckte det var en idiotisk idé eftersom det kan ta tid om vi behöver gå till försäljning.

Jag flyttade ut ändå. Och först när jag kommer ifrån kan jag tänka klart. Vilket får mig att undra om det var därför han ville att jag skulle stanna kvar, så han kunde manipulera mig att släppa ifrån mig allt utan att stå upp för mig själv.

Nu har han gått över till att säga att han ska hålla sig lugn och sköta det här på ett vuxet sätt. Kasten är så många och så tvära att en inte hänger med. Känner mig på tå, som i alert, och väger allt han säger på misstankens våg: vad vill han nu? Varför säger han så? Varför går han från att vara hemsk till snäll?

Jag inledde allt med en tydlig plan på ett vuxet sätt, men det menade han var helt onödigt för så behövde man inte göra.

Några dagar senare insåg han att han hade haft fel och undrade om jag snabbt bara kunde komma över för att fixa det.

När jag svarade att det inte kunde fixas i all hast och att jag blir förvirrad av att han säger en sak men sen en annan kom en ursäkt om att han hade haft fel. Svårt för en annan att det kan vara så svårt att bara säga: du jag har insett att jag hade fel, förlåt!

Jag börjar förstå att det verkligen var allvar och sant på vårdcentralen när de kallade hans beteende för psykiskt våld. Och att min hälsa fortfarande är i så dåligt skick beror på att jag hela tiden tappar energi när den jag levt med inte går att lita på.

Hårt uppvaknande, men samtidigt bra för mig att med klarare sinnen se hur det faktiskt är.

Man ska inte behöva gå runt och vara rädd för att säga vad man känner, tycker och tänker till den man lever med.

Nu är det bara att ta sig igenom det här, ett steg i taget. Det viktigaste av allt är den fysiska distansen tror jag.

Livet med någon som har en beroende sjukdom blir så väldigt rörigt, om den inte väldigt aktivt jobbar med helheten och inte bara slutar dricka.

Var rädd om er där ute❣️

Kärringen
mån, 2025-04-28 - 19:45

@has vad ledsen jag blir för din skull! Men känner ändå igen mig trots min aldrig ens försökte hålla sig nykter.

Tycker det låter som klassisk manipulation något även min sysslade med, men man blir förvirrad. Där tänker jag att det blir som trauma bonding? Hjärnan hänger inte med och det blir kaos i huvudet....

Jag svamlar mest men förstår dig och finns ❤️ stor kram

Kameleont
tis, 2025-04-29 - 08:06

@has Åh nej, så tråkig att höra!
Lider med dig i din kamp. Är imponerad av din styrka, fast det så klar är oerhört jobbigt där du är nu.
Du har varit stark så länge o jag har varit glad för din skull, när det vände o verkade gå bra för dig o din man.

Genom allt har du resonerat så klokt, öppet o mänskligt.
Ifrågasätt aldrig din egen upplevelse o ditt handlande. Du gick tillbaka med kärlek. Att det inte funkade ligger på honom o hans beteende.

Tack för att du delar med dig. Det är också modigt.
Önskar dig lugn o värme ❤️
Kram

has
tis, 2025-04-29 - 13:09

@Kameleont tack snälla 🙏🏼

Det är både intressant och obehagligt att upptäcka hur rädd jag är inför varje möte så här efteråt. Nästan skräck i kroppen.

Eftersom han menar att relationen är toxisk och jag är en anledning till det blir huvudet så förvirrat. Men du har rätt, och jag lovade mig själv att välja att lita på min känsla mer än honom och hans ord när jag gick tillbaka till honom.

Så fastän mitt huvud inte riktigt greppar vilken del som är min och vilken som är hans. Om jag hade behövt göra något annorlunda (eftersom en såklart inte vill vara toxisk). Så får jag lita på min kropp.

Om det var jag som orsakade alla problem hade inte min kropp så tydligt talat om för mig att jag är så rädd för honom. För att föra min egen talan i separationen.

Jag vet att kroppen inte ljuger, och att den försökt tala om det här för mig en tid nu…❤️