av has

has
mån, 2025-04-28 - 18:36

Skilsmässan är ett faktum. I mina tidigare trådar har jag skrivit om hur livet blev när jag förstod att min man var alkoholist, när jag lämnade och när min man insåg att han var alkoholist och lockade mig tillbaka.

När jag ser tillbaka upplever jag en långsam försämring från det att vi skrivit på för ett nytt hus. Försämringen eskalerade kraftigt när jag själv blev sjuk och behövde vila mycket i början av året.

Efter ett par månaders kämpande för att bli bättre upplever jag att han mer eller mindre
”försvann” känslomässigt.

Och beteendebilden är obehagligt lik den som var när han drack.

Om han dricker igen eller ej kan jag förstås inte veta säkert, men jag tror inte det.

Själv har jag försökt jobba på med mitt eget. Medberoendet, kommunikationen osv. Efter tillräckligt många bråk där jag försökte lyfta hur jag kände kom jag fram till att för att leva i relationen så behöver jag plocka bort alla förväntningar jag har på min man. Jag får försöka tänka att jag lever ensam och så får det som blir gemensamt bli ett plus.

Jag börjar inse hur sjukt det låter nu. Men är inte riktigt på det klara och på andra sidan av det här ännu.

Frågor som rör huset har jag varit så rädd för att lyfta. Hans aggressivitet har gjort att det känns som jag sviker honom om vi inte kan ordna så han kan bo kvar. Han målar upp scenarier om hur illa det kan gå om vi lägger ut till försäljning. Fast det faktiskt är han som svikit de löften han gav mig när vi skulle flytta ihop igen. Jag tänker stå upp för mig och det jag har rätt till den här gången och inte fly som sist.

Förvirringen är stor. En dag kan han säga en sak. Nästa dag en helt annan. När man ifrågasätter säger han bara att det har han aldrig sagt.

Även denna gång har jag som av ett mirakel hittat ett tillfälligt boende så att jag kan tänka klart. Han tyckte inte att jag skulle flytta, tyckte det var en idiotisk idé eftersom det kan ta tid om vi behöver gå till försäljning.

Jag flyttade ut ändå. Och först när jag kommer ifrån kan jag tänka klart. Vilket får mig att undra om det var därför han ville att jag skulle stanna kvar, så han kunde manipulera mig att släppa ifrån mig allt utan att stå upp för mig själv.

Nu har han gått över till att säga att han ska hålla sig lugn och sköta det här på ett vuxet sätt. Kasten är så många och så tvära att en inte hänger med. Känner mig på tå, som i alert, och väger allt han säger på misstankens våg: vad vill han nu? Varför säger han så? Varför går han från att vara hemsk till snäll?

Jag inledde allt med en tydlig plan på ett vuxet sätt, men det menade han var helt onödigt för så behövde man inte göra.

Några dagar senare insåg han att han hade haft fel och undrade om jag snabbt bara kunde komma över för att fixa det.

När jag svarade att det inte kunde fixas i all hast och att jag blir förvirrad av att han säger en sak men sen en annan kom en ursäkt om att han hade haft fel. Svårt för en annan att det kan vara så svårt att bara säga: du jag har insett att jag hade fel, förlåt!

Jag börjar förstå att det verkligen var allvar och sant på vårdcentralen när de kallade hans beteende för psykiskt våld. Och att min hälsa fortfarande är i så dåligt skick beror på att jag hela tiden tappar energi när den jag levt med inte går att lita på.

Hårt uppvaknande, men samtidigt bra för mig att med klarare sinnen se hur det faktiskt är.

Man ska inte behöva gå runt och vara rädd för att säga vad man känner, tycker och tänker till den man lever med.

Nu är det bara att ta sig igenom det här, ett steg i taget. Det viktigaste av allt är den fysiska distansen tror jag.

Livet med någon som har en beroende sjukdom blir så väldigt rörigt, om den inte väldigt aktivt jobbar med helheten och inte bara slutar dricka.

Var rädd om er där ute❣️

Kärringen
mån, 2025-04-28 - 19:45

@has vad ledsen jag blir för din skull! Men känner ändå igen mig trots min aldrig ens försökte hålla sig nykter.

Tycker det låter som klassisk manipulation något även min sysslade med, men man blir förvirrad. Där tänker jag att det blir som trauma bonding? Hjärnan hänger inte med och det blir kaos i huvudet....

Jag svamlar mest men förstår dig och finns ❤️ stor kram

Kameleont
tis, 2025-04-29 - 08:06

@has Åh nej, så tråkig att höra!
Lider med dig i din kamp. Är imponerad av din styrka, fast det så klar är oerhört jobbigt där du är nu.
Du har varit stark så länge o jag har varit glad för din skull, när det vände o verkade gå bra för dig o din man.

Genom allt har du resonerat så klokt, öppet o mänskligt.
Ifrågasätt aldrig din egen upplevelse o ditt handlande. Du gick tillbaka med kärlek. Att det inte funkade ligger på honom o hans beteende.

Tack för att du delar med dig. Det är också modigt.
Önskar dig lugn o värme ❤️
Kram

has
tis, 2025-04-29 - 13:09

@Kameleont tack snälla 🙏🏼

Det är både intressant och obehagligt att upptäcka hur rädd jag är inför varje möte så här efteråt. Nästan skräck i kroppen.

Eftersom han menar att relationen är toxisk och jag är en anledning till det blir huvudet så förvirrat. Men du har rätt, och jag lovade mig själv att välja att lita på min känsla mer än honom och hans ord när jag gick tillbaka till honom.

Så fastän mitt huvud inte riktigt greppar vilken del som är min och vilken som är hans. Om jag hade behövt göra något annorlunda (eftersom en såklart inte vill vara toxisk). Så får jag lita på min kropp.

Om det var jag som orsakade alla problem hade inte min kropp så tydligt talat om för mig att jag är så rädd för honom. För att föra min egen talan i separationen.

Jag vet att kroppen inte ljuger, och att den försökt tala om det här för mig en tid nu…❤️

has
fre, 2025-05-02 - 14:45

Jösses! Så många känslor det är att hantera. Jag har börjat föra ”samtal” med ChatGPT” låter kanske knäppt. Men det är också rätt så knäppt i mitt huvud just nu.

Jag skriver in situationer som varit besvärliga och frågar vad den tänker om det.

Och varje situation beskrivs som manipulerande med inslag av psykiskt och emotionellt våld.

Det börjar sakta sjunka in vad jag varit med om de senaste åren. Det var visst inte ”bara” alkoholen, det var mer än så. Eller så är sjukdomen aktiv utan alkohol. Sånt snurrar runt, runt. Varför blev det så här. Men kommer fram till samma svar igen och igen. Det spelar ingen roll varför, det enda som spelar roll är att jag tar klivet ifrån och räddar mig själv.

Sen svänger det och så tänker jag att det kanske ändå är mitt fel (som min man gärna påpekar). Har bett om att få kontrollfrågor på om jag är manipulerande.

Svaret blev nej😅

Försöker samla kraft så gott det går i mitt tillfälliga boende för att orka bodelning, leta bostad och flytt.

Första dagarna hade jag väldigt mycket ångest. Det var länge sen jag hade det ”på riktigt”. Tänkte själv att det nog var som en avtändning…? Jag tror att min partner lite har använt mitt nervsystem för att reglera sitt eget. Han brukade ofta säga hur mkt lugnare han blev när jag följde med på saker. Själv kände jag mig nästan alltid mer stressad!

Har nog inte riktigt greppat digniteten av det jag varit med om ännu. Fick som tur var en extra uppföljning hos (den avslutade) samtalskontakten jag haft ända sedan jag lämnade första gången, så hen har hela historien med sig. Det ska bli väldigt skönt!

En sak som drabbar en starkt när en lämnar är känslan av ensamhet. Hur ska det gå? Ska jag sitta här själv nu?

Utmattad till den grad att jag inte kan jobba. Dåligt med ork för nya aktiviteter och människor. Insikten att en blivit rätt så isolerad med åren. Inte för att jag blev hindrad, men för att energin slukades av annat och det helt enkelt inte fanns någon ork kvar när kroppen hela tiden är i överlevnadsläge.

Men försöker omfamna känslan av ensamhet och hålla tankarna lätt. Det ska nog gå det här med!

Sitter i vårsolen med vinden i håret. Det ska nog gå det här med. En dag i taget & det viktigaste först!

Ta hand om er alla som kämpar därute! 🤗

Carisie
fre, 2025-05-02 - 15:21

@has Halloj i solen ☀️
Jag sa för mig själv, när jag lämnade min alkoholiserade make, att jag skulle vara singel till jag dog! Sa även att jag var klar med karlar! Efter 5-6 år övergick det till "kanske sällskap men aldrig mer sambo" plus att jag tänkte mig att det fick vara max 30 min resa för jag har inte tid att resa runt för någon karlslok 😂.

Låt mig uttrycka det enkelt - det gick åt helvete! Träffade man 1h 20 min bort. Varannanveckapappa. Jobbar dag och jag då treskift. Vi köpte en lägenhet tillsammans. Ja så gifte vi oss också... alla fel- boxar ikryssade utom att han är helt rätt 😳😂.

Det tar tid att läka och det får ta tid. I slutändan kanske du väljer ensamhet - kanske inte?! Det finns inga rätt eller fel. Du gör just nu sjukt tunga beslut för din del - det blir lättare och ingen människa kan på riktigt att kunna säga, och mena, att du inte har försökt! Stor kram 🤗
🩵

Kärringen
fre, 2025-05-02 - 17:09

@has jag grät när jag läste ditt inlägg! O tänkte tack gode gud, en till, det kanske inte är jag som tappat det helt. Förlåt för det, alltså jag vill ju ingen ska lida som jag någonsin!

Men det är "sjukt" i mitt huvud, isolerade mig också med exet, men har även svårt nu att umgås, är då slut och trött, kroppen värker, hjärnan kan inte ens tänka,känns som sirap i huvudet.

Hsn slängde in min nyckel via brevinkastet, före ett förmiddags pass, jag for upp....det ekade i hela huset, jag visste direkt och bröt ihop totalt....Sen skriver han på kvällen- såg du nyckeln? Jag svarar snabbt , vi messar lite o då helt plötsligt är jag lugn. Det måste blivit ett trauma band? Varför är man annars så här?

Tror vi blivit utsatta för liknande behandling och det handlar nog tyvärr inte bara om alkoholen 😔

En dag, en minut i taget....till ett bättre liv!

Här är det som storm, passar mitt humör bättre 😅

Åsa M
fre, 2025-05-02 - 17:53

Vi är alla starka, vi tar oss igenom det här, och vi tar ingen skit! Vi tar hand om oss! 🤗
Bra att bolla med Chat GPT. Bra att få se det absurda i svart på vitt, liksom.