av HellenII

HellenII
tis, 2025-09-02 - 22:41

Sambons alkoholvanor/problem har alltid varit påfrestande för hela familjen. På senare tid har vi sett viss förbättring och han har minskat både drickandet och förbättrat sitt sätt att hantera det. Men det har även blivit så tydligt att trots vissa framsteg så har både jag och barnen på senare tid ”tappat tålamodet” rejält, och trots att han kanske (eller kanske inte) är påväg uppåt så störtar vi som familj nedåt. Jag har så svårt att förstå hur han kan åsidosätta oss/sin familj så gravt. Exempelvis genom att utsätta barnen för att själva utveckla ett eget missbruk längre fram, då risken för den typ av problem ökar med ca fyra gånger (eller 30%) för ett barn som lever med en förälder med missbruksproblematik. Men även genom att riskera följderna som skulle kunna bli aktuella redan i dagsläget, så som att barnen som annars bor med sin mamma inte längre skulle vilja komma hit, eller en separation oss emellan. För mig känns det helt ofattbart.

Åsa M
ons, 2025-09-03 - 19:53

Är man svårt sjuk i en beroendesjukdom är det inte val man gör aktivt, de följer med sjukdomen. Jag tror inte han är kapabel att göra andra val, men det är du. Du är den friska.

HellenII
fre, 2025-09-05 - 08:40

@Åsa M Jag tycker det är en aning överdrivet att försöka bortförklara aktiva val av att konsumera en viss vara (alkohol i detta fall) som en ”sjukdom”. Om jag haft sjukdomssymptom som lämnat mig avsmälld var och varannan helg så skulle nog jag söka läkarvård..

Carisie
fre, 2025-09-05 - 10:31

@HellenII Med all respekt. När hjärnan är kidnappad väljer man inte längre. Beroende ÄR en sjukdom. Du kanske inte tycker att det är så men det känner jag i så fall speglar din icke-beroende-personlighet och den vill jag gratulera dig till. Grattis till vinstlott i beroendelotteriet. 🙏🏼🩵

Nell
fre, 2025-09-05 - 15:37

Hej @HellenII och välkommen till Alkoholhjälpen!

Jag förstår verkligen din frustration över hur din sambos alkoholvanor ställer till det för dig och för er familj. Det är så tufft att stå bredvid och se vad som skulle behöva förändras, men inte kunna nå fram. Du berättar att situationen har blivit lite bättre, men att ni har tappat tålamodet, ni orkar inte mer. Jag föreställer mig att ni har levt länge i den här situationen, att det har påverkat era liv, att ni har anpassat er, att du kanske fått ta ett stort lass.

Alkohol påverkar hjärnans belöningssystem. Belöningssystemet är till för vår överlevnad och ser till att vi fortsätter göra aktiviteter som är bra för oss. Alkohol och andra droger kidnappar belöningssystemet och när man väl har blivit beroende är det inte lika lätt att sluta längre, många fortsätter dricka trots negativa konsekvenser. Det betyder också att många fortsätter dricka trots att det ställer till det för ens familj, trots att man bryr sig om dem och älskar dem. Vad tänker du om det?

Men det betyder inte att ni behöver finna er i allt. Det låter som att du börjar fundera på om att ta steg för att förändra din och barnens situation. Hur går dina tankar? Fortsätt gärna skriv här! Ring till oss på 020-84 44 48 eller skriv med oss rådgivare genom att använda funktionen som ligger under "Stöd - Skriv till oss".

Varma hälsningar,
Nell, Alkoholhjälpen

Tröttiz
fre, 2025-09-05 - 20:40

Hej.
Jag har ett numera ex och vän med beroende.
Han och jag bröt för några år sedan. Jag minns så väl nu när jag tänker bakåt att han någon gång sagt att du, jag alltså, varit med om en hel del. Han menade då att jag drogs in i något jag inte borde dragits in i ... Med en alkoholberoende vet nog både du och jag att det kan bli lite vad som ... Ett beroende är så starkt. Då jag var i en relation med en beroende började jag lyssna på " 2 fyllon och 1 sanning" för att förstå hur beroende fungerar. Och jag insåg då att man kanske har ställt upp mål att hålla sig nykter vissa dagar, tillfällen, men att det inte ändå går och våndan där emellan. Beroende är ett starkt gift.

Vem har du och barnen som känner tillit till? Att fara dit om läget blir så.

Kram.

Åsa M
lör, 2025-09-06 - 19:56

@HellenII icke desto mindre ÄR det en sjukdom enligt den internationella sjukdomsklassifikationen som Världshälsoorganisationen har och som alla länder använder. Förstår man att det är en sjukdom så förstår man också att det inte går att resonera någon frisk. Han behöver vård, frivilligt eller via tvång, men han kan troligen inte göra andra val eftersom han är svårt sjuk. Som anhörig måste man acceptera det.
Här finns information om diagnosen och hur sjukdomen yttrar sig: https://icd.who.int/browse/2025-01/mms/en#1580466198

Åsa M
lör, 2025-09-06 - 20:00

@HellenII icke desto mindre ÄR det en sjukdom enligt den internationella sjukdomsklassifikationen som Världshälsoorganisationen har och som alla länder använder. Förstår man att det är en sjukdom så förstår man också att det inte går att resonera någon frisk. Han behöver vård, frivilligt eller via tvång, men han kan troligen inte göra andra val eftersom han är svårt sjuk. Som anhörig måste man acceptera det.
Här finns information om diagnosen och hur sjukdomen yttrar sig: https://icd.who.int/browse/2025-01/mms/en#1580466198

HellenII
tors, 2025-10-16 - 13:17

Hej, jag behöver skriva av mig. Sommaren och semestern var jobbig, som varje höst kommer även detta årets mörkerperiod med vad jag upplever som ett än större alkoholintag från min sambos sida. Jag förstår, jag har förstått sedan hans beroende uppenbarade sig, att det är ett beroende och att han känner stark dragning till alkohol. Men jag kommer aldrig acceptera att han inte kan välja att bli fri. Jag är övertygad om att han - precis som många andra gjort - kan bestämma sig för att sluta dricka, om han bara vill nog gärna. Han vill inte. Jag letar efter annat boende varje dag och trots att det är svårt och kanske kommer ta flera år så har letandet, eller kanske acceptansen, skänkt mig ett lugn i kroppen. Helgerna fortfarande är väldigt påfrestande och varje vecka tänker jag, att jag inte kommer orka en helg till. Jag har också kommit till insikt att det kanske inte ens är hur mycket han dricker det han gör när han dricker, eller ens att han dricker som är det som tynger mig mest, som påverkar mina känslor som värst. Jag själv känner mig så fruktansvärt misslyckad, som bor i miljön med en man som inte respekterar mig eller barnen. Jag har alltid trott på människans egna fria val, och jag är så besviken på mig själv som trampat ned mig i den här situationen så hårt att jag nu har svårt att ta mig ur den.

has
tors, 2025-10-16 - 14:34

@HellenII jag hör dig❤️ Det är verkligen tufft att leva med någon som har alkoholproblem.

Och du har rätt i att alla har ett fritt val i grunden, när jag läser ditt senaste inlägg låter det som att du börjar fokusera på det valet som du kan kontrollera - ditt val.

Beroendesjukdom har så många olika symptom och vi som lever eller har levt med en beroendeperson upplever ofta stor förvirring innan polletten trillar ner. Jag tror det beror på att sjukdomen bland annat består av lögner och manipulation. Det är det som gör oss så förvirrade och får oss att stanna längre än vi kanske önskat när vi ser tillbaka.

Att personen inte respekterar eller behandlar sin omgivning väl är andra symptom som kommer med tiden, ofta lite smygande så att situationen hinner bli ”normal” för oss innan vi förstår.

Försök att inte vara så hård mot dig själv, du är i ”gott” sällskap här.

När jag förstod att min före detta man var alkoholist lyssnade jag på boken ”Beroendepersonligheten”, det var tuff lyssning men gav mig en större förståelse för sjukdomen, symptomen och hur det påverkade vår familj.

Fortsätt skriva, fortsätt fokusera på dina val och ta hand om dig och barnen!

Rike
tors, 2025-10-16 - 15:56

@HellenII
Du är inte misslyckad! Men du kan inte hoppas på nykterhet.
Varför är det svårt att hitta ett boende för en trygg miljö, inte minst för dina barn?
Tänker att trist lgh i andra hand är bättre för er , då är ni trygga..

Ni är viktiga!

Kan barnen få stöd, t ex genom skolkurator?

All lycka till!

Kevlarsjäl62
tors, 2025-10-16 - 20:01

@HellenII Jag förstår EXAKT din känsla, jag stannade i åtminstone 25 (!) år, kanske längre, man vaggas sakta i i livet som medberoende och flyttar ständigt "fram" sina gränser. Jag är en välutbildad, skapligt begåvad person med högt EQ, men blev helt kraftlös i den situation vi hamnade i. Min man utvecklade ett alkoholberoende som inte syntes utåt och inte innehöll aggressivitet eller våld, möjligen en viss snarstuckenhet och vasshet mot slutet. Han låg heller aldrig nedkissad och medvetslös i sina egna spyor och då kunde han väl inte vara alkoholist? Inte på riktigt?
Jag har som du känt ilska, jag har känt att han hur lätt som helst valt bort både mig och barnen. Att han inte ansträngt sig ordentligt, inte bett om eller tagit emot hjälp på riktigt. Jag vet fortfarande inte vad jag känner och tänker, missbrukare framstår nog så gott som alltid som manipulerande, släviska och offerkoftan är på konstant. Kanske är det enbart symtom på sjukdomen. Det är svårt som anhörig när man då och då kommer i kontakt med människor som HAR tagit sig ur sitt beroende. Varför lyckades de? Varför var deras vilja starkare? Varför kämpade de hårdare för sina familjer? Är det för att jag, när allt kommer omkring, inte är lika värdefull som de är? Destruktiva tankar som urholkar självkänslan mer och mer.
Det enda jag med säkerhet vet, nu, är att mitt liv är mitt ansvar, ingen annans. Som vuxen är det upp till dig själv att ta hand om DIG. Du måste ta besluten för dig, vilket ofta är att lämna det sjunkande skeppet som du inte har en chans att hålla flytande, inte skuggan av en chans. Barnen är också den friska förälderns ansvar och jag står fortfarande till svars för varför jag stannade och inte tog dem därifrån. Deras relation till sin pappa är minst sagt ansträngd. Jag ser inga vinster med att stanna kvar, det hjälper faktiskt inte ens den som är beroende. Men som sagt, jag förstår din situation, dina tankar och dina känslor. Vi delar dem. Kramar 🧡

Ta hand om dig och barnen 🧡