av has

has
ons, 2025-12-24 - 21:08

Första julen efter skilsmässan. Den bästa på många år!

Det jag märkt mest på senaste tiden är att jag börjat skratta igen. Ofta. Mycket.

Jag tror att det är ett tecken på att kroppen äntligen börjar slappna av och förstå att den är trygg nu.

När allt var totalt kaos där i våras fick jag tankar som: men hur ska det bli i jul?! Sen kom jag på att julen (som jag tidigare älskat) ju inte längre var så rolig längre. Spänt läge, försöka balansera mitt i allt outtalat och svårt, och samtidigt försöka ge det en ville ge barnen.

Jag känner mig bara så himla nöjd, så himla fri, så himla tacksam.

Det finns ett liv efter. Och ibland blir det så väldigt mycket bättre än man tror.

Julen, som jag först hade en orostanke kring, blev så mycket bättre än vad den varit innan.

Hoppas det kan ge den som är på väg lite hopp❣️

God Jul 🤶🏼

Kärringen
fre, 2025-12-26 - 14:17

@has så himla lycklig jag blir att läsa ❤️
Jag är på min egen resa, det stormar ibland och är lungt ibland. Exet är borta men den nya, ja han provar jag på kommer han möta mig i mitt nya?! Det kan bara han visa och oavsett vilket så vann jag mig själv ❤️

Önskar dig mycket mer skratt och lycka!

Stark2025
lör, 2025-12-27 - 07:20

@has blir så glad när jag läser om din jul.
@Kärringen blir även glad för din skull.
Båda era inlägg gav min mer hopp, hopp om att det är okej att lämna det som inte är bra, hopp om att man kan få känna lycka och lugn och inte ha dåligt samvete för det.
Fint att läsa
Fortsätt t hand om er ❤️

has
tis, 2026-01-06 - 22:44

Resan ”efter” är inte rak. Inte heller lätt. Från början tolkade jag varje dipp som att vara tillbaka på noll.

Nu har jag haft mardrömmar igen tre nätter i rad. Mardrömmar om honom. Jag har förstått att trauma ofta bearbetas så, och att mardrömmarna kommer tillbaka när kroppen känner sig tillräckligt trygg för att bearbeta ytterligare ett lager.

De verkar följa olika teman kring skuldförskjutning, gaslighting, manipulation och förnedring. De upprepas igen och igen, nu med längre uppehåll mellan klustren. Det är lika obehagligt när jag vaknar, men känslan klingar snabbare av och påverkar mig mindre i vaket tillstånd.

Jag kan fascineras av hur mycket jobb kroppen och själen gör på egen hand när den får rätt förutsättningar för att kunna läka.

Väntar på att få påbörja traumabehandling. Han har istället introducerat partner nr 2 bland vänner och familj sedan jag flyttade. Och fast jag får dåligt samvete, kan jag inte hjälpa att jag är så tacksam och glad för att det inte är jag.

Att när jag vaknar på soffan, efter en natt med tillfälligt stök hos grannen, och tänker ”vad är vi osams för nu?!” snabbt kan inse att jag inte längre är där i kaoset. Att jag är fri. Att jag kan andas ut och bygga upp.

Livet efter är inte någon lätt och spikrak vandring. När jag ser tillbaka fattar jag knappt att jag överlevde den där första tiden. Chocken när jag insåg att min exman aldrig var den han utgav sig för att vara. Den där obehagliga ping pong matchen som ständigt pågick i mitt huvud där så olika bilder av verkligheten försökte samsas inom mig, som nu till sist landad i en mer tydlig bild av hur allt faktiskt var. Hur obehagligt eftervåldet än var, så hjälpte det faktiskt till att bygga den helheten.

Inte för att jag kunde se det då, när jag hade fullt upp med att överleva. Men nu är det som en strålkastare fångar in de ögonblicken och tydliggör alla de många tidigare ögonblick då saker kändes väldigt konstiga men jag inte riktigt förstod vad som pågick.

Idag är jag mer i nuet och framtiden än att se tillbaka. Även när det ibland finns saker som påminner, som när jag satt i bilen idag och hörde låten vi dansade till på vårt bröllop, så är det känslan av att aldrig mer vilja leva i en sån typ av relation igen som är starkast. Inte längtan eller saknad, det har det inte funnits alls sen jag lämnade vårt gemensamma hem. Jag ser att vi två hade helt olika bilder av kärlek och vad det innebär att älska en annan människa. Jag sökte öppenhet, närhet och sårbarhet. Han ville ha makt och kontroll, och dessutom projicera alla dessa drag på mig. Det var det som gjorde allt så förvirrande.

Jag känner mig lite osäker på om mina inlägg riktigt hör hemma här på ett forum om alkoholism, eftersom alkoholen uppenbarligen inte var ensam faktor i min exmans beteende.

Men jag delar ändå eftersom det verkar finnas fler på forumet som levt under liknande förhållanden.

Det kommer bli bättre. Det kommer bli bra❤️

has
ons, 2026-01-07 - 15:08

Litet tillägg ang känslan av saknad…

Ibland har jag trott att jag saknat, men när jag fortsatt undersöka känslan har jag känt igen den. Jag har mints att känslan varit närvarande förut, även med honom. Och till sist förstått att känslan varken handlat om saknad eller kärlek, utan stress.

När en hela tiden försöker reglera någon annans nervsystem blir det egna livet bortprioriterat och bortglömt fylls dagarna av en underliggande stress som blir så normaliserad att den till sist känns som en del av livet självt.

RedRidingHood
fre, 2026-01-16 - 12:45

@has så intressant att känslan inte visade sig vara saknad, liksom alkoholproblemen visade sig vara en kombination av en annan faktor. Orkar och vill du berätta mer om hur din man manipulerade dig, enskilda händelser som du minns särskilt starkt?

has
tors, 2026-02-19 - 12:08

Har haft en period av sjukdom. Något envist magvirus som slog ut mig och gjorde att jag behövde isolera mig ett tag.

Jag glömmer så lätt hur sårbar man blir när man är sjuk.

Allt har tuggats igenom. Igen.

Och där i sjuksängen blir allt svårare att hantera eftersom marginalerna inte finns.

Men nu när krafterna kommer tillbaka, inser jag att jag inte alls hade ett bakslag. Jag var bara sjuk.

Har försökt umgås med sorgen. Och den handlar inte så mycket om misshandeln, alkoholen eller sveken.

Den handlar om att jag trodde att jag till sist hade fått det jag så länge hade längtat efter. En stabil och mogen man, med humor och omtanke. Någon att verkligen dela livet med.

Men det var en bluff, en tilltalande fasad som lockade in mig. Får mig att tänka på vindarnas palats i Jaipur. Fasaden där kvinnorna kunde sitta och se ut på människorna utan att synas. Fasaden ser verkligen ut som att den tillhör ett vackert palats, men det är bara en yttervägg. Inte ens ett hus, bara fasad som döljer.

Länge brottades jag med alla år jag förlorat. Men perspektivet har ändrats lite där. Det blev fel helt enkelt. Jag gick på världens nitlott.

Tänker på min vän som förlorade 20 år till alkoholen. Som hade ännu mindre möjlighet att finnas där för livet och personer som var viktiga för honom under den tiden.

Ibland blir det bara väldigt fel. Men nu kan jag styra tillbaka livet till det som är rätt för mig igen.

Det som började med en drömman som ställde upp, fixade, donade, ville ta hand om…

Slutade med manipulation, kontroll, gaslighting och när jag helt satte stopp för kontrollen ja, då visade sig ett monster.

Det är nog det största traumat - att ena dagen faktiskt tro att någon älskar en, men är lite klantig i sättet. Till att några veckor senare förstå att personen nu är villig att försöka krossa dig, på alla sätt han kan. Det var en sån chock för systemet! Och att mitt i den chocken försöka manövrera eftervåldet, flytta, ordna allt praktiskt. Ja, det var faktiskt ett rent helvete.

Hade inte alkoholen funnits där och från att vi flyttat ihop maskerat anledningen till beteenden som då dök upp och var väldigt destruktiva, så hade jag förstått allt tidigare.

Men nu fanns alltid en ”anledning”. Och om bara den försvann så skulle allt ordna sig. Jag skulle få tillbaka min drömman igen.

Som vanligt känner jag mig lite osammanhängande när jag skriver här, men jag förstår att jag inte är ensam om att ha levt med en person som är alkoholist, men också har annan problematik som tyvärr inte går över när personen slutar vara aktiv i sitt beroende.

Så kanske hjälper min berättelse någon. Och har man levt det, så hänger nog texten ihop.

Att lämna en sån här relation är inget vanligt break up. Ingen vanlig hjärtekross.

Det är en totalhavererad uppfattning av verkligheten, personen man levt med och till viss del också en själv.

Det kan vara svårt att få stöd, eftersom de allra flesta runt omkring upplever personen du lämnar som världens bästa.

Man får påminna sig själv om hur duktig personen är på att manipulera, det vet man ju tyvärr av egen erfarenhet, och hålla kvar vid sin egen verklighet utan att ryckas med av andras åsikter.

Om du befinner dig i den här kvicksanden just nu vill jag säga - jag ser dig❣️ Du är inte ensam om att vandra den otroligt tuffa vägen. Alanon kan hjälpa, en kvinno- eller mansjour kan vara avgörande för att få hjälp att lägga tillbaka skulden där den hör hemma: hos förövaren.