I tisdags fyllde jag år. Min födelsedags spenderades (som vanligt) i soffan, bakfull, trött och full av ångest. Natten innan betedde jag mig som en idiot, jag blev riktigt rädd för mig själv. Bara några dagar tidigare var det samma sak, jag skulle bara ut och ta en, max tre öl. Jag kom hem halv sex på morgonen och var tvungen att sjukskriva mig från jobbet. Jag orkar inte gå in på vad jag gjorde, men det var hemskt, känner inte igen mig själv.

Igår morse satt jag på tåget, på väg hem från min pojkvän jag tillbringat helgen hos. Min fina fina pojkvän, som gjorde allt för att min födelsedag skulle bli fantastisk. Och jag bara förstörde den, sådär. Vi pratade om det, jag bad om ursäkt och han förstod. Hur kan han älska mig och bara acceptera? Jag har alkoholproblem sa jag. Nej, skrattade han, du är bara mänsklig, så blir det ibland.

Men på tåget igår funderade jag, och jag var så rädd, så rädd att jag skakade. Det var som om varenda cell i kroppen vibrerade. Försöker komma på varför, verkar vara flera saker. Mina varningsklockor har ringt så länge att jag vant mig vid ljudet. Jag tror att jag är rädd för att jag nu inte kan ljuga eller låtsas längre, jag har problem, jag missbrukar alkohol. Jag kan inte bara ta ett par öl. Eller jo, ibland kan jag, och det är det som ställer till det, för jag vet själv inte när det kommer gå och när det går åt skogen. Och när det väl går tänker jag att nu, nu har jag fått styr på det! Men jag vet innerst inne att det är lögn, för det är alltid jag som vill stanna kvar, det är alltid jag som propsar på en till, det är alltid mig man räknar med när det är fest, det är alltid jag som är kvar sist. För jag vill alltid ha mer. Jag vill inte vara salongsberusad, jag vill vara nykter eller skitfull. Svart eller vitt.

Det fanns en tid när jag "bara" festade på helgerna. Det spårade ur ibland men verkade vara okej med omgivningen. Tror jag omgav mig med en viss sorts människor som alla hade samma inställning till fester och fylla. Partyprinsessan, det var jag det. Det skulle aldrig på den tiden falla mig in att dricka på vardagar, att ta en öl var för mig bara sådär var helt onödigt tyckte jag, och jag skulle definitivt aldrig dricka själv, aldrig i livet! Idag ser det inte ut så, alla gränser har suddats ut. Jag har inga gränser längre. Jag dricker inte varje dag men jag kan när som helst få för mig att det är okej, och då går det inte att bromsa.

Det senaste året har spårat ur rejält, jag har förstört relationer på grund av att jag blir för full. Men mest av allt har jag förstört mig själv, jag förstår det nu. Hela tågresan igår, hela dagen på jobbet, hela kvällen i soffan tillbringade jag på detta forum. Jag kände igen mig i så många historier! Och det var skönt, och skrämmande. Äntligen har jag erkänt för mig själv. Men nu finns det heller inget att gömma sig bakom, ingen återvändo. Tror att jag är rädd att misslyckas redan innan jag försökt.

Jag köpte en anteckningsbok igår och skrev ner mina tankar, huller om buller, och så grät jag massor. Och det kändes lite bättre. I morse när jag vaknade kände jag mig märkligt lugn, så har det inte känts på riktigt länge. Det var skönt, men samtidigt blev jag rädd att rädslan ska gå över. Är det någon som förstår vad jag svamlar om? Om ångesten försvinner och jag slutar vara på min vakt kanske jag trillar dit? För nu har jag bestämt mig, jag kan inte dricka. Om jag kommer göra det igen i framtiden vet jag inte, så långt ser jag inte. Men jag vet att jag inte kan, att jag inte har kontroll och att jag kommer fortsätta må dåligt om jag fortsätter.

Oj det här blev en hel uppsats, många tankar som cirkulerar i huvudet just nu! Jag var lite rädd att skriva här men det känns samtidigt bra, ett erkännande inför mig själv. Jag tar tacksamt emot tips på vägen, råd inför framtiden. Hur gör man när det här första lugnet lagt sig? För det gissar jag att det gör, livet blir ju inte rosaskimrande bara för att jag slutar med alkohol.

Nu ska jag läsa vidare i alla inspirerande trådar. Tack för ordet!

Villervalle

Jag känner igen den men tror inte den har att göra med ångest utan med att man plötsligt har fått så mycket tid över när man inte dricker så man vet inte hur man ska bete sig. Jag tror man måste träna sig att kunna slappna av och göra ingenting ibland och, som du säger, bara vänta tills det går över.

PersonligaPersson

Mycket klokt. De små lögnerna man för sig med kring alkoholen. Dra ifrån en enhet, lägga till en timme. Så sant. Minns en gång för flera år sedan. Hade tagit bilen in till stan för att se en fotbollsfinal på puben i glada vänners lag. Drack lättöl eftersom jag körde. Finalen gick till förlängning och straffar, var mycket rafflande. Det blev väl ca fem lättöl. I bilen kände jag mig berusad, men skrattade först bort det hela. Fantomfylla (bra ord). Sedan började jag räkna procent, centiliter, timmar och promille. Då var det inte så lattjo längre att köra på motorvägen då man visste att man var någonstans kring gränsen för rattfylla. Skrämmande.

Stigsdotter

Härligt att läsa dina tankar, de är kloka! Det känns att du är på rätt väg, alltifrån att du går som dig själv till festen, inte observerar människor och flaskor utifrån utan snarare deltar med dem som finns omkring dig, till ditt samtal med kusin och pojkvän. Jag får en känsla av att du lite grann "upptäckte" din kusin här, tidigare har du inte varit riktigt där? Precis som du skriver så bryr man sig mest om sig själv och drickandet efter ett antal glas.

Kram på dig

MissH

Både ja och nej, min kusin och jag var riktigt tajta när vi var små. Sedan flyttade vi till olika platser, hon skaffade familj och jag började plugga. Och jag har saknat henne, hon är lite som en klok, snäll storasyster. Så vi håller på att lära känna varann igen kan man säga. Och det är så mycket lättare nu när jag bara är jag, inte känner att jag har något att leva upp till. Förra året, när vi firade midsommar ihop var första gången vi sågs på kanske tio år. Och du har nog rätt, då drack jag ju hela dan så jag var nog inte riktigt där. Minns mest att jag gick omkring, rastlös och kände att jag inte hörde hemma någonstans, kände mig utanför. Vad fasen har man druckit så förbannat för?

Stigsdotter

har jag känt mig större delen av livet faktiskt. Även om jag haft vänner och familj runt omkring mig så har jag känt att de inte riktigt tycker om mig som den jag är (för vem fasen är jag?). jaghar alltid känt mig stå lite vid sidan av. Kanske att detta är en del i alkoholproblematiken, det handlar nog också mycket om självkänsla.

MissH

Jag undrar om alla känner så? Om alla känner sig lite annorlunda och utanför? Jag tror du har rätt, det handlar säkert om självkänsla.

Har inte kommit så långt att jag kan säga att jag helt och fullt tycker om mig själv. Är fortfarande ganska dömande, speciellt om jag är "fel" dvs sur eller grinig. Får alltid dåligt samvete och ska reparera, gärna med saker. Antar att det är något jag lärt mig som liten. Men jag börjar så smått acceptera mig. Igår kollade vi på gamla foton och började prata om min frisyr. Då vaknar utseendefixeringen till liv och jag ställer tusen frågor, var jag snyggare då, ska jag klippa mig iallafall? Får tvinga mig att fokusera, det är inte hela världen. Fokuserar inåt. Insidan först.

Jag tycker inte att det är fel att bry sig om hur man ser ut, det gör nog alla mer eller mindre. Det är ju roligt med kläder och smink. Men i mitt liv har det tagit för stor plats, det har liksom varit min största källa till bekräftelse. Och det blir så platt på nåt sätt. Ytligt. Och jag faller så lätt tillbaka till det där perfekta, perfekta kläder och hår, perfekt inredning, allt så perfekt och rätt och så tomt. Det har liksom inget värde i slutändan. Jag tittar på Facebook på bilder på en vän jag tappat kontakten med, och jag vet att jag också suttit där. På "rätt" uteservering med "rätt" outfit, "rätt" frisyr och smilat upp mig mot kameran, håller upp tallriken med hummern, noga med att den inte skymmer det lilla Gucci-skärpet. "Kolla mitt perfekta liv!" Inget ont mot henne nu, men när jag tänker på mej själv...man känner sig rätt en liten stund, men det hela visar ju snarare att man känner sig fel. Så fel att man är så satans noga att putsa extra mycket på fasaden. Jag vill inte behöva köpa mig nån slags falsk trygghet, jag vill känna den innifrån. Och sen, då kanske jag kan köpa den där apdyraklockan bara för att jag förälskat mig i den. Men nu måste jag bara få vara, till och med få vara ful.

Nu till något annat, jag skulle behöva råd från någon med erfarenhet. Inga stora förändringar första året säger man, men jag funderar på min rökning. Är så trött på det, mår inte bra av det och skulle vilja slippa. Är det vanskligt att prova? Har själv gett rådet till andra här inne att vänta, inte ta allt på en gång...så jag borde väl bara låta det vara. Men jag är som sagt trött på det. Vad tror ni? Tacksam får åsikter i frågan.

Imorgon firar jag tre månader, det är inte klokt vad fort tiden går.

Stigsdotter

Jag har också sett en del som tar allt på en gång, jag menar både alkoholen och ciggen. Om du känner så där inför rökningen så tror jag att din motivation är tillräcklig hög - varför inte prova? Det värsta som kan hända är ju att det inte går och detta kommer i så fall inte göra att du börjar dricka igen, eller hur ;-) Kör på vetja!

Jag slutade röka för ca 10 år sedan och det är så himla skönt att slippa! Det är en frihet som jag fortfarande kan känna glädje inför! Ibland kommer jag på mig själv med att tänka gud vad skönt att jag inte röker längre (undrar om jag kommer att känna så inför alkoholen också!).

MissH

Det är så jag också känner, hade varit skönt att slippa...får fundera ett tag till.

Fick ett oväntat telefonsamtal igår, var en väninna som jag inte pratat med på ett par år. Vi växte ifrån varandra kan man säga när jag flyttade till en annan stad och började plugga samtidigt som hon skaffade barn, samtalen blev färre och färre och till slut hördes vi inte av alls. Innan dess var vi riktigt nära, umgicks mycket, mycket intensivt festande. Men vi var ändå väldigt lika, jag tyckte hon förstod mig så bra. Nu undrar jag om det inte var alkoholen som knöt oss samman till stor del. Samtalet var oerhört förvirrande och osammanhängande och jag förstod ganska snabbt att hon druckit. Hon har en slags livskris och jag kastades in i hennes problem, kändes jättemärkligt eftersom vi inte pratat på så länge. Jag var helt paff, fattade knappt hälften av det hon sa och bidrog inte med nåt vettigt tror jag, trots att jag förstod att hon behövde stöd. "Vad skönt det är att prata med dig" sa hon. "Jag har ju knappt sagt ett ord" svarade jag. Drygt? Ja. Men jag blev ganska illa berörd av att utan förvarning dras in i ett kaos jag inte visste något om, var inte förberedd och fick knappt en syl i vädret. Öppnade kyslkåpet och som en blixt kom känslan, ska jag ta folkölen? Såkart jag inte ska, kom lika snabbt men vad otäckt det var att det är så sammanlänkat, hon och alkohol. Instinktivt känner jag att det här är en person jag måste akta mig för. Känns samtidigt hemskt att säga om en vän. Det kändes så tragiskt, två små skrikande barn och en full mamma. Första tanken var såklart att jag ville åka dit och hjälpa henne, men jag vet att jag inte orkar nu. Usch vad det år svårt, känner mej samtidigt som en egoistisk skit som ens skriver det här.

Funderade över tiden då vi umgicks. Då var mitt liv kaos, så rastlös, allt var så hysteriskt men samtidigt roligt. Och jag funderade över varför jag aldrig kunde stå still, hur alla andra runtomkring kunde lugna ner sig, men inte jag. Inser att det där hålet håller på att fyllas igen. Jag är så glad att jag tog tag i mitt liv och samtidigt hade sån tur, skaffade en utbildning och ett jobb. Hittade mitt egenvärde. Det här med alkoholen känns som en av de sista pusselbitarna, jag ser att jag har börjat hitta ett lugn, hitta mig själv. Och det var kanske det som var meningen med samtalet, att påminna mig om hur det var och hur det har blivit. Jag är en expert på att älta och försöker undvika att grubbla tills huvudet brinner upp. Men jag är samtidigt dålig på att se mönster och att ge mig själv cred för sånt jag gjort bra, sånt som JAG gjort bättre. Trist bara att det ska vara hennes olycka som får mig att se det. Har förresten börjat se mening hela tiden, framförallt i sånt som händer som kanske inte är så kul. Det är ganska skönt, håller jag på att bli religiös kanske? ;-)

Efter samtalet funderade jag också över det roliga som var då, såklart, tänkte att jag kände mig väldigt levande då. Har jag blivit tråkig? Ja, mitt gamla jag hade definitivt tyckt det. Men ändå, nej. Lugnt behöver inte vara tråkigt. Mitt gamla jag hade inte kunnat leva i en så trygg relation som jag gör nu, skrik och bråk och kasta glas i väggarna var normalt. Även om jag visste att det inte var så normalt. Ett så kallat stormigt eller passionerat förhållande kan säkert göra någon lycklig, för mig var allt skrik en slags ventil (förutom alkoholen) för min dåliga självkänsla, för min frustration över att jag aldrig vågade stå upp för mig själv. Jätteluddigt då, glasklart nu.

Förutom folkölen har jag inte tänkt något direkt på alkohol det senaste, första augusti har ju varit inringad i rött i kalendern, rädd för tremånaders-krisen. Än så länge verkar den hålla sig undan. Men jag är på min vakt, vet att man inte ska bli för stursk. Läste i min tråd och insåg att jag inte är så arg på alkohol längre som jag var ett tag. Har börjat acceptera att den finns överallt, inte arg på uteserveringar eller reklam, eller om pojkvännen tar en öl till maten. Om det är ett nytt skede eller en fas återstår att se.

Tilde

att läsa dina tankar om hur du hittat ditt egenvärde och din utveckling. Det ger kraft även till mig...
/Tilde

MissH

Rapport från uteservering med svärföräldrarna. Testade ett glas alkoholfritt vin, känner att det kan kvitta. Märkligt att smaka vin men tyckte mest det var surt, har nog aldrig druckit för smakens skull kan jag erkänna. Dricker hellre cola eller mineralvatten, eller alkoholfri öl. Lättöl vågar jag mig inte på igen.

MissH

Har fortfarande samtal i huvudet, dock inte lika ofta längre. Men imorse när jag var på väg till jobbet satte det igång.

- Jag hade nog klarat att dricka bara ett glas om året, om jag fick. Bara ett enda.

- Vill du ha det då, bara ett enda glas?

- Nej.

- Och du, hade du klarat att hålla det till bara ett glas? När alkoholen precis sugit tag i dig?

- ...tror inte det, nej.

- Bra.

Härom dagen funderade jag på charterresor, sådär som dom var när man var tjugo. Vad är meningen om man inte får festa, tänkte den delen av hjärnan som fortfarande vill provocera. Jag kan väl dricka bara då, under den veckan isåfall, det blir ju en isolerad händelse liksom. Ja jo. Men vill du det då? Vara full och bakfull om vartannat? Vill du inte uppleva en resa så som du upplever livet nu, trygg och harmonisk, glad och lugn? Jo.

Jag vill inte dricka mer.

Hur har du kommit så långt? Jag har liksom fastnat i att jag vet att jag inte borde dricka men gör undantag hela tiden och spårar ur varje gång. Emellanåt plågar jag mig genom dagarna i väntan på nästa tillfällen det är tillåtet att dricka och finns tillräckligt mycket, alltså på fest. Hur går man vidare?

MissH

Jag önskar att jag hade ett bra svar, att jag visste precis hur man gör. Då hade jag skrivit en bok och blivit rik :-) Men jag kan liksom bara ana hur jag själv gjort, hur det funkat för mig, hittills. Om jag klarar ett helt nyktert liv vet jag ju först när jag dör, eller om jag dricker igen. Men jag vet att jag varken bör, kan eller vill dricka nu. Den här gången handlar det inte om en prestation, eller ett löfte som inte får brytas utan det handlar om mitt liv. Lite flummigt. Många kan dricka mycket och vara bakfulla och det funkar ändå, det är bara lite bökigt att vara bakis. För mig förstör det allt, hur jag mår, mina relationer, mitt egenvärde. Och så var mitt drickande ett symptom på hur jag levt, jag var tvungen att ändra det. Jag kom till en punkt där jag var skiträdd för att sluta men förmodligen ännu mer rädd för att fortsätta.

Jag har varit ganska hård mot mig själv, ställt alldeles för höga krav och behövt alkoholen som ventil (bland annat, det är svårt att själv se varför det blir som det blir när man dricker på ett destruktivt sätt tycker jag). Och hela tiden har jag känt att jag bara förstör, att jag aldrig når upp till min fulla potential, och då menar jag inte rena, mätbara prestationer, utan självkänsla, eller lycka. Och jag blev bara så jäkla trött på allt. Trött på att springa runt, runt och aldrig komma nånvart.

Jag läste här på Forumet (låter som om Alkoholhjälpen sponsrar mig nu) och såg att människor innan mig slutat dricka och verkade ha uppnått lycka. Och för en gångs skull tänkte jag att kan dom så kan jag, jag kan iallafall ge det en chans. Och än så länge funkar det. Men det handlar inte om att inte få dricka nu, det handlar om att få må bra. Jag kan faktiskt ärligt säga att jag är lycklig, nöjd med mitt liv. Inte alltid, jag skuttar inte omkring och är själaglad jämt, men jag mår som man ska. Som man förtjänar att må. I början var det mycket fokus på att jag inte "fick" dricka, och kämpar man med det hela tiden förstår jag att man tröttnar, det måste gå över i ett "vill inte". får höra ibland att jag är stark eller duktig, men det känns inte så. Hade jag haft en stark önskan om att få dricka men inte fått hade jag ju fått kämpa, DET hade varit starkt att stå emot.

Vet inte om jag hjälper dig alls, tycker att jag ältar samma saker hela tiden. Men jag önskar så att du gav det en chans och fick känna samma som jag, den här känslan byter jag inte bort! Men du kanske inte är där än? Du skriver att du inte borde dricka, och förbud är ju jäkligt tråkiga :-) Kanske växer det fram ett beslut hos dig?

Leo

Här på forumet skrivs många kloka ord men ibland sticker en och annan mening ut mer än andra.

Det du skrev MissH:

”Men det handlar inte om att inte få dricka nu, det handlar om att få må bra”.

Vad bra formulerat. Istället för att fokusera på att jag inte får dricka så vänd det till tanken att jag mår bra av att inte dricka.

Tack/Leo

PersonligaPersson

Jag föll för denna formulering:
"Många kan dricka mycket och vara bakfulla och det funkar ändå, det är bara lite bökigt att vara bakis. För mig förstör det allt, hur jag mår, mina relationer, mitt egenvärde."

Det är inte den fulla Persson som är ett problem. Det är den abstinenta, ångestfyllda Persson som inte fungerar. Jag skulle kunna dricka alkohol, men då fick det nog bli dagligen. Annars måste jag avstå helt, vilket jag är fullt nöjd med idag.

MissH

Meckigt att surfa på telefonen, lyckas anmäla inlägg helt oavsiktligt! Hoppas Alkoholhjälpen, vem det nu är, har överseende:-)

Tack för fina kommentarer. Att jag vänder tanken ja...det har nog snarare vänt sig själv, inget jag gör med tankekraft direkt...det liksom blev bättre utan och nu vill jag inte sabba det. Men jag anstränger mig att känna inåt mycket mer nu än innan, det är nog det som hjälper. Är vaksam på vad jag inte mår bra av och hur tankarna går, försöker att inte hänga upp mig på ilskna tankar utan bara släppa. Inte helt enkelt alltid, invanda mönster sitter hårt!

Blir glad av dina rader Persson, vad skönt att du kommit till insikt! Har för mig att du varit nykter ganska länge? Hur går det sen, kan man slappna av eller tänker du som jag på alkohol ofta? Inte som att man vill dricka, men som det där laddade, farliga?

MissH

Tänkte skriva att jag faktiskt inte tänkt på alkohol på ett tag. Men så kom pojkvännen och sa att han vill att vi går ut, tycker vi sitter inne jämt. Och jag håller med honom, men det har varit så skönt att ta det lugnt, bara vila. Har varit ganska jobbigt att komma igång med jobbet efter semestern, var utvilad första dan, sen kom tröttheten. Men jag håller med honom som sagt, vill ju inte mögla fast i soffan. Så ikväll blir det jazz, tror det blir ganska lungt. Han har börjat träna ordentligt och "håller igen" eller vad man nu säger när män bantar.

MissH

Ledsen idag. Har varit ovanligt mycket grälande i helgen, känner oro i hela kroppen. Trivs inte i min stad, i min lägenhet, antar att jag tar ut det på den jag är närmast. Orättvist, men försöker förlåta mig själv. Jag kan inte vara perfekt jämt. Konstaterade precis att jag var ledsen, att det finns en orsak och att det får vara så tills det går över. För ett halvår sen hade jag haft panik, "ånej tänk om det är en depression, tänk om jag aldrig blir glad igen". Men nu vet jag ju att det försvinner, försöker vara snäll mot mig själv. Ledsen är inte farligt.

Inte ens ett år kvar, sen får jag flytta till min kärlek.
Tänker ta tag i mitt liv nu, umgås mer med vännerna, fixa iordning mitt hem så att jag kan trivas. På något sätt känns det som om min grubbel-period börjar nå sitt slut, eller går in i en annan fas? Vill på något sätt mixa mitt nya liv med det gamla, ta med mig det lugna in i det energiska. Vet knappt hur jag ska få ner det i text. Har varit mycket med mig själv, dragit mig undan, ältat och analyserat under några månader nu. Vill känna mig mer levande igen (?) men med nya insikter. Jag dricker inte, och jag duger som jag är. Livet ska bli som vanligt men ändå inte. Lite som ett pussel, jag tar det som var bra med det gamla och pusslar ihop med det nya.

Jag är inte alls klar med varken Forumet eller mig själv, det blir jag nog aldrig. Men det känns som att det är dags att kliva ut i livet igen. Eller så har jag fått solsting, var rätt varmt där på båten ett tag :-)

På tisdag firar jag 15 veckor. Pratade med en väninna förut, var ett tag sen vi sågs. Hon ville att vi skulle ta ett glas vin nån dag,, svarade javisst, jag dricker ju inte mer men jag vill absolut ses. Inga konstigheter. I början var jag tvungen att komma med en lång förklaring direkt, nu säger jag bara så. Jag dricker inte mer. Behöver inte övertyga mig själv , inte just nu iallafall, för det var nog det jag gjorde. Eller kanske ursäktade jag mig, för att jag blivit en party-pooper? Hur som helst, det verkar bli allt lättare ju mer beslutet rotar sig.

Nu är det sovdags för länge sen!

tankar du delar med dig av. Jag längtar bara efter att få dela med mig av mina nyktra tankar som inleds på onsdag. All välgång till dig!
/Fenix