I tisdags fyllde jag år. Min födelsedags spenderades (som vanligt) i soffan, bakfull, trött och full av ångest. Natten innan betedde jag mig som en idiot, jag blev riktigt rädd för mig själv. Bara några dagar tidigare var det samma sak, jag skulle bara ut och ta en, max tre öl. Jag kom hem halv sex på morgonen och var tvungen att sjukskriva mig från jobbet. Jag orkar inte gå in på vad jag gjorde, men det var hemskt, känner inte igen mig själv.

Igår morse satt jag på tåget, på väg hem från min pojkvän jag tillbringat helgen hos. Min fina fina pojkvän, som gjorde allt för att min födelsedag skulle bli fantastisk. Och jag bara förstörde den, sådär. Vi pratade om det, jag bad om ursäkt och han förstod. Hur kan han älska mig och bara acceptera? Jag har alkoholproblem sa jag. Nej, skrattade han, du är bara mänsklig, så blir det ibland.

Men på tåget igår funderade jag, och jag var så rädd, så rädd att jag skakade. Det var som om varenda cell i kroppen vibrerade. Försöker komma på varför, verkar vara flera saker. Mina varningsklockor har ringt så länge att jag vant mig vid ljudet. Jag tror att jag är rädd för att jag nu inte kan ljuga eller låtsas längre, jag har problem, jag missbrukar alkohol. Jag kan inte bara ta ett par öl. Eller jo, ibland kan jag, och det är det som ställer till det, för jag vet själv inte när det kommer gå och när det går åt skogen. Och när det väl går tänker jag att nu, nu har jag fått styr på det! Men jag vet innerst inne att det är lögn, för det är alltid jag som vill stanna kvar, det är alltid jag som propsar på en till, det är alltid mig man räknar med när det är fest, det är alltid jag som är kvar sist. För jag vill alltid ha mer. Jag vill inte vara salongsberusad, jag vill vara nykter eller skitfull. Svart eller vitt.

Det fanns en tid när jag "bara" festade på helgerna. Det spårade ur ibland men verkade vara okej med omgivningen. Tror jag omgav mig med en viss sorts människor som alla hade samma inställning till fester och fylla. Partyprinsessan, det var jag det. Det skulle aldrig på den tiden falla mig in att dricka på vardagar, att ta en öl var för mig bara sådär var helt onödigt tyckte jag, och jag skulle definitivt aldrig dricka själv, aldrig i livet! Idag ser det inte ut så, alla gränser har suddats ut. Jag har inga gränser längre. Jag dricker inte varje dag men jag kan när som helst få för mig att det är okej, och då går det inte att bromsa.

Det senaste året har spårat ur rejält, jag har förstört relationer på grund av att jag blir för full. Men mest av allt har jag förstört mig själv, jag förstår det nu. Hela tågresan igår, hela dagen på jobbet, hela kvällen i soffan tillbringade jag på detta forum. Jag kände igen mig i så många historier! Och det var skönt, och skrämmande. Äntligen har jag erkänt för mig själv. Men nu finns det heller inget att gömma sig bakom, ingen återvändo. Tror att jag är rädd att misslyckas redan innan jag försökt.

Jag köpte en anteckningsbok igår och skrev ner mina tankar, huller om buller, och så grät jag massor. Och det kändes lite bättre. I morse när jag vaknade kände jag mig märkligt lugn, så har det inte känts på riktigt länge. Det var skönt, men samtidigt blev jag rädd att rädslan ska gå över. Är det någon som förstår vad jag svamlar om? Om ångesten försvinner och jag slutar vara på min vakt kanske jag trillar dit? För nu har jag bestämt mig, jag kan inte dricka. Om jag kommer göra det igen i framtiden vet jag inte, så långt ser jag inte. Men jag vet att jag inte kan, att jag inte har kontroll och att jag kommer fortsätta må dåligt om jag fortsätter.

Oj det här blev en hel uppsats, många tankar som cirkulerar i huvudet just nu! Jag var lite rädd att skriva här men det känns samtidigt bra, ett erkännande inför mig själv. Jag tar tacksamt emot tips på vägen, råd inför framtiden. Hur gör man när det här första lugnet lagt sig? För det gissar jag att det gör, livet blir ju inte rosaskimrande bara för att jag slutar med alkohol.

Nu ska jag läsa vidare i alla inspirerande trådar. Tack för ordet!

nisse_1

Har lyckats att hålla mig från alkohol sedan nyårsdagen.
Har funderat en del på att testa alkoholfri öl men efter att ha läst era erfarenheter så får det vara.
Vatten och läsk får det bli.
Vill fortsätta på den nyktra vägen men är lite rädd för att glömma mina tidigare alkoholvanor och vad de innebar.

Får inte glömma Länkarnas punkt 1.
Erkänn att DU ej behärskar spriten.

Nynykter

Jaha, nu blir jag kärringen mot strömmen, för jag dricker alkoholfri öl ibland bara för att jag gillar öl. Speciellt till sill. Det har inte triggat mig, så det där är nog väldigt individuellt. Men om man ska vara på den säkra sidan är det såklart bäst att avstå helt. Jag kan för övrigt bli väldigt i gasen när jag är på fest även om jag bara druckit läsk och vatten. Jag smittas liksom av stämningen och musiken, så jag hade platsat perfekt i kontrollgruppen i den där undersökningen som Adde nämner :-)
Styrkekram till dig MissH

MissH

Tackar för styrkekramen, behövs idag! Ont i halsen, allmänt risig, och ååå så ynklig! Hatar att vara sjuk. Var väl därför jag känt mig konstig i ett par dagar, allt har tydligen inte med alkohol (eller ingen alkohol snarare) att göra :-) Men man känner ju efter så förbaskat nu hela tiden, grubblar och analyserar. Vilket är bra såklart! Undrar om man kommer kunna slappna av nån gång? Jag tänker på alkohol varje dag, flera gånger. Har kommit fram till att jag har två olika bilder av drickande. En romantiserad, mysig, glad bild. Så som jag tror och vill att det ska vara. Som när man ser reklam ungefär. Och sen en verklig bild, där jag ser hur det egentligen är. Rastlös, trött, stress, bakfylla, ångest, konflikter. Mest, eller faktiskt bara problem. Hur kan det bli så dubbelt? För varje helg (eller vardag ibland)(ganska ofta om jag ska vara ärlig) är det som jag har glömt förra gången. Bara kört på ändå. Fast det senaste året, eller är det kanske åren, har jag vetat att det skulle gå åt skogen varje gång jag korkat upp vinet. Den där glada känslan har inte riktigt infunnit sig. Varför fortsätter man ändå? Märkligt.

Jag funderade på att testa alkoholfritt vin häromdan. Inte då men tänkte det kunde vara gott någon gång framöver. Nu lurar jag på om det är mitt undermedvetna som försöker få mig att trilla dit igen? Ett litet steg på vägen? Så jag avstår. Jag gillar faktiskt alkoholfria öl, men det finns ju en jäkla massa andra goda smaker också. Får välja dom istället.

Bra jobbat där Nisse_1, hoppas på att komma så långt jag också! Själv är jag på dag 16 idag. Har satt en månad som första mål men vill gärna skymta ett helt nyktert liv framöver...men jag får se. Små små steg var det va?

MissH

Herregud, nu löper hjärnan amok! Läste i en tråd om en kvinna som beskrev sina alkoholproblem, kände igen mig exakt i hennes rader. Och så plötsligt for en tanke genom huvudet: men om jag håller mig till max tre glas? Snabbt som en blixt. Blev full i skratt och lite ledsen samtidigt, svarade mig själv med "det vet du att du inte kan". Som ett barn som testar fast hon vet att det är kört! Håller jag på att utveckla nån slags Schizofreni?

nej det gör du inte :-)))

Däremot har du en sjukdom som är listig, falsk och stark. Innan du har kommit överens med den så försöker den att ta över ditt sinne med alla medel. Du kommer att lära dig sätten som den lille fan kommunicerar på men det tar sin lilla tid. Ett sätt att lära sig fortare är ju att gå på AA och lyssna på dem som gått före.

Men att vara aktiv här hjälper också betydligt mer än man kan tro. Forumet är så bra att det tom finns en positivt undersökning på det nu och regeringens egen missbruksutredare Gerhard Larsson rekommendera att man satsar på det här. Bra betyg på oss :-))

Ta hand om dig och skriv massor !

MissH

Tack för ditt svar! Känner mig skrämd av AA, vet inte riktigt varför? Inte redo än kanske? Tror inte att jag passar in? Vet inte. Men forumet funkar just nu, loggar in flera gånger om dagen. Har sagt det förut men säger det igen; vad lika vi är! Kan läsa en tråd, se beskrivningar av uppenbara problem och slås av insikten att det kunde varit jag som skrivit! Är kanonbra med ett utifrånperspektiv emellanåt. Jag HAR problem med alkohol. Punkt.

Tycker du ska ge dig själv en eloge Adde, ser dig här och där i trådar, alltid stöttande och peppande! Du hjälper många. Alla som skriver är naturligtvis till hjälp, alla hjälps åt att skapa detta fantastiska forum! För det är fantastiskt, vill inte tänka på hur det blivit om jag inte hittat hit den där morgonen då jag satt och grät på tåget. Är rädd att jag bara hade sopat det hela under mattan.

Läste förresten det du skrev om HALT. Det ska jag bära med mig. Praktiserade det idag, var ute på shoppingrunda efter jobbet och började känna mig rastlös. Insåg att jag var hungrig, trött och irriterad på allt. Fick en snabb ilning då jag såg en uteservering men slog bort tanken. I vanliga fall hade jag bara ångat på, nu gick jag hem istället. Bara såna enkla förändringar får mig att må så bra. Kroppen först, jag ska må bra främst. Gjorde inte kopplingen mellan ölen och stressen då men jag ser det klart nu.

Måste komma ihåg att bromsa, ta små steg.

PiL

AA passar säkert inte alla, men alla vägar som leder framåt är ju bra så det kan ju vara värt ett förutsättningslöst försök. Jag har i tidigare skede också funderat på det där med att dricka måttligt och kom fram till att 3 glas vin kan ju vara helt okej..

..om man sveper det första glaset och sedan dricker det andra och tredje inom loppet av en halvtimme ungefär, då kan det ju vara helt ok ;-) Och det kanske räcker sim förklaring till varför jag kom fram till att total nykterhet nog är mitt alternativ :-)

Snygg start du gjort förresten, keep up the good work!

MissH

Haha ja jag håller med! Hade jag kunnat hålla mig till några glas hade jag ju gjort det antar jag, och inte hamnat här.

Har börjat berätta för folk nu att jag "dragit ner", vill inte säga slutat, det blir liksom för definitivt. Fegt kanske? Hade egentligen inte tänkt säga något alls innan jag är helt säker på att det går men det liksom sipprar ut, kan inte hålla mig. Pratade med mamma nyss om alkoholvanor, hon drack aldrig under min uppväxt. Det var inte ens vin på middagar, aldrig vid midsommar eller jul. Blev en krock förresten när jag skulle fira jul med pojkvännens familj där alkohol alltid funnits med. Blev ett jäkla tjafsande om julölens vara eller icke vara efter att hans bror behandlats för sin alkoholism. Sjukt förresten att alkoholen blir så viktig att man inte kan tänka sig att vara utan den (med man syftar jag till pojkvännen) för att någon annan ska må bra? Hur som helst diskuterade jag och mamma när och varför det blev så vanligt att dricka i tid och otid. Förr när man umgicks fikade man. Hon visste inte, sa att hon tar bilen ibland för att slippa. Är det jag som ändrats eller hela alkoholkulturen? Hur kan jag bli undantaget när jag väljer alkholfritt? På fest eller krogen kanske, men annars? Tycker det är trist. Kanske är det jag som sökt mig till vissa umgängen. På festen i lördags såg jag ju att de flesta höll sig på en ganska nykter nivå, var ett par som var rejält sliriga. Kände igen mig i dom. Det är kanske normalt att inte dricka?

Nej usch, nu är det nog febern som gör att jag yrar. Dags att sova.

Ha en skön alla ni duktiga som kämpar på!

MissH

Åh vad jag känner mig irriterad, måste skriva av mig. Pratade med pojkvännen som är på festival, var bakfull och gick runt och letade efter en spritbutik. Blev provocerad men vet egentligen inte varför. Lät så jäkla trist bara. Fast han gör ju som han vill såklart, det är ju jag som har problem och inte han. Är kanske rädd att jag inte kommer få med mig honom i mitt "nya" liv kanske? Eller så är jag bara grinig för att jag är sjuk.

går in i nykterheten och trivs med det så vill man gärna frälsa hela världen :-)

Så var det även för mig men då var det kloka "gamlingar" som påminde mig om att blicka inåt igen. AA har en devis som heter "Lev och låt leva" och jag hade förtvivlat mycket nytta av den. Inte bara i alkofrågor utan även i det "vanliga" livet där vissa hade en förmåga att uppehålla mitt sinne med div skit som jag egentligen inte hade med att göra. Att lära sig att släppa den kontrollen var inte lätt men var en förutsättning för att jag skulle kunna lita på min egen förmåga. Tillit till att andra sköter sitt utan att jag kontrollerar det och tillit till att jag klarade att släppa den kontrollen var ett stort övningsområde för mig i början. Det gick bra men jag kan se att när jag blir stressad idag så kommer gärna det gamla beteendet tillbaka och jag får påminna mig om att världen snurrar fast jag inte kontrollerar den.

Och du MissH !! Det är ok att vara lite grinig ibland :-) Vi är bara människor !

mr_pianoman

Lev och låt leva är väldigt bra. Jag har börjat leva efter det väldigt mycket också. Det tar ett tag att komma underfund med den, men sen är den väldigt användbar. Men likgiltig blir jag inte ändå. Klart jag tycker saker och blir irriterad, men det stannar där.

Lite mañana mañana över det hela.

MissH

Fortfarande sjuk och ynklig så alkohol känns absolut inte aktuellt, här är det blåbärste' och honungsvatten som gäller!

Lev och låt leva ja...har funderat på det hela morgonen. Låter så skönt och definitivt något jag måste lära mig. Jag översätter det till "sköt dig själv och skit i andra", haha nej kanske inte så hårt. Men jag är en person med starkt kontrollbehov, gäller mig själv och även andra kan jag se. Och det är otroligt tröttsamt! Kan vara en av anledningarna till att jag har alkoholproblem. Jag gillar ju inte känslan efter bara ett glas, fort ska det gå. Gillar inte känslan av att förlora kontrollen men så fort jag gått över gränsen känns det bra, att vara full. Ger mig väl en legitim (enligt mitt skeva synsätt) anledning att slippa kontrollera allt, att bara vara. Vara en idiot.

Det blir så tydligt nu när jag ser det klart! Pratade med pappa för ett tag sen som sade en klok sak som fastnat. Beklagade mig över min pojkvän som är slarvig och glömsk, så att jag måste hålla reda på även hans åtaganden och grejer. "jamen det behöver du ju inte" sa pappa, "det stör ju inte HONOM?" Sant. Han bryr sig inte om han glömmer ett par skor hos någon, det är MIG det stör. Och det är ju sjukt. Det är ju inte mina skor! Jag känner ofta att jag behöver ta ansvar för andra, styra upp saker osv. Men det sitter ju i mitt huvud! Tänk att bara fokusera på mig själv och lita på att andra kan, att det blir bra...låter skönt. Ska fundera mera på det.

Igår kom en väninna hem till mig. När hon gick på toaletten vrålade hon genom dörren : vad fan är det för lapp du har på spegeln "jag är modig som släpar fram trollen i ljuset?" Svarade nåt luddigt om affirmationer och så var det bra med det. Kan fortfarande inte säga hur det är. Tar gärna emot råd i den frågan, vad är rätt?

Hon är en person jag kunnat dricka hämningslöst med, har missat många tentor på grund av våra ölkvällar. Har varit mycket dramatik... Minns att jag tyckte det var okej eftersom hon var "värre" än mig, sedan blev det jag som var värst. Låter ju sjukt, men så har jag tänkt. När hon träffade sin nya flickvän fick jag panik eftersom hon blev mindre intresserad av vårt supande. Hur egocentrisk får man bli?

Oj vilket långt inlägg, skönt att skriva av sig!

känns rätt för dig kommer du att känna när du är mogen att ta det steget. Vilket sanslöst tråkigt svar va ?? :-))

Men faktum är att det är så. Det tog ett tag för mig att förstå när det var lämpligt att komma med sanningen om mitt liv eller om jag skulle dra till med en nödlögn (vilket jag idag har väldigt svårt för ! Jag klarar inte att ljuga idag ). Ibland är det inte viktigt för adressaten att veta riktigt allt, det kan bara stöka till det. I början var min fru och dotter väldigt snabba med att tala om för kreti och pleti att jag var alkis och jag tyckte INTE om det. Inte för faktumet att jag är alkis utan för att jag ville säga det själv, det är viktigt för mig att stå bakom de orden.

För att vi ska kunna normalisera vårt drickande har vi en suverän förmåga att leta upp "vänner" som dricker MINST lika mycket som vi själva. En vän som sitter och sippar på sitt glas heeeeela kvällen och dessutom lämnar en slatt i glaset är ju inte mycket att ha. Fanns ju inte på kartan att jag kunde sitta och fjanta med ett litet glas i timmar, jag vill ju ha effekt NU, direkt! Vid sådana tillfällen när jag visste att det skulle bli så så grundade jag rejält innan så jag bara kunde underhållsdricka utan att behöva vrålsupa.

Eftersom din vän minskat sitt drickande i det nya förhållandet så kanske det finns en liten öppning där om dricka-snack ? Varför har hon minskat sitt drickande ? Ni kvinnor har ju i regel bättre förutsättningar för djupare snack än vi män så kanske.....?

MissH

Rätt tid var tydligen idag ;-). Pratade med ovan nämnda väninna i telefon och plötsligt bara orden forsade ur mig! Blev nog lite rörigt är jag rädd, blir ju så om man ska formulera allt man tänkt under tre veckors tid i ett enda tag. Men hon lyssnade och förstod. Tyckte dock att det lät lite drastiskt att sluta helt. Försökte förklara hur det känns, att jag inte kan hålla mig på en normal nivå alltid. Tror att hon kanske blev svindlad av tanken själv? Hur som helst var det skönt att berätta. Vi har ju ganska liknande erfarenheter av A så vi är liksom på samma nivå, jag behöver inte förklara så mycket.

Till helgen ska jag berätta för pojkvännen också, får se hur det går. Han har en tendens att dra på sig skygglappar och börja prata väder så fort något jobbigt kommer på tal. En egenskap jag kan bli tokig på! Men men, vi får se. Känns iallafall som en lättnad att få ha sagt det till någon, det blir lite mer på riktigt på nåt sätt.

kalla

Känns oftast bättre när man pratat med de som är närmast, det som är farligt om man har en svag stund är väl om någon säger att så är det inte är så farligt. Så mitt råd välj tillfällen när du själv känner dig stark att berätta och om du behöver stöd vänd dig till dom som du redan har berättat för.

Detta gäller ju alla hemska saker vi vill ju så gärna trösta och att ingen skall vara ledsen och då kanske man inte tänker på konsekvenserna av vad man säger.

Så lycka till med pojkvännen men låt han få sin tid också, tänk på att du ligger flera veckor före.
Kram Kalla

ÄnnuEnVindåre

Hej vad modigt av dig att börja prata!

Jag har upplevt det precis som kalla skriver, att folk försöker tona ner det hela mest för att det är så vi lärt oss att trösta andra. Det är ju fortfarande så att det är lite skämsigt att vara alkis så ingen har övat på att säga rätt saker till den som pratar öppet om sina problem.

Har ni sett M Ribbing i Svd.se som anser att man som värd/värdinna SKA hindra sina gäster från att dricka för mycket? Jag har fundrat på detta och om det finns utrymmer för att lägga sig i andras drickande i den svenska spritkulturen. Vad tycker ni? Har ni blivit hindrade? Jag vet att det hänt att folk försökt truga i mig kaffe men misslyckats å det grövsta så länge det funnits alkohol att dricka i stället. Suck.

VD

MissH

Tack Kalla, ska absolut tänka på det. Tar kanske tid för honom också att ställa in sig på hur det kommer bli... Blir väl nån slags rubbning i balansen. Får ha det i minnet!

Jag kan inte minnas att någon hindrat mig från att dricka, tyvärr måste jag säga. Själv har jag försökt truga i överförfriskade vatten men det har varit någon riktigt nära vän eller pojkvän. Och då har det gått riktigt långt så personen kräks eller sitter och halvsover vid bordet. Men varför säger man inget när någon har uppenbara problem? Jag och väninnan pratade om en gemensam vän som alltid blir jättefull och som bara hör av sig när hon druckit. "varför säger man ingenting" frågade min väninna. Jag vet inte. En anledning är väl att jag är fel person att säga något, kasta inte sten i glashus typ. Eller så vill man inte stöta sig med henne, så att hon blir ledsen och kanske drar sig undan. Nej det känns pinsamt helt enkelt! Jag önskar nog att någon sagt till mig. Jag hade förnekat såklart men det hade kanske varit svårare att ljuga för mig själv. Att som värdinna se till att det inte dricks för mycket känns knepigt... Nej skämsfaktorn är nog för hög. Det är vansinnigt dumt ändå.

kalla

Ingen vill lyfta på locket för då måste man göra något åt problemet. Vi uppfostras att inte genera någon och att låta folk sköta sig själva. Detta gäller ju allt från misshandel, hemska sjukdomar och allt annat hemskt vi är så jäkla rädda att stöta oss så vi slutar bry oss.

Sen det svenska förhållandet till alkoholen gör ju inte det bättre nu när vi släppt på reglerna så skall det drickas vin och öl i tid och otid, skulle vi då börja prata om att någon har problem så får ju inte de andra dricka heller.