Senaste kommentarerna i forumet

vidarebefodrar min e-post så jag ser när det kommer nytt :-)) Ett litet tips :-))

dödsfallet och sörjer med dig. Och jag kan också hålla med dig om att hon har det bättre nu men att det för er efterlevande är ett öppet sår och många frågor som aldrig blev ställda eller besvarade.
Jag hoppas innerligt att du själv tar emot hjälp både för ditt medberoende och ditt egna beroende ? Annars går det vidare i nästa släktled.
Skriv här, gå på AA och Al-anon och be att få stöd på beroendeenheten där du bor.
Kramar !!

Jag ber om ursäkt om det här låter hårt. Om du inte lämnar honom så sviker du dina barn. Det är min åskit. Det är fegt att inte gå. Du kan hjälpa och skydda dina barn bäst genom att ta hand om dig själv. Du kan inte skylla på att du är rädd för vad som händer om ni får delad vårdnad. Om min mamma hade lämnat min pappa så hade hon levt idag och kanske till och med varit lycklig och stolt över sitt liv. Men hon vågade inte.

Allt var riktigt bra relativt länge. Nu är allt tungt och jag är förkrossad igen. Vad trodde jag? Tar för mycket skit? Men vad trodde jag igentligen?

...det blir nog svårt för mig att bortförklara varför jag avstår från njutning i så fall. Men jag har en bakdörr på glänt. Om det visar sig att det känns för besvärligt att hålla efter hur mycket jag dricker, om jag till exempel börjar få kraftigare sug igen, så då kan jag kanske rycka på axlarna och mena att "det är det inte värt" - Inte så litet "surt sa räven..." i det ;)

Förstår att du känner att du bara fått nog av alkohol. Så kände jag också till slut, det upptog alldeles för mycket av min tid, av livet. Samtidigt var det svårt att inte ha ångest över valet att lämna eller inte. Du behöver utgå från vad som är bäst för dig och det går aldrig att komma ifrån att du måste fatta beslutet att lämna själv om det är det du vill. Det är bara du som kan välja hur du vill göra. Samtidigt tänker jag att du innerst inne redan vet vad du vill men behöver stöd från någon som verkligen vet vad du befinner dig i för att komma vidare. Kan du på något vis söka anhörigstödjare med egen erfarenhet? Kan du göra en skriftlig plus- och minuslista för din egen analys av situationen. Gör en ruta som du delar in i fyra fält. Längst upp i vänster ruta skriver du nackdelar med befintlig situation. I rutan högst upp till höger fördelar med att vara kvar i nuvarande situation. Längst ner till vänster nackdelar med att byta situation och längst ned till höger fördelar med att byta situation. Ta fram det du skrivit och skriv till, ändra, fundera under flera dagar eller ett par veckor för att se om du tänker annorlunda. Det här kan ge dig ett annat perspektiv. Oavsett är det oerhört tufft att veta om man gör rätt eller fel men du måste vidare på något sätt för att kunna fatta ett beslut. Kan ni flytta isär tillfälligt för att se hur det känns?

Bra jobbat Kruven! Jag är inne på min första vecka som nykter. Behöver se såna här trådar som pepp.

när du lever med en alkolist. Läs alla innlägg här så vil du få se din framtid, full av svek, löften och åter svek, smärta, gråt, ilska, avmakt, gräl, hot, ultimatum osv. Ta lärdom från oss andra som har varit fast i detta sjuka mönstet i årtal, du får det på samma sätt. Det blir inte bättre, jag lovar. Han är den enda som kan ändra på sig. Du kan bara bestämma dig för hur du vill ha det, och varje dag du väljer att stanna så ser han det som att du aksepterar hans drickande. Du kan inte hjälpa honom, så länge han inte vill sluta själv så har du två val, stanna och leva i ett helvete eller lämna honom och hitta dig själv igen. Få INTE barn med honom, det blir bara så mycket värre så länge han dricker. Mitt råd: stick medans du har en sjans, men det är ditt val och du är inte klar innan du har bestämt dig. Lycka till, styrkekramar, hoppas mitt svar var till hjälp:-)

Jag har bara varit nykter en vecka och känner redan igen mig i dina punkter yogin. Visst är det underbart. Innan har jag supit skallen av mig varje helg, varit ett vrak mån-ons, för att sen ha glömt all ångest på fredagen och så är cirkeln sluten.

och mår dom dåligt så är det ditt ansvar att ändra på situationen. Din mann (han är sjuk) klarar inte ta det ansvaret, så då måste du gjöra det. Du och barnen har det jättesvårt nu, men dina barn kan inte göra något åt detta så därför måste du göra något. Det är INTE du som sviker honom (om du skulle lämna honom), det är han som sviker barnen och dig, och sig själv. Om du inte ordnar upp i detta så sviker du också barnen, och dig själv. Hans drickande är INTE ditt fel, oavsätt vad han säger! Han är en vuxen mann och sviker hela sin familj med sitt drickande. Jag säger inte att du måste lämna honom, men du måste hitta dina gränser och sätta tydliga gränser för honom, och respekterar han inte gränserna så skyller du barnen att dom får växa upp i ett lungt, tryggt och fredfullt hem, och det är mycket möjligt att det blir utan honom. Skuldkänslor som du ev. skulle få om du beslutar att lämna honom kan inte jämföras med dom skuldkänslorna du vil ha om du inte ser till att barnen får en lugn vardag utan skrik och bråk. Du måste kanske söka hjälp någonstans, och du har redan börjat iom at du skriver inn hit. Du är mycket starkare än du tror, ge dig inte, hitta din indre tiger och kämpa för dig och dina barn. Låt dom inte växa upp och tro att detta är normalt, då vill dom kanske själva hitta partners som dricker.

Hej Yogin!
Så duktig du är! En dryg månad utan A! Det ska du vara stolt över! Grattis!

Nu har jag beslutat att 1 februari blir sista antabus dosen. Mycket för att den redan hjälpt mig de första stapplande stegen till nykterhet. Men också för att jag inte vill belasta min kropp med ämnena i antabus som inte är världens bästa direkt. Det känns som en nystart på alla sätt med ljusare tankar än höstens deppigheter. Kanske tar en skön tripp till Miami me killen också snart!

Ja, det stämmer nog... Det är inte första gången jag frågar - som sagt - i lite olika former. Börjar få dåligt minne, tror jag! ;-)

Jag kan instämma i alla dina punkter, dvs varför man skulle fundera på att dricka igen. Det är ju detta man brottas med de dagar som nykterheten känns sisådär. Jag tänkte också ett tag på att jag inte ville definiera mig som alkoholist/beroende eller vad man nu vill sätta för etikett. Eller ja, det vill jag väl inte nu heller. Men nu tänker jag mer att man måste ju inte vara alkoholist för att välja bort alkoholen i livet. Då känns det så himla mycket bättre. Om jag har valt bort alkoholen, så är det ett VAL, inte ett måste eller krav. Lura sig själv med semantik har ju funkat bra förut! ;-)

Du klarar det här, Anders 43!

Har inte druckit på en dryg månad!
Fördelar:
- mindre eller nästan ingen ångest
- jämnare "energi", dvs vad jag orkar göra på en dag, är inte lika trött på en fredag
- sover bättre och är mer utvilad när jag vaknar

Har bytat ut vissa vanor,
- istället för att gå till krogen har jag gått en en medidationsställe på fredagar
- istället för att gå ut och dansa på lördagen har jag gått upp tidigare på söndagen och gått på dans på gymmet
- istället för att sitta och fylleringa, har jag börjat ringa mina gamla vänner hemma i lugn och ro
- tagit alkholfri öl på afterwork med kollega
- druckit thé, eller alkholfri öl, eller vin hemma

Frågan är fri, blott den är hövlig. Gäller åtminstone i mina trådar, så fråga på bara

Jo, jag har nog svarat på din fråga, flera gånger på litet olika sätt, ända från mitt första inlägg här. Enkelt svar - allt det där.

Jag är hedonist - Jag älskar livets njutningar och det är klart bara båg att försöka påstå att alkoholen inte erbjuder njutning. Både via de ofantligt många intrikata smakkombinationerna, som olika drycker erbjuder och de olika former som ruset kan ta. Det skall fan till att jag helt skulle ge upp en sådan njutning utan kamp.

Utanförskap, eller kanske ännu starkare självbild - Det bjuder starkt emot att definiera mig själv som alkoholist, som en som verkligen inte klarar av att umgås på ett vettigt sätt med alkoholen. Inför andra, men kanske ännu mera inför mig själv. Däremot känner jag väldigt litet behov av att sitta och bli ordentligt full tillsammans med andra, det har jag egentligen inte trivts med på väldigt länge.

Nyfikenhet - Det här är nog den allra viktigaste orsaken och jag skrev om den redan i mitt allra första inlägg här. "Curiosity killed the cat" och jag är i högsta grad en katt. Jag har nu gjort en enorm förändring på hur jag ser på alkoholen. En verklig game-changer, vilket jag aldrig tidigare gjort. Nu behöver jag veta hur den förändringen påverkar mig i alla situationer. Om jag bara slutar med drickandet nu kommer jag för alltid att fundera på om det verkligen var nödvändigt för mig att göra så. Den osäkerheten passar helt enkelt inte min natur och skulle med rätt stor säkerhet utvecklas till något som gnagar på mig inifrån.

Framförallt den här sista aspekten har jag diskuterat med min fru och hon verkar förstå den helt, även om hon nog visar en del nervositet inför tanken på att jag skall dricka. Barnen har en stark "alkohol är bara dåligt" inställning (kan inte skylla dem för det), och med dem har jag inte tagit upp frågan.

Skriver gör man när man orkar, och har behov. Take your time! När du väl har behovet så finns det alltid någon här som gärna läser och begrundar - och kanske t.o.m. kommer med något klokt tips eller lite peppning. Om inte annat så är det ju rätt skönt att bara få "skriva av sig". Hoppas att ni är inne på rätt väg den här gången! Kämpa på "linker"!!!

Någonting har hänt. Det finns en vilja och en lågmäld gryende insikt om vad han riskerar att förlora och att det har gått alldeles för långt. En medvetenhet om att det kan bli svårt att ändra kurs och att det kanske inte lyckas. Jag vågar inte vara säker än på något men jag vet att mannen sällan tar till överord och att han har svårt att erkänna misstag. Så mitt maniska skrivande och läsande på Forum kanske blir lite mindre intensivt. Ni ska veta att det betyder så mycket att känna att man inte är ensam och har hittat på alltihop själv!

Hej Stingo,

Tack för att du delar med dig. Det du och mulletant skriver är viktigt på många plan.

* Återfall/avbrott - en personlig definitionsfråga. Om jag får exemplifiera med Berra. Han skrev för ett tag sedan att han råkade dricka ur den sista läsken i en flaska, som råkade vara sonens grogg. Är det ett återfall? Nä - han var ju inte ens medveten om vad han gjorde. Är ditt portvin det? Ja för vissa, men inte för dig. Om tanken är evig nykterhet = återfall. Om tanken är "normaldrickande" = ej återfall.

* Att dricka av "fel" orsaker. Om man tänker att man ska övergå till normaldrickande, så ska man nog ALDRIG dricka när man blir sugen. Starkt av dig Stingo. Bra att du hade huvudet med dig. Men om man bara ska dricka när man inte är sugen - då kommer man kanske inte att dricka...? Tja, det där visar sig väl. Poängen är i alla fall att inte falla för drickandet när suget sätter in - då är man nog tillbaka på ruta 1 väldigt snabbt.

* Att belöna sig. Oj vad jag har tänkt på detta, som du vet. Belöning eller tröst - med allehanda medel... Det var ju därför jag plockade bort godiset också. Jag har tänkt så här. Inte för att jag har någon direkt plan på att börja dricka igen, men om jag skulle göra som du, så måste just detta bort. Så länge jag belönar/tröstar mig genom att stoppa något i munnen, så är det farligt för mig. Så länge alkoholen kan spela en roll, vara en grej, vara något som jag tar till --> så kommer det aldrig att funka. Det var det jag menade med att "vi behöver nya champagnekorkar i livet".

* Att det finns magiska gränser som skakar om oss. Ja, det låter fånigt, men typ halvår, år eller annan personlig gräns blir gärna omvälvande. Då är det som att man plötsligt blir medveten om att man varit nykter en lång tid. Då infinner sig kanske en tanke om omvärdering av beslut, utvärdering av perioden osv. Fånigt men sant.

En annan sak som jag funderade lite över. Du har säkert skrivit om det, men jag har glömt. Varför skulle du vilja dricka igen? Handlar det verkligen om alkoholens smak eller om rus eller handlar det om utanförskapet eller annat? Har du diskuterat detta med din fru och barn? Hur ser de i så fall på det hela? Förlåt att jag frågar en massa, men jag är genuint intresserad... Du behöver inte svara om du inte vill.

Kram

Hej hej.
Nu har det snart gått 9 månader utan alkohol. Som det ser ut just nu så varvas bra dagar med riktiga skitdagar. Dessa dagar är det inte något specifikt sug efter alkohol utan en längtan av att få försvinna bort en stund. Det enda som håller mig borta från alkohol och droger är mitt beslut att inte ta något oavsett hur jag känner eller vad hjärnan säger. Det blir enklast så...

// Kruven

Kanon - svar finnes. :-)

Snart en vecka nykter och vilken underbar känsla att inte vakna bakis en lördag. Njuter!!

är jag :-)

Läser mest, kommenterar inte. Det känns skönt att veta att man inte är ensam. Dag 27 idag utan alkohol och för första gången igår kväll så infann sig en känsla "jag vill inte dricka" . Annars har dagarna varit lite upp och ner, lekt med tanken om att avbryta, ta ett glas vin. Anledningen att jag hållt mig ifrån har varit att det blir aldrig ett glas vin, vill ha tre, fyra, fem. Jag bestämde mig den 30 december ( efter en stor fylla den 29 ) och tog kontakt med en alkoholterapeut, fick en tid samma dag. Det är det bästa jag gjort. Första veckan höll jag mig nykter för jag ville inte dyka upp på nästa möte och säga att jag inte klarat det. Duktig flicka syndromet.
Känner mig renare på insidan nu.
Förra mötet med alkoholterapeuten handlade mycket om vad händer efter mina 30 vita dagar och vad gör jag då? Vågar jag dricka?
Jag tänker ta ett nytt beslut då.
Skulle vilja fortsätta tänka jag får dricka men jag vill inte. Vet inte hur länge den känslan håller i sig, men den är ny och jag tycker om den.

och även i relationer så kan man ju gå in i missbruk.De flesta upplever ju en känsla av starkt rus i början av en relation som påminner om berusning.Även en ganska bra bit in i relationen så får du en kick av samlivet eller närheten det ger.Men sen när vardagen smyger sig på och man får jobba lite hårdare på alla fronter för att nå fram till varann så uteblir ofta kicken.Då blir det mer nån form av stilla samförstånd eller äta korv och makaroner där det tidigare smakade biff och bea.

Det jag tänker som inte riktigt håller i artikeln är ju dels soldaternas drogande för att stå ut med sin verklighet.De är ju faktiskt inne i den mest grabbiga gemenskap de antagligen nånsin kommer att vara med i,även om det är under hemska förhållanden.Inte den isolerade råtta han beskriver.

Sen så är ju isoleringen,dvs viljan att dra sig undan för att få droga ifred en vanlig företeelse längre ned spiralen av missbruk.Dvs tvärt emot råttans beteende som så fort han fick sin lilla familj mat på bordet osv avstod från drogerna.

Däremot människans behov av tröst oavsett om vi är en missbrukarpersonlighet eller inte är ju stor.Vad vill vi egentligen ha tröst för,eller lindring mot?Vår egen tomhet eller bristen på jakt efter föda och tak över huvudet kanske.Dvs våra basala livsbehov är tillfredsställda och därför kan vi vigda vyerna och ha mer krav på att livet ska ge oss tillfredsställelse.
Ja,snillen spekulerar och du får säkert mer reflexioner på denna artikel