Senaste kommentarerna i forumet

Han fick mycket svettningar/ frossa,darrningar och ångest och sömnlöshet. Orkade inte med att inte få sova och tog alkoholen som sömnmedel igen!

Hej, Sockertoppen.

Du frågade på andra sidan om faran med att sluta tvärt och möjligheten att trappa ned. Jag är inget proffs, men skall försöka ge lekmanssvar på dina frågor, utgående från egna erfarenheter, erfarenheter härifrån och de texter jag läst annanstans.

Från hur du skriver om din mans drickande har jag väldigt svårt att tro att det skulle vara en direkt fara för honom att sluta tvärt. Hur var de tre vita dagarna han hade? Hade han väldigt svår abstinens (darrningar, svettning, sömnlöshet, illamående, ...)? Fick han delirium (kraftiga skakningar, hallucinationer)? Om du svarar nej på båda frågorna torde det vara rätt tryggt för honom att sluta tvärt.

Att trappa ned kan kanske vara en fungerande taktik, om man gör det snabbt och med mål att sluta helt efter det. Nu talar jag om tider på någon vecka, definitivt inte månader. Men jag har egentligen inte hört om någon som gjort så, om man inte räknar dem som försökt sluta och gått från återfall till återfall, för att till slut lyckas (ett slags nedtrappning, det med). Att bara försöka trappa ned och minska på konsumtionen är så gott som omöjligt, om man har ett beroende. En betydligt bättre strategi om man inte kan tänka sig att sluta helt är då att hålla ett långt uppehåll (flera månader) och sedan kanske försiktigt pröva om man kan dricka måttligt efter det. Men den strategin misslyckas tyvärr också för många.

...Incognito. Precis som dig så har jag under mina månader sedan jag slutade hittat ersättningsaktiviteter. Tror detta är en mycket viktig företeelse för att fokusera. Förändringar är svåra att genomföra om man upplåter ett vakuum till tankar och gamla vanor. Fortsätt kämpa!

Kring Sockertoppens fråga så tror jag inte det är möjligt att trappa ner om man är beroende. Jag försökte under de sista två åren med drickande (när jag började inse att mitt förnuft inte satt i förarsätet på min konsumtionsresa) att köra på maxgränser, regler för vilka dagar jag fick dricka, regler för vilka tillfällen, regler för när jag skulle dricka nästa gång, regler för vad jag skulle dricka, vita perioder etc. Allt för att behålla alkoholen i mitt liv. Jag bestämde mig när jag insåg att jag var på väg mot stupet att inte dricka något innan jag gick till en professionell (läkare/psykolog/terapeut liknande) för att få denna att kunna förklara för mig hur mina tankar fungerade kring alkoholen. Men sedan har jag istället bara tagit beslutet att ta en dag i taget och bara det att man tänker på alkohol är absolut ett mycket illavarslande tecken. Mitt beslut om att ta hjälp var först delvis bara ytterligare ett sätt att kunna fortsätta dricka efter detta (tror jag i alla fall idag när jag tänker tillbaka). Jag tror, precis som det går att läsa mångas berättelser här, att det är en omöjlig demon att tämja. En dag i taget utan att ta den där första groggen/vinet/ölen är mig veterligen den enda taktiken som kan leda till att man kan ta över kontrollen. (Jag är alltså inte emot professionell hjälp om någon trodde det! Det bara blev inte så för mig!)

Jag är ingen expert annat än att jag blev riktigt duktig på att konsumera alkohol efter många års övning. Läs texterna här och fundera själv över hur våra hjärnor fungerar när de blivit förgiftade och sjuka. Många vittnesmål här talar sitt obehagliga entydiga språk.

Julstöket är över. Julen har flutit på bra, utan alkohol. KLan ju inte dricka pga medicinering men vill inte heller. Mår bra utan A. Avslutade min behandling 8/12 som arbetrsgivaren hade erbjudit mig. Sista skoldagen kommer vara en dag jag minns. En av mina elever sprang in i en glasmonter med huvudet före. Huvudet höll, likaså glasmontern. Efter avslutningen i kyrkan fick jag en avhyvling av en av mina kollegor som hette duga. Komministern bad vår elever ta av sig sina kepsar. Jag drog ett varv i kyrkan för jag skulle ju ut och försöka få tag på föräldern vars barn hade krockat med glasmonterna. Råkade då på vägen ut säga ¨åt en av våra elev som satt bredvid min kollega att ta av sig mössan. Blev ett jävla liv på min kollega på parkeringen utanför. Jag skulle inte säga till de elever som han satt bredvid. Jag slängde igen bildörren och drog. Första dagen på skolan blev jag inkallad till min chef, jag ska tydligen ha kränkt en städerska. Suck. Hon redogorde att jag skämtat om att hon drack. Hon la fram två datum när detta hade skett, inga av dessa datum var jag på arbetet pga kurser. Hon flytade då tillfällena bakåt i tiden. Hon undrade vad jag fått det ifrån. Jag satt som i chock, fattade inget. Helt sjukt. Fick mejl också att jag inte fått annat jobb. Söker mig ifrån detta dårhus man hamnat i. Tur jag inte dricker för då hade det väl varit kört med dessa incidenter.

Det beror på hur mycket han har druckit de senaste dagarna - och hur många dagar. Är det väldigt mycket och många dagar så har han rätt - det skulle kunna vara farligt att sluta tvärt. Då kan en långsam nedtrappning vara att föredra. Frågan är om han klarar av det. Det är lätt att säga när man är full! Om han slutar tvärt så kommer han ändå att må fruktansvärt dåligt i ett antal dagar - med svettningar/kallras, ångest, höjd puls. Han kommer att vara skakig i hela kroppen, dålig i magen och kanske inte kunna äta på ett par/tre dagar. Detta självklart om det är stora mängder han har druckit varje dag och under flera dagar. Kanske svårt för dig att avgöra hur mycket o hur länge han har druckit?

Hej jag är från medberoende sidan men måste bara skriva här och fråga. Min sambo har druckit i många år och senaste året har det inte varit många alkoholfria dagar. Han förstör både för sig själv och familjen. Efter nyår började han prata och grät som han inte gjort förr och sa han gärna vill sluta. Han var vit tre dagar men började sen dricka igen.. Då förklara han att han ska trappa ner antalet ölburkar successivt och öka på med dom vita dagarna och längden på vita perioden mer o mer. Det är hans sätt att trappa ner och tror han ska må bättre och allt vad ångest osv inbär ska bli lugnare och inte så hemskt. Han säger han läst om att det kan vara farligt för kroppen att sluta tvärt. Han är livrädd! Undrar bara om ngn här tror att denna strategi är möjlig? Känner mig så lurad men lever på hoppet, men snart får det vara nog!

Jag skulle inte vilja sluta dricka helt men jag inser att jag inte klarar av att dricka. Så tänker jag. Ofta vill man inte men man inser att man inte har något val pga den där jävla a för med sig så mycket skit. Så för mig är vilja och att inse två olika saker. Hoppas du förstår mina ord.

Va bra att du har identifierat dina fällor och satt upp bra strategier för och hantera dom. Mycket vunnet av och klara riktlinjer att luta sig tillbaka på.
Bra och göra sig av med allt som kan fresta hemma i skåpen!!
Jag ska börja träna på fredagar efter jobbet för att bryta vanan med fredagsmyset med vinet. Det är min stora riiskdagi veckan.
Mitt första mål utan alkohol är satt till den 1/7 , ett halvår. Sedan får jag ta ett nytt beslut då.
Ha det gott!!

Det får ta den tid det tar.Kanske vi seglar mot samma håll så småningom.Men just nu så tror jag att våra vägar kommer att skiljas åt mer och mer.Sorgligt och kanske nödvändigt.

och det känns bara bra.
Sovit riktigt gott på nätterna och vaknar mer utvilad än jag gjorde förr.
Så skönt och slippa allt som hängde ihop med drickandet förr.

är inte på sin plats.Vad tråkigt att höra att det inte blir bättre för dig.
Kanske att det vänder snart för dig och att du börjar se ljusglimtar.

Bra att du sätter upp nya mål och jobba emot.
Stort grattis!!

inspirerande läsning, tack för att du skrev det här!

Mår inte bra...........

Hej Ann! Svarade just på ditt första inlägg. Bra jobbat med 3 dygn. Det är 300% bättre än 0 dygn. Snart kan du skriva 4.......

Hej Ann, ett dygn är inte att förakta. Idag är det den 11e, så förhoppningsvis så är du inne på ditt tredje dygn. Kämpa på - allt kan bara bli bättre! Och det blir det!

https://alkoholhjalpen.se/comment/80947#comment-80947

Har tagit mig igenom den fysiska abstinensen ganska väl tycker jag. Men ångesten finns där. Igår när jag gick till sängs så hade jag ett antal rejäla "ryckningar" i muskler/kroppen precis vid insomnandet. Den ena var stor, och kändes som att hela kroppen lyfte från sängen - nästan obehagligt. Jag sover rätt taskigt, men får till sist ihop en godtagbar nattsömn.

Jag håller samtidigt på att trappa ner insomningstabletter. Kanske inte så bra tillfälle - när jag kanske skulle behöva dessa som mest just nu?! Undrar bara om dessa "ryckningar" tillhör abstinensen - eller om det är för att kroppen skriker efter insomningstabletter???

Pallar nog inte att lägga av med dessa tabletter i nuläget - får nog fråga min läkare om jag kan få fylla på förrådet.

Hoppas att helgen har varit torr och fin för er alla därute som kämpar!

Han är ju fri att göra sina val.

Läskigt och fantastiskt på samma gång.
Hur mycket folk som helst. Som vanligt känner jag inte igen mig i allas historier om att perioda och bli lovad osv osv. Jag spårar ju bara ur var 3dje gång. "Duktigt va. Jag är liiiite finare"
Men förra söndagen blev jag asfull hemma ensam med mina barn. Fiiint va.

Oavsett. Det jag behöver nu är att klara våren. Och inse att min man är en obotlig alkoholromantiker och dricker jättebra och lagom! Vilket alltid har stört mig. Men hans uppfattning om festlighet och semester innefattar ALLTID alkohol. Alltid. Svårt att handlas med. Mina knogar vitnar av sånt.
Min dröm är att hitta inspiration och harmoni och grymma nyktra förebilder.
Vet bara inte hur jag ska kombinera detta med min mans sätt att se på alkohol.

den här tiden på året tänker jag tillbaka på hur det var de sista dagarna innan jag åkte på behandling.
Jag hade hållit på sen sommaren med att hitta en utväg ur den helt kassa livsstil jag supit mig till och ångesten blandades med hopp om en förbättring men som alltid grusades när jag tog nästa munfull av alkoholen igen.Munfull ja.....fanns ju ingen som helst anledning att lura mig själv längre genom att ta omvägen över ett glas. Fort skulle skiten in och ge mig det efterlängtade ruset så jag glömde/gömde allt som hände. Men verkligheten kom alltid ikapp när den värsta fyllan lagt sig.

Och ångestsvettningarna tog fart igen.

Jag hade redan gjort om vilken dag jag skulle komma och i god alkisanda sköt jag upp den erbjudna tidpunkten. Jag hade nämligen erbjudits en plats redan i mellandagarna men OOOoooonej det gick ju inte !! Jag hade ju såååå otroligt mycket att styra med då. Eftersom han i andra änden på tråden var alkis själv så sa han bara att "Du är välkommen när du är färdig".

Då tolkade jag det som att han förstod hur mycket jag hade att göra men nu fattar jag ju att vi alkisar är så lika och att vi har samma beteende så han förstod ju att jag var tvungen att supa färdigt först.

Den rädsla och ångest jag hade ända till den stund jag körde in genom grindarna till Nämndemansgården är obeskrivbar. Att ta steget rakt ut i en värld jag var livrädd för och som jag alltid tryckt undan med alkohol var så grymt skrämmande. Men det dryga halvår som jag hållt på med att hitta en lösning hade gjort mitt undermedvetna förberett på vad som komma skulle och väl på plats hade jag inga problem med att kalla mig alkoholist och acceptera det faktumet. Jag lämnade över hela mig, utan förbehåll, till de som gått före mig och som visste hur det var och jag slappnade av och sov nåt så obeskrivligt skönt efter det. Jag var hemma, det var färdigt, jag hade kapitulerat helt.

För mig gäller nu att ha mitt förra liv i färskt minne och inte glömma varifrån jag kommer och vem jag är. Just nu har jag "god" hjälp av en väninna som på egen hand försöker gå ur fyllan för att det inte finns plats för henne på tillnyktringen. Hon har varit där så många gånger att hon borde ha ett VIP-kort men å andra sidan vet de ju att hon har kunskapen.....
Jag kan rent fysiskt känna igen hennes ångest och kan må rent illa när jag påminner mig om hur det var.

Och jag vill inte tillbaka dit.

Därför ser jag till att rensa min hjärna var kväll så jag inte har något som bygger bo där och jag ser till att jag inte tar det första glaset. Inte ens nåt som påminner om vanan eller smaken, jag har inte råd med att chansa.

Idag har jag ett liv utan förpliktelser och jag ett val om jag vill dricka eller inte, inte som förr när alkoholen såg till att jag glömde alla föresatser när bakfyllan lagt sig.

Idag väljer jag att inte dricka.

...av att göra denna förändring är enorm. Jag har precis loggat in och skrivit min berättelse på forumet efter flera månader utan alkohol och känner en otrolig lycka över att vi är fler därute. Vi är ansiktslösa för varandra, men vi har alla mött giftets ansikte. En obehaglig resa, men som man kan göra till en styrka. Den förändringsprocess vi själva lyckats med, hur skör den än är, tycker jag man måste vårda ömt. Det är tungt att dra sig upp ur alkoholens kvicksand. Och den kampen gör oss starka. Lycka till fortsatt!

Har sällan känt igen mig i en tråd mer än din.
Ville bara säga det. Kram

Tack för era upplyftande kommentarer. Detta var första gången jag sammanfattat mitt kämpande i text, och det känns mycket befriande att veta att ni vet hur det är och har förståelse för min process. Jag önskar er alla stort lycka till!

Fin, inspirerande läsning. Väl jobbat!

Lycka till i framtiden.