Senaste kommentarerna i forumet

Kommer du aldrig dansa igen Lena? Jag vill inte heller dansa nykter, men jag vill dansa. Jag skyller alkoholen på dansen vad det verkar ;) du är en källa till inspiration hur som helst!
Jeans

Hej Lena m fl, jo det var ett tag sen. Tack för att du tänkt på mig! Jag kämpar på och har lyckats att sluta med vardagsdrickandet men har druckit på middagar och fester. Har insett att jag då dricker för mycket, så det är nästa grej att ta tag i... Men jag tar en sak i taget. Har i samma veva gått ner i en mental svacka, känner stress över mitt jobb och ser mer bekymrat på det mesta jämfört med tidigare. Är mer kritisk till mig själv och mina beslut och värderingar. Vet inte om det är kopplat till det minskade alkoholintaget? Jag känner nog att jag ägnat mer tid åt att reflektera kring mig själv och det kanske är nyttigt men inte alltid upplyftande. Så, gällande A är jag ganska ok, i övrigt är jag rätt låg.
Hur mår du Lena?
Kram

för att få hjälp(inte för att kolla) och döm om min förvåning då han helt klart har hunnit ta sig lite alkohol.Hur tänker han när han kommer fram till en sån lösning?Är det ångesten över att ha träffat mig och att jag väckt upp saker genom vårt samtal?Är det för att han ska jobba i morgon och känner att han inte alls är redo?Herregud och jag som tyckte vi kom en bit idag.Inbilla dig aldrig något ullabulla,hoppas aldrig något.Glöm inte det.

av fylla och besvikelser.Nyktra perioder som varvats med onyktra.Dessutom står jag ju nu i ett vägskäl med en aktiv alkoholist.Han har tidigare mer haft något av ett riskbruksbeteende som eskalerat rejält i sommar.Det är väl egentligen så att jag funderar över resonemanget.:När ett drickande har blivit ett sånt problem att partners vid flera tillfällen tar upp det,man backar som du har gjort.
Men ändå nånstans har tankar kvar på att återgå till ett drickande. Detta trots att risken om att trilla tillbaka finns där.För om jag förstått det rätt så är det så många här på forumet gör,har gjort.
Varit inne i ett risk/missbruk hållit upp kort eller lång tid och sen gått tillbaka till att vilja prova/normalisera sitt drickande.Sen står de där ibland flera år senare innan de lyckats häva upp kantringen igen.Varför utsätter man sig själv och sin familj för den risken?
Är det då i grunden ett sug efter att få vara som en människa?
Att få känna alkoholruset igen?
Att få ingå i den sociala gemenskap som alkohol kan innebära om den sköts rätt?

Såklart är svaret olika för olika människor.Men jag tänker att eftersom alkoholism i grunden är ett förnekandets sjukdom,hur klara insikter kan en person som en gång druckit för mycket egentligen ha? Dvs ska man sätta tilltro till den egna förmågan att bedöma om man ska kunna återgå till drickande eller inte.
Ja svarar ju då de allra flesta.Men varför finns det alkolås?Varför finns det antabus?
Jo för att människor trots insikt väljer att meja ned de argument som talar för att de borde fortsätta avstå.

För att alkoholen är ett gift som trotsar allt förnuft och sätter normalt resonemang ur spel.
För att det forstätter att locka de som redan vet att de borde avstå och har sett alla avigsisdorna med drickandet.

Så kanske just därför blev det att jag riktade frågan till dig som kanske inte är värst drabbad eller har mest problem.Du är fortfarande i ett gränsland där det kanske går att återgå till ett sunt drickande,det vet du ju först efteråt när du testat.
De som är riktigt illa däran vet ju redan men är redan liksom fallna änglar som kan slå sin panna blodig för att inte återgå men likafullt gör det.

Jag vill avsluta med att säga Stingo att jag känner inte dig,känner inte ditt bruk eller missbruk känner inte din fru.Vet inte vilken styrka du besitter och har inte en susning om din framtid och heller ingen egentlig åsikt.Utan det är mer en fråga riktad från en olycklig medberoende till en som är lite på andra sidan staketet men inte riktigt har snubblat så rejält som många andra här inne.

Du får skjuta giftpilar tillbaka om du känner dig kränkt av mitt inlägg.Det är absolut inte min mening utan det är nog mer en chans att kanske kanske få svar varför vissa(inte du) väljer denna väg om och om igen trots vetskapen om alternativ.

http://urplay.se/Produkter?q=Beroendedagen%202014

Det blir ju olidligt annars. Lätt att frestas att falla. Man kan få offertankar. Hugaligen. Förresten, jag behöver inte börja med att rocka loss nykter på matbordet. Grejen är ju att jag stängt av alldeles. Strypt allt kul, helt enkelt för att jag inte litar på att kunna behålla dels nykterheten i sig, men dels för att jag inte litar på att kunna behålla lusten till nykterheten.

Har försökt att sluta dricks flera gånger , även pratat med mitt arbete om mitt drickande och har dem som stöd , men jag kan inte , har haft en taskig uppväxt med mina föräldrar och dom gick tyvärr bort pga detta ! Jag har ett socialt liv och ett fint arbete och 2 fina pojkar , men min kvinna har lämnat mig och träffat en ny man ,,,! Varav detta gav mig mer anledning till att dricka och glömma ! Och allt det här beror på att jag dricker ! Vill gärna ta all hjälp , men inget har hjälpt mig ! Orolig ,,,

, Ullabulla. Jag har stadiga tår. Men jag förstår nog inte riktigt vad du vill säga. Jag har väl ingenstans här förnekat att mitt drickande varit problamtiskt och riskfyllt. Om nån har fått den bilden, säger jag det nu: Mitt drickande var i allra högsta grad problematiskt och riskfyllt både för mig själv och för min familj. Men även om alkoholen alltid blir ett problem, i de förhållanden där missbruket söker sig in, så är den ofta i början mera av ett symptom. Det finns så mycket mera i en relation än alkohol, kanske undantaget de verkligt långt gångna fallen.

Om du tänker på mina tankar om framtiden, så utgår de från att mitt drickande aldrig får bli likadant, som det varit under de senaste åren, aldrig någonsin och det helt för min egen skull. Och som jag skrev i ett inlägg helt nyss, så är min familj och min relation en viktig faktor i hur jag kan tänka mig att gå vidare med alkoholen. Men viktigast är ändå att jag kan vara du med mig själv, allt annat leder bara till bitterhet. Det finns också de som blir halvtokiga om partnern går på arbetslunch med någon av det motsatta könet. Även om en man gjort ett snedsprång och älskat en annan kvinna, måste han efter att allt blivit utrett kunna fortsätta luncha med kvinnor och ha dem som vänner. Annars finns det inget riktigt kvar i det egna förhållandet.

Askan vill inte heller att år går och att vinberoendet ska växa sig fastare i mig. Jag vill också försöka, känner igen mig i det du skriver.
Styrkekramar!

med exet.Han var darrig och hade en del ångest.
Men han öppnade upp för första gången sen vår brytning om sitt mående och sin kamp för att hitta rätt.Inte ett ord om hur han botar sin ångest med alkohol,men jag är inte hans alkoholterapeut och tänker inte bli det heller.Men i omskrivna ordalag var det egentligen alkoholen och måendet han hela tiden pratade om.Jag nämnde i alla fall att jag tagit reda på ett ställe här i stan som kunde hjälpa både honom och mig om han var intresserad.

Då skulle han direkt resa sig upp och gå.Så starkt är hans flyktbeteende.Jag släppte direkt tråden och sa att du kan när som helst fråga om detta så berättar jag mer men jag kommer inte att ta upp det mer.Han våndades nu inför sina nya 24 timmars-pass och hur trött han skulle vara och hur lång tid återhämtningen skulle ta.Han ser inga utvägar,det verkar liksom bara bli stopp på alla vägar han har framför sig.Jag kan inte göra annat än lyssna.Själv känner jag ett visst hopp eftersom han öppnade upp sig så rejält.Men säger då vän av ordning.Har man supit i 6 dagar kanske det är dax för lite reflexioner och där satt då ett ivrigt öra och lyssnade.

Jag bryr mig inte om den vännen av ordningen utan tar tacksamt emot alla öppningar in i ett eventuellt tillfrisknande.Nu ska lite nytta göras och jag ser fram emot en ny arbetsvecka då jag återigen klarat mina föresatser att inte arbeta på kvällar och helger.

Hur är det idag?
Vad tror du är viktigast att tänka på när man vill sluta dricka alkohol?

Jag tänker att jag behöver :sluta helt, länge
Något ytterligare stöd utöver forumet, t ex en beroendeterapeut
Så småningom/snart, berätta för några av mina närmaste

Är dock fortfarande skeptisk till antabusen, som jag upplever att jag inte mår bra av, eller är det en ursäkt?
Borde man f ö ta prover när man äter Antabus!

Idag är jag nykter o inställd på nystart.
Funderar på att kanske gå på ett aa-möte imorrn. Vill inte att min arbetsgivare får veta, helst ingen annan heller, men skulle det vara så farligt?
Har också en tanke om att ringa till ett beroendeställe där jag var för över ett halvår sen, men då drack jag mindre o ansågs mest ha ett riskbruk.

Har känt en allt starkare kraft från alkoholen, vinet lockar mig till sig, och vill förföra mig, och en kort, kort stund känns det härligt ljuvligt, och så tog det roliga slut.efteråt uppgivenhet och förlägenhet, smyg iväg med glasflaskorna till återvinningen och vill inte möta någon då.

Jag är värd att må bra, det är vi alla. Det spelar roll hur jag mår och att jag är rädd om mig.

Nån gång ska jag läsa mera Tove jansson. Dina rader andas omtanke och hopp, jag uppskattar också forumet för det.

Å heja er, förebilder, en dag ska jag också vara där, förhoppningsvis redan i januari.

Vad bra vi är! ;)

Vad gör att en fullt frisk kvinna mitt i livet som ser hyfsad ut,bra jobb ordnade förhållanden osv tycker att det är en bra ide att hålla fast vid ovanstående människospillra?

av problemet.Igår när jag var ner så ligger där då en halvfull karl med glansig blick och gott humör kl 11 i sängen.Han hade sovit så dåligt och varit upp och gjort brasa kl 6.Sen somnat om igen efter påfyllning antagligen.Och sen vaknar man då 11 rätt så på lyset.Kliver upp stinker alkohol,har ett skrubbsår i pannan.Inga lakan i sängen.Inte gjort ett handtag på hela veckan osv.Men inför mig som vet exakt vad han håller på med ändå säger:Jag har haft en tung vecka och sovit dåligt och inte mått bra.Det är då det närmaste en bekännelse jag kommer trots att det är väldigt uppenbart vad som är problemet.Varför dessa in i benet idiotiska lögner som ingen överhuvudtaget kan köpa?Jag förstår det inte.

Jag undrar om det kan finnas en del förnekelse med i bilden även för dig.Du skrev i min tråd(tack) om hur din fru ett antal gånger försökt nå fram till dig om att du druckit för mycket och att du för fyra månader sen tog till dig vad hon sa.Om en partner ett otal gånger försöker framföra ett budskap och motparten inte lyssnar.Då ser i alla fall jag ett förnekande och ett problem.Hur låg tröskel din fru har och varför hon valde att konfrontera dig kan jag inte svara på.Endast du och hon vet vilka mängder och antalet tillfällen som du valt att dricka.Endast du egentligen vet om ditt drickande har varit riskfyllt för dig och ert förhållande.Ändå väljer många att fortsätta denna upptäcksfärd och köra denna fråga ända ned till botten innan de till sist(kanske ett äktenskap fattigare) inser att nähä,dricka var inte ett alternativ för mig.Endast detta faktum är för mig som inte dricker mycket alls ett bevis på att man är ute på irrvägar om man tom håller på och jiddrar med sitt eget äktenskap tillit osv.Alla och då menar jag alla förstår liknelsen med om jag väljer att flörta,smekas lite dansa för mycket med en man och att min partner skulle bli galen och säga stopp där.Men när det gäller alkohol kan det smekas rätt ordentligt innan det ska vara ok att ställa ultimatum.Varför är det så?

Det jag tog hem från Akvariets långa text, i veckan, var att vi behöver lära oss att dansa nyktra.

Tack Ebba, Jag kan inte säga hur bra jag förstod vad du menade, men jag tror jag förstod kärnan och lärde mig kanske något. Jag tog definitivt inte ila upp, om du är orolig för det.

Hoppas du får en skön söndag.

Jag håller på med socialtjänsten och är rätt less - när förskolan reagerade på saker men inte ville anmäla utan vänta och se om det blir bättre så sa soc att man ska anmäla vid oro och de ska inte vänta. Nu säger soc rakt ut att de tror att största barnet behöver psykologhjälp - men de väntar på tingsrättens beslut, för soc tror att nyckeln till att barnen ska få det bättre kan vara att de bor hos mig... Och det finns ingen tidsplan för rätten så det kan ju dröja ett tag, ett himla tag.
Det har varit en kort tids tystnad, barnen berättar inte så mycket, men så var det dags igen... Får hör hur barnen berättar om att "pappa varit så arg för att det kommit kiss utanför toaletten att han sedan blev jätteledsen och jag sa förlåt flera gånger och ska aldrig göra så mer", att "det var mitt fel att pappa tankade fel, för pappa sa att jag inte uppförde mig" - och när vi pratar om det och jag påtalar att det är den vuxnes ansvar att tanka rätt, och det är inte barnets fel så är barnet påstridigt och väldigt mån om att "ja, fast pappa orkade inte med mig när jag skrek och då tankade han fel och han sa att det var mitt fel"... Och samtidigt är de glada över att åka till pappa - ofta påtalar de att de får så mycket saker och att de vill att jag ska köpa presenter när de varit hos pappa "för så gör alltid pappa när vi varit hos dig", det måste ju vara pappas skuldkänslor som står för det?!?

Och nästa orosmoment - det kommer vara dags för tingsrätten inom några månader, och jag har fått höra detaljer ur den del som familjerättens utredningen skriver utifrån mitt perspektiv och då vill en del av mig bara krypa ner i en grotta längst ner i marken: jag har försökt att ta upp många saker som hänt, exempel på hur barnen reagerat, exempel på saker jag sett och exempel på saker barnen berättat. Å ena sidan tänker jag att det är bra och viktigt att berätta så mycket jag kan för att visa hur det faktiskt är, tagit till mig Sorgsens råd om att allt måste komma fram även om det för en tid kan innebära att barnen får det värre innan det kan bli bättre, samtidigt som jag känner mig som en helt fruktansvärd människa som utlämnar mitt ex så - han är ju faktiskt snäll och bra på många sätt också, och som socialtjänsten poängterar - han älskar sina barn (som väl de allra flesta gör...), men jag är också å andra sidan rädd att barnen ska tillrättavisas av honom för alla de saker som han kommer förstå att de berättat om.... Och så finns ju den delen av mig som känner att "det räcker - han ska F-n fatta att nu har jag lagt ner den där tycka-synd-om-X-akten, nu får han lägga av, för jag viker mig inte längre utan jag kommer kämpa för barnen, avsett vad." Och å ena sidan tänker jag att genom mitt kämpande så har det hänt saker som fått honom att ändra sig, men om det inte blir någon ändring av boendet efter alla tillrättavisningar han fått så är det ju som att allt är ogjort eftersom han kommer att ta det som att han gör rätt och jag bara hittat på...
Läste igår en lång artikel om narcissism, och det är så klockrent - jag minns när mt skickade mig länkar om narcissism på Tuvaforum och jag kände igen vissa saker, men nu när jag läser om det så är det som att jag accepterat att det är fler saker, för jag kan verkligen se hur han stämmer in på så många bitar där!! Och jag är starkare nu, men det gör fortfarande lite ont att tänka på allt jag gett upp, allt jag accepterat, allt jag låtit fortgå för att jag var så kär i honom... Men jag blir också starkare - jag kämpar för barnen, och jag står upp för mig, jag lär mig saker av detta, och jag har många svagheter, men jag har också styrkor - jag är driven, jag kämpar och jag ger inte upp, jag letar nya vägar...
Men fortfarande - en låt kan på en sekund flytta mig tillbaka till honom i tanken, och för barnens skull gör det ont - nu närmar det sig jul och jag kommer inte kunna ge dem kärnfamiljsjulen... och jag vet att jag istället har gett dem lugnet, men...

din skam med värdighet. Det får bli mantrat för dagen.
Är fortfarande fast i den onda cirkeln av att må dåligt över att dricka för mycket vin men inte hittat något annat som kan lindra ångesten än ... Ja ni förstår ju. Drottningen av snabba lösningar. Nu är det dags att rensa upp i livet genom att göra jobbet i stället för att lindra symtomen. Börjar med tre månader och ser var som händer. Insåg när jag loggade in här att jag varit medlem i över två år. Herregudihelvetet. Två år av detta? Vill inte att det plötsligt ska ha gått två år till.

Hoppfullt! Det bästa är, som Stigsdotter också skrev, att du är klar över dig själv och fattat beslut för din del!
Lycka till, allt gott längs vägen! / mt

att ändra sina mönster! Ullabullas tips är bra tycker jag. Missbrukarna på "andra sidan" här brukar skriva om papegojan som sitter på axeln och tjatar, det du ska ta dig igenom nu är samma fenomen - så tänker jag : ändra mönster, växla spår. Du ska lära dig ha fokus på dig och vad du kan göra som är konstruktivt och bra för dig. Efter att du sagt "Aj aj icke sa Nicke" så kan du behöva göra något annat som hjälper dig hålla fokus på dig och håller tankarna och dina steg borta från riskfältet där du vet att det kan finnas gömmor... Vi vet vi som är här. Kämpa på - med dig själv! Jag läste den här, gång på gång http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html
Kram, hoppas din söndag blir fin! / mt