Senaste kommentarerna i forumet

Du verkar ju ha bestämt dig. Själv har jag tidigare tyckt att "inget glas idag" verkat så futtigt, men faktiskt så fungerar det rätt bra. Vet inte hur du känner. Hjälper mig iaf. Sen går dag för dag, man hinner ställa om hjärnan mer och mer, få nya vanor, och så vidare. Härligt att följa, peppa och bli peppad av alla här. Känner dock ofta att jag inte har så mycket att komma ned i min nynykterhet. För mycket med mig själv att jobba med. Men på sikt kanske. Nå. Det här blev väl kanske rörigt. Ville egentligen bara säga att jag är med dig i kampen.

Muränan, det är nog som du säger. Kroppen och sinnet behöver väl få sin tid. Bröt ju inte ned det på en kvart precis. Är väl bara att bida tiden. Ska bli spännande att få uppleva förvandlingen.

Kram på er allihop! Hoppas ni fått ha en nykter dag och kväll!

här, så nu lite senare hemkommen från en promenad, inser jag att humöret är väldigt svängt. Jag vill helst bara vara ifred, men så är det ju. Värker lite här och där, och magen är orolig. Men jag räknar med ett bättre läge i morgon om jag får sova hyfsat.

Har ju tusen gånger sagt att jag ska sluta eller åtminstone förändra mitt drickande men jag känner nu att jag aldrig riktigt menat det. Det känns annorlunda nu. Jag vill det av hela mitt hjärta. Förut har jag önskat att jag ville sluta liksom (har skrivit det förut) men inte riktigt velat. Jag har sneglat på folk som sitter och sippar på ett glas och ser helt nöjda ut med det och inte verkar ett dugg sugna på mer. Sneglat på dem och känt avund. Har ibland också tänkt att det verkar onödigt att bara dricka ett glas, då kan det lika gärna kvitta. Men så är man ju skruvad också. Nu känner jag att jag vill varken det ena eller det andra. Jag vill bli fri. Helt fri. Måste kanske till och med offra kärleken för det. Då får det vara värt det. Jag kan och kommer aldrig kunna dricka normalt. Så är det bara..

Forumet är fantastiskt! Jag hade inte klarat av detta alls utan alla goa vänner som stöttar här. Jag hade verkligen inte gjort det. Känner stor tacksamhet för allt stöd jag har fått.

Kämpa vidare nu! Det kommer gå fint för dig ska du se!

Tack Muränan, hade inte fixat det utan alla era tankar och hjälp här, så kramar tillbaka.

Bra jobbat Zelda! Jag är glad för din skull! Kram

Du klarar detta. Det kommer gå bra. Tänk snälla tankar om dig själv. Stor kram

Jag vet hur det är. Har tampats ordentligt med tröttheten under sommaren. Känts som om jag gått omkring i sirap. Har nu lyft mig ur sirapsträsket, tycker jag. Men egentligen mest på ren vilja...

Tror att man blir trött av:
* Kroppen behöver reparera sig
* Första gången vi känner hur vi mår på riktigt
* Man fyller dagarna med så mycket mer och sitter inte lika mycket "i soffan"
* Mentala omställningen

Och säker mycket mer... Men trötta verkar vi nog bli allihop. Likaså åker humöret berg-och-dalbana. Ska inte hymla med att det är jobbigt. MEN allt är bättre än att vara full!! Jag lovar! Det blir bättre, men man får ge sin lilla kropp och hjärna lite tid. Tänk på hur lång tid vi ägnat oss åt att bryta ner den...!

Ta det lugnt, acceptera att det tar tid att ställa om och var snäll mot dig själv! Kram

Hemma igen efter resan. Sååå glad, har lyckats. Bästa resan på länge, sovit gott, varit pigg på dagarna.,har upplevt allt nyktert och äkta. Tack vare er. Så jo, Vickan 69, jag har uppfört mig exemplariskt! Känns så himla bra! Kramar till er alla.

Det handlar om beslutet. Jag försöker att inte känna efter så mycket. Nu är det vi som bestämmer, eller hur. Det är ju våra liv för sjutton! Sömnen är ett bekymmer. När man känner sig trött är det så lätt att vara svag. Jag försöker tänka att nu har jag bestämt det här och du får finna dig i det. Jag tror att det som tidigare har fått mig på fall är när jag börjat diskutera med mig själv, så det ska jag undvika till det yttersta denna gång. Du är så stark, P!

Så du har inte heller så bra erfarenheter av antabus? Jag har förstått att det ofta är så.

Är inne i en tung period nu med massor av jobb, mellankillen börjar på fritids och förskoleklass, är politiskt engagerad och det är ju som bekant val snart... Många tycker att jag ska ge upp det, men det är det enda som håller mig på fötterna. Att få komma ut och träffa trevliga människor och prata intressanta saker. Kan inte ge upp det! Och så sköter jag förstås det mesta hemma, även om han börjat hjälpa till mer sedan han blev nykter igen. Men det är fortfarande så där att jag ska vara tacksam för att han städar badrummet och han vill gärna ha en lista på saker att göra, kan liksom inte tänka själv.

Har bokat in en mäklare som ska komma och göra en värdering nästa vecka. Helt avgörande för om vi kan skaffa nya boenden. Hoppas på bra besked!

Hej!
Haha, föredrar P framför Patten om jag får välja. Men föredrar å andra sida alla andra namn än Patetisk just nu. Kände mig rent bedrövlig när jag skrev in mig här. Värre än patetisk. Var så trött på mig själv och mitt beteende. Nu, tack och lov känns det iallafall bättre. Fick ett återfall ju i lördags men jag tar nya tag och börjar om på ruta ett igen. Är här och läser varje dag men orkar inte alltid skriva varken i min tråd eller andras. Känner mig fruktansvärt trött. Är lite som i sirap på något vis. Ska ha tv-kväll med min 20-åriga dotter och det blir Loka i glasen. Känns konstigt nog inte så svårt att låta bli i veckorna att dricka. Lyckas säga nej och har inte en tanke på att besöka systemet. Men till helgen blir det svårare. Ska inte boka in någonting utan bara vara hemma i lugn och ro så jag inte utsätter mig för några onödiga risker. Jag känner mig stark emellan åt men det är lövtunn is jag går på...

Hur många råd du än får så är det bara du som kan göra valet om och när du är klar med detta. Precis som alkoholisten kan börja sitt tillfrisknande först när han själv har bestämt sig hur mycket omgivningen än tjatar, hotar, gråter och skriker.
För mig hjälpte det att som din vän sa planera min väg ut om jag skulle gå. Vilka skulle jag berätta för? Var skulle jag bo osv. Så fort jag kände att det var möjligt så fick jag mer ro.

Då kan ju din svägerska tvinga in honom i sin bil och köra honom till behandling ;) Jag tror man får tänka att det inte vill/orkar/kan förstå. Min svägerska bröt kontakten när jag bad om hjälp. Har inte hört av sig till verken mig eller min sambo efter det.

För att bygga upp förtroendet behövs en lång period av nykterhet och även förändring i beteende. Jag har inte så bra erfarenhet av antabusen men har oxå förstått att det hjälpt många. Tror det behövs mer i form av terapi och ändrade vanor och mycket insikt som komplement till piller.

Förstår att du är så trött! Försök göra saker som ger dig energi då blir det lättare att fatta de stora besluten.
Kram!

Sitter o svettas i soffan. Funderar över vilka enorma summor man druckit upp. Läste i någon tråd att man kunde lägga en lapp i en burk varje gång man skulle gått till bolaget. Skriva summan på lappen, bb 185 tex, sen kan man unna sig något. Låter som en god ide'.

Åk för Guds skull inte på någon resa! Våld eskalerar bara och precis som det sagts ovan så kan du råka riktigt illa ut nästa gång. För det blir en nästa gång.

Han behöver ju långsiktig hjälp och han verkar inte beredd att ta emot den. Min man går på antabus just nu och jag är precis sådär osäker, hur länge håller det i sig? Blir suget till sist för stort för att stå emot? Slutar han ta sina tabletter då? Ska jag behöva bli polisen? (Svaret på den är nej.) Och hur länge kan vi, dvs jag och barnen, nu lita på honom??

Jag önskar verkligen att du tar dig ur ditt medberoende. Finns det inga barn med i bilden - tveka inte, utan gå.

Kram

Återfallet kom ju förstås. Det var väldigt obehagligt och han sa alla möjliga elaka, sårande saker - som att han ska skaffa besöksförbud för mina föräldrar och att om jag ansöker om skilsmässa så begär han egen vårdnad. Det var mycket annat också, orkar inte gå in på allt.

Jag mer eller mindre bestämde mig för att nu är det slut. Började kolla alternativa bostäder, etc. Pratade med hans familj och fick stöd av svärmor men en utskällning av svägerskan som tyckte att det var väl bara att tvinga in honom i en bil och köra till ett behandlingshem. Snacka om noll koll...

Under den värsta tiden var inte jag och barnen hemma, utan han telefonterroriserade oss. Det var i princip outhärdligt och jag mådde så himla dåligt, men försökte se till att barnen skulle få ha det bra resten av sommarlovet.

Så kom vi i alla fall hem och då var det en helt annan femma. Han hade pratat ärligt med en av sina vänner (första gången någonsin), gått till företagshälsovården, börjat ta antabus och fått remiss till terapi.

Det är väl jättebra att han har sökt hjälp, men jag vet inte hur jag ska förhålla mig till allt det här. Dels är det så att allt som har hänt innan går att göra ogjort, dels är det den där gnagande oron inför framtiden (när kommer det ett återfall och hur blir det??). Antabus är ju ingen mirakelmedicin, har förstått att man kan dricka på det också om man planerar lite, och jag vet helt enkelt inte om jag vill fortsätta leva med en alkoholist.

Han vill absolut inte separera och visar mer ömhet och närhet än jag sett på åratal, men det blir bara fel. I stället känner jag mig kvävd. Jag kan inte lita på honom och det kan inte lite hålla handen i soffan ändra på.

Vad gör man?? Ger man en chans till eller har tåget gått nu?? Jag vet inte vad jag känner. En bekant med insikt sa att jag måste ha en plan, men jag är ärligt talat helt förvirrad. Dessutom mår jag inte bra fysiskt - magproblem, värk i hela kroppen, mosig i huvudet, bortdomnad på något sätt, och såååå trött. Men sova kan jag inte ändå.

Skulle verkligen behöva era goda råd nu!!

mycket för omtanke! Jo, det känns riktigt bra. Gjorde en ordentlig frukost innan jobbet. Sov dock oroligt och dåligt i natt, men så brukar det vara dag 2 så jag tog det lugnt. Vaknade av klockan när jag sov som skönast 07.30. Men känner mig stark och glad i mitt beslut. Inga glas för oss, nä näe.

Hej Anna! Läst lite i din tråd. Hur går det för dig?

Vad gäller vikten tycker jag du gör helt rätt. Dessutom kommer viktminskning automatiskt efter en tid av nykterhet. Har själv varje gång jag hållit upp från A ett tag även tänkt "nu ska jag banta och motionera och passa på att gå ner några kilon". Men kroppen behöver ju mat efter tid av mycket alkoholkonsumtion. När kroppen sen inte behöver bryta ned alkoholen ( den tar ju det först) kan den börja ta hand om fettet. Hoppas du får bra hjälp och hittar en bra psykolog. Det är du värd.

Tack Villmåbra!
Nu till det stora problemet: (och med risk för upprepning). Är så ofantligt trött. Hela tiden. Hur länge kommer det sitta i? Någon som har någon erfarenhet? Sover hyfsat på natten. Somnar tidigt. Men är ändå så galet trött dagtid. Har aldrig varit bra på power-naps. Svårt att stilla sinnet väl vaken. Vill bara få känna mig lite pigg.

Det går att komma ut ur fängelset Segra och vet du, du är påväg :)
Vi här hjälper dig att fila upp gallret men du vet ju att du själv måste klättra ur.

<3
Ebba

Nu har jag smugit mig ut i bilen på rasten för att kunna kolla min tråd, här på forumet, och när jag läser vad ni skriver, Ebba och aeromagnus får jag rysningar i hela kroppen och ståpäls på armarna!!

Blir alldeles rörd av er omtanke och er stora förståelse för vilken situation jag befinner mig i! Det märks verkligen att ni vet vad ni pratar om!!!

Jag kommer ALDRIG få honom att ta antabusen innan en resa!! För för honom är det mer än halva nöjet med semester, att få dricka! =((( tyvärr!!!!!

En gång för några år sen efter att jag försökt göra slut ställde jag detta ultimatum och han gick då med på att testa antabusen för att bevisa för mig att han inte var beroende av att dricka......

I tre veckor var han nykter den gången och tyckte sen att han bevisat nog och började sen dricka som vanligt.....
Å om det sen stämmer som han sa vet jag inte, men han påstår att de på beroendemottagningen sa att " han inte var alkoholist om han inte tog återställare" ......... Så det enda detta ledde till var att han kunde slå tillbaka på mig och hävda att jag beskyller honom för något som inte stämmer enligt expertisen......., SUCK!!

Och Tur att du inte slogs aeromagnus!! Är du helt nykter nu??

Å Ebba, du har så himla rätt i att man/ jag har ett förvridet och sjukt sätt att tänka. Fast jag rent logiskt fattar att jag borde lämna så kan jag inte för jag har blivit hjärntvättad och förminskad fööööööör länge och för mycket!!!

Jag behöver verkligen proffisionell hjälp!!!! Vännerna och familjen har gett upp för länge sen och orkar snart inte höra på mig längre..... Å jag förstår dem! För utifrån sett är valet så jävla enkelt och självklart!! Jag vet det!!

Tusen tack fina ni!! Ni ger mig hopp om att det går att komma ur fängelset!!

Kraaaaaaaam på er!!!

Jag känner igen det så väl. Just den där sura stanken ur kroppen bredvid en, som man ska försöka älska och kanske ännu värre älska med!

Men det är det första du måste förstå, att han dricker alltid mer än han säger och mer än du ser. Det är ingen idé att försöka få honom att erkänna det, men du kan i alla fall vara säker på det. Det fick mig att bli lugnare, att inte försöka kontrollera hans drickande. För det går inte!

Min man går för närvarande på antabus. Jag vet inte riktigt hur jag ställer mig inför det. Det är oerhört bra att han sökt behandling,men kommer det här att hålla i sig? Jag har förstått att med viss planering går det att dricka på antabus också. Eller slutar han med tabletterna helt? Och hur länge dröjer i så fall återfallet? Hur länge kan jag och barnen lita på honom?

Så för min del är hjärnan väldigt upptagen just nu med slutfrågan - stanna eller inte. Och det är inte lätt...

Kram

Härligt med sömnen Ebba! Nej inget glas för mig idag. Imorgon 2 veckor.