Senaste kommentarerna i forumet

Såg en film (föreläsning)...
kring detta. En amerikansk forskare pratade om hur detta med medberoende fungerade och att hitta tillbaka. Det handlar om tid och tillit. Om och när personen är symtomfri så kan man börja att jobba med tillit. I början går det långsamt och man är långt ifrån varandra. Den medberoende är fortfarande i kontrollfasen och litar inte på sin partner. Det är viktigt att uppbyggnaden sker via någon form av behandling för att lyckas. Man behöver inte ha samma terapeut, det viktiga är att man pratar om det som hänt. Sakteliga så kommer tilliten att komma tillbaka och då pratar vi kanske inte veckor utan månader eller upp till ett år eller kanske mer. När man väl är tillbaka i "the circle of trust" så kan man börja om på riktigt. Det är klart man inte glömmer hårda ord och problem men man får också tänka på att detta skedde i ett sjukdomstillstånd när hjärnan var förgiftad av alkohol. Man ska inte glömma men det hjälper inte heller älta. Kommer man inte tillbaka i förtroendecirkeln ja då är det nog bäst att separera. Så funkar det ju i alla förhållanden, de bygger på tillit och engagemang.

Jag längtar till den dagen när det inte känns konstigt och utmärkande att inte dricka alkohol på en fest. Jag börjar undra hur många i min omgivning som går på fest för att det är kul att träffa människor eller om det främst är en chans att få dricka. Börjar luta åt det senare hållet. Inte många egentligen som träffas och tillbringar tid tillsammans, utanför familjen, bara för att det är kul att umgås. Eller så har jag helt fel och ser bara det jag vill se bara för att jag är där jag är.
Inne på min 55 dag nu sedan jag tog beslutet att avstå alkohol helt. Det känns fridfullt. Så länge det inte blir tal om fest. Länner mig inte bekväm där än.

Känns sm en tändaljusochmysa-kväll. Krypa ned inder filten och läsa lite.

Ja så känns det när jag tänker tillbaka. Det är skönt att tiden med missbruket bleknar och känns helt overklig. Min identitet nu är en som inte dricker alkohol, helt naturligt. Men jag vet ändå var jag kommer ifrån, det får jag aldrig glömma. Får aldrig bagatellisera.

Japp, jag är en riktig fem-femma i dag! Femme fatale? Ah, kanske om nåt halvår. ;)

Ja, jag "unnar" mig den här fixeringen så länge. Det fungerar ju. Man kan ju bli så osäker på sin resa, brydd. Och jag har väl tänkt lite på det där. Hur det beskrivs att man visserligen är nykter men ändå i alkisfasen. Och då har jag blivit rädd och känt att vafan, näe, jag gör nog inte det här på "rätt sätt", lika bra att skita i den här nykterheten, kommer ändå aldrig att funka. Men så hejdade jag mig! Tankar är banne mig kungsvägen till känslor och känslor är kungsvägen till beteenden. Så nu har jag bytt ut dom här tankarna om "fel väg" till tankar om "fungerande väg" och for now är det tillräckligt bra.

Två år och fem månader... Det är, ja, jösses, det låter som en hel livstid. Men med dagarna, veckorna och månaderna så kommer kanske en annan tidsuppfattning? Dom här första femtifem dagarna har känts som år. Långa år. Som ett barn som tycker att trekvart är en hel eftermiddag jämfört med en pensionär som tycker ett år går på trekvart.

Man får ha tålamod med sig själv, oavsett vilken process man befinner sig i.

God fortsättning önskar jag dig med!

/L

...din man måste hitta sin. Det går att, rent intellektuellt, inse att man är alkohlist, erkänna att man är alkoholist, prata på möten o.s.v. Men, det måste in i hjärtat också, man måste släppa taget, ge upp och be om hjälp. Insikten att "jag klarar inte det här själv!" måste finnas där. Så länge det finns ett uns av tro på att man ska klara det på egen hand genom att gå sin egen väg - då funkar det inte. "Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen, att vi förlorat kontrollen över våra liv". Första steget, så enkelt men samtidigt så svårt - det får inte finnas några förbehåll!

Härligt att se din styrka och beslutsamhet. Det är det bästa du kan göra, att ta hand om dig själv!

...tipsar du om vad gäller rökning. Men du, visst har du läst denna?? http://www.bokus.com/bok/9781848375390/antligen-full-kontroll-lar-dig-b…
Som sagt, funkar hans metod på dig och nikotinet så funkar det säkert med alkoholen också :-)

Visst är det fantastiskt att göra saker som man tycker om och visst är det sorgligt att man valt bort så många av dem för att man inte orkat eller varit fullt upptagen med alkoholen! Jag kan fortfarande känna glädje när jag tänker på den kvällen jag sa till min make som stod och lagade middag att "jag går ner och blaskar lite färg på väggarna i tvättstugan". Efter middagen totade jag ihop en slags adventsljusinstallation - inga stora grejer men bara att jag hade energin och framför allt, lusten!

Det är riktigt att alkoholen är en flykt, man flyr från det mesta även det som är bra. Det kan vara bra att veta att livet finns kvar därute och att livet inte blir en dans på rosor bara för att man inte dricker. Men, ju starkare man blir desto enklare är det att ta tag i livet, att ta tag i de svårigheter som uppstår, att faktiskt leva livet! Sköt om dig Fillifjonkan!

Ett av de stora problemen med alkohlism är att den döljs för en viktig person och det är dig själv. Att du nu ser din situation klart och känner annorlunda är ett gott tecken!

Ibland blir det lite mycket bara, det är allt :-)

Mycket förenklat tror jag så här: Om man funderar ens det minsta lilla över om man har problem med alkohol eller inte - då har man det. Sen om man befinner sig i ett riskbruk eller är alkoholist gör det samma... men problem har man. Surfar man runt och hittar hit till ett sådant här ställe, då har man problem (men man har också hittat rätt!).

Inom AA talar man om alkoholism bland annat som en besatthet. För mig innebär den här besattheten att jag funderar väldigt mycket på alkohol, hur mycket man dricker/drack, hur länge man ska hålla upp osv osv i all oändlighet. Jag har kommit att inse att "normala" människor inte funderar så mycket på alkohol, den finns där överallt och hela tiden för en del, men det är liksom ingen stor grej - som den kan vara för oss.

Det är så skönt att slippa den där besattheten!

Min kropp ville verkligen inte ta emot honom trots att jag tidigare varit glad i vårt samliv.Nånstans hade väl mitt psyke fått nog att bli bedraget.Man öppnar ju upp som kvinna ;) på flera sätt och till slut var jag för sårad för att det skulle kännas bra.Nu när jag märkligt nog förlåtit honom allt han ställt till med och fortfarande ställer till med så har jag en helt annan attityd till honom och vårt samliv.Gör inte våld på dig själv,det leder inte till något gott.

Det jag gjorde när det var som tyngst var att jag gav precis det jag kände att jag ville ge vilket var nästan ingenting.Det gjorde ju förstås att vår relation också nästan självdog.Men det var en överlevnadsinstinkt från mig.En klapp på kinden,en varm kram några uppmuntrande ord är ju också kärlek.

kring detta. En amerikansk forskare pratade om hur detta med medberoende fungerade och att hitta tillbaka. Det handlar om tid och tillit. Om och när personen är symtomfri så kan man börja att jobba med tillit. I början går det långsamt och man är långt ifrån varandra. Den medberoende är fortfarande i kontrollfasen och litar inte på sin partner. Det är viktigt att uppbyggnaden sker via någon form av behandling för att lyckas. Man behöver inte ha samma terapeut, det viktiga är att man pratar om det som hänt. Sakteliga så kommer tilliten att komma tillbaka och då pratar vi kanske inte veckor utan månader eller upp till ett år eller kanske mer. När man väl är tillbaka i "the circle of trust" så kan man börja om på riktigt. Det är klart man inte glömmer hårda ord och problem men man får också tänka på att detta skedde i ett sjukdomstillstånd när hjärnan var förgiftad av alkohol. Man ska inte glömma men det hjälper inte heller älta. Kommer man inte tillbaka i förtroendecirkeln ja då är det nog bäst att separera. Så funkar det ju i alla förhållanden, de bygger på tillit och engagemang.

Börjar så sakteliga få ordning i nya huset. Grått och trist ute. Hatar verkligen november till februari. Nåväl gnäll hjälper inte långt. Hoppas att de hör av sig från det jobb jag sökt. Är mitt gamla jobb så det är ingen ny arbetsplats och nya kollegor direkt.

Fick en liten aha-upplevelse av boken Anhörig av Katerina Janouch. Att nu är alkoholisten nykter, men den anhöriga (dvs jag) är fortfarande sjuk. Och så är det. Dels pga oron som alltid ligger där, hur vaken man är på alla signaler och hur man nästan bara väntar på ett återfall. Dels är det lite "och nu då? var är jag i allt det här?". Om han nu är nykter, borde inte allt vara på topp då? Men det är det förstås inte. Och så.som jag och flygcert med andra konstaterat tidigare, kan man bara glömma alt som varit? Alla hårda ord och hemska helger?

Jag vet inte det. Men nu känner jag mig lite lugnare och jag kan säga att den där bönen verkligen hjälpte mig. En händelse dagen efter att jag bett den visade mig att jag inte måste bestämma mig NU, utan kan ta det lite lugnare. Jag mår fortfarande inte bra, men den där otroliga pressen känner jag inte för tillfället. Men jag hade väldigt ont i kroppen igen när jag skulle somna igår.

Lyssna inåt är ett bra råd, Ullabulla. Och att låta det ta tid. Kanske kan jag låta honom flytta tillbaka in i sovrummet och se hur det känns. Om det är fruktansvärt så säger det ju en också någonting, eller hur? Nu ska jag verkligen försöka ta mig tiden fram till jul och efter att känna efter.

Klart att det är svårt att inte vilja kontakta men man måste försöka vara passiv men det är säkert jättesvårt. Du måste finna din väg

Alkoholister är inte de som sitter på en bänk med en flaska explorer och lite folköl på en parkbänk, otvättade, orakade och skräniga. Den där parkbänken kan vara din eller min soffa. Jag hade heller inga problem med spriten, var ju bara att ta det lite lugnare. Funkade inte så bra. Hålla upp en månad, tja gick två veckor så var man på det igen.
http://www.riskbruk.se/?id=27743
Är en bra sida om riskbruk.

Psykologen ringde! Känner mig både nervös och lättad... Kan bara hoppas han är bra...

Sköt om dig min finaste vän <3

beskrivet.Sen det där sega slajmet som består av kärlek medberoende brustna drömmar vildsint hopp.Det är gjort av stark betong och måste hackas med en mycket fin hacka för att det överhuvudtaget ska bita.Och med rätt sorts hacka-uppvaknandehackan.Annars fortsätter man bara i sitt eviga hjul hela tiden.Det som är nytt för mig i denna resa är att jag är passiv.Går inte in och försöker agera.Lägger visserligen ned löjligt mycket tid åt att tro och fundera,men använder i alla fall en del av tiden till framåtskridande tankar.Så på något sätt så har jag kvar en liten länk till honom samtidigt som jag jobbar aktivt med att släppa honom.Låter mycket märkligt kanske,men jag tror det är enda vägen.Nytt i denna resa är också hans totala egoism.Förut fick man i alla fall belöningen att han var ångerfull och väldigt mån om att kompensera sin dryckesperiod och då fick man ju så att säga betalt som medberoende.Så han rasslar ju snabbt nedåt på stegen.Ikväll alanonmöte och jag hoppas jag klarar detta mycket enkla,att inte slå honom en signal.Jag ska verkligen försöka att invänta hans kontakt denna gången.

<3 K R A M <3

... Många gånger här i min tråd och annanstans på forumet. Helt klart att det finns massor med mänskor, som inte klarar av att dricka, det förnekar ingen. Men om det gäller alla, eller ens de flesta, som nån gång druckit på ett beroendevis, är en annan fråga. Både forskningen och sunda förnuftet säger här annat. Det är faktiskt många, som övergår till normaldrickande. De personerna ser man knappast här, på AA, eller hos alkoholvården.

Flera av er, som varit nyktra länge, har skrivit om hur avgörande det är att komma till ett lugn med sitt beslut. Det är där jag inte är och jag skriver om det redan i mitt första inlägg här. Jag vet inte var jag själv befinner mig, eftersom jag aldrig tidigare gjort ett helhjärtat beslut om att förändra mitt drickande. Eftersom jag är den nyfikna katt jag är, upplever jag det som helt klart att jag kommer att ha en oro i mig, tills jag lärt mig mera om mig själv. Den lärdomen kommer jag en dag att måsta skaffa mig, väl medveten om att den i värsta fall kan bli dyrköpt, men också optimistisk i att om jag gör ett experiment med mycket självmedvetenhet, behöver jag kanske aldrig falla djupt och kanske i bästa fall inte falla alls.

Curiosity killed the cat.

Kan bara skriva utifrån min egen erfarenhet som beroendeperson att man skiter i sin familj, för alkoholen är viktigare. Jag struntade fullständigt i min fru som grät när jag drack, en 5-årig under bar kille som försökte trösta sin mamma. När jag tänker efter på hur jag agerat så blir jag spyfärdig. Det var ju inte JAG egentligen, utan sjukdomen som gjorde detta. Mitt uppvaknande blev min andra lob som ruskade om mig ordentligt. Min fru hotade att lämna mig och då förstod jag hur illa det var och drog åt handbromsen. Man kan erkänna dig besegrad av A men man måste också kapitulera. Lägga sig död i gyttjan, för att så sakteliga bygga upp sig själv. Släppa sin skam, skuld och ångest. Man behöver behandling, hjälp och råd, kanske medicin. Hade jag älskat en beroendeperson hade jag gjort allt för att hjälpa, för man tror att man kan förändra personen. Hoppet är det sista som lämnar en men man vet innerst, innerst inne att den beroende måste se sittbekymmer och kapitulera.
Ibland behöver ni medberoende en liten spark i ändan så att ni inte dras ned ännu mer:) Oavsett val, stanna eller inte stanna kommer det leda till smärta. Stanna så blir smärtan troligtvis långvarig och ärren längre och djupare men TÄNK OM finns som kompress och bandage. Att lämna den man älskar görs inte i en handvändning. Man får ett långt och djupt ärr i själen. Detta läker med tiden men man kommer hela tiden tänka på alkoholisten som gör att läkningen går saaaaaaaaakta. Ni som är i medberoende måste försöka vara lika egoistiska som den som dricker, annars kommer ni tyna bort. Många kramar från en fd missbrukare.

Kan du sova på nätterna?

Grattis till att du snart klarat av ditt första mål, årsskiftet. Jag själv hade klarat drygt ett år en gång, ett och ett halvt år en annan gång och sen tyckte jag att jag nog var botad. Varje försök att klara måttlighet övergick snabbt i ännu svårare beroende. Så min och många andras samlade erfarenhet säger att har man ett missbruksdrickande går det inte att bli frisk. Tänk dej noga för, tänk på allt du byggt upp och som kan raseras oerhört snabbt. Ju längre nykterheten pågår desto mer inser man att man inte alls behöver alkoholen. Att det är en illusion man fantiserar om. Att det är själva nykterheten som ger frihet.

eller dag 55 idag då. Bra gjort! Jag tycker du kan "unna" dej att räkna dagar om du vill. Jag tror alla gör det. Sen blir dagar till månader så småningom och efter ett år tappade jag lite räkningen. Nu stannar jag upp ibland och tänker på vad det är för datum och häromdan kom jag på att det råkade vara två år och fem månaders-dagen. För datumet då jag slutade, det glömmer jag nog aldrig. God fortsättnng önskar jag dej.

... jag med. Rim, reson, förnuft och balans.