Senaste kommentarerna i forumet

Jag känner att jag gör det. Fokuserar väl mycket på antalet dagar jag varit nykter. Det har stört mig, det är ju inte där fokus ska ligga. Men så tänkte jag till och om i dag (dag 54, för övrigt). Jag är så himla färsk i min nykterhet än så skitsamma om jag hänger upp mig på dagantal för närvarande. Jag tillåter mig att göra det. Accepterar att jag gör det. Och med det låter jag mig nöja. Just nu.

... heller att han är så tokig, faktiskt.
;)

Har kört skytteltrafik mellan kylskåpet och tevesoffan i kväll (sååå sugen på nåt) och nu sista vändan sticker han fram huvudet bakom kylskåpsdörren: "Hänt nåt nytt?"
Det är skönt att vara tillsammans med nån som får en att skratta.

Väl skrivet, Akvariet.

Sluta röka har jag också lyckats med och är väldigt nöjd med det. Men å andra sidan så ryker ju de flesta av oss aldeles förbaskat, när vi en gång dör, om så bara för en kort stund :)

Jag har ny varit nykter i drygt 3 månader (98 dagar) och tycker att tillvaron blir bättre och bättre för varje dag som går. Visst händer det att det kommer rejäla alkosug då och då, men nu blir jag mest förvånad och så går det ganska snabbt över. NA-öl är snuttefilt ibland

Jag har en fru som dricker både mycket och ofta. Av och till har det varit tufft och frustrerande att ändra mitt drickande till icke-drickande samtidigt som hon hinkar pilsner vid sidan om, men just nu berör det mig inte så mycket. Hon dricker fortfarande, men mycket mindre. Och jag tycker att min vår relation är bra eller i alla fall bra mycket bättre än den varit under första delen av hösten.

Läser och funderar på vad som motiverar till förändring och hur vi formulerar mål för personlig förändring. Jag har lärt att det är otroligt vanligt att skjuta upp handlingar som innebär långsiktig vinning för kortsiktiga vinster: vi äter godis för att det är gott och för att njuta av stunden, istället för att äta något annat som främjar hälsa, tänder och vikt på lång sikt. Detta är förstås också ett skäl till att vi dricker; det där med att sluta dricka det kan vi göra i morgon eller nästa vecka, nu ska vi ha trevligt. Själv har jag hållit på att fundera och gjort små taffliga försök att sluta dricka i snart 10 år innan jag fullständigt tröttnade på min oförmåga för drygt 3 månader sedan.

Men det som intresserar mig mest just nu är hur vi formulerar våra mål i livet som vi strävar mot. Är målen formulerat som något positivt som lockar oss och som vi kan känna oss peppade att nå, eller är det formulerat som ett asketiskt krav på renlevnad och avhållsamhet? I den del sk positiva psykologi-litteraturen talar man om vikten med tilltalande mål som också har ett mått av flexibilitet inbyggt i sig istället för "sluta"mål. Jämför t. ex målen "Börja träna regelbundet" med att "Sluta dricka". Om jag missar ett planerat träningspass för att jag är sjuk eller har mycket att göra så kan jag fortfarande med gott samvete säga mig själv att jag tränar regelbundet men om jag dricker en dag fast jag har har målet att "sluta dricka" så har jag misslyckats, med frustration och oönskade psykiska effekter som följder - och till det kommer ju också, åtminstone för många här inne, alkoholisten missbruksbeteende - och det blir jobbigt på fler än ett sätt att ta sats igen.

Någonstans läste jag att man ska undvika att formulera mål som en död människa kan leva upp till, och någon som har avlidit har ju "slutat dricka". När jag funderar lite mer på vilka förändringar som jag har lyckats genomföra under mitt liv, så är de flesta förändringar sådant som lockat med något positivt, det är bara två "sluta"-mål jag har lyckats med (röka och dricka) och båda har varit riktigt jobbiga och tidskrävande resor.

Som en följd av resonemanget ovan försöker jag nu att inte tänka så mycket på "att inte dricka", utan att istället tänka på det positiva det ger mig att inte dricka, vad jag ska göra med det där att inte dricka. Jag tror att det är PP som köpt en båt för pengarna han tidigare i livet hade köpt alkoholhaltiga drycker för, för mig är det ett utsökt exempel på vända det negativa målen till något positivt. Själv är jag en så länge mer abstrakt och tänker i termer "bättre hälsa", "mer tid att göra saker jag vill", "närvaro när jag möter mina barn" etc men jag har också lagt undan lite spritpengar som kanske kan bli en båt eller något annat trevligt jag vill ha.

Önskar er en trevlig kväll.

Jag gillar också Lucas!

Har han en brorsa?

Det är precis detta man behöver höra när man börjar inbilla sig ett och annat. Du har givetvis helt rätt. Jag fortsätter vara nykter.

Så stolt som jag var igår när jag pratade med min vän över att jag numer inte dricker. Varför kasta bort det. Jag skulle ju inte klara av att hantera A ändå. Det vet jag.

Tack!

Du skriver härligt.
Ha en fin kväll.

Liksom (nu senast) Steglitsan funderar jg ibland på vad jag skall göra vid årsskiftet, då mitt löfte till mig själv om en nykter höst tar slut. Just nu känns det som om jag kommer att förlänga min nykterhet. Själv börjar jag känna mig redo att pröva på måttlighet, men jag tror inte att mina relationer ännu då kommer att vara i sådant skick att de skulle klara ett experimenterande, utan risk för skada. Och det blir i sig själv ett test. Om drickandet är så viktigt att jag vill prova, fast det kan skada mina nära relationer, så är det i sig ett tecken på att jag inte är klar att pröva på att dricka.

Enligt den tanken blir det bara möjligt att pröva måttlighetsdrickande om jag och min nära omgivning känns verkligt stabila. Låter som ett bra krav.

Är fortfarande på resa, men har haft ett parkorta, men helt positiva samtal hemåt, sedan senast. I fall någon undrar.

många gånger har jag varit här och skrivit spaltmetrar under det senaste året. Man kastas mellan hopp och förtvivlan. Underbara veckor där vi tränar, äter nyttigt och har så himla kul ihop. Älskar honom av hela mitt hjärta och han älskar mig. Så är det ju. Men han kommer från norrlandsstad där alla, och då menar jag alla som går på krogen, är mer eller mindre aspackade. Skoterkörning, pimpelfiske, slalom eller skidåkning. Och när man sitter i stugan eller arken så super man. De har en mycket konstig mentalitet. Jag får en chock när jag kliver in på en krog i den stan för folk är verkligen packade.
Så det här har han underhållit duktigt redan från början. Nu sen ett par år tillbaka har det eskalerat och han är snart utom räckhåll. Han har gömt sprit, smygdruckit och det har bara blivit mer och mer och senaste året dricker han sig mer eller mindre medvetslös. Dricker, sover, dricker, sover. I dagar, ibland ett par veckor. Oerhört plågsamt att se. Elak i munnen är han i början men sen orkar han inget annat än sova. Det är iaf bättre men oron att han ska dö i sömnen är jobbig. Han vet att han är alkoholist, pratar mycket på sina AA-möten och har erkänt. MEN han kan tydligen ännu tro att han ska ändå klara det. Nu är det lugnare, jag har tagit bort allt drickbart så han kan bara sova och ha ångest. Han är inte kapabel att ta sig till något bolag så det har verkligen blivit värre. Älskar honom så och vill att han lyckas. Vi säljer huset nu snart och jag tar en egen lägenhet och han får bo där till den dan han dricker igen, då åker han ut. Jobbet har han sabbat nu för första gången och det är nog kris på riktigt. Idag skulle han suttit på ett plan mot USA men det gör han inte. Illa illa. Kanske blir väckarklockan och räddningen? Återstår att se. Jag känner mig dock stark och orädd. Skönt att bli av med huset som känts som ett fängelse länge nu. Snart är jag fri och gör han inte som jag säger när vi flyttat så är det finito. Jag klarar mig själv. :-)

Jag återkommer ofta till Per Holknekt som var nykter i nästan 10 år då han bestämde sej för att dricka vin. Trodde att han klarade det och sen söp han ju bort både äktenskap och karriär. Ok, han var otrogen men det var ju efter att han börjat dricka igen och tappat omdömet. Vi kan väl ta lärdom av det, en som dricker på missbrukarens sätt kan inte lära sej dricka moderat. Acceptera att det är så och slipp tankarna på det.

Lykke Li & David Lynch - I'm waiting here.

Känner igen mig i mycket vad du skriver Fylle-Fia. Själv har jag nog i hela mitt liv varit konflikträdd, hållit god min, varit "duktig", näst intill perfektionist, aldrig göra fel, vara trevlig mot allt och alla. För att orka med detta "spel" har allting dövats med A. Därefter kommer ångesten för detta och man är rädd för att "bubblan ska spricka", vilket leder till att man blir ännu snällare och trevligare mot alla.

När man då inte längre dricker finns inte det där ständiga dåliga samvetet och gamla lagrade aggressioner kommer upp till ytan. Det kan ge sig många uttryck. Man retar sig på folks beteenden, tycker att vissa är idioter mm. Jobbigt, jobbigt men kanske inte så konstigt. Tänk om man får uppleva den dagen när man känner en sorts inre ro och kan ta folk och situationer utan att bry sig för mycket. Man kan inte älska alla människor men jag antar att man inte behöver låta sig påverkas negativt av de individer man har svårare för.
Allt gott/Tjalle

Hej på er. Jag känner mig efter omständigheterna helt OK. Jag är så tacksam över att jag reagerade någorlunda i tid den här gången. Vid tidigare återfall har det varit betydligt värre och jag har druckit både på dagar och kvällar tills jag inte orkat längre. Den här gången var det som om jag hade någon "broms" i hjärnan och jag släppte inte taget helt och hållet. Detta har också gjort att jag inte blev lika psykiskt och fysiskt nedbruten som tidigare.

Jag försöker dra lärdom av återfallet och jag "kör på" som jag gjorde under mina drygt tre vita månader. Nej, Lill-Per; jag ska undvika att lukta på vinkorkar i fortsättningen. Ett ganska idiotiskt beteende och det är nästan som att be att återfallet kommer.

Konstnären, jag är oerhört imponerad av dina 14 månader. Har säkert berättat om det tidigare men en gång i mitt liv var jag nykter i nästan 20 månader. Trodde att jag var helt säker men ett återfall kom som blixt från klar himmel och jag föll. Den gången också en kombination av "olyckliga" omständigheter. Influensa på gång (tyckte synd om mig själv), storhelg, långledig, mm. Det visar kanske att även om allt blir lättare ju längre tid man är nykter kan fortfarande faror lurar runt hörnet (åtminstone vad gäller mig). Jag måste säga att jag dock tycker du, konstnären, känns väldigt stabil. Det gläder mig och inger mig själv mod till att gå vidare.

Idag har varit en stabil dag och jag kämpar vidare i min envisa kamp.
Trevlig kväll/Tjalle

och Antabus är ju ändå bara fejk.
Hoppas du förstår hur jag tänker?

Jag tycker att antabus är bra om man ser på alternativet men det vet ju alla att det inte är en hållbar lösning.

Fan, du känns låg och jag gillar ju dig så jag önskar att jag kunde ja, hjälpa dig.

Du har verkligen hjälpt mig.

Hoppas du hittar en ny plats. Kan vara skönt att börja om. Låter inte som att det är högt i tak där du är.

Jag tycker att jag får biverkningar, magen, hyn, är inte säker dock. Är nog läge att diskutera mitt läge med en läkare snart.

Något i dina texter fastnar hos mig. Du har en insikt som jag önskar att jag hade när jag var i din ålder. För mig tog det många år att inse att det var alkoholen som gjorde att jag mådde dåligt. När jag var yngre var det inte lika lätt eller "oskämmigt" att söka hjälp för depression. Jag var över 35 när jag äntligen sökte hjälp för att jag mådde dåligt och för att jag "kanske drack lite för mycket". Hade turen att komma till en läkare som nog tyckte att jag var deprimerad och behövde medicin men menade på att medicinen inte skulle ha någon positiv inverkan på mig så länge som jag drack som jag gjorde. Tanken hade nog också slagit mig att det kanske, kanske var alkohlen som gjorde mig deprimerad? Alkohol har ju alltid funnits i mitt liv, och jag har mer eller mindre alltid mått dåligt! Kunde det finnas ett samband?

Idag har jag inte druckit på över 1 år och 9 månader. Alltså, livet är ju inte lätt och är verkligen inte kul varje dag. Men jag mår så mycket bättre! Jag kan hantera livet på ett helt annat sätt idag och jag behöver inte alkoholen för att stå ut. Livet skall levas, inte överlevas.

Om du är kvar i Stockholm i eftermiddag så vill jag tipsa om Vasagruppens AA-möte klockan 17.00, karlbergsvägen 32B i Vasastan. De brukar vara bra, fullt med alla möjliga bra människor och man får gärna bara lyssna! Sköt om dig, kram

jag tror vi menar samma sak.Men om man känner att man inte har styrkan att gå så kan man göra saker under tiden medan man samlar kraft.Alla de förändringarna leder så småningom till något bättre oavsett avslut eller inte.Jag personligen hade så svårt att se detta lämnande och därför gjorde jag heller inte förändringarna som jag nu sitter och gör när jag redan är i fullbordat faktum.Jag hade mått så mycket bättre om jag haft styrkan att göra det redan medan relationen pågick.Så det blir en win win situation om man lyckas med en del av arbetet under tiden i väntan på vad som ligger i framtiden.Men å andra sidan så sätts ju processen igång per automatik om man faktiskt fysiskt lämnar varandra.Så det kanske är att föredra?

I vilket fall så måste man nog lyssna inåt och inte låta sig stressas i sitt beslut.

Det kan bara du svara på.

Själv tyckte jag inte att jag var alkoholist - jag satt ju inte på parkbänken. Nej, jag hade jobb, familj, villa & volvo. Hel, ren och välutbildad. Alkoholister, det var sådana som ägnade en stor del av sin tid åt att planera hur och när de skulle dricka. En stor del av tiden går för dem också åt till återställare och återhämtning dagen efter. Sådant höll ju inte jag på med. Eller...? Att jag sen mådde pyton det berodde ju på andra, yttre omständigheter, gärna på att andra människor betedde sig som idioter. För att inte tala om min man som inte såg mig och inte betedde sig som man borde i en relation... Jag hade inte problem med en massa saker, men alkohlen den var ett problem för mig. Jag drack för att jag var deprimerad, men sen blir man deprimerad för att man dricker - det blir en ond cirkel som är väldigt svår att ta sig ur.

Det tog ett tag innan jag sa något på AA, men som du fått veta tidigare, det behöver man inte. Tvärtom är det bra att i början bara lyssna, till slut inser man att en alkoholist kan se ut precis hur som helst (som du och jag t.ex) och att den där parkbänken, den kan stå hemma i mitt vardagsrum.

att du har rätt.Men precis som vill veta skriver så har jag inte förmågan.Sprida medberoende kunskap gör jag så gärna och lyser upp andra medberoendes förvirring med mina förståndiga :) formuleringar.Men rikta dom mot mig själv och använda mig av det jag lärt på mitt eget liv,där går jag bet.Kanske det som kallas medberoende.

Det som i mina alldeles egna ögon är lika starkt som själva beroendet.Fick idag av alkoholmottagningen exakt samma formulering som av dig Magnus.Vi i hans närhet som tidigare varit så viktiga är nu endast objekt då han ramlat så långt nedför kurvan och bara ser alkoholen.Men det hjälper inte mig som fortfarande ser honom-mannen i mitt liv.
Jag ska tydligen trampas på några varv till innan jag är beredd att släppa taget.
Men fortsätt trycka till oss ibland Magnus.
Varje gång ruckas man lite på och måste svara med åtminstone lite sunt förnuft.Det skulle ju inte se bra ut om jag la ut alla mina fantastiska framtidsplaner som jag har för honom och mig.

Allt som vi tillsammans ska skapa när(inte om) han inser att här står hon ju-gudinnan som ska hjälpa mig ur detta helvete.Bara jag tar henne i handen och låter henne milt föra mig nedför altargången till vårt nya nyktra giftemål då ska allt bli så bra.
Moahahahaha..jag lurar ingen annan än mig själv och inte ens mig själv nå vidare heller.

Jag tror inte att det måste vara över för att man lämnar, men att lämna är en viktig del i att sätta ner foten - man har redan antagligen hotat, gråtit, bönat, bett, skällt, gråtit, skrikit, hotat osv, och en alkoholist lär sig att det är tomma hot och då kanske lämnandet är det som visar att man faktiskt menar allvar. Därefter tror jag att det är jätteviktigt att få hjälp - att båda hittar sitt jag, att först när man vet vem man själv är och den andre vet vem hen är, så kan man känna vem hen är och därefter kan man se om det kanske finns en möjlighet att försöka igen. Men för vissa finns det inte möjligheten - alkholen har kilat in sig och ord, löften, händelser, situationer etc kanske har förstört - men man kan inte stanna för att man kanske mår dåligt om man går, för man mår ju redan dåligt i stannandet.
Svamligt kanske...?

Va nykter !!!!!
Avstå !!!!
Jag får ont i magen bara att tänka att min särbo som planerar att klara sig nykter till Nyår och sedan börja dricka igen ...........:(
Lägg ner SL !!!

Sitter på tåget mot Stockholm men skakiga händer och skakiga ben. Känner mig tom. Känner mig otillräcklig och ledsen. Känner kärlek till alla runt omkring mig, och sorg för att det känns som att jag vill ge mer. Vill älska någon, trots det var det vara några veckor sedan jag och min pojkvän sedan ett år tillbaka separerade.

Jag skrev till ett annat ex igår och han frågade varför. Jag vet inte. Vi pratade och allt kändes bra, men nu känns det bara som att mitt liv gått in i en loop. Som att jag erkänner mig besegrad att accepterar att jag är på botten igen. Går till honom för att jag vet att han har varit där, och för att vi gjort det här förr. Om vi följer samma mönster så väntar en tid av längtan, kärlek och krossade hjärtan. I den ordningen. Vi är inte bra för varandra. Känns som att jag är i ett limbo och en stadig väg utför i alla fall är en riktning. Även om den är i fel håll.

Tar ett djupt antag och till och med andningen är skakig. Lyssnar på Asha Ali. Fryser. Slår hårt på tangenterna. Pulsen smattrar i halsen.

När tåget kommer fram måste jag prestera. Och jag måste göra det utan att dricka alkohol. Jag ett litet torrt höstlöv som darrar på ett naket novemberträd. Snart måste jag släppa och det känns inte som att jag kommer att klara av det.

Jag är en helt vanlig tjej. jag är varken rockstjärna eller nåt annat kreddigt. Jag är väl i en ålder och i en bransch (media) där det är mycket utgång, mycket nätverkande och mycket alkohol. Jag vet inte hur jag har råd, men jag har inte så mycket utgifter, och det enda jag gör när jag inte jobbar (vilket jag gör ganska mycket) är att jag går ut. Det är det jag lägger pengar på.

Jag tror att första steget måste bli att berätta för de närmsta. Jag har inget problem med stolthet och jag är rätt säker på att de har jag omkring mig kommer att tycka att det är bra, utan att döma mig. Men om jag berättar finns ingen väg tillbaka, då kommer de att hålla koll på mig.

Aeromagnus, jag förstår ju att alkoholen är en väldigt kortsiktig lösning, men det är likväl en lösning, för stunden. Och jag vet inte om jag pallar att deala med allt. Men det är ingen ursäkt, jag vet.

Sedan jag blev medlem här har jag tänkt varje dag att nu, nu räcker det, men jag har uppenbarligen svårt att stå emot när det kommer till kritan.

Tack för era svar.