Senaste kommentarerna i forumet

Du skriver så klokt att det egentligen bästa sättet är att lämna. Ja jag tror det också faktiskt då måste han klara sig själv det finns inget skyddsnät längre. Jag gör allt hemma bilen räkningar städning allt. Lämnar jag måste han ta tag i det också. Klarar han det eller kommer han gå under.
Tankarna är många.
Kram o tack

Ja det är skrämmande likt. Jag har också tittat på lägenhet i somras. Men min man bröt ihop helt o hållet o lovade återigen att han skulle ta tag i det, och det gör han om o om igen.
Det känns så elakt att gå, det enda jag egentligen vill är att han ska bli som vanligt igen. Jag känner inte igen honom.
Det är så pinsamt också - skämmigt, samhället är inte förstående o förlåtande. Inte ens hans familj kan låta bli att dricka vin på middagar och whisky på kvällen. Ingen annan i familjen har de här problemen. Det säger bara " men det är väl bara att låta bli" men nej det är inte det.
kram till dig o lycka till

Vad var det som gjorde att du klarade dig igenom allt? Och hur gjorde din familj?
Tack för att du skrev:)

Tänk vad skönt att höra eller att läsa att jag inte är ensam. Det visste jag men ni förstår hur jag menar.

Det är svårt att lämna jag har tjatat och gråtit och hotat. Jag har varit förstående snäll. Jag tror att jag har försökt med allt utom att just lämna.

Våra barn har också gråtit och tjatat och skrivit 100 motivationslappar som han skulle läsa varje dag, fina brev. Nu bor de sen 1 1/2 år tillbaka i USA och pluggar där. De säger själva att det är en mer eller mindre flykt från verkligheten.

Förra veckan fick han "torrfylletabletter" för en vecka, som hjälpte någorlunda. I lördags fyllde hans bror år och vad gör han? ju han skippar tabletterna för han skulle ta två glas vin o inge mer. hahaha vilket skämt.

I söndags drack han vet inte hur mycket men tillräckligt. Idag var han hemma från jobbet, vilket han har skött bra hittills. En liter vin blev det idag. inge mer säger han. det är för att ta bort ångest och abstinens.

I och med att han inte åkte till jobbet missade han en tid hos beroendekliniken. Där han säger själv att han skulle be om antabus. Jag vet inte.

Han vägrar att ta upp det på jobbet. Hittills har han klarat sig genom att aldrig fika eller äta med ngn annan för skakningarna.

Usch det är så jobbigt han är en egentligen så fin människa....

Imorgon har han ett viktigt möte så då har han sparat "torrfylletabletter" tills dess. Nu när han missade mötet idag på beroendekliniken så verkade det inte finnas tid förrän nästa vecka. o då blir det en helg till.

Ja o vad gör det egentligen en helg mer eller mindre....

Förresten hur skapar jag en ny tråd som du föreslog "mulletant".

Såg att jag det gick att ringa till Nämndegården och till Al anon. Ska göra det tror jag.

tror det går kanonbra ! Ät bra, sov mycket, lagom motion och njut av att kroppen ställer om sig ! Ta en dag i taget och ta ett beslut varje morgon om att inte dricka just idag så går det lättare. Samt skriv av dig och häv ur dig här, det hjälper !
Välkommen !!

Jag känner precis som du skriver. Det är ju just det där dribblandet med olika lösningar som ställer till det, så länge man tror att det ska gå att förändra sitt drickande. Ja, det går en gång, två, kanske tre...sen kommer en rejäl drängfylla som en käftsmäll och med den alla tokigheter och så den urvidriga ångesten som pricken över i. Jag både tror och hoppas att jag genom att identifiera mig som helnykterist kommer att ha lättare att hantera livet med allt vad det innebär. Från och med nu finns inga alternativ, jag ska inte ens försöka dricka 3-4 öl i något socialt eller annat sammanhang. Jag kan inte dricka alkohol. Man kan tala om det som en sorg, men ser man på det hela i ett vidare perspektiv så finns det ingenting med alkoholen, inte ens den ljuvliga stunden när första ölen träffar blodet, som uppväger ångesten...INGENTING.
FORTSATT LYCKA PÅ DIN RESA, FENIX!! Och alla ni andra som är på samma resa...

Barn igen! Är det inte förunderligt, så säg?!

Jag har iallafall haft roligt som ett barn den här helgen, vilken jag spenderade med att verkligen umgås med mina telningar. Och det är en ren och skär och genomgripande glädje som fan ingen drog kan bidraga med, det är ett som är säkert.

Jag är så genuint glad för att det verkar som att du har hittat "DET" i ditt liv, Fenix. Dina inlägg andas framtidstro och tillförsikt och är klädda i den lugna nyfikenhet som jag själv förnimmer när jag sakta spankulerar genom livet med målet att verkligen uppleva det. Återigen något som är stört omöjligt när monstret sitter i förarsätet.

Många gånger känner jag att det skulle vara så utomordentligt fantastiskt att få träffa mina forumsyskon IRL, jag tror vi hade haft en riktig kanonkväll om vi hade suttit och "tjötat" över ett par koppar kaffe, eller ett par nollbira. Och jag tror att vi hade både kunnat garva och gråta tillsammans, utan att någon hade känt sig obekväm eller generad. Jag tror att nykterheten ger oss full tillgång till både oss själva och våra medmänniskor. Jag upplever iallafall att de sinnen som jag under lång tid hade låtit trubbas av, har på något vis kommit tillbaka starkare och mer utvecklade sedan jag skruvade åt kranen. Det är ett litet under i sig själv tycker jag.

Eftersom den där kvällen i glada vänners lag nog aldrig blir en realitet, så är det ju ändå ganska förträffligt att vi kan hålla på och tjöta härinne. Det är ju inte alla som har så goda vänner som vi har här!

Ha en bra kväll och njuuut av livet, Fenix! Bamsebjörnkramm till dig och alla andra som behöver det!/NM

att du hör av dig !! Kram ♥

tillbaka !

...känner jag mig när jag tittar in här. Känns märkligt på något vis, ungefär som att åka förbi sitt gamla hus och se, inte mina, utan någon annans gardiner i våra fönster - en plats som var min och betydde mycket för mig men som jag inte riktigt längre hör till. Ett vemod.

"Våra" förresten, något våra finns inte längre. Jag har kommit en lång bit på vägen tillbaka till mig själv, har lämnat hus och man och ska nu hitta mig själv i en egen lya som jag delar med barnen varannan vecka. Separationen har gått bra och barnen verkar inte ha tagit någon skada.

Just nu är jag inne i en period där jag irriterar mig över alla par som finns överallt - "ni tror att ni har det så himla bra ni, men vänta bara...". Jag skall glädjas och det som är bra i mitt liv och inte bry mig om andra, bitterhet är farligt för själ och hälsa!

Mitt alkoholsug är helt borta! Någon talade om frälsning och det stämmer verkligen. Det är en frihet som knappt går att beskriva. Det farliga ligger förstås i att tro att allt är så himla bra - vad var problemet egentligen? Då kanske man får för sig att testa ett glas igen, risken för att problemet bagatelliseras finns där. Därför tar jag en dag i taget och försöker jobba med mig själv, vara aktsam på mig själv. Jag går regelbundet på AA-möten och tro det eller ej, men det är precis som någon sagt, ett livsprogram - man lär sig att hantera livet och kriser, inte bara att sluta dricka. Utgångspunkten är ju naturligtvis att ta hand om sådant som för mig kan göra att jag börjar dricka igen, men det är ju bara mitt utlopp. Vi människor har ju så många sätt att fly undan problemen och gömma oss för sådant som vi inte orkar med men i 12-stegsprogram lär man sig att ta tag i saker istället för att dricka eller vad det nu är för utloppskanal man själv har.

Idag har jag till exempel tagit tag i en jobbig situation här på arbetet - det hade jag aldrig gjort tidigare, då hade jag förmodligen bara tagit mig ett glas vin, förbannat den dumma kollegan och sedan försökt förtränga hela händelsen och dess konsekvenser. Istället har jag tagit tag i problemet, sett min del i det hela och lämnat över resten för att på så sätt slippa den "tagg" som annars alltid sätter sig någonstans och skaver. Nu kan jag släppa detta, kollegan och jag behöver inte tassa runt varandra längre.

Det är så skönt att slippa huka i alkoholdimmorna. Jag undrade en gång tidigare i tråden om mitt dåliga mående kanske berodde på alkoholen. Detta är delvis sant. Jag ser fortfarande må-dåligt-tendenser, sådana som säkert vilken annan människa som helst har: livet ÄR inte en dans på rosor. Skillnaden mot tidigare är att jag inte fastnar i självömkans träsk utan istället agerar. Jag kommer inte längre tycka synd om mig själv för än det ena än det andra utan numera får den röst som säger "men gör någonting åt det då!" komma till tals hellre än att dränkas i alkohol.

Skickar hälsningar och kramar till alla er här som känner mig - och såklart till er andra som behöver det. Det finns hopp, det är DU som bestämmer inte din alkoholdjävul!

Hej alla jag känner och hej alla jag inte träffat tidigare! Forumet lever vidare med kraft ser jag och efter ett uppehåll sen i Mars (på forumet alltså!) knackar jag ner några rader igen..

Mycket har hänt i mitt liv sen sist; den stora förälskelsen verkar hålla i sig och vi är nu sambo.Det är gott!
Har fått uppleva så mycket sunt och friskt och verkligen livskvalitet på många sätt!

Och Jag har flyttat och rivit upp rötter och även om nykterheten funnits där har det inte varit jämt..

Några social kv'ällar(vilket jag alltid kan fixa) men sen när jag blivit ensam, eller för stressad, eller för arg, eller rädd att jag inte ska duga för ett nytt förhållande...ja då smäller det till igen!

Forumet har sannerligen varit en stor hjälp för mig! Kanske trodde jag att jag kunde klara mig utan er alla, at jag var "frisk"..
Så var inte fallet!

Jag kan tappa min psykiska balans mellan varven men att medicinera med alkohol förstör mitt självförtroende fullständigt.

Håll i nu alla kämpar därute!
Vi behöver varann;

Lilja i höstsol

du verkligen slagit i botten den här gången. Precis som jag har du lyckats hålla dig i perioder, men fallit tillbaks. En tröstlös kräftgång med alkoholen, och det blir bara värre för varje gång. Nu känner jag mig kolossalt lugn när det gäller alkoholen, vet att om jag skulle dricka en gång till så slutar det nog med döden. Jag är inte säker på att jag skulle orka komma tillbaks en gång till, och jag har en oerhörd respekt för min fiende. Den är skoningslös. Kan inte heller se någon som helst vinning med att försöka sinnesförändra mig på konstlad väg en gång till, ingen som helst. Av ditt sätt att skriva är du förmodligen också ett exempel på en som inte klarar att dricka längre, vi har fått i oss vår livsranson.
Du skriver att du inte tänker sluta leva bara för att du har sjukdomen, nä, som jag har känt det sedan jag satte på korken i slutet av juli, så har jag börjat leva på riktigt nu.
Alla lycka på resan,
Fenix

Jo det där känner jag igen, det var roligt förr... Genom ett antal test - återfall - har jag själv konstaterat att det blir inte roligt igen, den tiden är över. Jag ser lite på det som att man har ett antal roliga fylletillfällen per livstid, jag har gjort slut på mina.
/MB

Ingen kontroll, fortsätt gärna att skriva, det är många som läser här och du får säkert synpunkter om du håller i. Helgalkoholist innebär ju samma problem, även om det är färre dagar per vecka rent konkret. Mentalt är det samma fängelse.
Kram,
Fenix

visst är det härligt att unna sig saker när man är nykter och ledig. Riktiga saker, inte öl och vin och fet mat på krogen. Utan egentid där man kan pyssla med sådant som ger en sinnesro. Just nu är det att gå igenom hela forumet för att hålla sig uppdaterad med hur folk i kampen har det. Sedan ska jag beta av en lista med praktiskt saker som skänker en tillfredsställelse när man klarat dem.
Jag är ner 6-7 kg, men väntar till magen krympt ytterligare innan det är dags att förnya garderoben, men ser fram emot det helt klart. Vore omöjligt om jag hade fortsatt att hälla i mig öl.
Fenix

när det känns bra och starkt på ett annorlunda sätt tror jag att den riktiga vändpunkten kan vara där. Jag har under åren lärt mig att den känslan räcker långt, ibland till lång nykterhet. Och den här gången förstås efter mer än två månaders nykterhet känner jag starkt att den här för att stanna. Jag trivs inte bara bättre nykter i alla sammanhang, utan har också blivit direkt rädd för hur det kan gå när jag dricker. I dag funderade jag på att ringa och säga nej till en tandhygienist där jag har tid i morgon förmiddag, och var nästan nära att göra det. Men så kom jag på att det var vad jag höll på med förr i tiden, eftersom jag troligen skulle vara bakfull i morgon och troligen sjukskriva mig. Alltid denna dörr öppen för att slippa obehagliga saker. Nu kom jag på att det här var rester av mitt gamla flyktbeteende. Så nu gör jag det man ska, ser obehaget i ögonen och gör det som är bra för mig i långa loppet. Alltså biter ihop och går till tandplågaren.
Kul att peppa sig själv:-)
Fenix

det var ett härligt inlägg du gjorde som andas hopp och glädje. Ja, lära av barn har jag tänkt många gånger, både nykter och onykter. Vad jag vet dricker inte barn när de verkar ha som roligast! Tror inte ens att de kommer på tanken:-)
Så, vi blir helt enkelt barn på nytt. Så kan man tänka!
Fenix

Härligt Fia! Unna dig nånting riktigt fint, det ät du värd. Även jag unna mig nya glasögon, ok lite slitna dom gamla men vill även se världen nu med nya klara ögon:-) Ha en trevlig dag!

Sak att glädjas åt.
Lång väg att vandra, på't igen liksom.
Dag 1, imorgon........
/A

Jag förstår dig helt och hållet Fia. Av exakt samma grunder har jag tänkt så man inte behöver sitta där och dölja med undanflykter. Det kommer nog gå bra dom är förståndiga. Att det blir en livsstil kan jag tänka mig, förra gången jag var längre nykter kunde jag känna mig hög av nykterheten:-) Min tidigare livsstil har just varit med alkohol som del av den.
Mitt i mitt eget världskrig när nyheten om min vän, så stannade allt. Jag kommer absolut ha denna bortgång inom mig som skydd, och ja han vill nog att jag tar detta till mig!
Denna gång är jag inte bara uppe på hästen och rider vidare. Allt känns så annorlunda på ett bra starkt sätt. Hej dag 8:-)
Tack för dina kloka ord, hoppas allt är bra med dig. Följer din tråd flitigt:-)

Ha ha Victoria! Skrämt stackarn? Ja, men så bra då. Något säger mig att även MB och Santorini har ganska bra pli på sina respektive. Själv lyckades jag inte alls, min karl är för obstinat. Som ett stort barn. Vill inte lyssna på mig, trots att jag VET vad som är den "rätta" vägen. Detta var lite skämt men även en gnutta allvar. Livet i katthemmet rullar på. Jag trivs och kissarna verkar ha accepterat mig. I natt sov vi tillsammans alla tre. Idag är jag ledig och har bestämt mig för att unna mig. Ny kropp (ca 13 kilo -) kräver lite nya kläder. Vardagslyx som jag aldrig klarade av i vinperioden. Att få shoppa på en vardag? Fanns inte i min värld. En ledig dag skulle det vankas vin, vin, vin. Inte vingla in i en butik, rödögd och skamfull och fundera på vad alla tänkte och tyckte om mig. Skönt att slippa.

Fia

Nej du Skumbanan! Ingen dömer dig här. Som Victoria skrev, igenkänningen är alltför välbekant. Så försök igen. Du har fem månader i bagaget. Det är stort. Jag har inte varit nykter i fem månader på raken sedan tonåren och nu är jag snart 50 år. Så någonting säger mig att du kanske vet vad du vill. Att känna sig sjukt utanför för att man inte dricker kan jag inte riktigt relatera till. Men vi är alla olika. Jag känner mig faktiskt bara mallig när jag hamnar på AW eller liknande. Men vi är alla olika. Kanske du borde hålla dig borta från de bekanta som dricker just nu om du känner som du känner. Tacka nej, dra till med en vit lögn om varför du inte kan? Jag hoppas du skriver mer och gör ett nytt försök. Snubblat på mållinjen har vi alla gjort. Ja, de flesta här har snubblat ett antal gånger på själva banan. Då är det bara upp igen som gäller!

Fia

Det blir bättre Pontus! Jag lovar! Förstår att det inte känns som någon slags tröst just nu men det är det enda jag kan erbjuda. Sanningen. Ju längre tid nykter desto starkare blir du. Det blir en ny vana att vara vit. Det är hemskt med din bekants självmord men utnyttja det. Jag tror han skulle uppskatta om du lärde dig något av det. Nu lät jag jävla präktig och klok men jag menar det. Din vän var nog empatisk, - det är inte de hårdkokta äggen som tar livet av sig - och skulle antagligen uppskatta om du "lärde" dig något av hans frånfälle. Låt det inte gå så långt att du mår så dåligt. Din idé om att dela din sjukdom med din familj är inte dum. Antagligen anar de redan. Kanske inte att du har just den sjukdom som du har men att något är fel. Jag har efter mycket om och men vågat berätta för mina två äldsta vänner och det satt långt in men jag insåg att jag måste. Dels för att vi ofta sågs över ETT (ja, inte för mig då) glas vin på stan. Dels för att vänskap måste kunna tåla det. Kärlek också och för det tredje; Nu kan jag slappna av med dem på ett nytt sätt. Vi fikar! Ibland får de ett glas vin medans jag tar något annat. Jag har bett dem att gå ifall jag skulle få för mig att även jag kan dricka och de har lovat att göra det. Visst är det en liten press på dem men det ska kärlek tåla. Det är även en stor press på mig. Jag måste leverera. Vet inte riktigt vart jag är på väg med detta men vill främst förmedla att det blir verkligen bättre! Man vänjer sig och efter ett tag blir det en livsstil har jag förstått, att vara nykter. För mig är det fortfarande en utmaning, men jag antar den. Gillar utmaningar och vill klara dem. Ha en bra dag 8!

Fia

Hej!
Det finns ju alltid en anledning att dricka sprit! Jag har haft min i 25år Sen jag var 15år.Fast alla vet att det började tidigre än så! När man var i Kärrgruvan eller hallsta även Sala i bland fina parker med mycket alkohol.
Förut var det kul med sprit man umgås. Nu förtiden blir man bara full och får förklara för frun var man varit. Fast såklart har man ingen aninig..

7e dag närmar sitt slut. Har gått på nålar och känts som jag hållt andan i nästan en vecka, av ångest, sorg och hat över att allt har behövt gå så långt. Botten är nåd. ingen som helst tanke på alkohol att dricka. Försökt bara trösta med att bara denna vecka går förbi så är det den sista vecka jag mår så här över det här. Raderade alla påminnelser från min mobil, allt finns inom mig, jag har gått igenom allt, jag tänker inte dricka mer.
En ganska nära bekant till mig tog sitt liv i veckan, han hade inte heller en sund relation till alkohol, det ska fan aldrig bli jag. Fan han var annars en bra kille. Hemskt:-(

Orkade träna idag kändes väldigt motstridigt men bra efteråt, de är första steget som är jobbigast. Läst varje dag här det ger styrka. Har funderat mkt över förändringar, tiden kommer läka såren.