Senaste kommentarerna i forumet

Jag tror att det är för de jobbar på forumet. Själv blev jag utkastad och när jag skulle in igen så var det Nekad åtkomst. Samtidigt som jag såg mig själv inloggad. Mycket konstigt. Sen efter ett tag gick det att logga in igen.

Fia

Lider med dig Anli. Min man gjorde precis likadant, köpte hem öl och vin på torsdagen. Fast han vet hur jag blir frestad, fast han lovade att låta bli. Lite för säkerhets skull. Jag blev så arg igen! Men jag lyckades låta bli både torsdag och fredag tack vare antabus. På lördag gjorde jag något jättestort i mina ögon. Tog två BIB och kvittot och lämnade in skiten på Bolaget. Ångrade mig ju direkt efteråt, men skammen fick mig att låta bli och gå in igen. Jag har aldrig förut lämnat tillbaka på Bolaget så för mig var det enormt. Nu hjälper det ju inte dig, men jag var tvungen att berätta. Även jag läser här, tror jag har läst varenda aktuell tråd. Somliga lyckas faktiskt så varför skulle inte du och jag kunna bli två av dom? Självhjälpen är också jättebra. Gör du den? Om inte så pröva, man ser mera svart på vitt.

Styrkekram Fia

...allt är borta....
Skrev långt och hinner inte skriva igen. Kopierade och la det på ett mail till mig själv men det finns inte heller...är på landet ;)

Bilbesiktning nästa!

...sitter där intill, bara tyst och finns.

Inloggad men oftast inte vid datorn. Skrev långt inlägg men allt låste sig och ser att det inte hamnade här.
Kopierade texten så lägger in det nu.

Flygcert, jag håller om, du är inte ensam, aldrig ensam.

Låt det vara en ledsam dag idag...lyssna på fågelkvittret om du hör det, jag lyssnar på dem, varje vår kommer de tillbaka. I år har vi ont inuti du och jag. Nästa år vid samma tid lyssnar vi igen, känner efter och drar oss till minnes. Ok?

Kram

Önskar att du satt här med mig i soffan, försöker ju peppa mig, men är så ledsen... SÅ himla ledsen... Jag är ju så nöjd att jag tagit mig därifrån, men jag är ju ändå så ledsen, förstår knappt själv...

Hoppas att du har det bra? Hur går allt?

Kramar,
N

över att jag inte längre åker hem till vårt gamla hus, utan hem till vårt nya boende, mitt och flickornas. Jag trivs här. Livsglädjen, den sanna, känns lite avlägsen, men jag kan ge det lite tid hoppas jag - för jag är väldigt nöjd att jag kommit därifrån. Jag måste fokusera på det. Jag har tagit mig därifrån!! Jag får så mycket skit för det från sambon, så gott som varje dag, men jag gjorde det!!!!!!!
När jag började berätta för mina närmaste om vårt liv "på riktigt" så skämdes jag så över att jag berättade för jag trodde aldrig att jag skulle kunna ta mig ur det, och samma sak när jag började skriva här: jag skämdes så över att jag var så ledsen och nere och när jag skrev/berättade så förstod jag ju emellanåt hur illa det var, att det inte var rimligt att stanna i, men ändå trodde jag aldrig att jag skulle orka/kunna/våga lämna, och då blev det ju samtidigt en belastning att jag berättat - tänkte att alla skulle tycka att jag var så dum/svag/konstig som stannade... Men till slut, tack vare att jag berättade, tack vare allt ert stöd, tack vare vänner och familj så har jag kommit därifrån, jag har tagit mig därifrån. Och jag känner hur jag blir allt bättre på att inte bemöta/fastna i hans beskyllningar.

Och ändå gör det så ont...

Tack Sorgsen, skönt att "se" dig också. Tänker mycket på dig, du har gett mig mycket gott, mycket stöd och mycket att ha med mig. Jag har blivit så mycket bättre på att ta dagen som den kommer - jag behöver inte lösa allt, jag behöver inte veta svaret i samma stund som frågan ställs.

Nu hoppas jag att vi kan lösa det sista - jag tror som sagt inte att jag behöver åka dit mer, men där finns fortfarande några saker som vi behöver komma överens om. Som du skriver, skönt att vi inte behövde stå och bråka in i det sista i huset, men det har varit så lustigt tjafs om saker jag tagit så jag kan inte ens återge det - han har blivit arg för så konstiga saker så jag förstår inte... Ni hade kunnat få några goda skratt, men igenkänningsfaktorn blir för hög.

Ja, jag gör som innan - plockar undan, tvättar, diskar osv, men nu gör jag det i harmoni - barnen lär sig att det är en del i vardagen, jag tar hand om det när jag vill/kan/behöver och samlar inte på hög, och inte minst - det är ingen mer vuxen som lämnar saker överallt och aldrig tar undan, så jag har mycket mindre att ta hand om. Och att få göra det utan att känna stressen över alla kommentarer, påhopp osv gör ju att det går mycket bättre...!

Men ja, min fina, bästa katt.
Mt, jag kan inte ha med henne till mitt boende och av erfarenhet vet jag att hon inte gillar att bli flyttad så det känns ändå som att det är bättre att hon får stanna - då har hon i alla fall sin vanliga miljö, även om jag vet att han inte alltid tar hand om henne som en katt förtjänar.
Tack, jag ska försöka njuta av att saker ändå blir bättre.

Igår fick jag en sådan otrolig bekräftelse på att Lelas helikopter kom och räddade mig, och att jag valde att ta emot den! Flera stycken har velat ha mitt boende, lilla stugan, sedan jag fick det, sedan jag flyttade in osv. Och det var ju bara av en händelse jag fick tag i det och valde att ta det. Tack Lelas, det betyder mycket för mig.

Ja det är väldigt lugnt på forumet nu. Håll ut och skriv här ändå, för din egen skull om inte annat. Det gör att du sporrar dig själv tror jag. Snart öppnar de upp igen här hoppas vi.
Jag kan bara utgå från hur jag själv haft det senaste åren. Så för min del har det varit nödvändigt med ett nytänk och nya vanor. Jag var tvungen minimera mina triggers... De är ju olika för alla, mina var ältande och bearbetning av saker som hänt och som gjort mig förtvivlad och trött. Det triggade mig att dricka vin. I ditt fall är det säkert annorlunda och jag för min del tror det är svårt att sluta när det finns alkohol i huset. Bättre bort med det.
Självhjälpsprogrammet har varit bra för mig, jag märker att jag gör framsteg när jag går tillbaka till tidigare delar.
Önskar dig en bra dag Anli!
Styrkekram!

helt med Sorgsen. Ville bara säga det. Kan katten flytta med dig? Jag förstår känslan till hundra... Den kommer inte att trivas med honom. Kram och njut av att du hittar tillbaka till livet! / mt

...jag tillhör också anhörigsidan men vill säga att min man har nu lyckats vara helt nykter sen slutet av januari.
Han föll djupt och tungt och sista halvåret var kritiskt.
Inte går det lätt och inte är han trevlig alltid men håller sig på den nyktra sidan. Först genom 4veckors behandlingshem och sen minst 3 AA möten i veckan.
Han hade dött utan hjälp.
Det är en helvetets sjukdom.
Sök hjälp och ge inte upp.

Varma tankar.

..."se" dig igen. Undrat hur du haft det under långhelgen. Det känns bra att du finns i mina tankar, du pkända men ändå så nära.

Så bra du fått ett delslut i eländet och att det inte behövde bli under bråk. Jag minns, nu när du skriver, att jag också gjorde det där själv, tog det som var mitt först. Lät möbler stå kvar tills han flyttade och sen tog jag dem och fixade flyttstädet. Det kändes sorgligt och ensamt.

Din katt har känt sig trygg med dig, med eller utan kel, så känn ingen ånger över de uteblivna klapparna, hon var säkert helt nöjd med de hon fick. Det visade hon genom att vilja vara nära dig idag. Du gjorde ju precis de prioriteringarna du behövde då/innan. Nu gör du säkert mycket på samma sätt men med tankarna vända i annan riktning. Menar, du städar och plockar, lagar mat och tvättar förmodligen precis som innan men behöver inte "gömma" något obehagligt eller vänta på nästa vredesutbrott. Allt det där som stressat din kropp och upptagit din planering för göra "rätt". Tänk, oavsett hur mycket planering eller välvilja du satsade så blev det ju inte tillräckligt "rätt", utbrotten kom ju ändå. Otröstligt liv, och omöjligt vända ensam.
Skriver detta också för knyta an till det du skrev om att "de fina stunderna är borta". Du ska se, en dag kommer du samlat nya fina stunder, de i ditt kommande liv. De kommer, en efter en, stora och små, obemärkt eller planerat. Ibland dröjer de men ibland trillar de in tätt.

Var tacksam över att du är bestämd!
Var stolt över att du tagit dig dit du är!
Var glad över dina flickor, din bror,familj och dina vänner!
Lite krut gör susen, även när man är ledsen och gråter. Även de jobbiga reaktionerna går ner i djupet och det är bara sunt!

Att vara negativ är inte samma att vara kritisk!
Jag har aldrig läst och tänkt dina ord som negativa. Jag ser rädsla, ensamhet, osäkerhet, sorg...men beslutsamhet.
Det är bra vara eftertänksam och inte stressa iväg och göra förhastade beslut. Ibland är det nödvändigt om man måste springa för livet men lika mycket tid med planerande , praktiskt och i tanke, krävs då från "andra sidan".
Låter det begripligt?

Önskar dig en fortsatt bra vecka.

Varma kramar

pröva AA på nätet som har en mer direkt kontakt.
AA-mail tror jag det heter.
Fenix

förstår så väl hur du känner det. Hopplöshet och förtvivlan över denna djävla sjukdom. Men bara att du skrivit några rader här betyder enormt mkt för dig även om du inte inser det nu. Du har börja kämpa emot, och här finns väldigt många som var, är och inte längre är i din situation. Det är styrkan med en gemenskap om ett gemensamt problem. Välkommen hit och fortsätt läs och skriva.
Kram
Fenix

Hoppas att du haft en fin påsk! Hur går det för dig? För er?

Kramar

Ganska lugnt här på forumet. Jag läser allt men tänkte även ge en kort uppdatering så ni vet att jag är kvar ;)

Kämpar på. Det är en kamp! Upp o ner, mest ner :( Fattar det inte för viljan finns. Den finns men trots det KAN jag inte låta bli! Förstår det inte. nu senast haft ett uppehåll på 1 v, tog 2 antabus tabletter för att verkligen vara säker på att ej kunna "välja" att dricka. Gick bra, somnar nöjd och naturligt trött. Känns som att det är så här det ska vara (om än lite tråkigt).
Så kommer helgen, maken köper hem lite vin (han vet ju ej vidden av mina problem och är själv "normaldrickare"). Tackar nej till vin på fredagen, tänker att ETT glas säkert funkar på lördagen och är tillbaks till mina gamla vanor (kolla barskåp, vilja köpa vin till garderoben så jag kan dricka så mkt jag vill) på söndagen.
Åh vad TRÖTT jag är på detta! Så obeskrivligt utmattande trött!

Tar nya tag igen såklart. Ger inte upp, måste gå! SKA gå!

Kram

Jag har hämtat de sista sakerna i vårt hus. Sambon skulle ha varit hemma, men var inte det (skönt!). Kändes som att åka hem, fast inte alls hem... Låter svamligt kanske, men det är ju mitt hem, fast det inte alls är det. Det har varit mitt hem i flera år, och ändå inte. Jag har försökt att fylla det och göra det till vårt, men det har aldrig varit mitt. Jag har haft fullt upp med att göra praktiska, bra lösningar, för att ytan ska vara fin, och nu i efterhand ser jag att det var mitt sätt att dölja allt det hemska, fula, dåliga... Det är vårt på ytan, men samtidigt inte alls.
Och när jag skulle åka så kom vår katt. Hon ville inte lämna min sida, hon hoppade upp i knät och var så kelig och mina tårar bara rann. Jag kunde inte bara lämna henne, utan jag satt där på marken, och ville bara stanna där med henne för evigt... Jag klappade, strök och höll henne. Och helst ville jag bara vrida tillbaka tiden, ta bort allt lidande, ta bort alla hårda ord, ta bort all sorg, all smärta... Och jag önskar att jag hade tagit mig tiden att kela med henne mer, att jag hade valt det före att försöka polera vår fula fasad. Åh, vad jag önskar att jag hade lagt tiden på henne, på det som betyder något. Jag har liksom knappt hunnit kela med henne innan - det har alltid varit mycket att plocka undan, städa, handla, laga mat osv osv, men nu har jag plötsligt fått mycket mer tid när jag inte behöver vara som två vuxna och nu känner jag ju att jag hade haft tiden att rå om henne, åh, ajajaj.
Jag tror att det kan ha varit sista gången jag såg henne, och det svider i hela hjärtat, det gör så ont, så ont. Och jag försöker stanna i känslan "så här ledsen är jag nu, det är inget farligt", men just nu gör det sååå ont och jag vill bara ha henne hos mig.

Tack sorgsen, för dina ord. Ja, jag behöver inse på riktigt att jag inte kan påverka, jag behöver inte påverka, jag kan invänta och känna att rätt beslut kommer till mig, om jag bara inte stressar. Jag försöker fokusera, men livslusten är inte tillräckligt stark idag... Känns mest som sorg alltihop - här sitter jag, ensam och med två guldkorn, men ändock ledsen, de fina stunderna är borta, det gör ont och jag är rädd att jag aldrig ska få ha det bra, tänk om det är jag som är så himla bestämd, så envis och så galen att jag inte kan leva med någon? Tänk om det är jag som hela tiden varit orsaken till att det blivit som det blivit? Jag vet att jag är bestämd, att jag vill ha koll /kontroll, att jag kan vara negativ...

Näe, om detta bara hade en ände...

Gillar dina inlägg!!!
/k

som (kanske) begynte söndagkväll... i vart fall var den tydlig på annandagens eftermiddag. Mullegubben somnar tidigt, vi är båda lite ledsna. Idag har vi talat lite om det, hur vi båda (går nog f-n inte att reda ut var det började och tack och lov kan vi numera låta bli att försöka:) går in i gamla mönster ... och riskerar fastna där som i ett spindelnät. Någon frågade nyligen om torrfylla och mina tankar gick en sväng till det... gamla tankemönster i neråtgående spiral... Men sen när vi sett det och sagt det... så är det utsagt och punkterat. Vi är tillbaka i en sund tillsammansvaro. Ikväll har han AA-möte - arbetsmöte skulle det vara med planering av ett och annat. Jag är "fri" igen, befriad ur nätets fångenskap, energiläckaget har upphört och jag känner mig hel. / mt

- det är så stilla här på forumet nu - beror mest på att hela forumet är under ombyggnad (ja, det är så). Kan du tänka dig att gå på AA-möte? Många har hjälp av det. Du kan också kontakta Alkoholhjälpen - det finns kontaktvägar på första sidan här.

Hoppas nån mer skriver till dig - jag är från medberoendesidan och har inte egen erfarenhet av din situation. Jag kan tipsa dig om en facebooksida också: Sök på Alkoholist, jag? så hittar du den. Lycka till! / mt

Det låter som att du är riktigt trött och ledsen...

Hur långa uppehåll har du klarat av? Har det bara blivit värre?

Kanske du kunde fundera mer på att ta kontakt med någon att prata med alkoholterapeut eller läkare, vanlig psykolog eller nästan vem som helst bara för att få en början någonstans?!
Ibland klarar man ju inte allt själv tyvärr… Dessa personer har ju alla tystnadsplikt.

Trots att man oroar sig och helst vill slippa så är det ju sig själv man gör en tjänst genom att våga ta tag i problemet! Och du är viktig! :) Liksom dina barn!

Ta hand om dig!

Kram

Hoppas det är bra med dig.

Ja det är skrämmande när man märker hur personligheterna förändras på sammankomster utan alkohol när den som vanligtvis brukar babbla på sitter tyst. Många är det, som inte räknas som "alkoholister", men som använder alkohol som någon slags självmedicinering mot olika grader av sociala fobier.

Jag har själv slutat dricka helt på fester, tillfälligt eller för alltid, det får tiden utvisa. I början kände jag mig lite "naken" utan glaset och hinkade läsk och kaffe i samma takt som andra drack öl och blev helt kaffe-och sockertjackad på kuppen. Om man jämför mängden vätska blir det lätt absurt, t.ex. om någon drack 5 halvliters öl så drack jag alltså 2,5 liter läsk.

Det lustiga är att folk (inkl. jag själv) tyckte det var konstigt att trycka 2,5liter läsk men inte samma mängd öl. Och så tycker de att det är konstigt att de måste springa på toa hela tiden. "Man blir så kissnödig av öl".

Blev mycket om mycket och ingenting nu. Dags att springa till "jobbet".

Kram på dig!

underhållande, klok och välskriven text, Berra! Du har ett sätt att blanda allvar med humor på ett sätt som få klarar av. Du borde verkligen bli krönikör.

Kram på dig

på dig Berra! / mt

..mmm, låter kryptiskt, men det är inte ofta helgen tar slut på en Måndag.

En jättefin helg med fyra underbara dagar i strålande vårsol, det är sällan man är så optimistisk inför sommaren som just på vårkanten.
Har sparkat sönder snöhögen på gräsmattan som nästan minskat med 1/5 bara idag, under ligger den hårt sammanpackade snön som en betongklump och ömmande stortår minner om dess blotta existens, ajaj!

Igår grävde jag fram hojjen och grabbens moppe ur garaget, fyllde på luft i däcken, satte batterierna på laddning och kickade igång dem, den intorkade leran från sista körningen 2012 på skärmarnas insida släppte i sjok i takt med vibrationerna från motorn.
Spann loss några spår i gatans grus från vinterns sandbil, det kom ett moln ifrån den gråbeiga dammet.
Blodet började pulsera allt mer i ådrorna i händerna vartefter hastigheten ökade, jag hade glömt just den tjusningen av att känna vinden ta tag i håret och kasta mig helt handlöst och oskyddat ut i trafiken, glömde för en stund bort tid och rum och avverkade ett flertal kilometrar endast iförd jeans en t-shirt och ett par gympadojjor.
Kindkotorna, öronen samt händerna hade domnat bort av kylan, och underarmarna såg ut i huden som en frusen kyckling.

Nämenva'fangör'u?, tänkte jag, är du helt hänförd och tappar all rim och reson?
Ingen kruka och klädd som om du hyrt en Vespa i Grekland under värsta sommarmånaderna,
puttra nu hem med dina blåstela armar och ställ tillbaka hojjen under en vecka eller två.
Under färden hem passerade jag en isfläck så hal på gatan att jag förundrades HUR hade jag passerat den första gången i säkert 5 gånger så hög hastighet, utan att ha sett den..

Lite moloket satte jag mig på farstukvisten och kände hur det började dunka i öronen och kindkotorna nu när blodet åter började cirkulerar i dessa områden, det gjorde jädrans ont...

Nu började jag se symboliken med alkoholen, den gör precis på samma sätt...
Lite fegt testar man en en grej man inte har prövat på jättelänge, man kickar igång...
Känner lite försiktigt hur det är, och omedelbart låter man sig fångas av känslan,
en rivstart och sedan bär det iväg, hämningslöst och helt fartblind.
Efter en stunds vansinnesfärd återkommer man till verkligheten och börjar känna av biverkningarna,
det gör ont och man lugnar ner sig, försiktigt återkommer man till utgångspunkten.
På vägen tillbaka så ser man alla riskmoment man passerade med risk för lyte och men,
men under själva färden såg man aldrig riskerna utan ville bara ha mer...

Man kan lite hysteriskt skratta åt det och tänka, vilken j-vla tok man var,
men ser man det ur ett samhällskritiskt synvinkel så utsatte jag både andra och mig själv för en fara.

Nej det handlade inte om en fyllkörning, utan bara den risk man tar när man överhuvudtaget tar sin nästa fylla, man vet inte vad som händer när man triggar igång saker man inte har kontroll över.

Jag vet mycket väl hur jag sak framföra min motorcykel på ett säkert sätt, med en hög koncentration, följer vägmärken trafikregler och hastighetsbegränsningen, samt uppfyller kraven på skyddsutrustning.
Men om jag låter mig berusas av känslan att bryta alla dessa, så utgör jag en stor fara.
Nu händer det inte speciellt ofta, utan var en släng av vårruset.

Men när det gäller alkoholen så har jag inte alltid dessa spärrar, och hade jag haft samma beteende med hojjen så hade jag tvingats sälja den eller möjligen dött på kuppen.
Konstigt nog så förstår man logiken med motorcykeln, men inte med ens sätt att hantera alkoholen.
Det förbryllar mig, men jag lyckades sälja in det nya beteendet med att avyttra drickandet,
förtjänsten blev inte i några penningar utmätt, men ett mycket mer närvarande i mina egna känslor.
Det kan man inte köpa för pengar, men det kostar i en förändrad livskvalite't.
Det man trodde var viktigt visade sig inte alls vara någonting av vikt.

Berusningen av alkoholen visade sig bara vara en flykt ifrån...verkligheten.
Och när verkligheten blev verklighet, så visade sig att alkoholen bara hade ställt mig i skuggan av mig själv, jag frontade aldrig det som hände, på riktigt.

Nu är allt på riktigt, och det är min verklighet, och vet ni?, ibland gör det ont, på riktigt!

Om en halvtimme så tar en ny arbetsvecka sin början, min tid att sluta helgdrömma tar sin verklighet.
Men glad är väl jag för denna vecka, vi kunde ju stryka Måndagen i alla fall..

..och Tisdagen är ju en annandag, den också...

Puss på er, ni som fortfarande är "kvar" på forumet, jag vet att ni finns där,
känner er närvaro även om ni jobbar i det tysta, att tiga är inte alltid guld...

/Berra

fint att se dig här och jag håller med. Kram / mt

Oj vad tyst det är... Tomt... Inte en kotte på forumet..
Tomt till och med här hos oss!
Har förstått att det varit lite struligt, otrevligt och bråkigt i vissa delar av forumet, och jag tycker det är så synd att en eller ett par oroliga själar som ger utlopp för sin frustration på ett lite tokigt sätt skrämmer bort resten av oss... Speciellt nu i högtider, när ensamheten kan kännas extra tung...
Låt inte detta förstöra den viktiga funktion forumet har, och vi med det...
Hoppas att det bara är en tillfällig svacka, att allt är sagt, gjort och förlåtet och att vi snart är tillbaka i det varma omtänksamma som egentligen är vi!
Stora kramar!!
/k