Senaste kommentarerna i forumet

Hoppas du mår bra, är snäll mot dig själv och inte mår dåligt för nåt du gjort?
Livet är en riktig berg&dalbana imellanåt.
Det går upp ibland och ibland utför.........
Bara att hålla sig kvar på färden är ett projekt som heter duga........
Saknar dina inlägg och vetskapen av att du mår bra.....
Skriv ett hej om du orkar och vill?
Kramar/A

För dig!
Den största vinnaren är du!
Perfekt att gubben din automatiskt hankar med.
Det är hela din familj värd!
Kramar/A

...inte din rädsla ta över.
Att du är rädd, osäker, ledsen, uppgiven, velig, kraftlös....allt...det är "normalt" i din situation.
Det biter sig krampaktigt fast i dig, du står ju mitt i. Skillnaden för dig nu mot förra veckan är att du tagit ett steg, ett konkret steg, i en ny riktning.
Den riktning du så länge önskat men inte orkat.

Jag påminns av så mycket i det du beskriver. Alla ord, hot, skuldbeläggandet, vädjan, allt oberäknerligt i tid och handling. Det var en jobbig tid men ganska snart insåg jag att jag inte alls behöver ta del av allt det där. Jag hade ju valt lämna just det. Han, exet, kunde säga saker som inte alls stämde med min verklighet. Det fick han stå för alldeles själv. Jag behövde varken dementera eller bekräfta, gav mig inte in i det där, det skulle inte gagna någon. Hans behov av smutskastning eller historieprat om vårt liv var hans behov. Vid något tillfälle bad han om min hjälp, " för jag kände honom så väl", jag sa jag gärna lyssnar om han vill säga något men att jag kände honom i vårt äktenskap men inte längre. Sån befrielse det var, att känna det och att säga det.

Ta hjälp om du verkligen måste prata med honom. Se till att ha en tredje part med. Då brukar de värsta påhoppen utebli. Din bror kanske?

Vad han säger till dottern kan du inte styra. Men tro mig, med tiden lär sig barn vad som är vad. Förrvirringen nu i börja är inte rolig att se eller uppleva men det är övergående. Om det inte finns hot eller missbruk så klarar barn sig igenom den fasen utan att ta långsiktig skada. Men, det förutsätter att det INTE finns missbruk, hot, misshandel i någon form! Ilska, besvikelse och rent skitprat/baktaleri överlevde jag och mina barn. Ett gäng friska, glada, sunda barn har jag trots allt osannolikt vi gått igenom.

Var tacksam och stolt över vad du genomfört hittills och se tiden an.
Gråt när du behöver, skrik eller var tyst efter behov.
En sak i taget!
Det viktigaste först!

Kram på dig

Vill bara slänga in en kort uppdatering.
Jag har landat. På fötterna. Nykter sedan 15 januari. Knaprar antabus. Mår prima. Har fullt upp med att upptäcka mitt nya, fina nyktra liv. Det passar mej som handsken, nu ÄR jag verkligen kärringen mot strömmen - jag tror inte det finns någon mer i bekantskapskretsen som är nykterist. Trivs med det, jag är nog knäpp, men jag är en lycklig knäppskalle i alla fall.

Sambon dricker mindre han också, dottern är överlycklig. Usch så präktigt det låter, men det bjuder jag på.

Så här långt hade jag inte kommit utan att läsa mej halvt fördärvad på det här forumet, min läkare gick utan vidare med på att jag får självmedicinera med antabus för att jag fått sådan självinsikt av att läsa här. Så ett innerligt tack till alla hjältar som delat med sej av sina strapatser i fajten mot alkoholen.
Kramar!!!

ur det jag tidigare klistrade in i din tråd - om Normaliseringsprocessen, vad som händer med kvinnor som är utsatta för våld. Det gäller dig och andra kvinnor som lever i sådana relationer som du:

Beskrivningen ovan är en process som gradvis påverkar kvinnans personlighet.
Kraften till förändring försvinner och den negativa självbilden förstärks. I detta
läge är det svårt för kvinnan att själv förändra sin situation, hon behöver hjälp
utifrån. Det är viktigt att minnas att personligheten hos den våldsutsatta kvinnan,
som i den utomstående betraktarens ögon kan verka underlig, är en effekt av
misshandeln, inte orsaken till den.

Du behöver hjälp att tala med honom, envist hänvisar jag till kvinnohuset som borde vara de som har bäst kunskap om detta. Vilka råd får du därifrån?

Gå INTE tillbaka! Det kommer att ta tid. Det blir bra. Kram, kram / mt

...i "min" tråd är det högt till tak. Ordet är fritt och jag läser om och om igen. Tack för att ni så generöst delar med er.

Så här tänker jag,
det skrivna jag tar till mig direkt är förmodligen något jag redan vänt på i mina tankar/ord, eller något jag redan upplevt.
Det jag inte kan relatera till alls passar inte in i min situation, eller har fortfarande inte inträffat i mitt liv eller är fjärran mitt levnadssätt.
Oavsett så lär jag genom att märka hur andra uppfattar mina ord och tankar.
Endel saker får direkt en konkret tanke annat kommer jag aldrig beröras av.
Vad jag inte hoppas sker är att förträngning eller försvar av negativa händelser sätts igång inuti mig. Därför läser jag gärna upprepade gånger det som skrivits, både mitt och andras.
Jag vill tro jag har ett öppet sinne och är öppen för både kritik och förändring, även om det ibland både gör ont och kostar.

Det du skriver Lelas, om ultimatum, är helt på det planet mina tankar rör sig.
Enkelt och konkret ska det vara.
Jag blev rekommenderad att ha en tredje part med av behandlingshemmet. Det är också något jag känner behövs för att få tillräcklig relevans. Då kan inget dumförklaras eller missförstås.

Det som inte skulle komma beröra mig är allt praktiskt. Där är det enkelt. Mitt är mitt och hans är hans. Gemensamma barn har vi inga och min ekonomi går inte under om jag lämnar utan få något med mig från lägenheten. Min adress var jag tvungen ställa om i höstas eftersom mitt jobb kräver absolut kontroll över all korrespondens. Brev började försvinna i fyllorna.

Däremot måste jag veta hur jag går vidare om han tar sig återfall.
Ska jag ens ta upp det med honom?
Ev återfall?
Då är det ju samma som att jag tycker det är ok...
Vad jag vet ska med i mitt ulrimatum är att lögner och otrohet får mig att gå utan att tveka.
Alkohol i återfall är lite diffusare för mig.
Tid eller datum ger jag inte men jag kommer för mig själv fortsätta sätta upp delmål i min tidsplan.

Sommaren är fortfarande för mig en hållpunkt. Då blir det en revidering över vad som hänt och inte.
Kanske det är då det stora ultimatumet ska vara helt genomtänkt och framföras?
Tidigare var det uteslutet, nu känns det som att jag ska framföra mina tankar runt lögnerna. Att jag förväntar ärlighet och respekt.

Jag kommer ju den närmadte tiden få klart över hans fortsatta liv, utanför behandlingen.

Just nu känns det som vi har alla förutsättningar för en härlig framtid. Jag hoppas han känner likadant.

Kram på er därute

får du en hel hög av mej, jag har så det räcker.
Ta hand om dej vännen!
Kramar
/MB

Putte o Dompa! Har en längre tid känt mig håglös och precis när jag börjat kravla mig upp blev jag fälld till marken! Sitter här gipsad och har nu gott om tid att fundera på djupet eftersom jag inte kan göra mkt annat än det. Hacka lite här med vänster hand emellanåt. Någon mening i det tror jag, lär mig har tråkigt och inte använda alkohol utan hjärnan konstruktivt. Får se hur det går:-)
Fenix

att läsa alla inlägg här från kloka kvinnor! Just nu har jag stort behov av att stanna upp o reflektera över livet och min alkoholism. Hade just börjat känna mig på rätt spår, så kommer gud eller vem det är och lägger krokben för mig - bokstavligen! På väg till jobbet, en dold isfläck så sitter jag här och hackar med fel hand, min högra arm i gipspaket. (Trollis verkar har råkat ut för ngt liknande såg jag). Kanske blev jag bönhörd genast, 5-6 veckor där jag har all tid i värden att begrunda mitt liv. Tål att tänka på att vissa saker händer....
/Fenix

Gumman. <3

Det kommer ta tid för dig att läka efter det här. Alla dina frågor och all din oro kommer att lägga sig. Men det tar tid.

Det enda du skall fokusera på nu är att INTE gå tillbaka till honom. Allt annat kommer ordna sig.

Kram!
/H.

Det är så härligt att följa dig, Sorgsen. Du rör dig framåt hela tiden, och jag känner igen mig i så mycket.

Jag har tänkt väldigt mycket på det här med ultimatum. Det är jättebra, tror jag, att du själv känner efter och bestämmer dig för när det är dags att ställa ett ultimatum. Det är viktigt att vara klar över att man verkligen tänker följa det om det blir nödvändigt, och därför behöver man tänka igenom det noggrant.

Får jag ge dig några ultimatum-råd? Hindra mig om du tycker att jag skriver dig på näsan... Ok?

Jag tänker så här:
- försök vara konkret i dina tankar. Vad innebär det att du förväntar dig att han är nykter? Lämnar du honom för ett återfall, oavsett hur det ser ut? Är det ok att stanna om han tar en öl och sedan ångrar sig? Var, rent konkret, går gränsen för att du skall anse att han bryter mot till ultimatum?
- ha en konkret plan för vad du gör om (Gud förbjude) du måste verkställa ditt ultimatum. Det är jättejobbigt att behöva tänka på det, men fundera över vart du tar vägen om du behöver lämna. Vad tar du med dig? Hur kommer din vardag att bli om du bor tillfälligt någonstans? Hur löser du alla praktiska saker? Risken finns att du inte klarar att genomföra din plan i "stundens hetta" om du inte har tänkt igenom de här sakerna.
- finns det en bortre gräns för ditt ultimatum, eller kommer du leva resten av ert gemensamma liv med väskan packad? Det är nog inte bra att sätta upp en bortre gräns i tid räknat (åtminstone inte som han vet om, för det finns många exempel på alkoholister som håller sig nyktra till den gränsen och sedan "kompenserar"), men det kanske finns något annat sätt för dig att veta när ditt ultimatum inte längre gäller?

Och det allra viktigaste: om du har uttalat ett ultimatum, och han sedan bryter mot det, så MÅSTE du genomföra din plan. Att hota med att lämna och sedan inte göra det, är samma sak som att lova att bli nykter och sedan dricka. Vi förskjuter våra gränser, långsamt...

Däremot måste inte lämnandet i så fall vara för evigt. Det går att arbeta sig tillbaka. Men i stunden är det viktigt att genomföra planen. Förstår du hur jag menar?

Rådet att han en konkret och detaljerad plan fick jag av min samtalskontakt och det blev min räddning, och i förlängningen även räddningen för min och makens relation. Jag hoppas såklart att du aldrig kommer behöva verkställa din plan, men om...

Kram!
/H.

i hela hjärtat.

Sambon pendlar mellan bedjan och snällhet till lätt skäll och hot. Men som vanligt är det mitt fel. Jag försöker säga att vi inte ska prata eftersom vi blir som barn - sandlådenivå, men han säger att det är jag som hamnar där, för han "hanterar minsann sin ilska"... Jag blir tokig på honom.

Jag pendlar mellan att som igår ligga och storgråta så fort flickan somnat. Tårarna var som Niagarafallen och jag förstod lika lite då som nu hur jag ska orka. Är så rädd om barne´t. Vågar inte stå på mig fullt ut - vågar inte riktigt säga till honom att "nu är det helt över, jag vill separera" för jag är rädd att ta fel beslut och rädd för hans ilska.
Tänker på det ni skrivit om att ge upp, men det är ju på sätt och vis det jag gjort: jag har ju bönat och bett och gråtit och allt, men nu har jag bara gett upp.j ag vill itne ha mer skit, jag vill inte ha mer skäll. Jag tvivlar på att jag har rätt, tänker att jag överdriver allt som hänt, men så föröskte jag läsa mina anteckningar och jag hann ju inteläsa många dagar innan jag ser hur han varit mot mig, men framför allt mot barnet... Han har ju varit värst mot mig, men det som gör ondast i mig är det som barnet utsatts för. men om jag bara hade ett boende...

Jag orkar inte vara med honom, men jag är så rädd för alla ord han kommer säga om mig till adnra, säga till mig, vad kommer han säga till barnet om mig..... Åh, jag blir tokig på att jag låter honom äta sig så in i mitt huvud.

...att inte dricka, så läste jag det. Spännande hur ord kan tydas.
Att inte kunna dricka alls tror jag är klart för mannen. För mig är det solklart. Däremot är jag osäker på om han kommer orka stå emot.

Det är skrämmande. Det skulle bli hans död och det vet han. Frågan är om det är dit han driver sig.

Jag kan inte hjälpa honom, det vet jag, jag kan välja vara kvar eller gå. Han skulle aldrig be mig stanna! Aldrig!
Han påminner i det fallet om trasiga människor som vill testa gränserna. Han tycker själv han blivit övergiven av alla i sitt liv. Alkoholistsnack, jo, kan så vara, men han har blivit övergiven av sin biologiska mor, har ingen aning om vilka hans föräldrar är. Han blev lämna på internatskola, har en bror som han blev separerad från som barn, en icke-biologisk far som kom och gick pga arbete till sjöss....Listan kan göras lång..

Jag har gjort tvärtom, han kan inte straffa ut mig. Jag har sagt till honom att jag går om han ber mig, inte i affekt. Jag hoppas och ber att testperioden nu är över och att han har förstått, en gång för alla, att jag älskar honom.

NU är dags för ett ultimatum känner jag. Det som handlar om framtiden, den utan alkohol. Förutsättningarna att välja har han nu.

Förutsättningen för fortsatt äktenskap är att han är nykter. Även som nykter har vi mycket vi behöver lära.
Jag har, som jag alltid menat är mitt ansvar, en uppfattning om hur jag vill leva, hur jag vill behandla min omgivning. Det är mitt ansvar att se till att jag lever efter mina egna förväntningar.
Ibland kommer yttre ting och ger eller tar som gör det svårare att hålla mig på banan. Men jag styr själv!
Allt detta är ju inget nytt. Turen jag haft nu, omvägen, är guppig men jag har inte tappat fokuset helt. Dimmigt och djupdykningar, villrådig och ofantligt ledsen har jag varit och är jag. Djupdykningarna är färre och botten inte så djup längre. Nu vill jag bara vara tydlig och göra det jag kan för att framtiden blir gemensam.
Jag vet att jag inte hade varit lyckligare utan maken, inte för ett år sen och inte nu.

Ultimatum!
Nykterhet är en förutsättning! Den eviga!
Det eviga började, i min värld, för 4 veckor sen...

Skräckslagen är jag just nu!
Får så många dubbla budskap inuti och ibland i ord.
Tar dem till mig, smakar och sorterar.
Ikväll "sorterade" jag på Al-anon.

Kram på er

Tack och lov var det "bara" armen som fick sig en knäck.
Kunde varit trollkakufsen som tjongade i backen.
Har läst att du är lite skadad, men skickar lite krya på dig kramar Morsan.
Du är saknad!
Kramar/A

jag såg dina fotsteg i snön
de ledde mig fram till mitt fönster
sulorna som avbildats där var tyngre djupare
som hade du stannat upp kikat in knackat på

vart var jag?
kanske någon annanstans i värld uppslukad av kyla
kanske hörde jag inte dina knackningar för historiens alla skrik
kanske drömde jag om en strand och blundade för spåren i snön

jag fryser inte nu
jag märkte att när jag sänkte mina axlar och slappnade av
blev kylan hanterbar

jag spelade en raspig gammal skiva från trettiotalet
lyssnade
till mitt hjärtas slag
lyssnade
och kom fram till att den var perfekt
det repade raspade ljudet var perfekt
just för att den har en historia

även i drömmars verklighet finns en strand
under täcket av snö

vi kan gräva och hacka oss fram till den
eller så kan vi se tiden an
låta solen förnya
se gräset bli grönare
höra när istäcket blir till vatten som droppar

med tiden skapa nya fotspår i sanden

Oj, det blev inte tydligt att våra överenskommelser varade 2 tillfällen: nyår och personalfest - sen insåg jag att det inte funkade (vilket Adde och Lelas också upplyste mig om). Jag klargjorde då att det enda som gäller är helvitt. Inte var det direkt populärt... men jag var orubblig! Jag flyttade inte ut vid något av återfallen sedan och hade inget absolut ultimatum - men min riktning var helt klar och det visste han. Jag hade en vän dit jag kunde flytta, han visste till vem - det är en gemensam vän.

Jag fäster mig vid din rad: Han är nog bara rädd för att släppa tyglarna och lita på sin förmåga och en gemenskap och jag är rädd inte kunna uppfylla hans behov.

För mig var det ett avgörande ögonblick när jag sade till honom att jag insett att inte kan hjälpa honom, "Jag har gjort allt jag kan och inser att jag inte kan hjälpa dig". Jag hade verkligen erbjudit, bönat och bett att han skulle be om hjälp när han var frestad att dricka, att vi kunde göra nåt han mådde bra av... Jag tyckte/tycker att jag hade stöttat och hjälpt och FÖRSTÅTT - och sen när jag var förbannad för att han druckit tyckte han att jag inte funnits när han behövde mig... Ungefär så minns jag det - när det som värst. Många har upplevt värre, det vet jag, men våra dramer var tillräckligt för mig och förde mig till min gräns. Jag hade sagt (många gånger) att jag står på tröskeln - han insåg det den dagen jag gick. Inte före. Men sen fanns det med som en realitet.

Nu är det länge sen det var så... Jag har upplevt och (särskilt i backspegeln) förstått vad "vita knogar" innebär... Efter de vita knogarnas tid är livet helt annorlunda och bra på ett befriat sätt MEN under de vita knogarnas nykterhet "läkte" han - och jag - och livet förändrades mycket till det bättre. Jag såg också och upplevde hela den tiden hans uppriktiga vilja och önskan om ett fortsatt gemensamt liv.

Lugna, vanliga dagar är härliga dagar! Jag önskar dig många!

Kram / mt

Skickar dig en tanke och ett paket med kramar och hoppas du har det ok i rollen som enarmad bandit!

saknas alltid... min mamma fick leva länge och uppleva barnbarn och barnbarnsbarn. Det är tre år sen hon dog - ibland saknar jag hennes så... men ofta känns hon "med" och nära på ett helt omärkvärdigt vis. Jag tror, som dotra din, att hund-, katt- och mänskohimlen är utan mellanliggande gränser, även hönshimlen för min mamma tyckte om våra hönor. Det är skönt att kunna och våga tro - som ett barn:)

Det finns en sång "Som när ett barn kommer hem om kvällen och möts av en vänlig famn ... " - känner du till den? Den gav mig oändlig tröst när min mamma dog.

Önskar dig en riktigt skön vecka med egentid och omsorg om dig själv.

Kram / mt

..låter intressant. Bör ju inte spekulera men jag har mycket svårt att tro en överenskommelse skulle kunna komma på tal i vårt liv, inte på länge i alla fall.
Jag har inte gett några ultimatum men tror det är det enda jag kan/bör använda nu. Överenskommelse hade jag mer än gärna ingått men den typen av diskussioner ligger fjärran känns det som.

Jag tänker inte pressa fram något, det är inte läge. Men i en mycket snar framtid måste jag vara tydlig i var mina gränser går. Tror det bör göras tillsammans med en tredje part. Vem? Ingen susning just nu.

Tyvärr tror jag inte den sista månaden har öppnat upp makens inre. Det kan vara min alldeles egen överlevnadsreserv som gör att jag känner så. Jag hoppas ju det...

Vi, jag och maken, lever inte ett liv uppdelat i vardag och helg, därför finns inte festandet med som ett sätt att umgås. Aldrig när vi är tillsammans, däremot är det vanligt med afterwork, för oss båda. Skillnaden är att jag aldrig är med på sånt och han gärna afterworkat långt efter och före alla andra, långt efter! Den tiden hoppas jag ju nu kan vara förbi för evigt.

Nu väntar framtiden på oss, vi väljer vad och hur vi vill leva tillsammans. Jag har klart för mig vad jag önskar, han också vill jag tro. Han är nog bara rädd för att släppa tyglarna och lita på sin förmåga och en gemenskap och jag är rädd inte kunna uppfylla hans behov. Jag vet däremot att vi skulle kunna bestiga berg tillsammans, med hjälp av tillit, respekt och ro...allt sånt som kommer med tiden om viljan är stark nog. Han har mycket lätt för att släppa saker som blir jobbiga och jag är seg som få. Jag har tålamodet.

Om jag däremot få minsta vink om att han ljuger, går bakom min rygg, kommer jag vända på klacken och aldrig vända mig om igen. Aldrig!

De vanliga dagarna är de jag tycker mest om. Ingen jakt, inga extra förväntningar bara...vanligt...

Solo tills på fredag, shit vad nice.
Bara ägna dig åt dig själv, unna dig det du velat.
Men det inkluderar INTE nån sorts alkohol eller vardagsfylla!
Skulle du göra det så inte bara sänker du dig själv rent självkänslomässigt. Nä då kanske du skulle bjuda "exet och kexet" på en
-Jaha, det kunde man förstå kommentar.

Och det vill vi inte.

Nä ägna dig åt DIG nu.
Gör saker som du mår bra av, som stärker DIG!

Fan nästan så man skulle säga åt dig att gå på date........ :-) Det skulle du må bra av!!!

Ta det här på rätt sätt nu, bli inte sne eller förbannad, men gör det DU mår bra av.
Jag har följt dig ett par månader, och precis som Maria så är du en pärla.
Kramar DU ÄR BÄST!
/A

Mulletant försöker zooma in Dompa som döljs av moln och själv zoomade jag in ölhyllan när jag var i mataffären nyss. Nästa vecka kan jag ju sitta ensam och pimpla hur mycket öl som helst tänkte jag. Detta efter att jag precis ratat den "alkoholfria" cidern som innehöll nästan en hel procent. Nä, vad ska det vara bra för var nästa tanke. Jag ska verkligen inte sitta här och pimpla mataffärsöl nästa vecka. Ingenting annat heller för den delen.

Sportlovet blir skönt. Jag har vägrat följa med på skidresa vilket ju passar bra nu när jag sagt att jag vill skiljas. Nu är maken iväg och köper vin till resan, undras om de sa nåt när de planerade: "nu kan vi passa på när fyllot inte är med" liksom :-/ Det ska bli så himla skönt att vara ensam, jag ser verkligen fram emot det!!

Imorse kunde jag inte låta bli att säga "åh, det är det här som det ska bli så himla skönt att slippa!". "tack detsamma" sa han. Ja vad ska han säga. Det ska bli så skönt att kunna skämta och säga saker utan att nån blir sur, det är precis som att jag ibland glömmer mig, slappnar av och då - ofelbart hoppar någon slags groda ur truten på mig. Jag vill ha en man som kan tolerera mina grodor, annars kan det lika gärna vara!!

Fast det ska bli tomt utan tjejerna också förstås... lillskruttan kommer hem på fredag en dag före de andra och då ska vi ha fredagsmys. Hon ser inte bara fram emot att få hänga med farmor och farfar en vecka, hon ser fram emot att komma hem till mig också och har redan valt mat och film (våfflor och Harry Potter).

Idag skulle lilla mamma fyllt 71 år. Kan ju vara en anledning till att jag känner mig lite ledsen också. Hon gick bort för över 10 år sedan men jag saknar henne så mycket fortfarande. När kisse somnat in tänkte jag tanken att det på något sätt var extra sorgligt därför att hon hade träffat mamma, men mina barn har inte träffat sin mormor. På något sätt försvann en länk dem emellan. Lite märklig tanke, men lite i samma stil som när jag tänker att det är bra att mina svärföräldrar i alla fall träffade mamma. Min dotter förklarade att katthimlen ligger bredvid människohimlen så de kommer att träffas igen.

- dvs försökte zooma in dig - på väderkartan i går Dompa... du syntes inte... det var bara moln och nederbörd.
Gör det bästa av dagen! Lördagskram! / mt

inte speciellt roligt. Det är årstiden tror jag som är trist. Jag är frisk och har inga problem så det känns nästan skamligt att klaga över tristess. Så är det nu i alla fall. Men sugen på att dricka är jag tack och lov inte. Jag har läst att socker är en stark drog, man märker ju på ungar att dom blir sockerhöga av godis. Svårt att undvika bara, att hitta alternativ till lördagsgodis som fungerar. Men själv kan jag nog låta bli, krävs lite av samma viljestyrka som att låta bli alkoholen. Så bara att ta nya tag med det också!

Har du också bedrövligt väder, trodde du var på en bättre ort?

Önskar dej en trevlig lördag i alla fall! Jag ska, motvilligt idag, åka med ett barnbarn till badhuset.

Ja lördag...men ändå vardag. Borde vara mera tacksam...för jag har det bra. Men lite trist. Vill ju göra annat än bara åka till supermarketen med Rivis och bära hem tonvis med mat...varje helg!

Det blir ju inte bättre än man gör sig. Men VAD ska man göra. Vädret är så bedrövligt så jag vill inte utanför dörren. Så jag väljer den tysta machostilen. Mannen som offer! Ska jobba undan lite. Det här är en sån där dag som jag förr i tiden hade satt mig framför TV:n med ett liten whisky. På ngt sätt var det legitimt att supa framför TV:n.

Handla, jobba. Hoppas ni får det roligare! /R

Har inget direkt på hjärtat. Om choklad kan jag inte uttala mig. Mer än att du ska inte dela med barnen! Tror dock att det är en mindre farlig tröst en vin. Så istället beamar jag lite kärlek och tankar till dig! Och jag hoppas att längtan i hjärtat ger med sig lite ngngång. Samtidigt som jag på ett konstigt sätt beundrar din hängivenhet...att kunna älska så mycket. Det måste vara en tudelad välsignelse.Kram och så/R