Senaste kommentarerna i forumet

det där plötsliga retliga och vridandet och vändandet var en del i processen till mitt uppbrott. Inget var trevligt mer, alla situationer som varit trivsamma var förstörda av alkoholen och det sätt han förändrades. Det tog lång tid innan jag förstod sammanhanget och det var först efter ½ års nykterhet (med vita knogar) som jag kände igen den man jag en gång började älska. Då kunde han igen möta mig i mina känslor och hantera situationer som väckte nån laddad känsla inom honom. Det såg jag först efteråt - när han "kom tillbaka" till sitt sanna jag.

Jag tror du har helt rätt i det du befarar - att han inte kommer att kunna låta bli spriten. Antagligen är han inte pigg på att söka hjälp heller - alkoholisters löften i det läget du beskriver brukar inte vara mycket värda. Tyvärr.

Om du inte håller fast vid vad du sagt ser han tydligt att det är tomma hot... och så flyttas gränsen för vad du accepterar och står ut med ett steg till. Hota inte med nånting som du inte är helt säker på att du tänker och kan genomföra. Följ inte med på sånt du inte vill och var ärlig med varför. Ta hand om dig och gör det bästa för dig! Ta makten över ditt liv. Det kommer också att påverka honom och det är hans val vad han vill göra med sitt liv.

Jag vet att det här är världens utmaning - låt det ta den tid du behöver. Skriv, skriv - det hjälper. Styrkekram / mt

och dricker té... mysigt med vovven som snörvlar lite / mt

Jag blir såå arg och ledsen! Vad han kan förstöra allting! Han har lovat att han ska sluta dricka och om han skulle dricka igen så skulle han söka hjälp. Han går ju och smygdricker jämt! Jag vet, man kan inte lita på en alkoholist men man hoppas ju ändå att kanske kanske menar han det.I kväll satt vi oss och skulle ta lite glögg med våran dotter. Då rätt som det är blir han så där arg o retlig över något som jag har sagt. Han vrider o vänder på det jag sagt så jag vet knappt vad det var jag pratat om. Jag trodde först att han skojade men insåg sen att han var allvarlig. Och nu drar det igång med alla julbord och hur ska det gå? Han kommer aldrig att låta bli spriten! I helgen är jag medbjuden på ett julbord men jag vill verkligen inte följa med för jag vet ju hur det blir. Hur ska jag göra nu ska jag säga åt honom att han måste söka hjälp eftersom han lovade det? Känns som jag måste stå på mig nu annars kommer det bara bli som vanligt igen. Men om han inte gör det då villket jag inte tror? Jag tror inte ens att jag vill leva med honom längre. 20 år är lång tid o det känns som att jag inte orkar mycket mer.Det är sant som du skrev mt att jag måste försöka ta hand om mig själv och inte lägga fokus på hans drickande. Jag ska försöka men det är så svårt! Kram

Inget sug, inget planerande, bara helg utan fyllånger...
Känns det konstigt?, det borde det inte vara, för det är som det borde vara, innan man blev beroende...
Imorgon ska jag köra två tjejer till jobbet som jobbar på grannfirman, de ska ha julfest..
Jaha julfest, det ger mig kalla kårar utmed ryggraden, Hujedamig som krösamaja skulle ha sagt.
Vi ska ha våran om en vecka, men på något sätt när det involverar mig själv numera så är jag inte rädd längre, jag vet jag fixar det, inget problem.
Men när man tänker på hur det en gång var, Hujedamig!

Stod och surrade med en hantverkare som hade varit ute och druckit öl kvällen innan, det gick inte i så många knop den dagen ska man säga.
Han såg sliten ut och påstod att det var sömnen som fattades honom, jojo sömnen...
Han berättade om alla nya ölsorter han hade testat, och vi pratade om alla gamla....
Försökte minnas alla smaker och berättade ur mitt minne, men men kunde bara känna sticket i munnen och kylan, inte den distinkta smaken direkt.
Ölrapen som hade en förnimmelse av....malt?, eller var det beskan, nej beskan satt ju i munnen liksom sötman, var det humlen som kom i rapen???
Jag blev minst sagt helt låst i mina tankar och tappade talförmågan, minnas minnas, hur smakade de mörka ölsorterna, sött?, kaffe? choklad?
Jag gav upp och nickade bara instämmande till slut och han upptäckte hur mitt intresse svalnade, vilket jojointresse han måste ha tyckt jag hade.

Samtidigt, vem bryr sig, är det viktigt??
Inte ett stort problem, saker som är viktiga håller sig kvar i mitt minne, i mån av plats.
Skickade iväg fimpen över den frusna gräsmattan, gick ner för trappen och lämnade problemet där det upptäcktes.
Jag kunde inte "leverera" ett fullgott tyckande hela vägen ut, hålla kvar en diskussion, utan gav upp.
Nederlag, nej knappast jag gav upp och höll inte fast i något där mina intressen hade tagit slut, det är ovant för mig, men nyttigt.
Förändringen i mitt inre pågår alltså fortfarande.
Vi kunde i alla fall förenas i vårat gemensamma tyckande att folk är som mest puckade när det dricker de dyraste sorterna när de är som fullast och kan tillgodogöra sig smakerna som sämst, de borde ha börjat med whiskyglaset för fyrhundringen istället för att avslutat den med den när pengarna var slut.
Ytterligare ett bevis för att man inte tar de bästa besluten när man tror att man är som smartast, alkoholen ljuger för oss om vår tillvaro.

Nu ligger man och väntar på att stormen Svenne ska göra sitt intåg under natten, det ska kännas extra mysigt att höra hur det viner utanför när jag själv ligger under ett varmt och skönt täcke, lite som den känsla man får när det regnar under natten när man ligger i ett tält.
Man förstår att man som människan är liten i naturens makter, men ändå känner sig trygg i sin tillvaro, det är stort det med.

Tryggheten över att veta att jag inte vaknar upp under morgondagen med dödsångest, det är nog ännu större..
Kontrollen över mitt egna liv har tagit sin början, jag har fortfarande en valmöjlighet att kunna ändra på det, men vem vill byta bort den möjligheten?

I morgon är det Fredag, jag mår konstant bra nu, och fortsättningsvis under hela helgen, jag har kontrollen, vilka gör mig sällskap med den vetskapen?

/Berra

Jag bäddar i ordning en madrass på golvet. Känns tryggt på något sätt, som när man var liten.
Soffan är ledig, om någon annan också vill sova över så går det bra. Kanske vill jag inte prata men nu när det finns en tv kan man ju somna till någon film. Säkert kommer jag att prassla med en chipspåse och smula ner, men jag städar upp i morgon. Min hund brukar snarka lite men det är bara att peta den i magen så brukar den rulla ihop sig till en något förnärmad boll.

God natt

♥

Hemma... Jaha, ett tillfälle till med alkohol avklarat. Fick en konstig känsla, när det fanns en vinbox och öl framme, kände en lockelse av själva boxen, men inte av vinet som dryck. Mer som att boxen sig är ett föremål som skickar signaler till min hjärna. Kan inte förstå själv att jag inte var sugen på att dricka. Nu var vi ju flera som körde och det underlättar kanske, men ändå. Sådana saker har inte avhjälpt suget innan. Har jag kört, så har jag hällt upp vin när jag kommit hem, för att,kompensera för att jag avstått tidigare. Skön känsla.

Kommer på fler saker att vara nöjd över (med nykterheten):
- behöver inte tänka imorgon att jag var vinpratig ikväll
- behöver inte tänka att jag hade velat fylla på mitt glas en gång till men inte gjort det, eftersom det skulle kunna tyda på att jag dricker för mycket
- behöver inte känna mig dum imorgon och undra om det var någon mer som tog ett glas till hemma
Ja, det finns fler saker, men det får räcka med de här ikväll.

Tänker på det som Weekend skrev i sin tråd, om att rekommendationen är att hålla uppe 90 dagar för att bryta hjärnans mönster. Har också läst det någonstans här på forumet, men tycker att det låter som en kort tid. Isf skulle jag kunna bryta min nykterhet i mitten på januari, och vad har jag hunnit ändra då? Klart att jag har visat för mig själv att jag klarar mig utan alkohol i tre månader, men det är en kort tidsperiod, där det är många situationer och personer man inte hunnit träffa. Jag vill fortfarande inte sätta upp några tidsgränser eller yttre ramar för min nykterhet, men i smyg tänker jag att jag vill vara fri från alkoholen under en lång tid.

Imorgon är det fredag, och jag ska träna på em. Inte längre för att jag känner att jag behöver ha något inbokat för att mota bort vinsug, utan för att det känns bra att starta helgen med ett träningspass. Skönt!

Nu är det sovdags, med vinden vinande utanför... Hoppas vi inte blåser bort!
God natt!

kraft, kärlek och styrkekramar / mt

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥ :) / mt

... när jag såg ditt inlägg trodde jag att jag läste i någon annans tråd *generad* Tack för en fin komplimang!!

Ja, nu får det f*n räcka: vi sitter på möten och han vräker ur sig allt han tycker om mig och jag lider, jag hör hur illa han tycker om mig, hur mycket han tycker att jag förstört i hans liv, hur han vänder på det jag säger och jag är så rädd att jag skakar, att hjärtat håller på att ömsom stanna, ömsom hoppa ur kroppen, men jag försöker möta hans blick, jag står på mig så gott jag kan och jag känner mig så stark och så galet nöjd att jag inte har backat denna gång!!!!!! Fattar ni - för första gången så står jag på mig!? Alla gånger som jag varit nära att anmäla så har jag backat av rädsla, och sedan ångrat mig så oändligt, men denna gång har det blivit en utomståendes anmälan, men jag står på mig, jag tar chansen till någon slags upprättelse. Oavsett vad som händer eller vad utredningen visar så har jag äntligen stått upp för oss, och han får inse fakta - nu kan han inte längre hota mig! Känns gott!!! (eller: hota kan han ju, för han ser ju att jag blir rädd, men det biter inte så bra som förut...! Heja mig!!)

Och - imorgon är det dags, imorgon får jag nycklarna till mitt hus! Är så glad att jag skulle kunna skrika ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Kram

Hej Monami! Jag tror att det blir bra att trappa ner för då får du mindre negativa biverkningar.Du ska se att allt ordnar sig!

Hej Pellepennan! Visst är det skönt när man känner ett behagligt lugn! Var hos en kompis o fikade,hon ville bjuda på glögg men jag sa nej tack o det kändes så skönt jag känner just nu att jag vill inte ha något alkohol utan jag vill ha verkligheten att veta vad jag säger o gör.hon frågade varför o jag sa bara att jag inte var sugen,vågade inte säga sanningen!

när jag skrev ett inlägg till en medsyster insåg jag att i denna stund är det tre år sen jag åkte till ett evenemang och bad mannen lova att vara nykter när jag kom hem. Han lovade och har berättat senare att omedelbart jag stängt dörren började han dricka. Det märktes minsann när jag kom hem ett par timmar senare. Den natten bar jag ut det mest nödvändiga till bilen och på morgonen for jag till min vän. Om detta har jag skrivit många gånger här.

Nu sitter vi och mår bra i varandras sällskap medan stormen viner utanför. Man kan förändra sitt liv / mt

med Adde. Du behöver inte vänta på att "något" mer ska hända - precis som du själv skriver har det redan hänt - alldeles tillräckligt.
Styrkekramar / mt

läser ditt svar så ser jag att du har lösningen klar för dig. Jag kan också känna en oro för att det är du som står i vägen istället för en kökslucka nästa gång. Riskera inte det !

Varför bo kvar hos en person som riskerar att skada dig både fysiskt och psykist ? Al-anon, kvinnojour, beroendecentrum....ta hjälp !

Kram !!

Torsdag idag. Ska ha lite samkväm på jobbet ikväll och det kommer att finnas alkohol. Känner ingen oro eller sug efter det, och det känns skönt. Dagarna går och suget efter vin är i stort sett obefintligt. Tänker inte heller att jag vill prova, rädslan för att trilla dit igen är alldeles för stor.

Påminner mig om det positiva med att vara nykter:
- med utlovad storm är det helt ok att tänka att jag kan ta bilen hem ikväll
- att sova utan att vakna vid 4-5-tiden och känna att hjärtat slår, huvudet känns tungt och torr i munnen
- att kunna träna när jag vill
- att inte behöva läsa om samma sidor i boken varje kväll
- att känna mig stolt över mig själv, inga skuldkänslor
- inte behöva planera besök på bolaget

Jag har berättat att jag numera inte dricker någon alkohol i några sammanhang. Får frågan "hur länge ska du hålla uppe"? Svarar att jag vet inte, så länge det känns bra. Får bara positiva reaktioner, att jag är duktigt, starkt gjort, skulle nog inte jag klara osv. Och jag kan säga att ingen av dem vet om konsumtionen tidigare, har dolt det bra tror jag.

Måste sluta nu, ha en bra kväll...

Tack för era vänliga kommentarer, Pellepennan och Konstnären.

Jag törs inte gå ner till 10 cl/dag så här i början utan jag har startat på 20 cl/dag och minskar 1 cl var 3:e dag

Läste på forumet eller i en undersökning, kommer inte ihåg.
MEN... skall man bryta sina dryckesvanor skall man hålla upp i 90 dagar.
Detta för att hjärnan skall glömma?
Då räknar jag ner nu då! Halvvägs till målet med mina 45 dagar.

Ha det - Kämpa på!

...i det du skriver. Jag är också delägare i min sambos företag som är otroligt misskött ekonomiskt. Ingen f-skatt eller moms är inbetald sedan starten. Han skyller på mig, att det är jag som inte "sett till" att det blivit betalt. Men hur skulle jag ha kunnat, när han i samma ögonblick som pengarna från kunder kommer in, tar ut dem så fort det bara går. Pengarna har använts. Förbrukats. Till spel, kläder, utekvällar, någon hotellövernattning med mig osv. När han har pengarna i handen är han kung. Jag har en klump i magen och försöker le och vara tillags, låtsas vara glad och tacksam samtidigt som jag känner att det är så fel! Om jag säger något om vad pengarna borde gå till istället så är jag så tråkig och att jag inte ska lägga mig i vad han gör med sina pengar. Sina pengar? Det är företagets pengar! Jag är så orolig för det här och jag vill bara ut ur företaget så fort det bara går, men jag vågar inte ta upp det med honom. Är rädd för hans reaktion... Inte så att han slår mig, men hans ilskeutbrott och explosivitet ändå! Jag är rädd då. Jag blir som en liten våt fläck när han mal på och det är en vidrig känsla. Jag är ingenting då.

Han har nu sökt hjälp för alkoholen. Men det tar tid. Han har varit nykter sedan i fredags, en vecka imorgon! Han mår inte alls bra och jag väntar bara på att det ska dra igång igen. Jag har en plan nu. Det känns tryggt mitt i allt. Lägenheten är uppsagd. Han vet inte om det. Kanske fult av mig, men jag har valt att göra så. Bara två hyror kvar att betala, sen flyttar jag till en kompis. Jag får bo där om det skulle bli aktuellt redan innan dess, om han faller tillbaka igen. Jag har bara lovat honom denna sista chans. Jag känner mig tom på känslor, vet inte om jag älskar honom längre. Men jag ser det som positivt, det gör mig starkare i förhållande till honom. Jag vill verkligen klara av det den här gången.

Nu babblar jag på om mig själv, det var inte meningen. Jag kände bara igen mig så i det du skrev. Jag hoppas att du genom att läsa mycket här och lära dig mycket om det här med medberoende, kan få verktyg som gör dig starkare och som hjälper dig vidare. Det finns en sådan gemenskap här trots att vi inte känner varandra, men det är otroligt hur lika våra liv är på många sätt. Alla är i olika fas och har kommit olika långt, men det sker en utveckling hela tiden - för alla!

Styrkekram till dig och lycka till!

Är heller ingen läkare. Men jag håller med pellepennan, försök minska till 10 cl första
dagen. Har bara erfarenhet från mig själv, men kom i håg det då hade jag druckigt
dygnet runt nästan i månader, men jag fick kramper i hela kroppen när jag slutade
tvärt. Det blev fyra dygn på medecinavd. för avgiftning.
Jag vill inte skrämma upp dig jag bara talar om hur det var för mig. Det är aldrig
fel att söka proffs dom är vana vid det mesta.
Hoppas det går bra för dig
Konstnären

Välkommen hem och jag håller tummarna för dig. Vad underbart med
en liten ny familjemedlem. Själv har jag en labrador som har hjälpt
mig fantastiskt mycket. Hon tyckte absolut inte om när jag var full.
Inte för att jag var elak men lukten och mitt sätt att röra mig reagerade
hon på. Nästa vecka 3 månader.
Hoppas du får en bra hemresa
Du fixar detta
Konstnären

det är nog så att det är svårt att inse sin egen maktlöshet. Man är van att försöka fixa och lösa allt. Ekonomin är självklart ett jättestort problem som jag inte har en aning om hur jag ska kunna lösa. Jag kan nog inte ens lösa det tillsammans med honom. I så fall måste jag härifrån, bo ensam (och billigt) för att kunna reda ut allt utan inblandning.

På något sätt känns det som om jag har släppt taget om honom lite. Jag ser och observerar det som händer med honom, men jag känner ingenting. Jag har ingen tilltro alls till att han ska kunna fixa det. Han ska visserligen till läkaren idag för sjukskrivning, samtal och läkemedel (tror jag att det blir). Men jag har ju varit med förr...tror att det som vanligt kommer att gå max ett par veckor innan han tycker att han mår så bra att han kommer att klara det utan hjälp. Och sen är det kört. För då kommer han att tycka att han kan ta ett par öl en kväll - för att han är vuxen, har slitit så mycket idag så att han är VÄRD det... Och jag kommer att låta tveksam på rösten, varpå han blir provocerad av det och tycker att han är vuxen (igen) och bestämmer själv. Och så är det igång igen. Jag vet. Sen blir han överdrivet kärleksfull, senare en massa misstolkningar av vad jag säger, kalla mig för en massa onämnbara saker och därefter ilskeutbrott, krossade glas, kanske en trasig skåplucka osv osv. Känns som om jag bara väntar på att det ska hända, att jag släpper taget nu och bara låter det ske. För jag vet vad jag kommer att göra då. Jag lämnar honom. Jag vet att han inte tror att jag kommer att göra det på riktigt den här gången. Han har lyckats manipulera mig varje gång. Jag har trott och hoppats varje gång, och han vet det. Men jag tror inte ens att jag hoppas längre. Det känns nästan som att jag hoppas att det ska hända, för jag är så trött nu och vill ut från det här. Jag känner mig helt avstängd.

så väl igen den där ilskan. Första gången blev jag rädd för den, bli arg på en död människa ?? En ilska för att vännen svikit sina egna löften och kanske också för att jag känner mig sviken själv ? Idag kan jag mera förstå min reaktion när jag ser felvalen som leder till stupet. Jag har precis avslutat en morgonchatt med en vän som har 4 dagars nykterhet men som ännu inte vill/kan/törs göra valet som leder till frihet. Jag har slutat att bli arg i det fallet och bara accepterat att jag inte kan påverka, ibland känns det som hjälper till att förlänga lidanet aka medberoende.

När min senaste vän dog hängde jag kvar på fb-sidan tills begravningen var över, sen tog jag bort den. För mig blir det en symbolisk handling .....acceptera det jag inte kan förändra...

För mig har ilskan senare vänt till en förebrående sorg, varför ??, för att ytterligare senare bara övergå till saknad.
Jag saknar min väns telefonsamtal fast det ibland bara varit av hövlighet jag svarat när fyllan har trängt igenom. Innerst inne är vi alla lika och jag vill ju behandla alla med samma respekt.

Ta hand om dig fina du som kan känna smärta och saknad över andra ♥

Ps Är det inte så att stjärnorna finns här ? http://www.youtube.com/watch?v=cB1nKe4oy-c Ds

till nya livet :-))

vilken kraft det finns i dig. Urkraften! Kramar i natten / mt