Senaste kommentarerna i forumet

Jag är ny på forumet men har läst och läst länge. Jag vill bara skriva att jag hoppas att det gick bra för dig igår och att jag förstår hur du känner. Just nu pågår det en kamp i mig att försöka få ihop en dag ett så du ligger långt före. Min kamp börjar i dag och din fortsätter i morgon. Vi får stötta varandra.

- så sant, så sant. Din berättelse om din mans ökade drickande och förnekande är så vanlig, så vanlig... Även dina försök att få honom att inse... Jag har varit där och många, många andra. Precis som Lelas vill jag säga att det är möjligt att rädda relationen - det är i alla fall inte omöjligt. Men du kan inte göra jobbet åt honom, du kan bara ta ansvar för ditt liv och i det ingår också ansvar för barnen. Jag kopierar vad Lelas skrev:

"Du behöver klargöra för dig själv var dina egna gränser går. När är det faktiskt inte tänkbart att stanna kvar längre? Vad skall hända för att du skall ta med dig barnen och lämna mannen? Handlar den gränsen om alkoholmängd, om pressen han sätter på dig psykiskt när han lägger skulden på dig, om fysiska/våldsamma uttryck? Var går dina gränser?

Du behöver bestämma dig för vad du gör om han passerar den gränsen, när du väl har bestämt dig för var den går. Rent konkret - vad gör du? Vart tar du vägen? Vad tar du med dig? Vad behöver barnen ha med sig?"

Jag tror att det här är avgörande och det första steget är att du i tanken inser att du måste handla för din skull, ta ansvar för ditt och barnens liv. Det handlar om att ändra fokus - sluta fundera över honom och i stället göra klart hur du vill ha det. Och hur du inte vill.... I det ingår att sluta räkna pys och burkar och argumentera om vad som är för mycket. Att diskutera om han är alkoholist eller inte. Det för inte framåt. För din del handlar det om att så här vill du inte ha det.

Gör klart, först för dig, hur du vill ha det och tala sen om det för honom. Kom ihåg att du äger rätten till dina känslor, önskningar och behov. Du äger rätten att välja hur du vill leva. Du skriver att du vill kämpa - även om det kan verka paradoxalt är vägen att rädda relationen att du kämpar för dig och det du tror på. Hans hjärna är just nu kidnappad av alkohol och den kommer att kämpa för att fortsätta "få" dricka så länge du ger honom utrymme till det.

Läs i andra trådar här så kommer du att känna igen dig och se likheterna i missbruket och medberoendet. Fortsätt skriva - det hjälper mer än man kan tro.

Styrkekram / mt

skriver du att du inte fattar att du gått från en alkoholist till en annan. Det är väldigt vanligt ska du veta och det handlar om dig. När jag läser vad du skrivit får jag tanken att du är en person som tar mycket ansvar, mer än vad som är rimligt att orka med. Jag hoppas att du har en egen terapeut eller liknande att tala med - om dig! Det är faktiskt så att den enda du kan hjälpa är dig själv. Han måste ta hand om sig och hitta den egna viljan att bli nykter. Det tar tid att förstå, för de allra flesta, att det handlar om att sluta dricka alkohol och det är ett beslut som bara han själv kan fatta och ta ansvar för.

Så klokt att fundera på skilda lägenheter - er relation är "bara" ett år och ingen av er mår bra. Du skriver att du nu är på spänn hela tiden. Gå också på Al-anon-möte så snart du kan. Jag vet inte vilka hinder du ser när du skriver att det kan ta tid innan det passar - men tänk efter en gång till och tänk på att du måste ta hand om dig själv nu!

Kram i morgonmörkret! / mt

Hej!

Ja - att gå från ledsen till arg är bra! I ilskan finns en vilja till förändring och en drivkraft framåt. Bra!

Kanske skall du försöka att låta bli att ge dig in i diskussioner om hur mycket han har druckit? De är ju dömda att misslyckas (jag skrev om detta lite tidigare i din tråd, så jag upprepar inte det här nu), eller hur?

Var rädd om dig!
/H.

Det vill han inte! Han tycker ju fortfarande att jag överdriver och hittar på. Ikväll sa jag att det kanske räcker, du har ju druckit minst 12 öl? Han svarade att han inte har druckit så många öl alls! Men det har han för varje ölburks- pys skär i öronen! Nu är han lagom packad och börjar antagligen snart vandra omkring i huset. Har jag riktig tur kanske han pissar i ett hörn av något rum också, det har hänt. Nu var det ett tag sedan men jag blir alltid orolig när han på fyllan helt plötsligt kliver upp ur sängen. Är så trött på denna helgfylla!! Jag är så fruktansvärt trött. Ikväll trodde han dessutom att han skulle få kliva på också! Vilket skämt!
När jag läser denna tråd från början till slut så ser jag att jag gått från ledsen till arg. Jag tror det är en bra början...

Fest ikväll för en jubilör får se hur jag reder ut det.. Varannan vatten och en flaska vin medtagen. Brukar bli mkt mer men denna ggr ska jag vara lago
!!!

Hej igen, fortsätter min lilla dagbok

Min sambo är fortfarande nykter, 1 vecka har snart gått!!
Jag förstår de som pratar om nykterhet "på vita knogar", vi har verkligen kämpat.
Bara idag har han haft 2 ångestattacker då han velat dricka eller ta lugnande. Jag har svårt att se hur det ska funka framöver, jag har tagit lite ledigt, men han måste ju kunna vara själv hemma så småningom.

Lite erfarenheter från vården:
Utskrivning när min sambo var nerdrogad (kommer inte ihåg något)
Vi fick besked från avd att vårdcentralen skulle ordna med läkarkontakt och psykolog. Han skulle också få gå på Antabusmottagning med början fredag.
Inget meddelande om tider, jag fick ringa vårdcentralen som till slut hittar papperna.
Väl på vårdcentralen vet de inte att han börjat behandlingen och att han fått lugnande (som han överdoserat). De kan inte erbjuda varken kurator läkare eller sjukgymnast. Hänvisar till vårdavd.
Jag ringer avdelningen som hänvisar till vårdcentralen. Får förslag om att besöka akutmottagningen så att de kan ge honom läkare. Tror inte det blir så smidigt...
Har nu skrivit till privat mottagning, hoppas det händer något. Han måste ju åtminstone få känna att någon bryr sig.
Man måste vara frisk och påstridig för att vara sjuk!

Är nu på spänn hela tiden här hemma, tur att jag sover någorlunda på natten.

Miss K

Tänk att vi är så många som haft det likadant och som kämpar för att ändra oss. När jag var mitt uppe i det kände jag mig så så ensam. Men redan första dagarna med forumet insåg jag hur många det finns som har haft det och har det precis som jag. Det ger styrka och jag får så mycket fina tankar av er som hjälper i tuffa stunder. Nu kaffe och chokladbiskotti i nystädat hus, en tyst och stillsam njutning jämfört med BIB:en.

Skrev ett svar på ditt inlägg hos mig. Ha en bra helg! /C

Markatta för ditt inlägg om självskadebeteende ! Än en gång har du formulerat mina tankar !

Du är fantastisk på att vara DU!!!!
Sträck på dig, ut med bröstet och upp med näsan!

Du är en fantastisk tjej!
ME LIKE.................

//A

Massor av nyfunnen styrka och energi... ganska berusande ibland som du skriver och känslan av att det finns lösningar på allt. Känner igen det där :) inte alltid men stundtals och det är som en energikick. Bra saker och möten kan hända då har jag märkt. Andra ser det tror jag om de är mottagliga.

Ha en fortsatt bra och energirik dag NyMan!
Visst är det härligt att hitta den här "känslan" när man minst anade det...
Tilde

Vilken sanslös skillnad det är att träna utan nånsomhelst tillstymmelse till A i blodet! Vill inte ens tänka på vad träningen gjorde med kroppen emellanåt vissa helger... Ujujuj....

Ibland får jag nästan känslan av att jag erhållit superkrafter efter att jag fattade Beslutet! Känslan av handlingskraft, närvaro och engagemang är närmast magisk och berusande, ganska ofta faktiskt. Långa perioder där det känns som om det inte finns något som jag inte skulle klara av eller inte skulle kunna hitta en lösning på.

Jag påstår inte att det är hela tiden, men faktiskt ganska ofta, som sagt. Och det gör mig närmast hög på LIVET, denna förunderliga företeelse, som är så oförutsägbar och nyckfull!

Nu gäller det bara att hålla sig undan KRYPTONITEN, men för tillfället är det endast förakt jag känner för den. Ingen rädsla, ingen sorg, ingen längtan och inga andra sentimentala, illusoriska och förledande känslor alls. Jag är så jävla tacksam att skiten är över (jaja, jag tar fortfarande Beslutet varje morgon, men jag fattar det i dagsläget utan vånda och utan ånger och det är jag utomordentligt nöjd med!)

Ha en engagerande, livfull och närvarande helg allehopa! Drick med förstånd! (...kunde inte låta bli, Dompa...)NM

Markatta de va ett smart råd.. sant!!! Känslan klingar ju av...
det kände ja när ja hade svarat på de där smset o de inte va så som han önskat... då sved de o ja ville skriva mera, men de gjorde ja inte för ja visste känslan skulle avta... heheh vet inte om de tog 24 timmar men runt de i allafall o ja :) ja lyckades hålla mig från att skicka ett till....

ska tänka o försöka använda det på de sättet, att vänta 24 timmar om han skickar nåt mera

kram

Tack för peppen! Jo, en fylla skulle säkert sitta fint, men det skulle bara förstöra allt. Jag har under den senaste månaden fått kämpa mot fruktansvärda ångestattacker, något som jag aldrig upplevt tidigare. Tack vare att jag varje helg haft något att döva det med, har jag förstått i efterhand. Jag behöver verkligen gå igenom det här för min egen skull. Man säger att människan rimligtvis klarar av att utsättas för EN stor förändring vartannat år. Jag kämpar med TRE på en gång; identitet, relation/skilsmässa, och nytt arbete. Så jag har väl i ärlighetens namn inte ens energi över till en fylla... Kram

Känner idag en lite nyfunnen känsla av tacksamhet...
över att ingen direkt oro hotar längre, inte någon akut oro alls.
Ibland på natten kan komma en eftersläng av oro från förut men då jag tänker efter blir den ofarlig för det är enbart en "känsla" från tidigare perioder i livet då det fanns orsak till oro. Känslan är obehaglig men den är inte överhängande eller något hot för saker och ting har förändrat sig. Då kan jag nästan vila i att känna hur oron känns och sedan släppa.
Att jag börjar förstå hur jag ska handskas med det här är något som jag känner "räddar mig"...

...och... peppar peppar... jag har inte i mitt liv behövt ha ont i min kropp. Idag känner jag en ovanlig och skön tacksamhet över att jag inte har ont i kroppen, det är ju så lätt att ta för givet egentligen.

Val har funnits i mina tankar sista tiden...
Val kommer att göras, vi gör dem hela tiden, stora val och små...både i relationer och i vardagsliv. Livet formas ju ständigt av våra val och ska så vara.

Känner att jag samlat ihop alla mina sinnen och huvudet är med.

Har framtidstro och nutidstro.

Önskar er alla en fin helg och skickar en näve energi och styrka till er mina forumvänner!

Vet hur svårt det kan vara att stå emot impulsen att svara.

Ett sätt för att lättare hantera detta kan vara att sätta upp en 24timmars regel för sig själv, dvs att oavsett om man bestämmer sig för att svara eller inte så måste man vänta i 24 timmar. På så sätt så är det lättare att inte agera i affekt. Det lärde jag mig när jag gick i terapi för självskadebeteende och det har jag använt mig av även nu kring att bryta kontakten med mitt ex. En känsla är ju bara en känsla och den är inte konstant, utan klingar av efter ett tag.

Nu när jag skriver detta så slås jag av hur stora likheterna är mellan självskadebeteende-medberoende. Men det går att bryta sådana destruktiva mönster!

Kram!

softar vi och kaffepundar (det låter som det vi gör):) Kram, kram / mt

du får flumma runt i min tråd så mycket du vill. Jag blir bara glad när du skriver!

Och A. det var vackert skrivet om att släppa taget, tack!

Tack också till Lelas och trollis som har en märklig förmåga att ploppa upp och kommentera just precis när man behöver det som mest.

Nu ska jag punda kaffe tills jag också kommer till insikt att jag måste ta ett städryck här i lyan ;) Och livet fortsätter...

Kram!

Tack för komplimangen Proffset ;-D
kram /trollis

Slinker in med en morgonkram!
Ha en fin helg i mulleholken! /trollis

morgon från mig också! / mt

Morgon :-)

Ligger och lyssnar på radio sedan 04:45..........
Pigg och kry, bokat spinningpass till 09:15.
Så man tappar tomtekostymen..........
Skön lördag, tittar in senare idag.

GODMORGON alla glada!
/A