Senaste kommentarerna i forumet

hur är det med dig? Var är dina dikter?
Kram och tankar från
Fenix

Hej igen!

Jag tänker lite på hur det var under en period i min och makens svåraste period. Jag hade ställt ultimatum, han bröt det, jag lämnade och flyttade in hos ett par kompisar. Mannen i det hushållet och jag pratade mycket om vad som pågick och hur jag mådde och allt sånt. Och han sa en dag:

"Vad jag inte förstår är varför inte din man står här utanför och skriker och gapar och gråter och ber dig att komma hem."

Jag hade inget bra svar på det, för egentligen hoppades jag ju också att han skulle fajtas lite för mig och för vår relation. Men, ganska långt efteråt gick det upp för mig varför han inte gjorde det.

Han tyckte att jag gjorde rätt som lämnade honom, för han själv tyckte inte att han var värd mig. Han var så hård mot sig själv att han inte tyckte att jag skulle behöva komma tillbaka. Det är en ganska smärtsam insikt för mig, för det visar hur dåligt han mådde.

Hur som helst, för att göra en lång historia kort: jag flyttade hem så att jag fanns hemma när han kom hem från behandlingshemmet. Det är två år sedan nu, och vi har ett fint liv ihop (vi är långt ifrån "klara" men vi rör oss sakta i riktning mot varandra hela tiden).

Med detta vill jag ha sagt: kanske är det värt att markera till din fru att du faktiskt VILL leva med henne och att du älskar henne. Oavsett om det gör någon skillnad, så kanske hon behöver förstå att du tycker att hon är värd att fajtas för. Tala om det för henne, i klarspråk.

Kram, vännen!
/H.

Vad är det för experiment? Jobbigt med öronvärk och balansen påverkar hela kroppen och sinnet!

Hej tjejer!

Jag inser att jag själv har varit "lyckligt lottad" i min egen resa eftersom vi inte har några barn. (Missförstå mig rätt...)

Men jag har lärt mig genom en massa olika anhöriggrupper och sånt att barnen vet långt mycket mer än vad vi vuxna vill inse.

Och då tänker jag att målet måste vara att de i framtiden skall kunna säga: "Jag växte upp med en förälder som missbrukade alkohol, men min andra förälder gjorde vad h*n kunde och tog mig därifrån."

Alternativet är ju att de säger "Jag växte upp med en förälder som missbrukade alkohol, och min andra förälder gjorde ingenting för att skydda mig från att växa upp i en sådan miljö."

Förstår ni hur jag menar? Kram, var rädda om er!
/H.

Tack mulletant för sifferöversättningen. Fattar jag rätt att räknaramsan rör din mans nykterhet och inte din? Hur var han i början av nykterheten?

Sedan exet kom tillbaka i mitt liv så har jag börjat läsa mer i "alkis-trådarna". Jag vill liksom förstå vad som händer i honom just nu, tror det är 2 veckor han varit nykter, men jag vill inte fråga honom. Det är fortfarande väldigt spänt att prata om alkohol. Han verkar hatta mellan att vara stolt och glad över sitt beslut, rastlöshet, irritation och en oro som främst verkar handla om att han redan känner att han tappar vänner. Han tränar extrem mycket, gymmar och springer. Finns det ett generellt mönster? Jag menar om det efter en viss tid av nykterhet blir lättare och sedan svårare osv?

För några år sedan var jag beroende av bensodiazepiner i höga doser men det verkar vara annorlunda. För mitt ex verkar alkoholberoendet vara rent psykiskt, han får inga skakningar, svettningar osv av att sluta, det kanske man bara får om man dricker varje dag, eller? Att sluta med tablettmissbruket för mig var ett rent helvete men det var över på några dagar när abstinensen väl släppt. Jag svettades och krampade och trodde ibland att jag skulle dö men när det var över så var det liksom över. Det var mer min kropp som "behövde" det än att jag tänkte att det skulle vara trevligt/kul. Det måste vara svårare med alkohol som verkligen finns överallt och ibland till och med förväntas av oss rent socialt.

Anledningen till att jag då bestämde mig för att sluta med piller? Ja, han som här benämns som "exet", ställde ett ultimatum; om du inte slutar så kan jag inte längre vara en del av ditt liv. Det är jag oerhört tacksam för idag. Hade han inte sagt det så tydligt så hade jag nog heller inte insett att mitt missbruk faktiskt skadade andra än mig själv.

Jag tror faktiskt att det är först nu som det gått upp för mig hur jobbigt det måste ha varit för honom på den tiden, att leva bredvid en zombie, ständiga lögner och undanflykter. Att jag inte kunnat se likheterna i beteende förut är för mig en gåta.

Over and out.

så här skapar du en tråd; gå in på ett underforum t.ex. "förändra sitt drickande", under rubriken "förändra sitt drickande" står det i blå text "skriv nytt diskussionsämne", klicka där så är det bara att skriva och välja rubrik precis som ett inlägg.

Ha det fint!

Ja, varför ska man stå ut...? Jag är livrädd för hur det blir för barnen, därför står jag ut nu inför denna helt underbara helg....skulle kunna vara men inte känns som att den blir. Dock förstår jag att barnen inte mår bra av att ha föräldrar som lever i en tryckt iskall tystnad..
Men svar på frågan; barnen är de som finns i mina tankar hela tiden- vad blir bäst för dem? Hur blir allt? Jag är så himla feg för att hoppa, våga släppa taget och bara falla och se hur hårt eller mjukt jag landar.
Visst har man stått ut med mycket, mycket man har förträngt. Plockar man fram det från bakhuvudet så blir det egentligen så tydligt, ingen människa mår bra av att leva i ett dysfunktionellt förhållande. Det är många sår från förr och det spädes hela tiden på undan för undan.
Jag jobbar med mina tankar och funderingar varje dag. Jag ska må mitt mål!
Flygcert, vi får kämpa tillsammans!

Och hoppas att ni kan lösa saker på något sätt. Sätt hårt mot hårt så märker du ju om hon ändrar sig!

Kram

till dig!

Jag sitter lite i din sits, min man har inte druckit på en månad, men jag står och väger fram och tillbaka om jag fått nog eller om det finns hopp. Varför tänker du att du måste stå ut över jul och nyår? Är bara nyfiken eftersom jag tänker lite på samma sätt... I min värld tänker jag att jag inte vill vara utan barnen (eller riskera att vara det)...

Jaa, när är det dags att gå och hur vet man? Jag känner som du, läser ibland på medardus tråd och känner ibladn att jag hålle rpå att bli galen och därför inte vill ge min man en chans, men samtidigt så vet jag att jag har ju gett sååååå j-a många chanser, fått så mycket skit och därför känns det ju nu som att jag fått nog.

Stor kram

Mt, ska läsa hennes blogg,
Kram!

Förra måndagen, 10 minuter innan min sambo ska åka iväg på en 2-dagarskurs med jobbet, så berättar han att han suttit framför datorn flertalet gånger under helgen. Han har där sökt information om varför han har sådan fruktansvärd fobi för att vara med andra okända människor och åka iväg på kurs. Han hade hittat nätbaserade kurser men de kostade väldigt mycket. Han hade kommit fram till att han har social fobi. Jag tipsade honom om att läsa "självkänsla nu" av Mia Törnblom och förklarade att det kanske vore bra att ta upp kontakten med hans psykolog igen.... "Han säger bara att jag ska träna" är det svar jag får, han har inte heller TID att åka iväg och träffa någon, han måste jobba. Då frågade jag "tycker du ditt liv är värt att lägga ner 1-2 timmar varannan vecka för att försöka komma vidare"? Kanske tyckte han det. Jag sade också att hans sociala fobi inte bara drabbar honom utan hela hans familj. Till saken hör att jag tror att han har någon form av dyslexi för han är så fruktansvärt okoncentrerad och tankspridd när han ska läsa något. Eller är det alkoholen som kan ställa till med denna okoncentration även på detta plan. Han har alltid haft svårt att läsa in något och försöka lära sig något teoretiskt.
Jag känner att det börjar bli så klart i mina tankar; han har social fobi som leder till att han knappt är med barnen på några saker utanför hemmet, han träffar inga kompisar, han aktiverar sig inte och vill nästan aldrig följa på saker som vi ska göra. Det är så himla TRÖGT!
Han går till sitt jobb mån-fre och sedan åker han antingen till sin hemby på helgen och dricker och jagar älg eller också är han bara hemma och dricker på kvällarna.
I morse kom jag hem efter nattjobb och märkte på stanken i sovrummet och på hans mossiga uppsyn att han druckit ganska mycket kvällen innan.....jag blir så himla besviken! Han orkar ju inte med barnen, han orkar inte någonting. Jag förstår att han mår dåligt av att vi har det dåligt men han vill ju inte prata med mig. Han har fortfarande inte läst brevet.
Idag, innan jag åkte och tränade, så kunde jag inte låta bli att påpeka att "om du tror att du lurar mig så vill jag säga att du inte gör det, jag ser att du drack igår och att du är väldigt mossig idag, jag ser och förstår"- "FJANT" är det han säger tillbaka till mig.

Jag känner att hans problem inte bara handlar om alkoholen, eller också är det så att utan alkohol skulle dessa problem (social fobi, dyslexi, håglöshet osv)kunna hanteras bättre.
Jag når honom inte. Jag är ju på min resa framåt men han är så himla tung att ha bredvid mig just nu. Jag vet att jag borde gå men jag måste stå ut över jul och nyår, måste då hitta ett sätt att hantera detta. Han pratar inte heller till mig, han pratar till barnen och nonchalerar mig. Det känns som att jag inte är värd att prata med, det känns som att han hatar mig.
Hur ska jag hantera situationerna när han dricker; ska jag påpeka att jag ser och förstår eller ska jag strunta i det? Han lyssnar ju ändå inte på mig.
Läste i "medaurs" (tror nicknamnet var så eller också något liknande)tråd där han beskriver sin situation just nu där frun vill skiljas. Jag blir förvirrad i mitt eget tänk när jag läser det; tänk om jag inte kan se klart och har fastnat i någon form av "hjärntvätt" som bara bombarderar mig med fördelar att flytta för att skapa mig ett friare och skönare liv.
Jag blir tokig på hans enstörighet, hans osociala personlighet, hans tysthet och hans jävla alkohol-begär.
Det blev nog en stor omställning för honom; från att ha drivit egen firma och varit från familjen större delen av alla helger på ett år (under snart 10 års tid) där han lagt upp sitt arbete hur han velat, druckit med kunder, druckit när han själv velat utan att någon förutom hans elaka sambo ifrågasatt han alkoholkonsumtion, ingen som brydde sig om han kom bakfull på jobbet eftersom han var sin egen chef. Han var "kung" i sin by, den personen som alla ville vara med och som alltid ställde upp, många "kompisar" som höll honom sällskap på helgerna... Nu är han anställd mån-fred, har arbetskamrater och arbetsuppgifter där det krävs att man är nykter. Han kan inte komma och gå som han vill och de "komoisarna" han hade hör inte av sig.....vilka kompisar. Han hittar nog inte sitt sätt att leva. Han vet ju inte hur det är att leva ett familjeliv utan alkohol på helgerna. Jag ser detta problem mycket klarare nu eftersom han är hemma mera....
Kram där ute!

Jag läser det du skriver om kontrollbehov och katastrofkänslor. Det verkar som att det är fruktansvärt svårt att släppa på kontrollen, att det kommer att ta tid.
För mig är du en förebild, en mjuk och varm person som alltid kommer med kloka svar och med olika vinklingar på det mesta.
Jag läser allt du skriver och försöker lära mig hur jag ska hantera min egen situation.
Mulletant, du är en klippa. Det är klart att du också har dina funderingar och att din kamp också fortsätter. Du är ju också på en resa som vissa dagar går lätt och andra dagar går lite tyngre.
Jag har inget bra att skriva i form av råd och reflektioner, jag kan bara konstatera att livet inte alltid är enkelt.
Jag tycker om dig!
Kram

Träffade mig rakt i hjärtat.

Kram

Hej Tjalle och alla andra
Tänkte jag skulle skaffa en egen tråd, men vet ej hur
man gör har försökt, men jag är väldigt oteknisk.
Nu är det söndag och min andra vita helg, det har gått
upp och ner i helgen och tanken har funnits på alkohol.
Men jag har lyckats tränga bort dom dumma tankarna, och
tänka på hur jag mår av alkohol. Det har hjälpt mig samtidigt
har jag varit inne på forumet och läst som är den bästa hjälp
för mig man blir stark.
Tänk att få vakna måndag morgon pigg och glad.
Tar just nu lite insomningstabletter till natten för att komma
till ro som har varit svårt efter sista gången med A.
Ha en skön söndagkväll
Vad duktig du är Tjalle
Hej då

Med drickandet.
Svårt att hitta ev drivkraft?
Självklart är barnen den yttersta drivkraften.
Men för sig själv så måste man nog buga mest.
Jag menar barn, fru, sambo what ever..........
Men det är sig själv man tittar på i spegeln.
Så är det för mig i varje fall.
Det är DU som hållt upp, det är DU som är:

- SÅ DJÄVLA BRA!

/A

Redigera, då kan du göra tillägg och förändringar och rätta ev stavfel.
För att ändringarna skall bli synliga så MÅSTE du spara vid varje redigering.
Over and out!
Lycka till!
/A

Jag ber om ursäkt för att ställa en "teknisk" fråga vad gäller chattandet men jag tror jag har problem att "få in" de kommentarer jag gör.

Under alla andra som kommenterar står det under kommentaren "besvara/Anmäl kommentar/Gilla" men under de kommentarer jag har gjort vid tre tillfällen står det före besvara, "redigera"

Innebär det att mina kommentarer inte kommer med, eller??? Jag gjorde tre kommentarer den 22, 23 och 24 november.

Trevlig söndag
Tjalle

Åh.

Kram!
/H.

Får man vara med här även om man inte vill/kan sluta dricka helt???
Om man som jag, känner att alkoholruset (just nu och alltid varit) är en lisa för själen.... något som ger energi, geist och livskvalitet m m?
Nej, jag är inte här för att sjunga alkoholens lov. Hoppas bara hitta någon/några att känna igen mig i, någon/några att dela alkoholproblematiken med och förhoppningsvis hitta nyklen till ett mer nyktert liv.
Trillade på den här sidan för någon vecka sedan och har läst mycket av det ni skrivit. Känner igen mig i mycket och kan kryssa i nästan alla rutor under rubriken "Är du alkoholist". Har aldrig kunnat dricka lagom och visste redan i 20-årsåldern att jag var alkoholist eftersom jag aldrig kunnat dricka som normalkonsumenter, även om jag inte började dricka så ofta förrän i 27-årsåldern ca. Så någon förnekelse eller andra (bort)förklaringar har jag slutat med för länge sedan.
Skillnaden - DEN STORA SKILLNADEN - mellan mig och de flesta (om inte alla) av er här är att jag inte har barn eller partner.
För, vikten av att ha detta tror jag (efter mycket läsning i ämnet samt det ni själva berättat här) är avgörande för om man ska kunna bli nykter eller inte. Det är ens barn (och kanske barnbarn) som utgör den stora drivkraften till att förändra sitt drickande. Har man minderåriga barn kan man ju till och med fråntas vårdnaden om man inte sköter sig. Och jag har förstått att mammors och pappors dåliga samvete och ledsenhet över att ha gjort barnen illa med sitt alkoholmissbruk är den starkaste drivfjäder till att förändra sitt drickande. Inte ens en parter kan nog tillräckligt motivera för detta så som barn kan.
ALLTSÅ har ni stor hjälp i eran nykterhet och beslut att sluta dricka genom era barn och ev också partner.
"Alla" alkoholister som gått ut och berättat vittnar om detta med barnens reaktion på deras missbruk och hur de till sist med mycket dåligt samvete kan förändra sitt drickande och på nytt bygga upp en god relation med sina barn (och ev partner).
Det måste vara fantastiskt att ha den moroten/hjälpen när man ska sluta dricka! Grattis till er som genom dessa gåvor (barnen) har kunnat sluta dricka! För jag tror, helt klart, att om man verkligen är fast i alkoholträsket så finns det nog inget annat som kan hjälpa en ur detta utom först och främst ansvaret för ens barn och den relation man vill förbättra med dom, och sedan kanske en partner (om man nu är riktigt kär i honom/henne och vill behålla honom/henne) också kan vara en hjälp. Någon kanske har ett så jättespännande jobb som gör det viktigt att sluta dricka men det tror jag inte är nån avgörande faktor.
Så, det jag söker är alltså att hitta någon som har ett liknade perspektiv/bakgrund som jag för att tillsammans hitta nyklarna som passar just för oss att ta oss ur missbruket.
Just nu har jag varit helt nykter i 2,5 vecka men ser inte framför mig hur jag ska kunna förbli nykter någon längre period. Har precis som många här slutat drick måååånga gånger i mitt liv.
I vilket fall som helst var det skönt att skriva detta här. Tack till den som orkade läsa!

och ärligt uttryckt av Fredrik när det gäller att göra sig av med ångesten. Jag känner absolut igen det där att kunna prata öppet och ärligt och dessutom kunna skratta åt dumheterna efteråt.

http://denandrachansen.wordpress.com/2012/11/24/ungefar-samma-resa/

Sju gånger värre, trist när det uppdagas att man inte är "normal".
Men med sådana goa friska kompisar är man strax "back on tack".
Utan er skulle jag vara så liten, så liten.
-NI GER MIG STYRKA!

TACK!!!!
/A

Albert Einsteins citat är giltigt för oss tycker jag: "Definitionen av galenskap är att upprepa samma beteende men förvänta sig ett annat resultat.”
Ha en bra dag vill.sluta. Håller helt med Maria, vi som har gått över gränsen har förstört vårt belöningssystem är nog tyvärr fast i ett tvångsbeteende när vi tillför alkohol. Det känns ju så mycket bättre när man väl accepterat detta faktum. Valet blir liksom rätt självklart om man vill ha ett bra liv.
Fenix

När solens värme tagit slut
När trädens grönska har dött ut
När oron sugit det sista ur min kropp
Vad tröstar och ger hopp?
Ryck upp dig! Kör! Le och ta sats!
Baka, städa och tvätta med leendet på plats!
Jag är klen, maktlös -gör inga val.
Det du ser är bara ett skal.
Med hopp om en vit juletid
Med hopp om julefrid...

vänner. Sitter här på jobbet och läser i väntan på mer jobb. Va glad jag blev att ni tittar in hos mig, ja nu ska jag bli mer aktiv på forumet. Har inte kännt mig hundra i höst på att jag landat, men det gör jag nu och det är underbart. Det blir faktiskt lättare när jag inser att det är hjärnan som är kidnappad, rent kemiskt. Impulser följs av handling helt automatiskt, precis som hunger följs av någon form av åtgärd föra att äta. Alkoholen har förstört systemet för belöning. I AA talas om att man drabbats av en anfäktelse av så väldig kraft att ingen mänsklig förmåga tycks möjlig att stå emot, och AA var på rätt spår. Hjärnforskning de senaste 10-15 åren visar att vi som gått över gränsen och hamnat i ett beroende i stort sett är hjälplösa att stå emot det tvångsmässiga missbruket. Den insikten hjälper mig, jag är ingen usel människa som inte kan rycka upp mig och stå emot. Men om jag väl accepterat att för mig är det så illa att jag drabbats av alkoholism fullt ut, så finns bara en sak att göra och det är att sluta tillföra alkohol. Och det kan man göra, om man tar all den hjälp som finns möjlig.Dessutom, om man tänker efter ordentligt, vad faan ger mig alkoholen annat än mest elände. Det är ju inte roligt att dricka längre, det är bara drömmen om det mysiga ruset som lever kvar i den kidnappade hjärnan. Nä, nu gäller det att skaffa nya drömmar om mysiga saker, riktiga saker. Ibland när jag tänker på alla min tusentals försök att sluta dricka så kommer Albert Einsteins citat för mig: "Definitionen av galenskap är att upprepa samma beteende men förvänta sig ett annat resultat.”
Ha en bra dag Tilde och Dompa och alla andra
Fenix

jag delar med mig till dig en av de sidor jag ofta återvänt till i Carina Bångs blogg för medberoende - vi har alla rätt att välja och ansvar för att ta makten över våra liv. Hoppas att du förstår mig rätt nu... Kram / mt
PS Du har redan visat att du tagit makten över ditt liv genom att välja nykterhet. Var stolt! DS

PPS och här är länken http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html :)