Senaste kommentarerna i forumet

Tack Harry. Boken beställd. Jag känner mej som en svamp just nu. Suger in all information jag kan få. Försöker bygga upp någon slags styrka för kommande prövningar.

Herrejävlar, det är tidigt än men jag börjar faktiskt tro att jag kan fixa det här. Hybris kanske. Såklart blir det tuffare. Jag är verkligen inte bra på att hantera det slentrianmässiga livet. Ledan. Den grå vardagen, den hade (har) jag ju mitt botemedel mot. Alla eftermiddagar på systemet på vägen hem, finns inte en dag så tråkig att man inte kan liva upp den med sprit. Trots morgonens föresatser.

Men biter ihop nu. Planerar inte. Ikväll ska jag bara inte dricka. Ganska skönt att slippa den där delade fredagsvinaren som bara väckte törsten, de få gånger jag bestämt mej för att bara dela en flaska med frugan. Hon får ha sitt vin för sej själv.

Nu ut och plåga kroppen. Har funnit ett nytt lugn i att springa. Den behagliga tröttheten efteråt. Går allt åt helvete så har jag i alla fall fått bättre kondis och tappat några kilon.

Gokväll!

Att rivjärnet kommer stortrivas hos er! Lycka till
Kram

Är en fantastisk artist - en poet! Den där versionen med Körberg hade jag inte hört tidigare - tack!

i stället...

Tur att du såg kallingarna i bilen istället för att någon börjat garva där i kyrkan ;-)

dig på fb.

...är en annan av makens favoriter, ska kanske köpa med mig en påse hem? Nej, ikväll ska jag faktiskt gå på ett möte, kanske ska jag dela med mig av dessa tankar där. Fast det är jobbigt att prata om, skämmigt på något sätt. Men det är bara tjejer på dessa fredagsmöten och det är bra.

Min sponsor säger ju såklart att skynda långsamt. Fast jag känner att jag vill vidare med mitt liv, jag är ju ingen ungdom längre :-O

har nyss kommit till affären :-)
Vad säger din sponsor om dina tankar ? Att inte ta några stora omvälvande beslut första året brukar ju rekommenderas oss bara för att vi ska få en chans att hitta oss själva först. Jag inser känslan av att kanske känna sig åsidosatt av en sexmissbrukande man men jag kan också se din prioritering av din nykterhet och det känns väldigt bra.

Skänker dig styrkekramar och en önskan om att du får en till natt med skön sömn !

Jag hoppas att jag behåller mitt lugn och fortsätter att stå för det jag skrivit. Det som står i brevet känns oåterkallerligt så det går ju inte att börja säga förlåt för det jag skrev eller att börja vända och vrida på sanningen. Det som står är det jag känner och är inte han villig till förändring utan vill fortsätta leva vårat liv som vi lever idag så orkar inte jag längre.
Jag hoppas att jag kan vara stark..... Det är väl min plan i dagsläget.

Utan ansikten, men med värmande ordval, ni förhöjer min levnadsstandard rejält, för hur hade min utveckling varit utan erat stöd på forumet???

Jag har ett konstig sätt att förhålla mig till mina tidigare inlägg, jag vill inte läsa dem som jag skrev för länge sedan, jag tycker att var tid har sin epok,
Och vill precis som den unga snygga prällen sade idag på begravningen, gräv inte. ner er i det förgångna, utan lev i nu'et!
Nu är det andra gången jag hör det från främlingar på en och en halv vecka, se inte bakåt, lev i nu'et, börjar bli mitt eget mantra...

Fick mig ett gott skratt idag, lever mitt liv som en tidsoptimist, drar alltid ut på allt för att det ska gå i "just-in-time", ett uttryck jag har fått lära mig i mitt arbetsliv,
Inget på lager, allt ska tillverkas på begäran, levereras just in time, ingen väntan...

Drog ut på tiden för att åka till kyrkan idag, satt för länge på forumet, fem minuter innan jag behövde åka så letade jag fram min gamla överrock morsan gav mig för snart 20 år sedan, använder den bara när det är kallt och jag bär kostym, tycker inte att det är snyggt när kostymen sticker ut under en kort jacka...
Gisses den var skrynklig efter att ha blivit inpressad sedan förra gången i garderoben, men men det får gå ändå...
Var är mina finpjuck, inklämd i en papperskasse längst in under trappen naturligtvis, med ficklampa fick jag tag på dem, Ujuj tiden går...
Putsa?, det har vi inte tid med, sist men inte minst, halsduken, rotade i korgen för vinterkläder, hittade först den röda, det går ju inte på en begravning, var är min svarta..?
Hittar den inte, fick ta den gråa och sedan snabbt in i bilen, skiter i att skrapa rutorna, och även innerspegeln var immig...
Efter en liten stund kan jag se ut genom rutorna, och även backspegeln klarnade så småningom...
Men vad är det jag ser i backspegeln?, en y-front på min högra axel !!!
Jag har tagit ett par grå långkallingar och dragit runt halsen, ett par gråa, enfärgade, på begravning, nämenvadf-n tänker jag...

På vägen hem skjutsade jag morsan hem, och hon frågar ifrån baksätet, har du börjat med långkallingar redan Berra, när hon håller upp dem framför sig...
Nej bli mitt svar så där rent instinktivt, och så börjar jag gapflabba vid ratten, vill inte berätta först för morsan hur kort framförhållning jag har här i livet,
Jag som lever efter devisen att "leva i nu'et", hon som säkert plockade fram och kollade om hon kunde ha sina kläder till begravningen för två veckor sedan.
Men jag gav efter, och berättade det hon inte ville höra, hur "dålig" son hon har...
Vi skrattade så tårarna rann när vi klev ur bilen, morsans sambo mötte upp oss vid dörren, stirrade storögt på oss...
Jaså, det är till att ha det SÅ roligt på en begravning, gillade ni honom inte?
Nä!, svarade jag, jag lever efter devisen att leva i nu'et !!!

Han stirrade på mig som ett stort frågetecken, och jag överlät förklaringen att få sprida den glädjen om hon nu lyckades med berättandet,
För hon har en förmåga att alltid köra poängen först, och inte bygga upp något story...
Hon är bra på mycket, men en god berättelse kan hon förstöra, och vi har alla olika kvaliteter, alla är vi olika...

Mors Berra, som låter tårarna rinna efter jordfästelsen...

Så tycker jag gott det kan få vara. Kanske ska du öppna en ny tråd i delen som heter Livet efter...? Som Dompa säger så har vi hittat varandra och här får man ösa ur sig om det mesta tycker jag.

Själv har jag just gnällt i min egen tråd över mitt sexlösa äktenskap med en man som föredrar att lägga massor av pengar på filmer där människor kan utnyttja andra mer eller mindre hjälplösa människor.

Sen, inte för att det gör varken till eller ifrån i din kamp mot elak sjukdom, men om en komplimang kan göra en aldrig så liten nytta så får jag lov att skriva under på Dompas snyggkommentar - jodå :-)

Förut var fredagen min "bästa" dag.
Arbetsveckan slut och äntligen ledig, hem till god mat och såklart vin, vin och vin.
Nu känns det så tomt och tråkigt.
Sitter vid köksbordet, kollar resor på nätet och har druckit kaffe, ätit macka, druckit te och ätit godis, men jag saknar vinet.
Det är känslan av "ahh-det-är-helg" som jag saknar. Känslan av att få ha lite tid utan ansvar, lite tid utan mig själv och alla dessa tankar och måsten.
Måste handla i helgen, måste städa i helgen, måste prata med mannen om renoveringen, måste skjutsa till träningar, måste jobba, måste göra läxor med barnen, måste laga mat, borde träna, borde gå ut och gå.

Alla dessa måsten och borden fick ju vänta förut och jag fick på fredagkvällen bara vara i nuet och fly iväg från denna eviga vardag som bara upprepas och upprepas.

Funderar faktiskt på att strunta i det här nu. Senaste tiden har det känts som att jag helt tappat lusten för allting, känner inte igen mig själv längre. Känner mig som en hundraårig tant som bara vill sova och ligga i soffan. Vart tog jag vägen som kom hem glad och förväntansfull inför helgen, som bakade bröd och lagade god mat, köpte goda ostar och njöt med vin och prat med mannen?

Den tjejen är helt borta, har helt tappat intresset för allt sådant, äter smörgåsar, godis och yoghurt med söta flingor istället för mat.
Har tröttnat på keramiken, kommer hem från jobbet och lägger mig i soffan efter jag värmt nåt halvfabrikat till middag. Sover i soffan tills det är dags att gå och lägga sig, lägger mig, sover dåligt, mardrömmar, tar mig igenom arbetsdagen genom att bita ihop så hårt att jag har haft huvudvärk i flera veckor. Längtar inte till någonting längre, drömmer inte om något längre, härdar bara ut....

Vet inte om jag vill fortsätta leva om jag ska leva så som jag gör nu...

...för din sorgliga historia. Det är sorgligt när människor blir bortglömda. Människor "finns" så länge vi minns dem men när vi inte längre gör det så är det som om människan ifråga aldrig funnits!

Idag har jag inte gjort många knop på jobbet, mest suttit och letat nytt boende. Drömmer mig bort till eget litet radhus utan karlslok. Nästa vecka ska vi gå första terapisessionen. Jag vet inte riktigt vad jag vill, vill jag att det ska bli bra? Försöker med Dompas "test": vill jag vakna upp brevid den här mannen resten av mitt liv? Imorse vaknade jag, sträckte på mig och min första tanke var gud vad skönt jag har sovit!! - igår natt var han förpassad till annat rum med sin hosta som höll mig vaken föregående natt...

De senaste turerna in i porrträsket går på temat "hjälplösa muskelknuttar". Manliga sådana. Jag känner mig äcklad över både honom och över mig själv som inte kan låta bli att snoka. Jag känner mig hjälplös för att jag inte vet hur jag ska nå honom i detta. Och arg för att jag tar på mig ett ansvar i detta. Och arg på mig själv för att jag inte vågar ställa mig själv de rätta frågorna eller agera på svaren som min magkänsla försöker signalera. Jag har en gång ställt mig frågan kan jag acceptera detta? Svaret är Nej! Och sagt att händer det igen blir jag tvungen att agera. Det är inte bara mitt ansvar att reda ut frågetecken mellan oss men samtidigt kan jag ju inte påstå att jag gör min del. Och samtidigt vet jag inte om jag vill. Jag vet varken ut eller in.

Det är i sådana här stunder jag tidigare druckit, för då far tankarna till andra platser och jag behöver inte ta något ansvar eller lyssna inåt längre... Jag vet idag att det inte hjälper och idag ska jag inte missbruka annat än den här godispåsen som strax är slut. Suck.

...karaktär att du lyckades handla åt din kollega utan att köpa något till själv. Starkt av dig.

Att ersätta ett beroende med ett annat är mycket vanligt och något vi måste se upp med. Kan rekommendera boken "Jaget och missbrukaren" av Craig Nakken ifall du är intresserad av att fördjupa dig i ämnet (det borde du vara).

Se upp imorgon då resten av familjen är bortresta! Jag har själv tagit mina återfall uteslutande vid liknande tidpunkter så jag vet hur farliga de är.

Önskar dig en nykter och därmed trevlig helg!

/H

hoppas på det bästa och vara beredd på det värsta: vredesutbrott, fylla, flykt, anklagelser och hot som du själv beskrev det. Har du planen klar vad du gör ifall det blir enligt det värsta? / mt

läsning ! Helgkram till dig markatta !!

en rejäl styrkekram till dig Framtidsdrömmar !!

Jaha. En uppdatering då. Tro det eller ej, men kommer precis från systembolaget, utan att ha handlat till mej själv. En kollega bad mej handla när jag var ute på stan. Paff som jag blev sa jag bara javisst och slank in. Inte dagens plan att hamna där men det gick bra. Sneglade lite på det alkoholfria, men det kändes för dramatiskt. En ganska skön känsla att bara köpa EN flaska vin, så brukar sannerligen inte mina inköp se ut.

Idag blir en lugn dag. Har jag bestämt. Lättöl och kaffe. Börjar önska att jag rökte igen. Femton år sen sist- varifrån kom det suget? Att ersätta ett beroende med ett annat?

I morgon en utmaning då frugan och barnen är bortresta. DET, mina vänner, ska bli intressant. Klarar jag morgondagen torr blir jag stolt. Men det får bli lördagens problem.

En skön fredagskväll önskar jag alla vänliga själar härinne!

...har funnit sitt kall och sin plats i livet nu? Hoppas det! Helgkram & så från mig.

...har funnit sitt kall och sin plats i livet nu? Hoppas det! Helgkram & så från mig.

Ja, något hände inom mig när jag skrivit brevet.
Han har fortfarande inte läst det, tyvärr. Jag vill inte att det ska gå förlång tid. Troligtvis så laddar han inför att orka läsa för jag tror ändå att han någonstans är medveten om vad som står i brevet, på ett ungefär iallafall.
Sanningen gör ont.

Idag känner jag mig ganska tom och sorgsen men ändå en viss framtidslängtan och hoppfullhet inför framtiden. Jag har börjat fylla i min almanacka inför år 2013. Har börjat sätta upp mål för mig själv och jag har bokat in en massagetid för mig själv nu på måndag. Jag måste börja ta hand om mina värkande axlar och rygg på allvar. Det känns just nu hoppfullt men jag är livrädd för vilka reaktioner brevet kommer att framkalla. Jag förbereder mig på det värsta; vredesutbrott, fylla, flykt, anklagelser och hot. Då är jag iallafall beredd...... Typiskt medberoendesyndrom, att redan ha bestämt hur det blir....

Tack Harry dina ord stärker mig. Jag har bestämt mig för att
avstå, för min egen skull. Ska inte kasta bort det jag byggt upp.
I morgon kommer jag att må bra. Vet ju som du skriver att jag kan
inte stoppa vid ett par glas vin och vill ju inte uppleva den hemska
ångest jag får efteråt.
Snälla du ha en bra Helg
Kram
USKA

Tänker på din fru i det du skriver. Det är så vanligt hos medberoende att känna skam inför drickandet och sitt eget beteende att skammen liksom kan sitta i även när alkoholisten slutar att dricka och fasaden rämnar, även om man egentligen borde känna sig stolt. Det tog jättelång tid för mig att kunna säga med stolthet att min pappa är nykter alkoholist. I början så skämdes jag också, om vi var på middag någon gång och han tackade nej till ett glas vin.

Tipsa henne om al-anon eller om det finns något anhörigstöd på det beroendecentrum som du har kontakt med. Då kan du släppa det och fokusera på din nykterhet. Så får hon ta ansvar för sina känslor kring det hela. Förhoppningsvis kan hon i slutändan säga; "min man är nykter!" och känna glädje och stolthet över det.

Starkt av dig att kämpa på även om du möter motstånd!

Kram

Ta nu och tänk igenom hela händelseförloppet. Stanna inte vid hur det kommer att kännas när du tar första klunken, eller första glaset. För det stannar inte där, det vet både du och jag. Och även om det skulle stanna där just idag, så kommer det inte att göra det nästa gång eller gången efter.

Kasta nu inte bort allt det du lyckats bygga upp under flera månader. Tänk långsiktigt.

Ha en nykter helg!

/H

Det han gör mot dig är brottsligt, inte bara ur ett mänskligt och moraliskt perspektiv men också ur ett rättsligt. Misshandel(psykisk), olaga tvång, olaga hot, förtal, förolämpning, allt detta är olagligt och straffbart. Jag är ingen jurist, bara en medmänniska som har följt flera vänner genom liknade processer. Prata med din advokat. Det finns en poäng i att polisanmäla, som Lelas skriver. Dels för dokumentering inför en eventuellt kommande vårdnadstvist, men också för din egen skull att du kan markera att han får faktiskt inte göra såhär! Det är inte du som överdriver eller slår på stora trumman, han bryter inte bara ner dig, han bryter också mot lagen och det måste få konsekvenser.

Kontakta en kvinnojour. De har mycket erfarenheter av sådana här processer och kan ge råd och stöd. Du ska inte behöva vara rädd!

Ta hand om dig och den lilla!
Kram