Senaste kommentarerna i forumet

Och velar fram och tillbaka mellan positiva och negativa tankar om framtiden. För min del har jag inte bestämt mig för att aldrig mer dricka något. Mitt mål just nu är inte att avstå på livstid. Jag vet inte hur man "ska" tänka, om det finns ngt rätt eller fel, ngt facit finns ju uppenbart inte att tjuvkika i.

Försök ta en dag i taget och en fest i taget och bestäm vad som ska gälla och hur du ska tackla det.

/m

Hjälp mig... Jag är ju så rädd för honom, hela mitt inre håller på att sprängas och jag kommer inte överleva detta, men samtidigt får jag inte med prinsessan. Vad ska jag göra??? Hjälp mig!!!!

Igår kväll lämnade jag min man.

Jag hade lyckats hyra en stuga av en gammal vän, packade ihop mig & barn i tysthet och stack innan han kom hem från fotbollskväll med jobbarkompis, men det slutade med att han hotade mig med att anmäla mig om han inte fick ha flickan, varpå jag ringde polis och rådfrågade: jo, det kan ligga mig i fatet i framtiden så jag fick inte stoppa honom, så han kom och hämtade mig och prinsessan och jag fick snällt backa på allt jag sagt och han fortsatte tala om för mig att jag minsann aldrig ska få ha prinsessan för hon vill inte vara hos sin hemska, känslolösa mamma.

Och jag börjar förstå hur rättslösa kvinnor och män känner sig som befinner sig i riktigt utsatta relationer, hur man än gör så går det ju tydligen inte. ALla rådde mig att lämna: folk på socialtjänsten, Bris, AA, Al-Anon, min advokat och så slutade det ändå med att här sitter jag nu, tillbaka i detta jävla fängelse. Maken har inte ens gått tilljobbet idag, för ananrs är jag redo att börja packa mina privata saker, för en dag kommer jag att dra.

Om jag bara överlever tills dess...
För jus tnu känne rjag mig som julia Roberts rollfigur i Sova med fienden... Men bara det at tjag itne förstår hur jag ska överleva.

Igår kväll lämnade jag min man.

Jag hade lyckats hyra en stuga av en gammal vän, packade ihop mig & barn i tysthet och stack innan han kom hem från fotbollskväll med jobbarkompis, men det slutade med att han hotade mig med att anmäla mig om han inte fick ha flickan, varpå jag ringde polis och rådfrågade: jo, det kan ligga mig i fatet i framtiden så jag fick inte stoppa honom, så han kom och hämtade mig och prinsessan och jag fick snällt backa på allt jag sagt och han fortsatte tala om för mig att jag minsann aldrig ska få ha prinsessan för hon vill inte vara hos sin hemska, känslolösa mamma.

Och jag börjar förstå hur rättslösa kvinnor och män känner sig som befinner sig i riktigt utsatta relationer, hur man än gör så går det ju tydligen inte. ALla rådde mig att lämna: folk på socialtjänsten, Bris, AA, Al-Anon, min advokat och så slutade det ändå med att här sitter jag nu, tillbaka i detta jävla fängelse. Maken har inte ens gått tilljobbet idag, för ananrs är jag redo att börja packa mina privata saker, för en dag kommer jag att dra.

Om jag bara överlever tills dess...
För jus tnu känne rjag mig som julia Roberts rollfigur i Sova med fienden... Men bara det at tjag itne förstår hur jag ska överleva.

Men vilket liv det blir, fyllt av olika känslor, levande istället för det du så fantastiskt bra beskrev.
Vad synd att din far inte får uppleva livet som du gör, men det är hans val och du gör ett annat val.
Tack, för en fin beskrivning av hur det kan vara.
Kram!

Jag e så rätt mig själv, hänt såå många gånger att jag bestämt mig!
Kommer hem från jobb på fre em, inte en tanke på att dricka, heelt inställd
på att vara nykter! Nästa sekund, äh, kanske jag iaf ska dricka lite vin, de e
ju helg o jag har nog inte såå stora problem, jag KAN nog sluta om jag verkligen vill!

Så, nästa sekund kör man tillbaks in till centrum för att finna mig i kassakön på bolaget!!
Detta har hänt mig så många gånger, att jag är rädd att de ska upprepas även denna gång!
Men jag VILL o SKALL sluta dricka....

Tack för era fina tänkvärda kommentarer! Ni e guld värda!!

Jag e så rätt mig själv, hänt såå många gånger att jag bestämt mig!
Kommer hem från jobb på fre em, inte en tanke på att dricka, heelt inställd
på att vara nykter! Nästa sekund, äh, kanske jag iaf ska dricka lite vin, de e
ju helg o jag har nog inte såå stora problem, jag KAN nog sluta om jag verkligen vill!

Så, nästa sekund kör man tillbaks in till centrum för att finna mig i kassakön på bolaget!!
Detta har hänt mig så många gånger, att jag är rädd att de ska upprepas även denna gång!
Men jag VILL o SKALL sluta dricka....

Tack för era fina tänkvärda kommentarer! Ni e guld värda!!

Det låter som om du skall komma iväg, för att hitta tillbaka.
Schas bort med dig, ta tid att läka, det behöver du.

Du kommer m så bra av det!!!!!
/A

Måste skratta åt det fina "rådet" om fint vin på helgerna jag också! Underbart i all sin förståndslöshet!

Välkommen Anli! Jag har inte varit här på forumet så länge...lite mer än en vecka, men det har redan blivit en stooor hjälp för mig. När tankarna stör och suget gör sig påmint går jag in här och läser och skriver. Det hjälper massor.
Din historia kunde varit min - undantaget att jag valt att berätta för mina närmsta om mitt problem. Det krävde allt mod jag hade i kropp och själ men lättade enormt på trycket. Kanske kan du hinta din man lite och se vad han säger. Som tidigare sagt - han kanske anar något?!

Du är modig som vågar erkänna ditt problem för dig själv! Tro på dig själv!

Kram

Jag sörjer min trasiga, olyckliga och sjuka far varje dag. Fast han finns kvar i livet, så lever han inte. Psykiskt sjuk och fråntagen och dränerad på all form av livslust och mening framhärdar han, utan några förhoppningar att det ska vända och ljusna.
Min pappa var en bra pappa och en härlig farfar till min äldste son, innan sjukdomen grabbade tag i honom med okuvlig obarmhärtighet.
Nu är det som ett spöke sakta växer fram. Han blir på något sätt alltmer genomskinlig och rösten mer och mer spöklik.
Jag skulla vilja prata med honom om vårt liv tillsammans, om hans eget liv, hans allra innersta drömmar och visioner och om hur han blev den han var/är.

Pappa har missbrukat både det alkohol och mediciner, så min historia är väl lika typisk som andras härinne; vet var generna kommer ifrån. Dock älskade alltid sitt jobb och hade alltid många kreativa bollar i luften. Han var mycket omtyckt och, får jag nog säga, duktig på det han gjorde, så det räddade honom länge att leva ett aktivt och energiskt liv.
När han slutade jobba tog det ungefär ett år innan livsluften liksom gick ur honom och det som var han liksom började sjunka längre och längre in i sin egen krökta kropp. Själen slukades av mörkret långt därinne. Givetvis drog ju problemen igång med överdosering av både medicin och alkohol, gärna en blandnig, och det hjälper ju aldrig upp det hela.

Jag känner det där mörkret, vet att det finns i mig också sedan flera generationer, men jag har bestämt mig för att inte fly ifrån det, utan försöka möta det utan rädsla. Jag ber (faktiskt på riktigt!) att mina barn ska ha lättare sinnen och om de inte har det, att ha modet att möta demonerna med ett avväpnande leende.
Det jag vet att de INTE behöver är en självmedicinerande far som är skiträdd för det svarta & obehagliga, det svåra & jobbiga, det tunga & oförutsägbara, livet & DÖDEN...
Jag vill inte heller vara "en liten lort" (tack Skorpan för den) som krammar mina barn godnatt med en vinindränkt andedräkt, för att jag inte pallar att möta det RIKTIGA LIVET!... där faktiskt barn ibland dör ifrån sina föräldrar, utan att man kan göra något och utan att det är någons fel.
Jag har hört ångestskriken ifrån de kvarlämnade föräldrarna på barnonkologen, när deras barns ande lämnar, så jag vet hur outhärdlig smärta och ogreppbar sorg och livsångest hörs. Det ljudet söker upp mig ibland på nätterna...

Men jag vill vara på RIKTIGT... och då finns allt kvar här för mig: Ljuset & Mörkret, Sorgen & Glädjen, Skratten & Gråten, Det Ljuva & Det Bittra, Livet & Döden.. ja, jag vet att listan kan göras lång, men det är ju så:

Den ena existerar inte utan den andre! De är beroende av varandra! Och väljer man att döva den ena med någon form av själsinpackande bromsmedicin, så följer den andra med i svepet. Jag har provat det alltför länge och nu är jag färdig med det, förhoppningsvis. Jag ska i alla fall göra mitt bästa att leva mitt liv TILLSAMMANS med mina människor och inte bredvid dem och försöka göra det här och nu utan rädsla. Se, det var en riktig utmaning.! Kommer nog att ta resten av livet...

efter att jag har läst din fina, fina betraktelse över din far, Stigsdotter. Blev så berörd att jag var tvungen att föröka mig på att skriva lite om min egen far, om oss, mig själv och de mina. Började här i din tråd, men flyttade det till min egen då det, som vanligt växte ut och blev mycket... Har en tendens att göra det alltid...

Jag bär bilden av dig vid din fars grav med mig ikväll.

Sörj, det är bra för själen. KRAM!/NM

Heja dig (igen)!

Jag skrev också ett brev till min man när det var som svårast. Jag hade så mycket jag behövde få sagt till honom, men har var inte mottaglig (läs han var onykter) när jag behövde prata. Då funkade brevet bra, för jag kunde skriva när det passade mig och han kunde läsa när det passade honom.

Men, fy tusan så svårt det var att skriva. Och nu vet jag ju att han tyckte att det var minst lika svårt att läsa.

Kram!
/H.

Hej flygcert!

Du är inte hemsk. Du är trött.

Jag tror att jag aldrig i hela mitt liv har slappnat av så mycket som när jag fick ett dygn ifrån maken, när allt var som jobbigast. Ett par vänner ingrep och tog honom med sig hem till sig, så att jag fick vara själv och vila.

Jag minns hur mina trumhinnor fladdrade inne i öronen. De letade febrilt efter ljudet av prasslande påsar, öppnade och stängda köksluckor, steg på trappan... sånt som de hade lyssnat efter i flera år. Det gjorde nästan ont i öronen, som någon sorts fantomsmärta.

Så, så är det. Du behöver vila. Om du inte gör det nu så kommer du aldrig orka. Lyssna på dig själv, och ägna åtminstone ett par dagar åt att vara ifrån honom. Gör det!

Kram!
/H.

Hej Bobo!

Vet du.... det är inte du som kan få honom att fatta det. Det kan bara han själv göra.

Det finns ju många olika sätt att definiera vem som är alkoholist, men ett är att det är en person som har försökt sluta dricka (kanske väldigt många gånger) men misslyckats. Jag tänker att det är där som din man befinner sig nu. Han försöker sluta, men misslyckas. Och kanske kommer det att upprepas några gånger, och förhoppningsvis leder det fram till en insikt hos honom att han faktiskt inte kommer kunna ta bara ett glas.

Var rädd om dig!
/H.

Blev också alldeles tårögd, sitter på bussen hem (lite olägligt att grina).
Hoppas du fick gråta lite och att det känns lättare i hjärtat efter det. Det är skönt att förlåta.
Stor kram!

Tar inte ofta till lipen, men nu fick jag tårar......
Vilka underbart fina barn du har.
Och vad bra att dom hjälpte dig till insikten.
Nu har jag handlat, gjort middag, dukat.
Resten låter jag vara, måste ut. Har ett fruktansvärt sug .

/zA

Gud vad jag kände igen mig ang. det du skrev
om din dotter.
Samma sak med mig, men mina barn bad mig att
sluta. Fast jag såg inte att det var problem.
Men inget roligt för dessa bästa barn att se pappa
sova i soffan 5-6 dagar i veckan.
Så rörd av det du skriver.
Du är så bra!
/A

Huvudet på spiken, SPELA FILMEN TILL SLUTET!
Med det menas att man skall gå steget längre än det där första "trevliga" glaset.
Vad hände sedan?

Gör en lista, bra alternativ.
/A

Stigsdotter för din fina delning om din sorg. Att ha förmånen att ha barn som kan hantera sorgen på ett naturligt sätt och som kan prata om hur de känner utan en massa dimridåer är få förunnat. Njut av de tillfällena då barnen bjuder på det.

Att få känna sorg och andra känslor är ett steg framåt i tillfrisknandet. För ett par dagar sen pratade jag med min dotter om hur min väg var fram till att mina äkta känslor började visa sig igen, det var ett tag en smärtsam erfarenhet men också en mycket välkommen episod i min utveckling.

Ett knep som många har använt sig av för att "göra upp" med gamla "oförätter" och kunna förlåta sina döda anhöriga har varit att skriva ett brev och sen göra som på AA : Det som setts och hörts här låter vi försvinna i ljusets lågor och tar enbart erfarenheterna med oss i livet.

Jag hoppas det finns nån där i närheten som kan skänka dig en kram vännen ♥

Han skulle bli så glad och stolt...över sin flicka som har blivit mkt klok. Så vackert du beskriver. Du är en fin människa Stigsdotter...kanske är det ett arv från din far? Minns din mammas ord; "Världens finaste man..." Kramar/R

Karln har vi ju redan avverkat. Du är värd den kärleken och varför skulle han inte mena allvar? Nu har ni träffats ett bra tag...vem orkar skoja så länge?

Trist att du föll...men som alla påpekar; Dina nyktra dagar är inte ogjorda för den skull. Och så hemskt är det inte...nu minns du.

Paus från jobbet är ju perfekt. Att du får tid att stressa av och koncentrera dig på att må bra. Nu läser du här igen varja dag. Straffar inte dig själv och försök att glädjas åt att du fostrat en sån stark son som känner sig redo för världen. Inte hade du velat ha en pojke som bodde hemma till sin egen pension...du, vet...dom finns också. Nu tar du tillbaka ditt självförtroende och sedan kan du njuta av lite vuxenliv med kärleken. Kram/R

Även jag vill göra ett förtydligande ;-D
Nej, jag är inte gramse på någon av er!
Jag försökte nog förklara min ståndpunkt vad gäller A och min medverkan på forumet..
Sedan är det alltid bra med olika åsikter, DET hoppas jag att jag respekterar!
Det är alltid bra att se saker ur flera synvinklar och det försöker jag tillämpa..

Sedan vet jag att jag ibland anses en smula för rak.. som jag skrev någon annanstans, så gillar jag inte att linda in saker, så att andemeningen försvinner..
Vem vet, kanske har jag ADHD (fast jag föredrar att kalla det MDF = träskalle ;-D )

Ha det gott! Kram allihop! /trollis

far, heter den fina balladen som Magnus Uggla sjöng i programmet Så mycket bättre. Inte ett öga var torrt, och inte mina heller.
Här är en länk till klippet om du inte sett det.
http://www.tv4.se/så-mycket-bättre/klipp/magnus-uggla-jag-och-min-far-2…
Tårar är verkligen renande ibland.
Fenix

Det är så fint! Tårarna börjar trilla...
Jag tror att det här är början till en riktig förlåtelse!
Stor kram till er mina forumsyskon / trollis
ps, har inte riktigt tid att skriva nu, ses imorn!

Upp igen! Finns viljan så går det! Du har genomskådat den duktiga flickan, nu koncentrerar du dig på hälsa och välmående!