Senaste kommentarerna i forumet

att du har en konkret plan för att flytta om det blir så! Så bra att du har kraft att säga ifrån ibland! Din trötthet är helt normal kan jag intyga. Lelas exempel kan låta extremt (ep-anfall) men jag är övertygad om att en ständig stresssituation kan bidra till utlösa vilken sjukdom som helst.

Jag och många andra har sett hur långvarigt a-missbruk tar fram och förstärker misstänksamhet, verbal aggressivitet och slutligen våld. Jag har upplevt hela skalan hos min far och den verbala förändringen hos min man. Min helt personliga erfarenhet är att ca ett halvår efter att min man valde nykterhet (och då med 2-3 korta återfall) började jag känna igen den man jag en gång började älska och valde att dela livet med. Hela livet blev lugnare. Han var nykter "under hotet annars går jag" över ett år innan han gjorde sitt personliga val. Under hela den tiden har jag sett hur han "läkts" alltmer. Tidigt i nykterheten insåg jag att även mitt blygsamma drickande spelade roll för att utlösa missnöje och gräl - när ingen är nykter och situationen spänd så behövs mycket lite för att det ska tända till.

Du behöver inte alls bestämma dig för nånting precis nu! Du behöver tid för att stressen inom dig ska sjunka, du behöver lugn och ro (kan du få det i hemmet?), du behöver nån att prata med - har du det?

Barn märker tidigt när något är otryggt och fel. De märker det även om de inte har ord för det.

Fortsätt läsa och skriva här, det är en fantastisk hjälp att reda i tankarna och du ser att du är långtifrån ensam i din situation! Se till att ha en viloplats klar hos din vän.

Din hjärna kommer att återhämta sig, den och hela du är normala, och du kommer att bli "dig själv" igen!
Styrkekram! / mt

Hej igen!
Din hjärna är inte konstig. Den reagerar precis som allas våra hjärnor gör och har gjort i samma situation. Det här tar så mycket kraft av dig att det inte blir någon kvar till allt vardagligt. Så enkelt är det.

Det är egentligen först i efterhand som jag börjar förstå det där... Mitt medberoende ledde till ett epileptiskt anfall. Det var säkert flera faktorer som samspelade, men jag tror att min stress av makens alkoholism var den stora boven. Till slut sa min kropp och hjärna helt enkelt ifrån. Pang.

Nu behöver det ju inte bli så för dig, men jag är övertygad om att det går åt mycket mer energi till det här än vad du själv inser. När du är fri från detta så kommer du att känna dig fjäderlätt (och intelligent. och snygg. och glad.) :-)

Hur gammal är er dotter? Jag tror att du kan utgå ifrån att hon märker att ni inte mår bra. Barn förstår mycket mer av sånt här än vad vi vuxna vill inse.

Nåväl. Nu ropar sängen. Godnatt!
/H.

Vi fortsätter på den vägen va?, Bra jobbat!!

Tack för välkomstkommentarer! Ni som varit här ett tag vet ju vilken fantastisk lättnad det är att upptäcka att man inte är själv eller unik. Det otroligt sorgliga med detta är, och för mig ännu svårt att förstå!, att det är SÅ många som har detta problem!!

Jag känner mig fortfarande väldigt ensam och udda bland de människor jag har omkring mig. Inte ens min man har en aning om detta! Visserligen kan han nog tycka jag dricker vin lite väl ofta "det är ju tisdag, varför öppna en flaska till middagen då", men han har ingen aning om mina gömmor och egentliga konsumption (fylla på spritflaskor i panik dagen efter så inte nivåskillnaden ska synas etc). Vänner och bekanta gärna vin vid middagar/tjejkvällar/resor och andra "normala" tillfällen. men känns som de alla har total koll! Jag har ett par vänner jag verkligen delar ALLT med, men detta skulle jag aldrig ta upp med dem...de skulle bli så chockade!

Jag håller fasaden uppe, bakar, äter sund mat, har tränat hårt i perioder (tänkte det skulle få mig att avstå...not), lagar middagar som alla "ooar" sig över och fixar tjusiga ihopplockade blomstersrrangemang och inreder fint. Hur orkar du har en del undrat...Jag är en sån totalbluff!!! Om de visste att jag går i garderoben och huttar, då orkar man det mesta (men mår som skit dagen efter). Jag har nog kommit upp i sådan konsumtion nu att jag sällan blir jättefull vilket andra skulle blivit vid mitt intag (byggt upp tolerans) och trots att jag mår som skit när jag vaknar så klarar jag dagarna förvånansvärt bra bara jag kommer igång.

Det jag tänkt mkt på är hjälpen man kan få. Känns inte riktigt som jag togs på allvar, Jag tog verkligen mod till mig och bad om hjälp! Visst, hon skrev ut tabletter och jag fick träffa psykolog 1 ggn. Hon var oxå trevlig men kändes knappast som hon greppade problematiken "varför inte bara gå omväg förbi systemet"?. Efter att jag fått antabus utskrivet ringde hon mig en gång för att följa upp. Detta var 1 v efter att jag tagit första tabletten. "Jo men visst, det går jättebra" sa jag. "Känner mig nästan som en vanlig människa"....(Herregud, hon pratade med en tjej som druckit varje dag i åratal, det GÅR inte så lätt vilket jag tycker hon borde fattat). Med detta lät hon sig nöja och en v efter det började jag dricka igen. Vad jag menar med detta är att jag bad om hjälp, vilket var svårt och satt långt inne, och jag hade verkligen behövt lite mer uppföljning och "pepp". AA känns inte som ngt för mig, vågar jag inte ens berätta för mina närmaste kommer jag knappast gå till AA. Finns det något annat alternativ? Ska man söka egen hjälp (privat psykolog)? Har ingen aning, men tror det skulle hjälpa mkt att prata med någon (spec när jag inte vågar berätta för ngn förutom er ;)). Men samtidigt är man i underläge redan från början, och det är svårt att kämpa för "sin sak" när man mår dåligt och skäms.

Oron nu är att kroppen ska ha tagit stryk. Levervärdena så bra ut för ett halvår sen, men det måste ju visa sig för eller senare hur mkt jag druckit! Jag hoppas och tror att mina barn inte lidit av mitt beteende. Men i ärlighetens namn fattar även jag att jag skulle vara en bättre mamma som helt nykter, vakna pigg och glad (?) och orka mer. Det som är svårast nu är att, trots allt bra jag har, hitta ngn mening/lycka/nöje i livet som nykter! Förstår att alla här går igenom detta, och känner mig hemsk som gnäller, men fy...vet inte hur jag kan ersätta känslan av ett 2-3 glas vin...

Anli

Gör dig beredd på att låta duvan få flyga iväg.
Känns tungt och jobbigt nu, men med tiden
så kommer det kännas bättre.
Fokusera på dig nu.
Lycka till.
/A

Jag kan inte tänka. Min hjärna verkar ha gått in i väggen för tillfället.

Lelas, du har så bra saker att säga! Missbrukare och elak eller nykter och elak spelar ju som du säger ingen roll: jag vill inte vara med någon av dem. Åh, det är ju bara så himla kaos i mitt huvud, jag orkar inte ens ta hans om hushållet längre...

Mulletant, jag tror att du är min mulletant. Så där varm, mysig och go' som mulle var när man var liten. Du har så rätt: elakheter förstärks av allt som har med alkohol att göra (intagen alkohol, sug efter alkohol, avståndstagande från alkohol...) och samtidigt blir jag så frustrerad av att det ibland är som om han bara är elak, som om han vill förminska mig, förnedra mig... Men det är sä j-a slut med det: när jag blir arg så står jag upp för mig själv, säger ifrån och ibland blir han arg, men ibland inser han att han klantat sig. Får se hur lång tid jag känner att jag tänker ge det.

Jag ska skaffa mig sinnesro att inse att jag inte kan förändra allting, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden!!!

Vår lilla flicka, jag vet inte om hon förstår vad osm pågår/ att något pågår. Ibland är hon så arg, hon kan ignorera oss osv, men samtidigt så är hon ofta nöjd, glad och framåt. Vad är normal trotsighet och vad är påverkan av att hon märker att något inte är som det ska?

igen oss i din beskrivning av hur drickandet kan eskalera och hur viktigt det är att hålla masken uppe. Jag känner igen detta att inte ha någon att prata med det om. Tycker faktiskt att det känns lite frustrerande att lägga ner så mycket energi och tankar och inte känna att jag kan "gå ut" med vad jag jobbar med och kunna få mer uppmuntran. Pratar ju med min man men känner att vi kan behöva prata om andra saker också. Känns dock helt otänkbart att prata med någon annan just nu. Är rädd att inte bli förstådd utan kanske få klander och oförstående miner och med tanke på vad jag säger till mig själv om att jag hamnat här känns det inte som att det behövs mer av den varan.

Starkt av dig att söka hjälp! Håll ut!

/m

Tack!! Jag har väl haft förhoppningen att hennes känslor varit avtrubbade pga det vi varit med om, och att det finns en möjlighet att ordna upp allt efter att hon förstått sitt eget agerande bättre. Dessvärre är det nog så att hon beslutat sig för att det inte finns något "vi" längre. Och jag orkar inte ha hopp om något som sannolikt inte blir, måste ha fokus på mitt eget tillfrisknande och att vara en så bra pappa som möjligt i alla lägen.

Har tagit kontakt med en gammal vän som är AA-medlem i alla fall, det är alltid en början...=)

Det kanske han inte gillar, men skit i det.
Du styr skutan nu, och SKALL dumpa honom
när du tagit det gottigaste ur kakan.
Grattis och lycka till.
/A

Ta hjälp utifrån om du kan, personligen kan jag inget om AA. Nyfiken att prova själv men vågar inte.
Men detta med frun?
Är dörren HELT stängd eller är hon lite antingen eller?
Råden jag kan ge känns så tomma då jag inte
har någon som hellst erfarenhet alls,utan jag kan bara tro.
Lycka till med allt!
/

Välkommen, stanna och läs vad folk har skrivit.
Du kommer hitta DIN historia om och om igen.
Du kommer skratta, gråta när du känner igen
alla berättelserna. Din historia är tyvärr SÅ VANLIG.
Välkommen och grattis till din INSIKT!
/A

Jag är också mitt uppe i matlagningen men tittade in som hastigast. Oj, oj Anli, så vanlig din historia är här och så lik våra andras. Kunde vara mej du beskriver, mer eller mindre. Gömma flaskor, skämmas, hålla skenet uppe till varje pris. Been there, done that. Läs runt i våra trådar så ser du att du inte alls är ensam och annorlunda utan väldigt lik oss andra som fallit i alkoholträsket. Det går att sluta, det finns ett bra liv bortom missbruket. Som sagt, läs lite här till att börja med!

skriver av mig

haahah åhh jisses ja skrattar så ja dör,de är rätt intressant att ha koll nu...
han verkar inte vara bekväm med att ha det så här ytligt... som ja sagt, vi ligger bara!! o gör vi bara det, så vill ja inte höra nåt om förhållande...
nu har han pikat in det där ett antal gånger i olika sammanhang

han verkar inte gilla läget = han har väl ingen kontroll nu ... han är irriterad, o nu när ja är lugn o vet hur det ligger till, så ser man att han är inte alls lugn...

det uppenbarar sig på nåt sätt, o han kommenterar det med att ja men du vill ju va singel bla bla... det är ju inte det de handlar om men han fattar inte mera än så.. verkar inte koppla till va problemet ligger... men det vet ju vi här, att det är han som har problem

o igår sa han helt plötsligt att ja inte hade kommit in til hans jobb o sagt hej utan bara gått förbi hahaah... o inte gillar ja det han skriver heller på face book....att ja gillar andras men inte hans (han skriver inte mycket där)

jävlar va lätt stött man kan vara då sa ja åt han...
(vet inte om han påpekar sånt för att få mig i underläge att känna mig i skuld för de där eller om det faktiskt är att han ville ja skulle komma in eller gilla nåt inlägg på face... de är ingen ide att gräva i men det lät rätt kul.. o de ja kände när han sa det åt mig va att han hade tagit åt sig...

Anli !!

Jag är mitt uppe i matlagningen och tittade bara in som hastigast :-) Du har tagit det första, svåraste steget till ett nyktert liv så häng kvar, läs och skriv massor, det hjälper så mycket för att komma framåt.

Välkomstkram !!

Hej igen Miss K!
Vad jobbigt du har det. Jag lider med dig. Det är så smärtsamt att få sin tillit krossad gång på gång.

Det du skriver nu påminner mig om en situation jag befann mig i för ganska exakt två år sedan. Makens drickande gjorde att vi avstod från att gå på en fest för en tjej som skulle flytta iväg. Jag skrev om det här på forumet och fick ett kort och kärnfullt svar. Det var Märta (eller var det Mie?) som skrev ungefär så här:

"Nu har du kommit till punkten där du skär ner på ditt eget livsutrymme för att din man skall kunna fortsätta dricka."

Så jag skickar den meningen vidare till dig nu.

Och du... du kan inte övertyga honom om att öl och vin skadar kroppen. Alla alkoholister vet om att alkohol är skadligt (även öl och vin), det vet vi alla. Samma sak med rökning. Hur många som röker vet inte om att det är skadligt? Ingen. Vi anhöriga behöver inte tala om för alkoholisterna att de inte borde dricka, de är redan smärtsamt medvetna om det (även om de naturligtvis inte erkänner det, ens för sig själva).

Däremot kan du visa honom att DU inte mår bra av det här. Du kan visa var dina gränser går, att han får ta ansvar för sitt eget liv och att hans nykterhet är upp till honom.

Kram, var rädd om dig!
/H.

Jag flinar lite åt era kommentarer, och njuter av värmen därute. Tack så jättemycket!! =)
Det går annars verkligen i vågor här, det kan jag säga...Häromdagen var jag övertygad om att en separation var det rätta, och igår ville jag rädda allt (kanske lite inspirerad av ditt inlägg, A...;)) Och idag skit igen. Jag börjar förstå att det inte går att fly från detta vad jag än för stunden tror är det rätta.

Jag tror att det ligger mycket i det du skriver A, men det får bli en senare fråga...hoppas jag. Hela den här situationen är ny för oss, och Lelas kommentar är nog exakt dit vi måste komma först. För det verkar som att min ångest i nuläget triggas rejält av tanken på frun som medberoende och att det är min uppgift att rädda henne och vårt förhållande med allt vad det innebär. Är det normalt att tänka så?

Dock inser jag ju att vi har otroligt mycket jobb framför oss, oavsett hur det slutar med förhållandet. Frun behöver fortfarande bearbeta sina känslor och upplevelser och jag måste göra detsamma. Vi har båda bestämt oss för att ta hjälp utifrån, frun av en terapeut och jag av...ja, jag är osäker på om en alkoholterapeut eller AA är det bästa att börja med?

Kram och tack för ert kloka stöd

Jag sa nej till öl (han frågade 5 ggr), men det hjälpte inte). Det blev 10 st folköl igår och ingen sömn.

Känner mig så bitter nu för att det inte blev någon middag, som jag hade sett fram emot. Min instinkt var först att inställa bjudnigen idag, eftersom jag ju inte mår något vidare. Kanske det ändå är bra med en konfrontation. Han får själv välja, vara med och visa upp sig eller fly. Är ändå lite nervös.

Tack för ditt råd och tack "vill sluta" det stämde precis det du sa och det visste jag ju egentligen redan. "Tyvärr" har han bra blodprovsresultat att skylla på, levervärdena är bra. Han dricker nästan aldrig starksprit. Hur kan jag övertyga om att även öl och vin skadar kroppen?

Miss K

kommit en god bit på väg till ditt eget avgörande!

Kram / mt

Tack.....alla som tar sig tid att läsa och analysera det jag skriver !!

I början vill en missbrukare bara ha de goda bitarna....efter ett tag går allt ner? Jag misstänker att jag är i det stadiet....tömmer hela skålen. Snart ska jag yrsla ut igen...med den kvinna som jag vet är "fel" för mig. Hindrar vetskapen mig? Inte då...

Jag är just nu killen som äter upp skumbananen i skålen. Billig choklad och artificiell banansmak. Allt för att känna...en stund.

Det är den biten som stör mig...jag vet vad jag tycker är gott...ändå äter jag allt. Så vem handlar hem de äckliga godisbitarna...de som vore så enkla att undvika med dagens självplock? Jag köper dem...så underligt...som om min godispåse inte bara får innehålla det gottaste? Varför inte?

Har någon ett vettigt svar? Eller finns det inget?

Skönt att du vågade (!) gå emot igår kväll Bella. Att du valde att sätta dig främst...jag tror att vi alkies är riktigt dåliga på den biten. Kanske är det den skam som vi klistrar på oss själva som gör att vi alltid "måste" göra rätt i alla sammanhang? Alltid orka? Vi måste helt enkelt lära om...inga fler äckliga godisbitar för oss. Kram och så! /R

hur du har förändrats i positiv riktning. Från att ha varit en förvirrad och uppgiven människa till en målmedveten tjej som börjar få rätsida på sin tillvaro. Din mans ovilja i att prata om saker och ting är ju ett tydligt tecken på att han just nu är väldigt konfunderad och inte riktigt vet hur han skall tackla en fru som plötsligt börjar stå på egna ben.

Ha det Gött

VV

Vad glad jag blir att jag lyckades förmedla hur det kändes, det känns bra nu och förhoppningsvis har mina plågor hjälpt någon annan också.
Skrattar när du beskriver godisskålen, jag är jättekräsen på godis, gillar enbart vissa sorter, i början....
Mot slutet äter jag vad som helst, bara det är godis. Helt klart samma beteende som alkoholen

Nu tar vi en dag till. Kram

Vad glad jag blir av dina ord. Kram!

vill jag gärna se och lyssna till! Jag visste inte att hon slutat med alkohol. Det är alltid intressant med "kändisar" som slutat, man känner en viss samhörighet med dom. Suzanne Reuter är en idol för mej och hon dricker inte heller sen många år tillbaka. (Såvitt jag vet är hon fortfarande nykterist). En av skådisarna i Sex&TheCity, minns inte vilken, dricker inte heller längre och har sagt dessa tänkvärda ord som jag försöker göra till mina:

IT WAS GETTING IN THE WAY OF WHAT I WANTED SO I STOPPED.

Enkelt, va:)

Övertygad om hur bra! Det är att hoppa spriten.
Var på försenad kräftskiva igår.
Det blev bastu. Sedan när det var dags art åka hem KÖRDE jag bilen.ungarna
Har kompisartill barnen som följde med hem.
Jag gick och lade mig tjugo över ett och då höll
killarna på som mest.
Och nu är jag pigg och utvilad.
Fan vad livet är gott.
Love it/A