Senaste kommentarerna i forumet

Tror inte att du är så konstig, Dompa..
Förmodligen hade du behövt tre glas, för att INTE tycka, att hon blev smått larvig, fånig, patetisk etc...
Det är nämligen min egen erfarenhet, och en av anledningarna till att jag blev beroende..
Jag älskar min gubbe, när han är NYKTER, men jag har väldigt svårt att "stå ut", när han inte är det.

Det kan röra sig om så lite som ett par öl! Jag tycker att han blir "patetisk", fånig, och "inte sig själv", när han smålullar i trädgården och liksom pöser av självbelåtenhet.
Han tycker ju själv att han är så duktig och har så briljanta ideér, när han druckit några glas vin eller några öl.

Blir det mer än 2, så blir han "kärvänlig" och "kladdig", det ska kramas och tafsas, men "fingertoppskänslan" är liksom borta..(eller hur man nu ska utrycka det..)
Själv tycker han att han blir en bättre älskare, vilket egentligen är raka motsatsen, eftersom lyhördheten förvinner..
Det här är ett väldigt känsligt ämne att ta upp, eftersom minsta antydan, gör att han går i försvarställning.(tydligen ett välddigt känsligt ämne för män??)

Så här hemma har jag enväldigt bestämt: Ingen sex,när vi har druckit! Och motiverat det med att JAG också vill kunna njuta av det.(har sagt att jag har svårare, när jag dricker)
Det har fungerat hittills, men problemet uppkommer, nu när jag är nykter och han väljer att dricka sig smålullig.
Ett par gånger har han blivit sur och tjafsat, men det är inget vi grälat om..
När vi båda är nyktra, har vi det fantastiskt bra. Tyvärr, har han svårt att se fördelarna, och om han så småningom, väljer flaskan i högre grad, är nog tyvärr äktenskapet över, för jag inser att jag inte kan konkurera med den sortens älskarinna..
Så Dompa, jag tror att du faktiskt reagerar helt naturligt..
Det är väl som så att vi är så vana vid, att det förmodligen ska vara/bli sex, när vi går ut/blir berusade, att vi aldrig tänker på att vi egentligen inte tycker att fulla människor är attraktiva?!(inte ens när de är knappt märkbart påverkade..)

Och kanske är det också därför en del av oss dricker, vi står inte ut, i nyktert tillstånd, med den larvighet/pinsamhet som uppstår, när folk har hällt i sig mer än max 2 glas vin till maten...

/trollis/

Var på en date igår kväll. Inget allvarligt men ändå stort för mig som hållit mig till samma kvinna i 15 år. Det blev inte bra. Hon visste att jag var nykter alkis...men att jag inte hade problem med andras drickande. Vad varken hon eller jag visste var att jag skulle bli lätt äcklad (Nej, jag visade inte det!) när hon tog in sitt tredje vinglas. Vad är tre vinglas...en vardagskväll...med jobb dagen därpå? Ja antagligen ingenting för den som klarar det...men i mig ringde varningsklockor. Betänk också att kvinnan var italienska...alltså inte från dryckesbältet.

Kvällen gick bra. Vi skildes åt som vänner. Men jag har tänkt halva natten på min negativa reaktion. Jag VILL INTE bli en rabiat nykterist som dömer ut andra. Jag VILL INTE rynka på näsan och undra om en kvinna är i farozonen för att hon petar i sig tre glas. För drygt ett halvår sedan hade jag toppat henne och inte ens reagerat. Jag gillar att vara nykter. Att vakna nykter...men jag gillar inte en del av den man jag börjat bli. Sitta och fördöma andra. Nu får jag fila vidare på detta...hur förhålla sig till andras drickande. Kanske är jag bara överkänslig då min egen nykterhet fortfarande är så färsk? Var det för att hon var kvinna? I så fall är jag ju störtgalen. Inte dömer jag ut grabbarna när de tar några glas. Var det för jag såg henne som en eventuell sängkamrat? Blev jag kanske sårad av att hon behövde tre glas för att "stå ut" med mig? Mycket att tänka på...analysera sönder allt. Den nya Dompa :(

Annars är allt väl här. Det går fortfarande att sitta på balkongen på morgonen... Katten tycks må bra ;-). Sköt om er där ute! /R

Det var ett tag sedan du skrev här. Anar att det går bra för dig...men bekräfta gärna. Hos mig är det lugnt nu...men efter min tjänstresa inser jag än en gång att lugnet i mitt fall är bedrägligt. Inbillar mig att du är tryggare i ditt beslut. Men vad vet jag? Så hur har du det Bella? Kram /R

...annars dör man! Jaha? Och var kom det ifrån? Märker att jag blir knäppare och knäppare för varje nykter dag. Men jag struntar i det....för precis som du beskriver det Santorini så är jag FRI...så skit samma om jag är en smula knäpp. Glad för dig bruden ;-) /R

Håller med dig om att det är tufft när ens närmaste pratar om "den goda alkoholen, på det goda sättet". Det där vi i egentligen vill undvika: såå fint gott vin till maten; eller såå gott fiint vin som aperitif, eller; såå gott fint vin till efterrätten; eller så gott med en liten sup av gott, fint wiskey, eller...ja, så kan jag fortsätta, eller hur?

Min särbo vill inget hellre än att jag ska sluta dricka, säger han. Han vet att jag gått till läkaren för mina problem. Vad händer? Två dagar efter mitt besök kommer han hit och har med sig öl och wiskey i mängder. Han ber mig vända bort blicken medan han tar sin "styrketår". Ok, det gick bra, jag kunde säga nej, då. När han sen kom tre dagar senare och också hade med sig några starköl och en fickplunta med sprit kunde jag inte säga nej. Jag sa: jag vill också ha i så fall. Det fick jag och sedan dess är mina alkoholfria dagar nada, ingenting. Campralen funkar inte, som om den är helt verkningslös, ju.
Det är inte så att jag tror att en medicin ska skapa mirakel för mig, men den kunnde ju ha haft liite mer verkningsgrad, hade jag önskat. Fast jag greppar allt jag kan nu, så nästa är att gå på AA-möte.

/Sims

Häromkvällen var jag och lyssnade på Annika Östberg. Hon berättade sitt livshistoria, med droger, prostitution, misshandel... och till slut morden som hon bevittnade och som gjorde att hon satt 28 år i fängelse. Men berättelsen genomsyras av ärlighet, förlåtelse, värme, livsvisdom... Helt fantastiskt.

Hon LEVER tolvstegsprogrammet. Allt hon gör och säger relaterar hon till de olika stegen. Hon är ett levande bevis på att det fungerar, och att när man når till det tolfte steget så återstår bara (nåja) att ge vidare till andra. Det är därför hon är runt och föreläser. Inte för att tjäna pengar på sin bok, utan för att det tolfte steget kräver det av henne. (Stegen finns här om du vill kika: http://www.al-anon.se/Om-Al-Anon/De-Tolv-Stegen/)

En bild ur hennes berättelse som fastnade i mitt huvud var hur hon som nybliven mamma väljer att börja knarka igen. När sonen är nästan två år gammal ser hon hur han leker med en penna och sätter den till armvecket, som han sett mamma göra.

Hennes, och min, poäng är: barnen ser. Och förstår. Vi kanske inbillar oss att det är på något annat vis, men icke.

Godnatt, vänner.
/H.

Håller helt med, äter ffa goda middagar på restaurang men nu tar vi bilen in till stan :
Sommar, när du börjar tvivla och inte känner dig så motiverad att vara nykter längre gå in på forumet och läs i trådarna som handlar om "Hjälpa någon som står nära".
Att få läsa om hur närstående upplever att ha en alkoholberoende i familjen och vilken skada vi förorsakar dem, det är flera barn till alkoholister som skrivit/skriver där också får ialla fall mig att tänka en gång till och stå kvar vid mitt beslut. Det finns en orsak till varför vi tog det här beslutet.

Där har din Stigsdotters vän hittat ett bra argument för det fina med att motionera.
Kunde inte ha sagt det bättre själv! (Hitta känslan och flyta fram, tänka och rensa tankar)
Jag tror att det är lite av den tron känslan man har trängt sig när man tar till flaskan. Skillnaden är att flaskan inte funkar men det gör skidspåret mm.

//Paron//

Roligt är det inte men man får försöka Tota till det så att det blir lite roligt.
Kul att du ler eller skrattar när du läser det jag skriver, läser ofta dina kommentarer och inlägg från en humoristisk sidan. Kanske jag ler och skrattar innombords för att jag känner igen mig!
Kan tyckas att det inte är något kul eller något att skratta åt i min (Våra) situationer. Med glimten i ögat och högt i tak går det mycket lättare att tackla problemen! (Hur är det recensenterna brukar säga ” om vi ser det ur en tragikomiskt perspektiv ………."?)

Oj dett vart ett djupt in lägg! Känner mig lite som Ingnar Bergman nu;-))))

Hörs!//Paron//

härligt att läsa! Precis så där känner jag nu redan och jag hoppas att det ska förbli så. Jag tycker också att jag har så många fler valmöjligheter nu, det enda jag inte kan välja är alkoholen.

Du gör mej alltid munter R,
oroa dej inte ;)

Kram

i självömkan nu ! Jag kan lova dig att du kan göra härliga underbara resor och äta ljuvliga middagar utan alkohol i framtiden. Jag ser numera enbart fördelar med mitt nyktra liv, den valfrihet jag har jämfört med tidigare är en fantastisk gåva som jag är oerhört rädd om. Jag ser, hör och känner med alla mina sinnen idag och kan njuta fullt ut av livet.

Att tänka tillbaka på hur det en gång var och vilka konsekvenser jag fick gör att jag idag väljer att inte dricka.

Ja, det går bra. Det är den första/de första dagarna som känns tröga, men sen brukar det gå bra. Borde ju vara lätt att fortsätta så...Dock när det har gått bra en period och jag mår toppenbra brukar jag kunna åka dit igen... Har förstått att det är vanligt. Det är ju svårt att fatta när man känner sig på topp att man inte ska klara av ett normalt drickande. Jag har trots allt börjat fatta att jag inte gör det. Tänker också på mina barn. Vet inte hur mycket de har märkt när det har blivit för mycket och det känns inte bra. Jag ska kämpa på. Eller egentligen är det ju när jag dricker jag måste kämpa...

att berätta om sina fyrarättersmiddagar och om hur mycket vin de har druckit. Varför, varför, varför berätta det för mig? Jag tror att jag håller på att gå upp i bitar. Har han inte förstått någonting? Berättade om mina känslor av sorg när jag tänker på att det livet är förbi, gråter, och han bemöter detta med att berätta om hur mycket vin det druckits! Han kunde lika väl ha stannat i Frankrike. Har klarat mig bra här hemma. Är så less på allt och alla, vill åka iväg själv någonstans där jag kan få tänka ifred. Kommer det här förstöra vårat förhållande med? Det är tydligen lätt att gnälla på någons dryckesvanor men inte att anpassa sig eller försöka förstå? Jag ska bara skärpa mig och hålla käft och va glad, eller?

Jo, för att du vill inte se dig själv besegrad av alkoholen. För att du inte vill skifta mellan olika systembolag för att inte väcka misstanke. För att du inte vill vakna med ångest och bakfylla. För att du vill ta dig ur den nedåtgående spiralen. För att du vill vara DU. För att du väljer livet..

Styrkekram!/ sims

Du har rätt Tilde, det gäller att hitta "min" diet, ungefär som det känns med allt just nu. De här två månaderna är som att allt börjar om från början. Allt jag tidigare gjort är liksom FÖRE och nu försöker jag bilda ett nytt EFTER. Känns som att jag famlar fram dag för dag. Vet inte vad som är JAG. Vilken hårfärg ska jag ha? Vilka kläder ska jag ha? Vilken inredning ska jag ha? Vilken semester ska jag ha? Mycket av detta har jag ju funderat på förut, men nu känns det liksom så mycket mer "på riktigt".

Jag behöver nya minnen och kopplingar. Min hjärna är så inställd på det som varit. Ett konstigt exempel: Mannen kom idag hem från Frankrike och jag fick fina presenter bla en vacker tvål som var tillverkad på en olivgård. Läste i broschyren om tvålen och om den fina olivoljan och vingården som låg i Provence. Detta väckte minnen från när vi åkte motorcykel i Provence för 15 år sedan och besökte vingårdar och var nykära. Det allra konstigaste är att jag blev alldeles ledsen och kände sorg för att den tiden är förbi, och då var det vinet jag tänkte på, inte allt det andra utan bilder av middagar och vin, vin, vin susar förbi. Humöret åkte ner i botten och jag känner mig återigen misslyckad som inte klara av A.

Ser nu hela livet framför mig som tråkigt, tråkigt, tråkigt. Vill jag det här och varför gör jag det här?

tack markatta

jag har också sagt att ja finns att ja kan ha ett förhållande med han om han tar hjälp utifrån, terapi osv...

men som ja ser det kommer han inte det...

sist skrev ja att han inte verkar vara intresserad av att ha ett förhållande o att han missbrukar förtroendet hela tiden... du sårar mig gång på gång skrev ja...

han har inte svarat eller tagit tag i det... hade han vart normal o velat det här, hade han tagit tag i det.,...hört av sig o kommit hem till mig nykter o pratat

han orkar inte göra det... är för stor förändring för han, o ja kan inget göra...( som höstrollet skrev, han är ingen prins)

ja måste släppa ansvaret... o inte lägga ner all min energi för att ta hand om han när han är full, bakis, o vill ha närhet o pratat om oss o hans problem som ja återupptar hela tiden...

jag får bara ont o blir ledsen...

det som har funkat bra mellan han o mig, är när jag lägger vår nivå på samma våglängd som våra gemensamma vänner.... men så fort vi pratar om oss, så blir det så här tokigt o tungt =(

ja VET att han kommer höra av sig som innan... på natten när han är onykter... det gäller att hålla han kort då...

eller inte svara...han är van att ja låter han komma över o det blir samma mönster då

dina "trådar" här och tar till mig och känner styrkan och övertygelsen i ditt beslut att kämpa för ditt mål. Att du ringer en gammal bekant som denna idag är ju en av "dina" pusselbitar på väg och det känns verkligen som du jobbar på ditt välbefinnande (och det gör ju alla här) och det är skönt att dela det.
Det är viktigt med de där pusselbitarna, kanske helst när det känns hopplöst att man snappar upp den där lusten igen... att kämpa på.
Lycka till
och jag läser alla dina inlägg och tar till mig.
Kram Tilde

Fick ett ryck och ringde upp en gammal bekant, som jobbar på ett beroendecenter i landet..
H*n blev lite förvånad, för det var ett bra tag sedan vi hördes av.
Det började faktiskt med att det äldsta av mina barn, började röka hasch. Just då, var h*n en ovärderlig klippa, eftersom h*n kunde alla bortförklaringar och knep som ungar tar till..
Jag förklarade läget, och det där vad-var-det-jag-sa, som jag oroat mig för uppstod aldrig under samtalet.
Istället, fick jag massor av uppmuntran i att jag sett mina egna problem, innan omgivningen gjort det.. Fast, som h*n utryckte det, tro inte att vare sig ditt eller din mans supande har gått obemärkt förbi. Det finns säkert de som både anat och pratat.
För så är det ju, vi som är alkoholister, tror att vi är så himla duktiga på att dölja vårt missbruk, vare sig vi dricker små mängder varje dag eller blir aspackade några gånger i månaden..(för en del, både och)
Kruxet är att ingen vill ta tag i det! Överallt, sopas problemen under mattan och det himlas med ögonen och kommenteras som typisk "måndags-sjuka" eller "löningsdax-frånvaro" eller "värst vad mycket parfym/halstabletter det går åt idag då", med en menande blick..
Det finns fortfarande människor, som inte anser alkoholism vara en sjukdom, utan ett problem på individnivå.. Därför drar sig många för att söka hjälp.. Det är skämmigt, man är rädd att förlora jobbet (vilket man förmodligen gör i alla fall så småningom) Rädd att förlora sina barn..
Men inget av det, kan hindra en alkoholist från att dricka!
Hur det börjar och hur det yttrar sig, finns det egentligen inget enkelt svar på, snarare många ofta hopkopplade med varandra..
Därför är det heller ingen sjukdom som är lätt att bota, inte med någon "one-size-fits-all"-metod iaf.
De flesta, har givetvis en önskan om att kunna dricka normalt/socialt, men det var inget som rekommenderades..
Det KAN gå bra, men för det mesta( och för de allra flesta), så är det som för den som slutat röka och tror sig kunna ta ett par "festbloss", man är snart/så småningom tillbaks i sina gamla vanor igen.
Har man väl fått alkoholstigen (som för många är en autostrada) att växa igen, så tar det inte många gånger, innan man trampat upp den gamla stigen igen.
Rådet, innan vi la på var: Våga tala med den det berör! Var objektiv, och tala om VAD DU SER(utan att anklaga)! Fråga om personen behöver hjälp..
Om inte annat, så startar du kanske en tanke, som leder till förändring och skillnad.
Om någon hade vågat prata med mig, om att de märkt att jag luktade alkohol, ett år innan jag fick sparken, så hade det gjort stor skillnad för mig sa h*n. Nu tyckte jag bara att de var en samling hycklare.. Visserligen hade jag kanske inte slutat dricka bums, men förmodligen hade min attityd varit en annan..
Det känns, som jag fått en vän tillbaks, någon som lika mycket som ni på forumet, VET vad det handlar om! Och vi kommer nog att fortsätta ha kontakt..

Såg att man kan läsa på denna sida om just det du skriver om. Kanske är något för dig, hon skriver om de olika sätten man väljer att äta som vegetatian, och hur det går ihop med LCHF.

Hoppas du hittar "din" diet, jag tror det är väldigt olika för alla. Lycka till!
http://www.annahallen.se/vegetarian-och-lchf

Fick ett tips om en bok som verkar ta upp det här med socker & alkohol lite ur "LCHF-perspektiv".. Har inte läst den själv, men ska dra till biblan och beställa den..
titel: Om kroppens omsättning av kolhydrat, fett och alkohol
författare: Anders Eklund.
Någon som läst den? Vore intressant att få höra om den gav något..

är något vi kvinor borde jobba mer på ;-D. Att helt enkelt inte låtsas höra..
Eller svara med repliker som "Det ligger något i det du säger.." (sedan inget mer..)
Eller (min favvo)"Jaså, du tycker sååå, det var intressant.." (tystnad)..
Oftast faller grälet/gnället platt.. (gäller också skvaller man inte vill vara delaktig i!)
Det kommer säkert att bli en del upprepningar, men den här utnötningsmetoden, brukar vara effektiv.. ;D
Och blir du trött på tjafset, så är det fullt tillåtet att gnälla av sig här hos oss *skratt*
Kanske får vi t.o.m. uppslag på fler bra "samtals-stoppare"..?
kram / trollis

För en helt ostylad bild av en person!
Vi är/blir inte "änglar", för att vi lagt undan flaskan..
Ibland är det kanske tvärtom.. En del, (som du skriver) lovar och lovar en massa..
Sedan när ågren dyker upp med sin fula nuna, minns de inte riktigt vad de gav för löften, men skit samma, de mår så dåligt att de köper sig lite samvetsfrid..
Min gubbes båda äldsta barn, lärde sig att utnyttja detta..
När han sedan satte stopp, var han "elak" och de har sagt upp bekantskapen..
Visst är han ledsen över detta, men inser att det inte var honom, utan plånboken de ville träffa..
Så fortsätt för all del att vara DU! Jobba gärna på din personlighet, men gör det för din skull :-)
//trollis//

Det är sant, som en atlantångare...
jag brukar numera se mig som ett gammalt segt träd som försöker vrida mig in i en annan växtfas, vill se solen från ett annat håll och titta ditåt istället. Men det är stundom segt för redan uppvuxna träd att vrida sig i annan riktning.
Din beskrivning av föräldrarna är bra att ha i minnet och gör mig ännu mer motiverad att "jobba med mig själv". Det är ju ändå sig själv som man, hur man än väljer alltid kommer att leva med. Jag tycker om att det gör lite ont att växa, men jag tycker inte om frustrationen jag känner pga meningslösa gräl. Vill ha bort de grälen ur mitt liv. De suger energi. "Goddag yxskaft-metoden" är något som är värt att invänta och jobba för.

Alkoholister är jobbiga jävlar,som av olika anledningar finner att alkoholen gör det lättare att stå ut att vara en jobbig jävel.Alkoholen blir en flykt från den jobbiga verkligheten,alla krav som man ska leva upp till.Alkoholism är klassat som sjukdom,men det vet du inte om själv när du super.Att du är sjuk alltså.-jag ,sjuk,pyttsan heller.Alkokholen blir din bästa vän så länge DU tror att DU har kontroll.Stress stresss krav krav,faan vad gött med vin för att landa..Stör mig inte unge,du ser väl att pappa är upptagen.Det lovar jag ,vi gör det i morgon.Ja, ja ,ja, tjaata inte mer.,jag skaa,jag lovar.ÅÅ inte det också,jävla telefon,faan att man aldrig får va i fred.Jävlar,jag ska ju laga middag också...ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZ.Faan va törstig jag är,jag måste pissa också.Undrar va klockan är?Var är alla ,Va sover dom redan?

Jag fattar knappt fortfarande vad som hände under alla år jag söp.Mina tonår,mina småbarnsår,mitt äktenskap,min karriär.Min självkänsla,mitt självförtroende,min självbild..Allt låg jämnsides på botten bredvid Titanic.Faan vad det var synd om MIG..Ställa bort flaskan,min bästa vän,mitt allt,min trygghet.ALDRIG,över min döda kropp.Sen kom allt slag i slag.Arbetslöshet,skilsmässa,äldsta dottern fick hjärntumör,farsan dog,och så dog till råga på allt Katten.Hade jag självmordstankar,javisst hade jag det.Det var ju så SYND om mig.Det fanns bara två vägar ut, leva eller dö.Jag kunde inte göra mina tre döttrar så illa så jag valde livet.Jag ställde bort flaskan och sökte hjälp.

Nu har det snart gått 9 år sedan jag ställde bort flaskan,och först nu börjar jag så smått få kontakt med mig själv.Ting tar tid,men jag mår bra och jag är nykter för min egen skull.En dag i taget gäller fortfarande.Alkoholen har jag delvis ersatt med träning,och så naturligvis godis och glass ibland,nåt som verkar vara obligatoriskt för alkisar.Sen har jag stöd från en väldigt fin AA-grupp.Inte att förglömma.Men jag är fortfarande en jobbig jävel,för det är min personlighet.Det är ju JAG.Men jag jobbar på det..

Kram K