Senaste kommentarerna i forumet

Jag vill verkligen vara med! Vill så gärna slippa alla skit som kommer av att dricka.

Jag har haft en vit helg! Vet inte när det hände sist.. Känns skitbra!

Ja från när jag var 25. Klarade mig länge efter det med, men sakta som har det blivit mer. Och inte dricker jag för smakens skull. Dricker jag så är det för att få den där behagliga känslan i kroppen och den avslappnande känslan. Sen att jag fått inse att priset långsiktigt är långt högre än vinsten har gjort att jag intellektuellt insett att det går käpprätt å t H.e om jag fortsätter. Jag har förstört nog i mitt liv och mått och sovit dåligt nog.
Men sen kommer belöningssystemet in och suget finns där. Men är man nykter en tid har man inget fysiskt sug, men ett psykiskt. Och det verkar i varje fall i början öka med antal nyktra dagar. Därför kan jag inte lita på mig själv, utan måste nog jobba dagligen med mitt problem. Läsa här är ett exempel. Men jag tror jag är längre ner på det sluttande planet än du Kia. Men skall du kunna njuta av ett vinglas i framtiden måste du nog vara oerhört vaksam. Ta långa vita perioder och dricka mindre än andra. Ja egentligen vet jag ju inget om dig, känner bara igen hur det var för mig för 20 år sedan. Nu kan jag inte mera njuta av ett glas vin. Jag kanske tar återfall, men har tvingats inse att jag aldrig kan få ett normalt förhållningssätt till alkohol. Men man får väl inse sitt handikapp och hitta andra glädjeämnen i livet. Det skall ju inte vara en katastrof att vara nykter. I mitt fall är det nog en möjlighet.

Jag har själv läst många forskningsrapporter. Här har ju nämndemannagården gjort urvalet. Men AA är säkert bra för många. Men forskningen visar också att resultatet beror på om man kan innefatta andligheten. Det kan inte jag. Forskning visar också att det är viktigt att den beroende hittar former som känns rätt. AA för någon, KBT för andra o s v. Och för mig blir inte AA rätt. För andra kan det bli det. Skulle gärna gå i en grupp med Länkarna om det fanns i mina trakter. De har ju skalat ner den andliga delen. Vill inte alls förringa AA. Alla vägar som fungerar för en person är bra.

Hej!

Är ny här, har läst på forumet många många gånger men aldrig skrivit..... Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, är väldigt orolig över mitt drickande. Vet inte om jag skulle klassa mig själv som alkoholist eller alkoholberoende (det kanske är samma sak?:/ ) men har väl på sista tiden haft tankar som kretsar kring alkohol i stort sett varje dag. Jag dricker definitivt inte varje dag, har till och med tagit ett glas och kunnat sluta dricka. Men ska jag på fest så har jag tänkt "Gud vad skönt, nu kan jag dricka!!". Det är väl inte en "normal" tanke? Har även känt mig otroligt irriterad när jag bett pojkvännen köpa vin på systemet och han har sagt att han inte hinner (bör tilläggas att han knappt dricker själv). Inte det heller är väl "normalt"? Jag tror och känner att jag dricker för mycket men vet inte om jag bara inbillar mig? När jag väl går ut med vänner så dricker jag mycket mer än det rekommenderade intaget för kvinnor men det gör alla mina vänner med.. Får alltid ångest dagen efter att jag druckit och ångrar alla dumma saker jag gjort (det är som att jag blir en helt annan person, blir kaxigare, har väldigt starka åsikter o säger dem vare sig det sårar andra eller inte osv) och den person jag blir när jag druckit.

Har funderat och vill ärligt talat inte fortsätta dricka, men är så otroligt svag och dricker när andra gör det. Suget efter att dricka vin blir alldeles för starkt:( vill sluta men vet inte om jag är tillräckligt stark. Min fråga är väl, hur ska jag göra och är jag beroende eller vad är det för fel på mig???:(

Blir otroligt tacksam för alla svar och råd som ges till mig!

Hade jag min första middagsbjudning som nykter (tror jag?).
Eller räknas det om jag hade konjak i Tiramisún, och vin i grytan?

Jag drack hur som helst ingenting till maten och det gick bra.
Och sent blev det! var inte i säng förrän efter två och jag är själv förvånad att jag orkade. Kära middagsgästerna var härliga och lite lulliga. Mycket gulliga och fina och lyckliga.
Det är ett sant nöje att uppleva detta, och minnas det dagen efter.

För första gången sedan jag lovade mig själv avhållsamhet, vad jag frestad att ta ett glas. Men jag tror att det handlade mest om gammal vana. Det var inte ett fysiskt "sug". Men Jag lurar också mig själv om jag säger att jag inte var frestad att ta bara ett litet glas, några få munnar, av det där svindyra vinet som passade så satans bra till maten, som jag hade gått och köpt.
Men jag gjorde det alltså inte. Och om det känner jag varken Bu eller Bä.

MB! Tack söta för ditt svar. Det känns lyxigt att kunna kasta ut en fråga och sedan bara få ett svar.
Jag vill absolut inte propagera för detta sätt, eftersom att jag aldrig testat det och inte vet om det kommer att fungera.

Den som lever får se!

flera källor. På samma hemsida finns fler länkar till vetenskapliga sidor.

http://www.namndemansgarden.se/behandling/utvarderingar

Ja nu har jag inte druckit någon alkohol på 12 dagar och det känns toppen. Läser här på Forumet varje dag, oftast flera gånger om dan, och lär mig mycket om sjukdomen alkoholism. Enda botemedlet tycks vara absolut avhållsamhet och det har jag lyckats med i 12 dagar nu, bara resten av livet kvar då :). Men jag tar en dag i taget och njuter i fulla drag av livet. Har visst haft stunder när suget kommer och där man känner sorg över att aldrig mer kunna sitta med ett (eller flera) glas vin och bara koppla av. Men då försöker jag tänka på något annat och än så länge har ju det gått bra. Säger som så många andra här att det oftast är tiden mellan 16.00 till 19.00 som är jobbigast, sen går suget över av sig självt. Så om det bara slutar regna och storma, så kan man ju alltid ta en promenad när det blir som värst.
Snart är det två veckor och jag är stolt!

Vad bra! Jag hade stor hjälp av det i början. Tyvärr föll jag efter det var slut men jag lärde mig mycket av det och kan i efterhand se varför. Hade jag haft forumet (det var stängt då) hade jag inte lika lätt kunna lura mig själv till att kunna börja måttlighetsdricka. Men jag fick också svart på vitt att jag inte kan eller kommer kunna få en normal relation till alkohol och det har gjort mig än mer beslutsam att leva nyktert. Den här gången känns det annorlunda. Har bara sett det positiva med att sluta dricka och glädjs varje dag för det. Jag behöver forumet, slutar jag komma hit så tror jag att återfallet kan smyga sig på igen. SÅ lurig är sjukdomen!

the love you take is equal to the love you make." http://www.youtube.com/watch?v=oV8PSj-hQvw
och då kom jag också ihåg en av mina gamla, älskade tröstesånger http://www.youtube.com/watch?v=WcBnJw-H2wQ

Kram / mt

Gick faktiskt med där. Alltså i denna sites program via KI. Verkar seriöst. Då får man mail att svara på och "tvingas" därmed att jobba aktivt. Tror det är bra med sådan kontinuitet. Man glömmer ju lätt annars.

Jag svarade dig i filosofens tråd. Kanske kan alkoholhjälpens självsjälp echange vara dig till hjälp i början? Där får du personlig stöttning och feedback. Sen tycker jag att det här forumet är till stor hjälp.Men om du känner att det inte är tillräckligt kanske du kan vända dig till din vårdcentral eller om det finns något beroendecentrum i närheten? Jag tror AA är jättebra och livsnödvändigt för många men jag har också förståelse för om man inte tycker det passar. Personligen föredrar jag hjälpen jag får från detta forum. Det fungerar för mig som ett AA möte fungerar för en annan.

Här är du inte ensam,vi finns.Lycka till!

Men varifrån får du dessa siffror Lars?

Kanske kan du ha hjälp av alkoholhjälpens självhjälpsprogram (echange)? Där får du personlig stöttning och feedback.

... var det svåraste beslut jag tagit i mitt liv.

När jag påminns om det så blir jag så oerhört ledsen - att jag utsatte barnen för det, att jag inte insåg tidigare, jag minns rädslan, sorgen och hur det kändes som jag skulle dö, eller att jag faktiskt tom önskade att jag skulle få dö.

Det kommer fortfarande påminnelser om hur mycket jag accepterade.
Å ena sidan styrde och ställde jag med allting: jag bokade in hantverkare om det behövdes, jag bestämde när det skulle städas/tvättas/handlas/lagas mat/ätas, bjudas in gäster osv osv - för exsambon var ju inte i tillstånd att ta beslut.
Å andra sidan vågade jag knappt andas utan att kika på exmannen för att se om det var ok med honom - jag försökte alltid parera föra tt hålla honom lugn, jag fick alltid höra att jag är klantig när jag pratar, att jag inte kan uttrycka mig på rätt sätt, och jag försökte alltid invänta honom innan jag sa eller gjorde saker... Om vi blev ovänner (eller snarare: när han blev arg för att jag gjort fel) så var han ju först galet arg, sedan ignorerade han mig, tills han hade bestämt sig för att förlåta mig och då skulle jag acceptera det. De dagarna när han var arg så kunde han väcka mig varje natt och kräva att jag skulle be om ursäkt, eller bara fortsätta att tala om att jag var sjuk, störd, äcklig osv, eller kasta saker på mig (även när barnen låg i samma säng)...
Jag ville så gärna att vi skulle kunna prata som två vuxna människor om varför jag inte ville leva med honom, vad jag inte tyckte fungerade osv, och det känns fortfarande lite konstigt att vi aldrig fick något avslut, men så är det ju bara.
Jag känner fortfarande OFTA att jag kanske överdrivit, att jag borde ha sagt ifrån så kanske han hade slutat osv, men jag blir allt starkare i att min exsambo inte behandlade mig som man ska behandla en annan människa och jag accepterade det länge, men till slut valde jag att gå. Det var sååå svårt, men det var det enda valet.

Jag var rädd för ilskan, rädd att förstöra för barnen, rädd att inte klara mig ekonomiskt, rädd att inte få mina saker, rädd att inte kunan ordna ett bra boende, rädd att bli ensam osv, men många saker har löst sig, och:
Everything will be okay in the end,
if it is not akoy, it is not the end

Jag kämpar och jag är tom nog nästan lite stolt över mig själv emellanåt - jag klarar mig och jag har tagit itu med saker som uppkommer och jag försöker!!! Men - att inse att jag levde som jag gjorde, det vet jag inte om jag någonsin kommer inse fullt ut?

när du skriver mt!

Åh, har skrivit till Framtidsdrömmar och tårarna rinner, för det väcker upp alla mina minnen från mitt lämnande... Så ont det gjorde, och gör fortfarande ibland...

Och så fint det är att läsa om saker ni kunnat lära er, du och mg! Är så glad för er skull, och samtidigt gör det ju så ont i mig att ni kunnat arbeta var och en för sig och tillsammans - som jag önskar att jag hade kunnat jobba så med min exsambo och att vi hade kunnat lösa det, och att jag hade sluppit sätta in två barn som med darrande underläppar frågar när jag hämtar dem igen i exsambons bil.

Men jag försökte och det fungerade inte... Mt, tack för att du hjälpte mig att inse det - tack för allt...!

Jag har skrivit det tidigare, men jag skriver det igen - jag förstår hur du har det (tankar, känslor, osäkerhet), och det kommer att bli bättre!
Jag har dagar som är bättre och dagar som är sämre, men framför allt så har jag lugn. Det blir så tydligt när jag läser i din tråd - jag har lugn på ett annat sätt idag! Jag behöver inte oroa mig för att bli väckt mitt i natten, jag behöver inte tänka på om han kommer bli full, hur han kommer bete sig, om han orkar med familjen idag, att jag ska säga rätt saker vid rätt tillfälle, jag behöver inte tänka på att bli beskylld för alla möjliga saker, jag behöver inte ta hand om ytterligare ett barn...
(Idag när jag gjorde iordning min frukost så kokade jag gröt och lade i lite äpplemos och då slog det mig: det är ett under att jag inte matade min exsambo, utöver allt annat jag gjorde: jag gillar att bara lägga en sked äpplemos vid sidan om gröten, men exsambon gillade att blanda gröt och mos - vilket han brukade säga till mig att göra OCH - jag gjorde det: jag blandade hans gröt och äpplemos - för att hålla honom lugn...)
Som mt skriver: läs lite tillbaka i din tråd! Jag hade väldigt svårt att göra det när jag var mitt i allting (och än idag) för jag hade alla tankar och känslor som du har: "jag kanske överdriver", "det var kanske inte riktigt så", "han är ju snäll ibland"

Kommer barnen att bo hos dig och även lite hos honom? Se till att anteckna om/när det händer saker: om han hotar/är aggressiv mot dig likväl som mot barnen!! Jag minns känslan av att nästan gå under när barnen åkte till pappa: många gånger i början så bet jag ihop när de blev hämtade, men så fort dörren stängdes så bröt jag fullständigt ihop och bara föll ihop i en hög på golvet och hulkade, ibland i flera timmar... Sedan blev det bättre och jag har försökt att ta vara på tiden och göra saker jag gillar och lättare kan göra utan barnen (jag vet att det är viss skillnad eftersom dina barn är större än mina, men ändå!)
Vid ett tillfälle hade barnen glömt något och pappan kom in igen och där låg jag och på fullt allvar trodde att jag skulle dö, och då kom han och höll om mig, kramade och stök mig över håret och pussade mig lite faderligt och sa "säg till om jag kan göra något för dig" och jag tänkte bara "Jag har gjort fel, han är ju så snäll och omtänksam - tom när jag lämnat honom så tänker han på mig" - men sedan var det ju dags igen för allt det andra, det som en människa inte orkar och inte sk behöva leva i.
Nu för tiden blir jag ledsen när barnen är ledsna, när de inte vill åka osv, men jag tänker att det kommer lösa sig: för vår del så är socialtjänsten inkopplade och så här långt är jag mer positiv än jag varit tidigare - ofta hör man att de inte gör något osv, men de verkar vara på g (får dock se vart det leder, om det leder någonstans)
Men det kommer bli lättare för dig också. SÅ snart du känner att lugnet kan lägga sig lite. Men det kommer ta tid - härda ut!!
Och som du skriver - man vacklar, men läs igen det du skrivit innan!!!

Jag önskar jag kunde ge dig en kram, för jag vet hur mycket jag behövde det när jag lämnade. Tillåt dig att vara ledsen - som jag skrev så trodde jag att jag skulle dö när jag lämnade och jag var så ledsen och knäckt, men det blir bättre!
När jag lämnade kändes det nästan värre ett tag: jag trodde ju att jag hade fel, att jag gjort fel, jag blev ännu mer osäker på om jag gjort fel, det krävdes oerhört mycket att flytta, tänka på vad som var viktigt, stå på mig när han ena dagen var vansinnig, nästa var han oerhört snäll, allt som varit bra kändes ju som det var det som var det verkliga... och jag minns önskan om att bli påkörd så att jag skulle slippa leva - för jag kunde inte ta mitt eget liv och lämna barnen... Men så blev det bättre: solen kom och jag kände att jag kunde göra saker som jag inte kunnat under vårt liv tillsammans - jag blev inte bedömd hela tiden, jag kunde göra fel och ändå inte få skäll...!

Ät något gott, kanske gå och få en massage, fika med en vän, köp lite blommor som du gillar, gör något som du vill men som du vet att du inte hade gjort tillsammans med maken, se en film du tycker om, var rädd om dig - du har inte överdrivit, du är värd bättre!
Kramar dig!

Hoppas kunna ge ett bra svar. Av alla som söker hjälp för sin alkoholism tar ca 30% ett återfall o återgår sedan till nykterheten 30 % faller tillbaka och 30 % är nyktra från första behandlingsdagen. Av de behandlingar med hög procent bibehållen nykterhet, bygger på AA mötesgäende . Ex Aleforsstiftelsen, Nämsemansgården, Valet .
Lycka till.

Hej igen! Skickade svar till dig i min tråd, och ser att du nu är igång med en egen!
Stort lycka till igen!

//PP

Kanske är det inte så att det är metoden som är det primära, utan den innerliga ärliga önskan att bli nykter? Det är vad jag förstår den enda förutsättning som finns inom AA. Alla sätt är ju som bekant bra - utom dom dåliga - men här på forumet finns exempel på medlemmar som lyckats, både själva, med hjälp av AA, eller annan hjälp. Tror att alla måste hitta sin egen väg,hur man själv vill lyckas. Har själv funderat en massa kring detta, och fått en massa fina svar i min egen tråd. Är inte enkelt för mig att besöka AA heller (pga. nuvarande vistelseort) men funderat på att göra det. Om inte annat för att stilla "nyfikenhet" och trots allt veta vad jag talar om :-)

Välkommen hit till forumet. Vet inte hur länge du varit här och läst, men det gör gott tycker jag. Att själv skriva är även att rekommendera. Blir lättare att se var man står när man skriver ner det i egna ord. Tror nog att det viktigaste är att ärligt komma fram till hur problemet ser ut. Den väg som fungerat för mig är att ta en helnykter tid. Då får man bra koll på hur problemet ser ut. Sedan krävs det bara att vara ärlig mot sig själv (Vilket inte är lätt, ska gudarna veta). Då får jättegärna använda dig av tråden här. Många tycker det även är skönt att skriva i en egen, så att man har sina "egna" tankar lite samlade.

Stort lycka till, och styrka nu i starten!

Känns som en frigörande tanke att få fjutta eld på boxstället. Lite komiskt bild man får av den tanken faktiskt. Boxstället, måste vara ett bra bevis på den moderna människans anpassningsförmåga till att yttre omständigheter ändras :-) En ny möbel i hemmen, att klä in boxen så det kanske skulle se ut som den var något som stod länge. Ser M-m framför mig sjungande som Ralf Gyllenhammar i melon: BUUUURRN!! Låten hette väl "Box on fire" :-)

Nu en tur ut i nysnön snart!

Ja AA är nog bra för många, men passar inte alla. Det andliga inslaget passar inte mig. Men säkert bra för andra. Sen är väl resultatet att ca 5% per år lyckas bli nyktra oavsett metod. Och jag tycker att var och en skall söka sig fram till det sätt som kan hjälpa en att bli nykter.

Synd att ni känner så prova andra grupper. AA har hjälpt o hjälper så många. Att gå o lyssna o få prata med likasinnade , att slippa trampa upp en ny stig utan att få gå i de gamlas fotspår. Alkoholism är en sjukdom som är både falsk o listig! Att gå på möten får oss att inte glömma vem vi är. Kämpa på alla.

AA har hjälpt o hjälper folk i stora delar av jorden. De är få som klarar sig utan deras hjälp och samtidigt mår bra i sin nykterhet. Går själv tre tre gånger i veckan på AA möten. Har varit nykter i åtta år nu minskade ner mitt mötesgäende under en period o märkte direkt av ett sämre mående. Lycka till alla som läser detta.