Senaste kommentarerna i forumet

är verkligen vad det handlar om! Börjar du känna hopp är det bara att slänga sig på tåget och åka vidare på den vita resan. Vi kan sätta oss i samma kupé, har nog en hel del att prata om. Tack för att du tog återfallet åt mig!
Fenix

Jag ska läsa din reflektion med glädje. Börjar känna lite hopp så här på kvällskvisten.
LP

och bockar :) / mt

Då har du nått din personliga botten! Den man måste nå innan man kan sluta. Om du orkar så läs min reflektion om boken jag nyligen läst i min tråd.

Forum-vänner, idag hurrar vi för mullegullet som fyller år!

All lycka och välgång (och nykterhet, såklart) önskar vi hennes och hennes mullegubbe, idag och varje dag framöver!

Hon leve! Hipp hipp...........

Att läsa om dina framsteg och dina kloka tankar och ord.
Det kommer hjälpa mig framöver för jag föll av vagnen under veckan som gått.
Mår skitdåligt av det men får en kick av ge upp nu en gång för alla och sluta kämpa emot.

Det är för alltid en stängd väg och ett beslut om nykterhet jag adlrig mer ska ifrågasätta.

Jag tar rygg på dig Fenix, tillsammans fixar vi det!

LP

Vad härligt att höra!
Ta tillvara på de här dagarna :-)

Kramar
Miss K

Hårt och skoningslöst.
Jag vet vad som är rätt. Det svåraste är gjort som du säger. Så himla bra!

Jag funderade förut om jag verkligen förtjänade att leva mer. Kom fram till att det inte gjorde nåt om jag dog.
Nu vet jag bättre och kan tänka lite mer positivt. Jag vet hur härligt det är utan Alkohol och jag har stor livslust i normala fall.
Ja, jag slog i botten i natt.

Tack för ert stöd och stor kram till er från mig.
Jag kämpar vidare.

om jag får säga vad jag tycker. Jag har själv en parallellbild av mej själv som nedsupen alkismormor som jag plockar fram när jag börjar fundera på att kunna dricka igen. Det är inte så jag vill sluta mitt liv, i spyor och blod, så det är bara att välja.

Självbilden framåt, det är den som håller en på den vita stigen, egotrippad måste man vara, vi tål inte alkohol, det får andra acceptera annars kan de dra. Det gäller MITT liv, då måste JAG tänka på MEJ.
Prosit!/ MB

borde man ha hemma i skafferiet.
Jag tror jag ska lägga in lite skäms i frysen, det kan jag ta ut och titta på när jag får för mej att jag kan dricka.

Paket ett: när jag stal en liter vodka av svärfar
paket två: en midsommarafton när jag började festa redan på förmiddagen, i smyg givetvis, och blev tvingad av sambon att köra en av två bilar som skulle ut till sommarstugan. Full som ett ägg, kör bil nästan två mil... Med båda barnen i...
Paket tre: någon av alla de gånger jag halsat sprit och likör ur de flaskor svärisarna haft med sej till våra födelsedagskalas.

Sådär, det ska väl räcka en bit i alla fall.

Du ser långsiktigt på din antabus användning - det var det jag undrade över egentligen. Jag tänker att jag själv kommer att ta antabus i över ett år om det behövs - som min läkare säger så det finns dem som använder antabus livet ut för att leva ett bra liv. Vi får se hur det är med mig. Det ät klokt det där kring idrottspsykologin så jag började fundera kring vilken bild det är jag målar upp av mig själv där framme. En viktig bild som jag har rör mina ännu inte existerande men förhoppningsvis kommande barnbarn. Jag ser mig själv pysslande och pratande med dem på olika sätt och i den bilden ingår inte någon form av alkohol. Jag vill vara en närvarande mormor när den dagen kommer. En mer otydlig bild som håller på att klarna är vem jag är/vill vara i glada vänners lag. De första dagarna gick jag på fest med en flaska alkoholfritt, egentligen helt otänkbart, men det handlade faktiskt om mig eller dom. Om jag är på det enkla sättet, följer normen, dricker för att inte krångla till det för andra - vem är jag då - och framförallt vem blir jag. Det var inte alls så svårt som jag trott att vara nykter vid ett festligt tillfälle och dom andra får faktiskt tro vad dom vill om mig, det känns skönt att ha stått upp för mig själv. Så den bild av mig själv där framme som börjar ta form är konturerna av en människa som står på min sida - någon som är rädd om mig och verkligen vill mig väl.

Snurrigt?

Ha en bra dag

Grodan

Boxa på du! Lite för mig också. :)

Kram!
/H.

Kram.

Återfall verkar vara kroppens sätt att tala om för oss att den har fått nog nu. Var inte ledsen och arg på dej själv, gjort är gjort, nu ser vi framåt.

Du har ju själv lösningen ser jag - du vill ju bara bli fri!
Tänk att du är fri nu, det svåraste är gjort, du har haft långa diskussioner med din inre alkoholdemon. Det är färdigdiskuterat, för DU vet vad som är rätt. Ge demonen en spark därbak och lyssna inte mer. DU har rätt, demonen har fel!

Kramar i mängder!!/MB

Kan det inte vara både arv och gener. Det är ju troligt att ett barn som växer upp i en familj med känsliga alkoholgener också vistas i en miljö som ökar risken för eget missbruk i framtiden. Och vad jag förstår kan ju beteenden och vanor i ett längre perspektiv vara genförändrande så vad som är hönan eller ägget här kan bli mycket svårt att nysta upp.

Nästa fråga blir - har det någon betydelse och i så fall när och på vilket sätt om det är arv, miljö, både och eller något annat?

Bara för att man hittar orsaken är det inte säkert att man hittar lösningen.

Grodan

för kramen.

Jag skäms också för Sverige. Jag skäms över den politiska rasismen och jag skäms över ett Sverige där pengar är värt mer än människan.

Jag ska nog bara tillåta mig att vara riktigt arg idag. Tur jag har en boxningssäck i vardagsrummet när jag inte hittar något annat sätt att kanalisera ilskan.

Kram

Eftersom du skriver att du käkar stesolid "vid behov" så utgår jag från att du får dem utskrivet av en läkare. Är du beroende av stesoliden så tycker jag du ska prata med din läkare om det och göra upp en nedtrappningsplan.

Jag har själv missbrukat benzo och tog långt mer än dagsransonen. Jag hade ju blivit beroende och då hade jag ständigt "behov". Trots mina höga doser så behövde jag inte söka mig till svarta marknaden utan fick det utskrivet på laglig väg, med viss manipulation då "tappat bort" och genom kontakt med olika läkare. Jag fick till och med min gynekolog att skriva ut recept till mig.

När jag till slut fick kontakt med en bra läkare som inte såg mer medicin som en lösning så fick jag hjälp med en nedtrappningsplan. Hon menade att när man blivit beroende av benzo så kan det(till skillnad från andra droger/alkohol) vara farligt att sluta tvärt p.g.a. kramperna.

Vet ju inte hur mycket eller ofta du tar men kanske ändå en ide´ att prata med läkaren? Läkaren kan också hjälpa dig att söka en mer långsiktig hjälp för att hantera ångest, t.ex. KBT.

Benzomissbruk är ett rent helvete, både att leva i och att ta sig ur. Även om jag följde nedtrappningsplanen så fick jag smärtsamma kramper. Varma bad och massage hjälpte. Till det positiva, i alla fall för mig, så var suget borta när abstinensen väl var borta så där kan man tillämpa "härda-ut-principen".

Du har allt att vinna på att lägga av. Jag njuter idag av att vara medvetet närvarande i mitt eget liv, utan en dimma som tar udden av både jobbiga men också de underbara känslorna. Det finns så många bättre sätt att reglera känslor på, fysisk aktivitet, mental träning, andningsövningar o.s.v. Man borde egentligen få lära sig sådant redan tidigt i skolan, kanske inbakat i Idrott och Hälsa.

Hoppas det går bra för dig

Jag är bedrövad över mig själv. Återfall denna vecka som gått och nu i helgen helt utslagen. Mår nu så dåligt det nånsin kan bli.
Jag har gett upp min kamp mot alkoholen nu. Det är ingen idé att kämpa emot längre. Jag är så jävla mycket alkis man kan bli!
Jag fortsätter min nyktra väg som innan denna jävla vecka.
Åh, vad jag är ledsen.
Jag vill ju bara bli fri.

LP

Åh, vännen...

Jag ser liknande situationer genom mitt jobb. Även om jag inte har haft dem boende så nära mig, så känner jag ändå till dem.

För bara några dagar sedan hämtades en familj med fyra barn, alla födda här i Sverige, för att utvisas till ett land där barnen aldrig har varit. Jag blir så ledsen att jag bara vill gråta... Nu sitter de i Skåne i väntan på att planet skall lyfta. De vet inte när, inte hur, de vet faktiskt inte ens var de befinner sig just nu - för om de vet sånt så finns det en risk att de rymmer.

Jag skäms över Sverige. Men jag finner en liten tröst i att mamman sa till mig att hon vet att svenskarna inte är som Migrationsverket. Hon vet att vi vill att de skall få stanna. Hon tror inte att alla svenskar vill att de lämnar.

Fy sjutton... vad kan vi göra? Maktlöshet är ordet.

Kram!
/H.

Åh vad härligt! :)

Kram!
/H.

Det där är så fascinerande tycker jag... att man hittar kraften i att ge upp. Det var verkligen när jag gjorde det som jag orkade påbörja en förändring. Tänk att det skall sitta så långt inne - jag ville ju vara stark och kämpa genom att klamra mig fast och försöka lösa problemen. Men det var först när jag släppte taget som jag kunde förändra.

Jag har tidigare berättat om bilden av apan i någon tråd... Tänk er en apa som kommer till en bur. Inne i buren ligger en kokosnöt. Apan sträcker in handen genom hålet och tar tag i nöten. Men, med nöten i handen får han inte ut varken hand eller nöt genom hålet. Alltså: så länge han håller fast vid nöten kommer han att bli sittande vid buren. Men, om han släpper nöten är han fri.

Kram!
/H.

Ingen alkohol, alldeles för mycket kaffe, lagom med sällskap.

Kan det inte bara få vara bra så? Nej.

För tre år sedan flyttade en asylsökande familj in i mitt hus. Vi kom att bli goda vänner och har hållit kontakten även då jag flyttade. Jag har sett barnen växa, både på längden och mentalt allteftersom de blivit tryggare i språket, nya landet, fått nya vänner o.s.v. Nu kom då beskedet att de ska avvisas till landet de en gång flydde ifrån. De vet inte när, bara att det kommer att ske och de är livrädda.

Åter igen står jag och mer än någonsin vill hjälpa utan att veta hur. Det slutgiltiga beslutet är fattat. Jag känner mig så obeskrivligt arg, ledsen, frustrerad, så oerhört maktlös. Hur fan kan jag acceptera att detta står utom min makt, att det inte finns något jag kan göra när det handlar om barn?

Det ni pratar om Berra och Santorini liknar mycket det som jag tänkt på som leda - jag blir uttråkad. När jag har jobbat en hel dag och är så trött att jag inte orkar göra något mer så har jag fortfarande energi kvar i hjärnan vilket gör att jag blir uttråkad av att inte göra något trots att jag inte orkar. Lösning: alkohol eller så kan man ju sätta igång ett gräl med någon för det bukar också ta slut på de sista krafterna. Båda sysselsättningarna tar bort fokus från ledan.

Har ingen aning om vad man gör med sådana här känslotillstånd på ett vettigt sätt. Vet bara att TV inte funkar på mig i detta läge.

En sprattelgroda

rastlös. Kan det vara därför vi drack, för att vi är såna, inte så att vi blev det när vi slutade. Vi hinner knappt äta klart innan jag plockar bort och börjar diska. Svårt att njuta av stunden. Alkoholen gav oss den vilan men sen var det ju slut på möjligheterna att göra annat. Eftersom det inte blev ETT glas vin eller två.

..och alla andra forumvänner...

Jo jag har (nog) en alldeles fantastiskt försommar, solen skiner, fullt med blommor och insekter, det är varmt, grannarna är ute med sina projekt, fotbollen med dottern tar sin tid osv.

Men....jag funderar hela tiden om det känns bra, är det något som fattas mig?
Denna ständiga oro och självuppfattning tar lite av kryddan från livet, frugan brukar ofta fråga varför jag ser så ledsen och allvarlig ut...

Varför kan du inte njuta av tiden?

Som ett exempel kan jag ta igår kväll så hade vi grillat och grabben hade sitt kusinbarn här, efter middagen så drog de iväg på sina moppar ut i vimlet av kompisar,
Och kvar satt jag och frugan på baksidan, jag började direkt plocka av disken men frugan sa...nej vänta..kan vi inte bara sitta och njuta en stund?
Jag satte mig ner och bara led, njuta av vadå?, att solen hade gått ner , det har blivit kallt och nu börjar myggen surra runt våra blottlagda smalben?
Har en inbyggd stress som jag har svårt att bemästra, jag skyndar mig fram till nästa syssla, och när den inte finns så...somnar jag, alltid.

Så ibland har jag väldigt svårt att stanna upp och njuta av min tid, de är så mycket jag måste göra hela tiden.

När jag drack så var det mycket enklare, tog några glas och stressen rann av mig som om någon hade hällt en spann med vatten över mig.
Det krävs mycket mer av en är man inte dricker, och jag har svårt att finna goda ersättningar, det ligger i min självuppfattning och jag måste finna genvägar ur min rastlöshet, men lätt, är det inte ....

Jag ser det, men kan inte öppna kanaler för att ta in det.

Men livet är fantastiskt, åtminstone runt omkring mig...

/Berra