Senaste kommentarerna i forumet

Markatta ! Jag är ok men jag blir så förbannad på män som misshandlar kvinnor. Eller använder våld för att visa sin egen oförmåga att agera som en vanlig människa. Det är så lågt.

Min vän är nu på ett skyddat boende så för tillfället är det lugnt, men sen.....??

Och gärningsmannen är häktad.

Jag var bara tvungen att häva ur mig frustrationen över min egen maktlöshet.

Tack för kramen, jag behövde den !

Det är så skönt att höra att det finns människor där ute som har eller haft samma problem som mig. Det stärker mig i mitt beslut att avstå från alkoholen. Ni är mina nya förebilder. Tack!!! Ska försöka öppna en egen tråd nu...

Du verkar arg, eller jag ska inte sätta ord på dina känslor så jag frågar istället;
Hur mår du Adde?

Kram på dig!

vad jag hatar droger och vad det gör med människor !!! Och att det så ofta leder till kvinnomisshandel !!!!!!!!!!!!

Den behövs nog, var väldigt trött i början av nykterheten och kroppen behöver nog sin vila efter allt vi hällt i den.
Sov gott! Kram

Att du mår bra och börjar få lite skinn på näsan. Nej, vi ska inte ta skit om det inte är befogat.
Jag håller mig också till Ramlösan. Kram!

Din historia liknar min, även mina barn såg mig full och bad mig sluta.
Klart de gjorde för det var hemma jag drack, inte slutade jag heller fast de bad mig.
Men nu har jag slutat, nykter drygt 8 månader nu. Det går, och det är jobbigt i början men det blir lättare framför allt när man märker vad bra man mår utan A.
Sedan kommer spöket emellanåt och då gäller det att minnas hur det blir, ej ett glas, ta hit 2 flaskor.

Jag har inte ångrat att jag blev nykter, men kan känna sorg över att det dröjde så länge.
Styrkekram!

Tackar för fina kommentarer!

Jag skriver inte så mycket längre, och är inte inne lika ofta. Men jag mår bra. Kanske prövar jag vingarna? Ska erkänna att jag haft funderingar på om jag verkligen inte kan ta bara nåt glas vin, men när det väl kommit till kritan vill jag inte! Usch, nej tänk om jag inte kan sluta, tänk om jag blir bakfull? Och tänk om jag blir påverkad, jag vill ju vara klar i huvudet, vara jag. Vad är det då för mening? Nej, jag håller mig till Ramlösa.

Läser i nya trådar och tänker tillbaka, funderar över om det bara var så att jag ville undvika att bli för full när jag tänkte att jag skulle sluta. Men nej, jag vet att jag hade tankar om att mitt sätt att leva på något sätt hindrade mig från att nå min fulla potential. När det gällde prestation, lycka...ja allt. Jag ser nu att jag hade rätt. Om man aldrig låter sig vara bara sig själv vet man inte hur man är, eller vad man kan, om man duger. Man måste börja med att vara ärlig mot sig själv. Jag är inte perfekt men jag tycker om mig själv. Börjar bli mig själv. Det där vanliga livet som jag tidigare tyckte var trist och svensson är plötsligt något jag eftersträvar, att hitta lycka i det lilla är guld värt. Och så blir det stora mycket större!

Har märkt att jag har lättare att sätta gränser nu, har nog med självkänsla att göra. Typ; jag förtjänar respekt (äntligen). Reder ut relationer. Är skilsmässobarn och har en rätt skev relation med min pappa, har aldrig haft något stöd där. Ser att mitt kontrollbehov bottnar där, jag har tagit fullt ansvar för att relationen ska funka sedan jag var liten (och han flyttade tio mil bort). Han är väldigt kritisk och jag bara tar emot, på något sätt tacksam över att vi har en relation över huvud taget. Well, inte längre. Bara jag tänkte tanken så blev jag alldeles lugn. Sätter stopp för sarkasm och kritik och märker hur han liksom skruvar på sig av osäkerhet. Men jag tar inte skit nu, vägrar acceptera nån slags "gubbar i hans generation"-skitförklaring. Är man inte trevlig kan man vända i dörren.

Nu är det dags för ett träningspass, ska knarka lite endorfiner! Ha en fin onsdag!

Ok, jag förstår att läget är annorlunda/olika för alla. Min man går nu "med vita knogar", men han fortsätter säga saker och även inför vår dotter.
Jag vet ju med mig att jag nu står upp för mig själv på ett anant sätt, och att jag därmed är mera arg, och det gör ju att han ofta vänder det till att jag bara är grinig och gnällig nu, "nu är vi skulle kunna ha det så bra"...

En stor skillnad mellan oss, och som jag tror är en viktig skillnad, är att ni har "många goda år bakom oss före de åren som präglades av alkohol" - vi har ju hela tiden haft alkoholen emellan oss. Förstod inte det förrän för bara några veckor sedan. Mendet gör ju att jag inte ens vet vem som kommer komma om sambon någon gång faktiskt är nykter och mår bra (att han mår dåligt är ju skälet till alkoholproblemen)...

Men tack för orden om att tala om sig själv, det ska jag ta med mig!

KrAM till er

Eller hur Vill.sluta!, vi "äger" som barnen skulle säga ;)

Höll så långt, står åter igen på förhatliga ruta ett, förbannat....

Läsa din historia och den BRA vändningen som det trots allt tagit.
Låter riktigt illa kanske men jag ser det som ett framsteg att ni pratat med varandra i varje fall.
Tystnaden är bruten.
Och någon gång i framtiden kommer gårdagen kanske vara dagen då det vände.
Antingen att du blir mer övertygad på att bryta upp.
Eller den dagen då ni blir en hel komplett familj?
Hoppas att han inser allvaret i sitt vara och beteende och för barnens skull att ni får världens underbaraste NYKTRA jul, kanske.
Kramar vännen
/A

Cecilia02, öppna upp en egen tråd så är det fler som hittar dig och kan stötta dig.
Kämpa på!
Styrkekramar N

Men jag bor i Stockholm så det blir lite knepigt. Hör av dig ifall du är i Stockholm nån gång så kanske det går att ordna då. Jag gör detsamma om jag skulle ha vägarna förbi Malmö.

Vi håller kontakten!

/H

Känns jättebra och fint att jag kunde fånga upp dig i Putte72:s tråd
Hoppas det är helt ok Putte.

Känns rätt viktigt nu när Math gör debut på forumet.
Välkommen ä
Nere i det förlovade öllandet, härligt i många avseenden, tungt i andra. Men du verkar ha
koll på saker och ting.
Håll dig här och läs läs läs.
Se att din historia inte är unik what so ever.
Och du ÄR inte ensam, vi dina forumvänner är här och stöttar.
Eller när du känner att du orkar?
Starta en egen "tråd"
Upp med huvudet Math, du är här nu!
/A

Jag helt fascinerad av sömnen, denna ack icke prisade bindabundsförvant.
Faaaan vad det är skönt med SÖMNEN.
Sover gott och vaknar klar.
Vi är så djävla bäst!
/A

Det finns så otroligt mycket outnyttjad kraft som icke tas till vara på.
Hoppas på en fantastiskt underbar dag nu.
/a

Tack.
Känns lite konstigt att communicera med människor jag inte känner men nånstand känns det bra.. riktigt bra faktiskt.. Precis nu på väg hem från Tyskland och Bryggeri Mässan i Nurnberg ( riktigt jobbigt ställe att vara på under rådande omständigheter.. ) men i allafall.. I morron har jag möte med en doktor som förstod allvaret i min önskan och ska ta lite prover innan jag påbörjar nån sorts behandling.. ( antabus tror jag ) n

Ja, jag säger v 2 trots lördagens vinglas. Jag klarade att avbryta och inte heller dricka dagen därpå så för mig känns det ok (även om jag förstått härinne att man ska börja omräkningen från 0 när man druckit ngt).

Det går bra :)! Halleluja, det går bra! Visst, det kan vattnas i munnen vid tanken på vin. Men jag spelar den berömda filmen till slutet och vill inte dricka. Just nu känns det som jag kommer fixa det!

Det som fortfarande motiverar mig absolut mest är sömnen, den fantastiska, härliga, nykta sömnen! Jag längtar efter att lägga mig varje kväll, njuter av att lyssna på ljudbok (just nu "Anhörig", avskräckande om ngt!) och sen somna "på riktigt"! Inget snurr, inga ångesttankar, och framför allt att sova natten igenom utan att vakna vid 3 med ångest. Åhhhh denna underbara känsla! Man får ju hoppas att jag så småningom hittar ngt annat som är lika "kul" (låter lite deprimerande att längta efter att sova jämt ;)), men just nu räcker det för mig. Ger mig ngn vecka till med sömn som främsta motivation, sen får jag banne mig ta tag i mig själv, försöka börja träna eller ngt så jag blir piggare och kan hålla vikten.

Kram på er alla!

Sätter mig i favoritfotöljen en stund.. Känns skönt med brasan. Gråvädret påminner så mycket om de mörka slaskiga vintrarna jag genomlevde i södra Sverige.
Tankarna far också till alla de människor man mött. Människor som man i en del fall först fick en bild av genom andras ögon.. Som arbetskamrater t.ex.
Det sägs att "skvaller" är en del av kittet på en arbetsplats.. Tyvärr är det en del av den otrevliga gleggiga smörjan också..
Det där som envist häftar vid och verkar vara omöjligt att städa bort..
Ja, jag förstår, att det på en "stark arbetsplats" med starka, tongivande personer, kan vara svårt att bli av med den "roll" man fått sig tilldelad..
Och det är nog därför så många smyger så länge de kan med t.ex. missbruksproblematik.. Man vill ju inte ha stämpeln som firmans "alkis"..(även om man defacto, många gånger redan h a r det, inofficiellt)
Hur ska vi kunna orka vara "svaga", om sedan aldrig tillåts växa oss "starka" igen..?
Har en fd kollega, som en period jobbade som ungdomsledare. Hon gick in i väggen, pga både arbete och personliga problem..
Hon var tvungen att byta jobb, för hon kände att man aldrig riktigt "litade" på henne när hon kom tillbaks..
Hon blev förminskad, genom att man aldrig tillät henne ta det ansvar hon ville. Man lät henne aldig jobba ensam, man frågade ständigt om hon verkligen orkade.. och vid tillsättande av gruppledarposter, blev hon ständigt utsorterad med motiveringen att man inte kunde vara säker på att hon "pallade för trycket"..
ÄNDÅ, var HON den som efter sjukskrivningen hade mest koll på hur hon mådde och vad hon klarade av! Hon var den som kunde sätta tydliga gränser och säga nej..
Det som var hennes styrka, hade blivit hennes svaghet på den arbetsplatsen..
Idag ÄR det hennes styrka fast på en annan arbetsplats.. Hon lät sig inte förminskas och insåg att man aldrig blir "profet i sin egen hemstad".
Jag tror, att en dag, är vår svaghet (alkoholen) vår största styrka. Vi har en personlig erfarenhet som gör att det blir mer verkstad och mindre snack..
Inte för att vi för den skull ska gå ut och "frälsa världen".. Men den dan vi sätter fingret på någons ömma punkt, kommer det inte att finnas några bortförklaringar som biter..

Ha det gott därute och som Dompa skulle säga: Drick med förstånd! / trollis

Det mesta är redan sagt.. Tillåt dig att vara ledsen, men låt inte din man förminska dig!
HAN är själv ansvarig för sitt "mående" inte du!
Jag vet att det är såååå vanligt att våra alkies skyller på oss, på resten av familjen, ja på "alla andra", för att de mår som de gör..
Mycket är för att de innerst inne inte accepterat att de har alkoholproblem. De tycker att det är omgivningen som har problem med deras drickande.. (Detta har jag fått från en fd missbrukare och alkoholist, som numera jobbar på en beroendemottagning)

Jag ser att du någonstans nått vägs ände (utan att stänga dörren helt)Du planerar för ett nytt år och det gör du rätt i!
Min "kontaktperson", berättade att det tog honom flera år, efter det att hans fru flyttat, innan han insåg (ansågs sig vara i behov av vård) att han var alkoholist och missbrukare.
Vid det laget, satt han bokstavligen på parkbänken (så långt kan det alltså gå för en del)

Ärligt berättade han att hans egna "filter" var så starka, att han gav henne skulden för att han drack..
Han berättade också om den mycket svåra resan tillbaka, om skammen och den kompakta tystnaden från barnen..

Det enda goda detta haft med sig, sa han, är att det finns ingen missbrukare eller alkis som kan blåsa mig om själva missbruket.
Däremot är det deras egen sak, att ta till sig och göra förändringarna..

..lite av, "Du kan leda en häst till vatten, men du kan aldrig tvinga den att dricka.."

Tröst och styrkekramar / trollis

Ja kännse så igen ditt förvirringstillstånd. Jag har nyss varit där, kanske även är kvar där till viss del. Dock märker jag att jag har flera dagar då jag kan tänka klart numer än vad jag hade förett par månader sedan. Man rör sig framåt i sakta mak och det verkar vara precis som jag fått förklarat för mig här på forumet, "allt måste få ta sin tid, det måste få komma inifrån en själv, allt nystas ut när man är mogen för det". Jag kan bara hålla med, det är så.
Ville bara säga att du inte är ensam, jag har känt och känner precis lika som du!
Stå på dig, det ska jag också försöka göra!
Kram till dig!

Exakt den bilden har jag också, det är det jag hela tiden menar med att hoppa...
Det är trampolinen jag står på och eftersom jag är lite höjdrädd så tvekar jag innan jag ska hoppa. Tillslut...........så gör jag det.

Kram

Jag gråter när jag läser era senaste inlägg. Blir så rörd över att ni finns där och stöttar och hjälper mig att tänka. Skönt att ni vet vad jag pratar om.
Jag fick tillfälle igår att fråga varför han inte läst brevet.... Svaret blev att han inte orkar, att han har väntat så länge på ett brev så nu gjorde det väl inget att det dröjde innan han läser det. Jag förklarade för honom att jag uppfattar det som att han inte bryr sig och inte respekterar mig. Förklarade att det är viktigt för mig att han läser det. Han tycker att han fungerar nu, han klarar av sitt jobb och livet rullar på. Han vågar inte ta tag i detta med rädsla för att ramla ner i det djupa hål han befann sig i för ett år sedan. Återigen tror han att allt ska bli bra bar man sopar det under mattan och låtsas som att inget hänt, allt ska glömmas. Jag provade att föra samtalet i en vad-jag-behöver- och vad-jag-känner- anda. Jag vet inte om det lyckades. Det han frågar mig är; vad har DU tänkt att göra åt det då? Jag förklarade att jag inte mår bra och inte vill att barnen ska leva med två föräldrar som varken pratar med varandra eller är intima med varandra. "Jasså, tycker du det är bättre att du flyttar då, tror du att de mår bättre då" är svaret jag får. Sade även att jag hellre lever ensam och lycklig än i vårat förhållande som olycklig. Tog även återigen upp att min känsla när han dricker är att det är bara för att göra mig illa eftersom han vet så väl att han sårar mig, men enl honom så var det inte för att såra mig...Men han kunde väl dricka för det verkade ju ändå kvitta för mig hur han gjorde. Jag har också blivit nojjig och misstänksam på att han har någon annan vilket jag också tog upp, frågade honom om det är så. Han nekade men sade att han önskade så att han kunde vara otrogen så att jag fick känna hur det känns och för att han skulle få se om jag bryr mig. Tror du verkligen att allt skulle bli bättre då, frågade jag......
Jag förklarade min känsla av att leva i tortyr...Han kontrade med att jag utsatte honom för tortyr som tar upp detta och pratar om detta. Alltså enl honom ska inga svåra saker pratas om. Jag berättade om min oro att lämna barnen med honom, att jag har ont i magen varje helg jag jobbar natt och inför vinterns stundande slalomtävlingar som innebär bortaliggning med dottern och sonen hemma. Detta vänder han också emot mig igen; det är MITT fel att barnen känner så här eftersom jag har skällt och tryckt ner honom inför dem. Ja, jag har kanske ibland blivit arg och besviken inför dem men sin deras tillit till honom har han förstört själv.
Han blir så självömkande och det blir så synd om honom, han uppfattar det som att jag trycker ner honom när jag bara berättar hur jag känner...
Det sades en del andra saker också men jag orkar inte skriva dock fick jag faktiskt sagt mycket av det som står i brevet.

Jag avslutade med orden och det jag lärt mig här på forumet: vad jag känner kan ingen annan bestämma, vad jag behöver kan ingen annan bestämma, jag äger rätten till mina känslor och min magkänsla säger allt detta. DET BÄSTA ÄR ATT JAG BEHÖLL LUGNET OCH KÄNDE NÅGON KONSTIG ROFYLLD KÄNSLA EFTER ATT FÅTT SÄGA DETTA, ingen panikkänsla eller ångest.
Jag rår faktiskt inte på mina känslor och jag kan inte hålla de tillbaka längre nu.

Precis som du, Lelas, beskriver kvinnan som levde i tystnad...så känner jag nu och det är en ohållbar situation. Det är fruktansvärt. Man syns inte, är som den där figuren i Mumintrollet som jag inte kommer ihåg vad heter....

Flygcert, jag håller med dig i din beskrivning av vrede och ilska. Förstår precis hur du känner. Jag har verkligen försökt att förlåta och gå vidare men har nog väldigt svårt att glömma det som hänt för ett år sedan nu. Jag hade tänkt börja om och ge detta en ärlig chans efter krisen vi hade för 1,5 år sedan men mönstret fortsätter och allt snurrar bara nedåt i denna eländiga spiral.
Han vill inte heller ha det så här men orkar inte ta tag i detta utan tror att allt ska lösa sig bara man inte bryr sig om det och han tycker att jag är jättejobbig som drar upp detta hela tiden och inte bara låter det vara...Jag fixar inte det.

Jag glömde att jag också sa att vi inte kan förändra varandra. Jag kan inte bli någon som jag inte är bara för att han vill och tvärt om. Så tycker han att han lever ett bra liv och gör det han vill göra nu då ska han fortsätta med det men då vill jag inte vara med längre.
Nu blev det rörigt igen..

Mulletant, jag ska svara på din fråga "vad väntar du på"...Jag vill bara att detta år ska vara över så att jag kan börja göra något åt detta 2013, det är min plan nu. Jag tror inte att jag hoppas på något mera nu, bara att barnen ska ta så lite skada av detta som möjligt.
Kram

Hej Trollis!

Detta är ju inte roligt egentligen men jag fick mig ett riktigt gott skratt. Humor är förlösande.
Ha en bra dag.