Senaste kommentarerna i forumet

Apropå det Berra skriver om PMS och annat har jag faktiskt tänkt på att en del människor beter sig som om de har PMS och regerar över omgivningen hukar och anpassar sig. Jag har tänkt på det när jag läst i Lillablås tråd om T som hon var tillsammans med. T är sådär lynnig och oförutsägbar och påminner mig om mitt ex (som inte var alkoholist, tror jag..?) Jag kunde vara så orolig för hur han skulle reagera när det gällde försummad städning och annat, för han kunde bli så irriterad och arg i sina rörelser. Det är många år sedan vi skiljde oss, men jag blir fortfarande alldeles stel i kroppen om något av mina barn plockar undan i köket slamrar mycket med porslinet (som han brukade göra för att han var irriterad över att jag hade fyllt diskmaskinen på "fel" sätt).

Sen skiljdes vi och då började jag dricka för mycket... Men när jag tänker på mitt äktenskap hade jag samma beteende då som många så kallade medberoende vittnar om. Jag hukade och försökte förekomma och vara till lags... Hur kan det bli såhär? det är verkligen komplicerat. Tycker att mina barn med jämna mellanrum "regerar" genom att vara sura, tvära och arga i sina rörelser. Inget ovanligt för tonåringar kanske, men faktum är att jag tycker det har blivit mindre sådant sedan jag slutade dricka... Häromdagen var lillkillen en riktig surgubbe på morgonen. Jag brydde mig inte om honom, men såg till att fånga in honom och ge honom en kram innan han gick till skolan. När jag kom hem från jobbet kom han genast och gav mig en kram och sa att han visst hade varit lite tjurig, vilket jag tolkade som en ursäkt. Jag sa bara att jag hade lagt märke till att han varit grinig.

Nä, ursäkta Berra, för att jag kapar din tråd. Jag kanske borde lägga mitt inlägg under medberoendesidan? Men för att summera tycker jag det verkar finnas mycket känslor som ageras ut i samband med alkoholism och medberoende.
Kram alla

, det din mamma brukar säga. Förstår precis vad hon menar, ibland snurrar tankarna runt så det blir helt galet och man får lov att skratta för sig själv (lite jobbigt när jag sitter på tunnelbanan). Fantasi är bra :-)

På tal om PMS, varsågod Berra. Artikeln är visserligen gammal, men det var den första jag fick fatt på kanske har det t.o.m. kommit mer forskning på detta:

http://www.aftonbladet.se/wendela/article10486214.ab

I dag är det 13 veckor och 2 dagar sedan jag gick med här och tog ett beslut att förändra mitt liv. Sakta men ganska säkert har det gått framåt och jag har lyckats hålla mig nykter, tror mycket att min rädsla för att åka dit igen har räddat mig. För under julen och nyår kunde jag inte finna någon bra anledning till att leva vidare, vilken fruktansvärd tanke,jag som blir lycklig av havet, skogen och nybakta bullar. Men just då stod det så klart att alla skulle ha det så mycket bättre utan mig, i dag är jag så glad att jag sansade mig och faktiskt erkände för mig själv att jag är alkolist och det är det största problemet. Allt annat ordnar sig även om jag befinner mig i en jättebacke just nu både när det gäller ekonomi och mitt förhållande. Man blir ju inte direkt smartast av att pimpla vin och köra huvudet i sanden.
Men nu går jag mot vårens första stora prövning påsken som skall firas här på landet, med hela huset fullt med folk. Jag vill inte bryta den traditionen men det kommer att behövas en jäkla styrka och vilja, men jag övar i huvudet hur jag skall göra när stressen kommer och vinet drar.
Men nu blir det att putsa kvasten så den är färdig till resan till Blåkulla, så många kramar till er alla där ute

blir jag så trött på att se hur det ser ut "under ytan" på vårt samhälle.

http://www.can.se/sv/Tidskriften-AoN/Dubbel-utsatthet--om-valdsutsatta-…

...utan att jag vet varför...

Har haft ett uppdrag på jobbet idag som har precis naggat kanten av mitt egna kunnande,
och gav efter mycket bök och stök ett positivt resultat, det kändes bra att jag hann..
Jag gick in på en annans ansvarområde som egentligen inte hade tid för mig,
och då gjorde jag hans jobb åt mig själv också, själv är bäste dräng...

Skjussade dottern hem från jobbet på kvällen hon var ganska neutral i humöret,
men när hon sedan blev stressad iväg på nästa uppdrag och det inte tajmade precis som hon önskade,
ja då blev hon en grinfia också som smittade sig till lillebror...

Har upptäckt att just dåligt humör har väldigt lätt för att smitta av sig till de närstående,
och man bör tänka sig för både en och två gånger innan man låter sitt (dåliga) humör kliva över till någon annan...

Grabben och jag lämnade "surkärringarna" ett tag, och gjorde sådana där "killsaker",
han är mitt i tonåren och har ärvt alla hans pappas intresseområden...
Det är riktigt kul att gå runt i grabbaffärerna och dregla lite tillsammans,
det blev ett nytt konsollspel till honom och ett stillat lystmäte hos hans far..

Tänkte nästan fälla upp paraplyet i hallen för att skydda oss mot spott och spe från damerna,
men se de hade båda blivit fromma igen, vadå tjurig, JAG?

Och där ska man sitta och låtsas som om ingenting har hänt, äh men vad f.n!
När ska vi killar få ett giltig PMS ursäkt, som suddar bort allting som har hänt???

Tänk om det fanns något sådant även för alkoholen,
-Äh men du får ursäkta mig, ja du vet det är den där månatliga perioden du vet,
Pre-Alkoholistiska-Tendenser, PAT.
Vi alkisar kan ju bli lite stingsliga dagarna innan vår period, du vet det är suget liksom..
Men det är ingenting att bry sig om, helt naturligt, bara att låta oss hålla på,
det går snart över..., vi menar ju inte det vi säger......NOT!

Eller...så driver min fantasi iväg igen...
Som min mamma brukar säga, det finns mycket roligt de kloka aldrig får vara med om...
Och ni skulle bara veta vad som snurrar runt i min skalle, ha!

Mors!

/Berra

Det var nog nån tangent som hakade upp sig...

Bara vara kvar och känna kanske..?
Har själv insett att jag använt alkohol för att jag haft svårt att hantera mina starka känslor. Det funkar att bara låta dem passera, har jag märkt.
Nynykter

Bara vara kvar och känna kanske..?
Har själv insett att jag använt alkohol för att jag haft svårt att hantera mina starka känslor. Det funkar att bara låta dem passera, har jag märkt.
Nynykter

Bara vara kvar och känna kanske..?
Har själv insett att jag använt alkohol för att jag haft svårt att hantera mina starka känslor. Det funkar att bara låta dem passera, har jag märkt.
Nynykter

Bara vara kvar och känna kanske..?
Har själv insett att jag använt alkohol för att jag haft svårt att hantera mina starka känslor. Det funkar att bara låta dem passera, har jag märkt.
Nynykter

Bara vara kvar och känna kanske..?
Har själv insett att jag använt alkohol för att jag haft svårt att hantera mina starka känslor. Det funkar att bara låta dem passera, har jag märkt.
Nynykter

gungar väl med... Jag läser inte allt som skrivs längre. Det blir mest på helgerna. Då kan det å andra sidan bli flera ggr/dag och fler inlägg. Då "händer" det också mest i livet. Känns tryggt att ha den här sidan och kontaktvägen. Ja, vi hörs:) / mt

Jag och barnen var på en slalomcup i helgen. Hade det trevligt med övriga klubbmedlemmar i två dagar. Min sambo var hemma. Det kändes inte rofyllt att åka ifrån honom då jag visste vad det skulle bli för hans del. Dock var det skönt att ha båda barnen med sig för då behövde jag inte fundera på om de har det bra eller ej. Mycket riktigt, som jag visste.....fest för honom både fredag och lördag med hans familj och sina "vänner". På söndagen hörde han inte av sig förrän kl.17 och vi var nästan hemma igen, då var han också påväg hem. (Han har varit i sin hemby under helgen). Jag har förklarat för honom att det ävr viktigt för mig att han hör av sig och bryr sig om oss. Jag tycker att man ska kunna kräva det och att det ska ligga i hans intresse att höra hur vi har det, och framförallt så tycker jag att det inte är mer än rätt att han ringer och önskar sin dotter "lycka till" innan tävlingen börjar... Hans förklaring när jag frågade varför han inte hört av sig och svarat på mina samtal under dagen var att "jag hade telefonen på ljudlös"....bullshit!! I min verklighet hade han festat till långt in på morgonen och inte kunde ringa förrän han hade sovit ruset av sig och blivit nykter...... Jag känner mig så bortvald!!! Igen!!! Mitt självförtroende rasar sakta men säkert och jag är livrädd!!

Stigsdotter för förslaget :-))
Jag har skrivit på samma sätt till henne men hon väljer att läsa det hon vill läsa och jag kan inte göra något åt det. Och hon vet mycket väl att jag tycker om och bryr mig om henne, vi är bra vänner nu efter många och långa ärliga samtal. Men sjukdomen är stark, ibland är det oerhört svårt att bemästra den så man kan skapa ett nytt nyktert liv. Men hoppet finns där :-)

..och jag borde ha gått och lagt mig för länge sedan..

Men min tid är NU, speciellt när jag får sitta här för mig själv, och resten av familjen har gått lagt sig, har nog lite eremitblod i mig i alla fall...

Har läst ikapp allt jag legat efter på forumet sedan i förmiddags, funderar väldigt mycket
på hur era liv ser ut, fantasin tar över och det flyter långsamt iväg...
Vill så gärna skriva i varje tråd, allra helst de som inte fått något svar och är nya här..
Men jag taggar på texten, och faller den inte i min smak, har jag svårt att svara bara för att vara hygglig och så där onaturligt trevlig utan att mena det..
Det kan låta lite ego, men att det ger mig något tillbaka också är viktigt för att hålla kvar i en konversation...

Många söker efter tips eller en "knapp" man kan trycka på och så är alkoholsuget borta liksom...
Men livet är inte så enkelt, drickandet har blivit en livstil, och att ändra livstil är inte så förbannat lätt..

Jag ändrade min och upptäckte att jag var en mycket större känslomänniska än vad jag trodde,
det var mitt fall till alkoholen som skapade den, ville döva och dämpa, glömma och förtränga.
Idag tar jag mitt ansvar för mina handlingar och uttryck av mina känslor på ett helt annat sätt,
jag analyserar direkt varför jag reagerar som jag gör...

Senaste dagarna har frugan varit en grinsibba och är mycket lättretlig, och NEJ det är inte mitt fel,
hon har sina humörsvängningar och får ha dem för sig själv, jag håller mig undan..
Men också har jag lärt mig att inte mantla hennes irritation, det är hennes problem, inte mina...

Idag fick jag beröm på jobbet, och det måste ha svidit hårt för dem att tygla deras stolthet.
Återigen har jag visat att gammal är äldst, fixade ett problem på en halvtimme som tre andra gubbar gått och grubblat på i 3-4 dagar, det kändes skönt att jag kunde visa dem min kunskapsbas som egentligen bara bygger på ren och skär logik och en gnutta pedagogik...
Jag brukar annars bara tilldelas de arbetsuppgifterna som de andra inte ens vill ta i..

När jag kom hem kände jag mig ganska så nöjd och kunde nästan tänka mig att sprida lite spontan glädje ..ja tills frugan kom hem då och surmulade sönder mitt glada humör...

Och här sitter jag nu och känner mig itusliten av mina känslor...

Min gamla mor ringde och hade kommit åt någon knapp på fjärrkontrollen till TV'n så att hon inte kunde se det hon ville på kanalerna, och tillsammans försökte vi luska ut vilken knapp den kunde vara, det är inte första gången tant klåfingrig varit framme, och nu ville jag inte åka ett par mil bara för att hjälpa henne igen..
Skulle egentigen vilja fylla den där j.vla fjärrkontrollen med lim, så att hon bara kom åt de knappar hon behöver, den är för avancerad för henne...
Känner mig ångerfylld nu bara för att jag inte var den snälle sonen och gjorde som hon ville,
utan fräste av henne lite granna i telefonen...

Men någonstans mitt i allt ståhej...så vill jag inte glömma bort mig själv..
Aldrig bjuda mer av mig själv än vad jag själv vill, det är viktigt för min egen del...
Att förlora sig själv är det sämsta jag kan göra just nu, att tappa sin identitet och egna vilja.

Förlorar jag greppet sitter snart den gamle gamen på min axel och kraxar om pavvan,
förlorar jag...vinner han...ett skrovmål...

Nu har jag analyserat klart mitt känslosvall, vet var det beror på....
Men vet inte hur jag ska döva, dämpa, glömma och förtränga det...
Bara att stålsätta sig ännu ett tag framöver...

/Berra

Jättejättestor bamsekram till Dig! Vilken otroligt sorglig och märklig dag. Samtidigt förstår jag vad du menar när du säger att du trots allt känner styrka. Tänk vad allt i livet blir relativt när man tagit sig igenom enormt tuffa saker. Du är urstark. Hoppas du får sova bra. Tänker på Dig! Kramar A

Prussiluskan, att sätta gränser ÄR bra, för dig och för henne.
Tänk på att vara saklig i anmälan så att det inte bygger på en massa känslor,
ja med mer än att du känner ett stort obehag och förföljd.
Antal tillfällen med datum och tider och i saklig form vad som har uttalats.
Hot ska alltid anmälas, och nu gäller det att sätta ner foten, med en duns!

Sluta att känna empati med henne, den är förbrukad och nu koncentrerar du allt omkring dig.
Hon kommer att få ett rättsligt efterspel, och du värnar om din frid..

Du har rätt och hon gör fel, alltså hejjar vi på dig.

Lycka till!

/Berra

Hej på er!

Idag har jag haft en väldigt märklig dag. Så mycket elände som har samsats om utrymmet idag, det vet jag inte när det hände senast (och tur är väl det!).

En kollega fick ett cancerbesked häromdagen (bröstcancer som är tillbaka). Henne träffade jag första gången idag, och hon var märkbart chockad och orolig. Jag tröstade.

En annan person som jag har kontakt med genom jobbet ligger på sjukhus och idag fick vi veta att hon har bristningar på kroppspulsådern och att de bara hoppas på att det skall självläka. (??)

En familj som jag känner till utvisas idag till Irak, trots att de upplever att de är dödshotade där. Jag pratade med dem i förmiddags, och bad dem hålla kontakten med mig så att jag åtminstone kan få berätta deras berättelse här hemma i Sverige. Vi får se vad det blir av det.

En annan kollega fick ett sjukdomsbesked om sin morbror, men jag vet inte riktigt vad det handlade om.

Och så, nu på kvällen så ringer min mamma och berättar att min morbror (lite lustigt (??) sammanträffande med min kollega) ligger på sjukhus efter ett hjärtstillestånd. Han blev räddad med HLR ikväll.

Men alltså... hur mycket elände orkar man med på en och samma dag? Faktiskt ganska mycket, upptäcker jag till min förvåning. Om man är stark själv. Om ens alkoholist till make är nykter och stabilare än någonsin. Om man inte behöver ägna kraft åt sitt eget medberoende. Då orkar man, faktiskt.

Jag känner mig naturligtvis orolig, trött, sorgsen och allt sånt - men samtidigt så känns det som att allt det här egentligen inte tynger mig. Åtminstone inte mer än att jag fortfarande mår bra och känner mig stark.

Men, det blir skönt att sova nu... Godnatt, vänner!
/H.

Ja, det går ju i vågor hela tiden.

Jag läser allt som skrivs, och försöker peta in små svar här och där. Men livet snurrar på så fort, så jag sitter sällan vid min dator nu på samma sätt som jag gjorde för något år sedan.

Vi hörs! :-)
/H.

Nämen, fy tusan.... Men du gör rätt som anmäler och som markerar.

Stå på dig.

/H.

...ditt inlägg här ovan i chatten med henne? Kanske kan det få henne att tänka? Att du upplever en genuin oro för hennes väl och ve? Jag vet inte, bara en tanke...

...i min värld, har du redan tagit. Nämligen det att erkänna för sig själv att "ja, jag har bekymmer med alkoholen". Sen kan ju "bekymmer" betyda lite vad som helst, men vi kan ju få börja så då, vi har lite bekymmer. Att kalla sig själv för alkoholist tar emot väldigt mycket tycker jag personligen, men samtidigt vill man ju alltid placera folk i ett fack. Det är så hjärnan funkar - den kategoriserar.

Nåväl, kalla det vad man vill, det viktiga stora steget är som sagt att erkänna för sig själv att man har ett problem. Det har jag kommit fram till alldeles av mig själv men har på vägen också insett att det är AA:s första steg: Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen, att vi förlorat kontrollen över våra liv.

Jag håller på att pröva mig fram, tänker att AA kan vara något för mig. Har varit på två AA-möten och nästan chockas av den medmänsklighet och vänlighet jag möts där. Och den känns dessutom äkta! Det är inte människor som är trevliga mot mig för att de vill sälja något eller vinna fördelar utan där finns en genuin humanistisk välmening!

Nu flöt jag visst ut lite här, skulle ju besvara dina frågor ;-) Nå, hur jag fick bekymmer var väl som för många andra kan jag tänka: det eskalerade. Alkohol har alltid funnits i mitt liv. Pappa var alkis och resten av släkten spottade inte heller i glaset. När jag var tillräckligt gammal att dricka snaps till högtidssillen visste jag att hälla de sista dropparna i ölglaset precis som jag sett morfar göra. Den bara satt där liksom!

Festande ungdomstid och studietid. Alkoholen ger ju så många fördelar i den här känsliga åldern. Man vågar, kan och vill så mycket mer!!! Ibland sörjer jag en del människor som jag träffade under den här tiden men som jag bara minns fragment av. Jag minns att det var bra människor som jag velat fortsätta ha i mitt liv men vi tappade varandra därför att vi sågs under en galen drucken afton. Både män och kvinnor!! (snälla känner någon igen sig i detta? Ibland när jag funderar över detta känner jag mig helknasig!).

Bekymret började väl när alkoholen gick till att vara en festingrediens till en vardagsingrediens! Festar gör man ju ibland, men vardagen finns ju där mest hela tiden. När jag började känna att med ett glas vin (eller två eller tre eller ....) innanför västen så var vardagen överkomlig. Då, DÅ, hade jag nog börjat få problem. Att döva känslorna inför alla stora frågor i livet med alkohol fungerar ju så himla bra så att det verkligen är dömt att misslyckas!!

Mitt stora råd till dig kramgo_12 är nog ändå att du skall veta att det är (min teori i alla fall) en lång process som börjar med just erkännandet. Sedan tar man sig upp för backen, halkar tillbaka lite, kliver på tåget igen osv. På vägen lär man sig saker om sig själv och andra som kan vara användbara i utvecklingen mot ett bättre liv. För, det är det det handlar om, att ta kommando över det egna livet (jag har ju för fasen bara ett!!!!) och se till att det blir så bra som möjligt och att jag är närvarade i det. Framför allt: att jag har valt det! VALET måste vara mitt!

...och sen måste jag ju få säga, bara för att inte ge någon dåligt samvete eller för att inte någon skall tänka att jag är superduktig, att jag verkligen inte lever som jag lär. Detta är mina tankar eftersom jag är en ganska klok kvinna ;-) Men snacka går ju... jag lever inte upp till mina egna råd och det gör att jag känner mig som en sämre varelse (och därför fortsätter jag att dricka eftersom jag kan alla argument för och emot men ändå. Ändå väljer jag att följa spritjävulen. Men jag tänker dessa tankar längs vägen och förr eller senare kommer jag till ett vägskäl där det är upp till mig att välja. Att verkligen välja och ta ställning för mig själv.

Det finns de som talar om allas personliga botten. Jag har kanske inte nått min ännu. Så är det nog. Så. Om DU har nått din personliga botten kan du faktiskt ta mina råd trots att jag inte lever efter dem själv fullt ut.

Hoppsan. Detta blev ett större inlägg än vad kramgo_12s frågor behövde. Men, det är i min egen tråd så då får jag bre ut mig hur mycket jag vill. Just ikväll är jag väldigt fundersam. Tänker mycket på situationer på jobbet och annars. Ställer den stora frågan: vad är det för fel på mig? Kanske detta är nyckeln till varför jag dricker?

Jag vet att människor med dålig självkänsla gärna tänker att människor pratar om dem, pratar om saker som jag inte får höra osv. Jag försöker verkligen att tänka att jag är en bra människa ( ni alla här vet att jag är väldigt klok om inte annat ;-) men sen så tänker jag att varför blir jag inte nära vän med folk som andra verkar bli?? I början är jag bra men sedan blir jag bortvald på något sätt. Varför? Hur får man reda på hur andra människor uppfattar en? Detta är stora och jobbiga frågor och jag tror att jag har valt att dricka och "inte bry mig" snarare än att gå till botten med dem.

Nå, tack till dig som orkade läsa ända hit. Lämna gärna ett avtryck och dela med dig. Varma kramar till er alla och särskilt till dig kramgo_12 som vågat dig in hit till oss. Ett råd till dig kan kanske vara att titta på ditt eget nick som hyser så mycket framtidstro på något vis: "2012 är året då jag skall bli värd att kramas med". Eller nåt. Nu loggar jag ut innan jag spånar för mycket ;-)

klarar det så bör det kunna funka även för mig...men jag känner mig tryggare när det finns vin hemma.

Grattis till att du klarat tre månader utan alkohol. Skönt att läsa att andra ser fördelar med att inte dricka, att man själv ser det som positivt så relativt snabbt.

/ByggareBob

några underbara dagar i fint sällskap :-) Träffade nya och gamla vänner i gemenskapen samt naturligtvis ett gäng "normala" människor ! Tänk att allt kan bli så bra så länge jag inte tar det första glaset !!

Däremot har jag chattat med en vän som har förbannat svårt för att göra rätt saker för sin egen skull och där varningen för återfallet lyser med neonröd färg i allt hon gör just nu. Hon kan allt sånt där, är i princip "sönder"behandlad, och nånstans hoppas jag ju att poletten ska trilla ner.
På sätt och vis gör hon mig till medberoende och jag känner nu att jag måste ta ett steg tillbaka och leva efter principen "Lev och låt leva" fast det tar emot. Jag vill ju så gärna att det ska gå bra för henne.

Vi alkisar är lite knepiga att ha att göra med innan vi gjort vårt livsval, jag var definitvt inget undantag, men nu försöker jag i första hand göra det som är bra för mig och därefter rikta min uppmärksamhet på andra.

Att ha ett nyktert liv är för dyrbart att fuska bort.